HArlan Coben
se dig inte om
Översättning: Jan Risheden
Av Harlan Coben finns tidigare utgivet på Bookmark Förlag:
Saknar dig (2016)
Främlingen (2017)
Sanningen (2018)
Inte utan dig (2019)
Inte ett ord (2020)
Pojken från skogen (2021)
Sluta aldrig fly (2022)
Lämna inga spår (2023)
Tills jag hittar dig (2024)
Vänd tillbaka (2025)
www.bookmarkforlag.se
Nobody's Fool © Harlan Coben 2025
Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2026
Översättning: Jan Risheden
Omslag: Anders Timrén
Omslagsbilder: Arcangel Images, Shutterstock och iStock
Författarfoto © Pip Cowley
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025
Första upplagan, första tryckningen isbn: 978-91-89928-81-7
Till de andra medlemmarna av ”The Core Four”
Nicola Schindler
Richard Fee
Danny Brocklehurst
Utmärkta partners, bättre vänner
PROLOG
Gick allt snett i samma stund som jag såg dig?
Jag var inte mer än tjugoett år gammal, bara barnet nu när jag tänker tillbaka på det, nyss utexaminerad från Bowdoin College och oförskräckt i början av den Europaluff som var en så vanlig ritual bland mina likar. Nattklubbens musik bultade och pulserade. Jag satt och smuttade på min första flaska Victoria Málaga, den billigaste cerveza de serverade där (jag hade inte mycket pengar) på en klubb på Costa del Sol i Spanien. Jag var redo för en typisk klubbkväll för mig – stora förhoppningar, rädsla för att missa något, stillsam besvikelse (läs: misslyckande) – när jag fick syn på dig på dansgolvet.
DJ:n krämade på med ”Can’t Get You Out of My Head” av Kylie Minogue, vilket, tro mig, skulle visa sig vara det mest träffsäkra låtval man kunde tänka sig. Fortfarande. I dag. Ett kvartssekel senare. Du mötte min blick, höll till och med kvar den, men jag trodde inte på allvar att du tittade på mig. Inte bara för att du var i en helt annan klass än jag. Vilket du var, förstås. I en annan klass, alltså. Nej, anledningen till att jag inte trodde att du såg på mig var att jag var omgiven av Bowdoins lacrossegäng – Mikey, Holden, Sky, Shack och, förstås, lagkaptenen Quinn – som samtliga var snygga och vältränade och utstrålade hälsa, som på de där bilderna man ser ibland av unga Kennedybröder som spelar amerikansk fotboll i Hyannis
Port. Jag antog att du tittade på någon av dem – kanske kapten Quinn, med hår som var ”vågigt” upphöjt till tio och en fysik som endast kunde ha uppnåtts med den optimala blandningen av vikter, vax och anabola.
Som för att bevisa min misstanke tittade jag demonstrativt först åt vänster, sedan åt höger, övertydligt som i en tecknad film. När jag vågade vända blicken åt ditt håll igen förbarmade du dig och motstod på något sätt impulsen att himla med ögonen och gav mig istället en liten menande nick. Återigen mötte du min blick, om du inte var som en av de där gamla oljemålningarna jag hade sett på Prado ett par dagar tidigare, de vars blick tycktes följa en var man än befann sig i rummet. Jag önskar att jag kunnat säga att alla andra på Discoteca Palmeras bleknade bort, bortsett från oss två, som i någon smörig film där musiken skulle sänkas samtidigt som de zoomade in till närbilder av dig och mig, men så var det inte.
Dansgolvet var fullproppat med unga, festande människor. Någon stötte emot dig. Sedan någon annan. Andra virvlande kroppar strömmade in mellan oss.
Du försvann ur sikte – som om människohavet hade svalt dig med hull och hår.
Jag reste mig. Lacrossekillarna vid mitt bord märkte det inte. Jag var mer maskot än vän, clownen, den konstige lille killen som fått den ultrapopuläre kapten Quinn som rumskompis i ettan. De flesta killarna trodde jag var indier, kallade mig ofta Apu och härmade någon sorts sydasiatisk brytning, vilket var irriterande eftersom jag var född och uppvuxen i Fair Lawn, New Jersey, vilket också hördes. Lacrossegänget hade inte varit mitt förstahandsval som reskamrater i Europa, men båda mina bästa vänner, Charles och Omar, hade redan börjat jobba, den ene på Bank of America på Manhattan, den andre med genforskning på Massachusetts General. Jag hade kommit in på Columbias läkarlinje och skulle börja till hösten – fast sanningen att säga var det rätt coolt, till och
med smickrande, att resa med lacrossegänget, även om det var Quinn som tjatat på dem.
Jag snarare simmade än gick ut på dansgolvet, kämpade mig fram mellan de genomsvettiga kropparna som om de var vågor. Discjockeyn bytte låt till ”Murder on the Dancefloor” av Sophie EllisBextor, vilket återigen i backspegeln känns passande eller kanske ironiskt, men jag har varit osäker på vad ordet ironisk egentligen betyder ända sedan Alanis Morissette sjöng sin sång på temat, och än i dag, ett kvartssekel efter den kvällen, vill jag inte använda det fel.
Det tog mig en hel minut att tränga mig fram genom köttväggen innan jag hittade dig mitt på dansgolvet. Dina ögon var slutna, du hade båda händerna i luften och du rörde dig sakta, svävande, sidenmjukt, och jag vet fortfarande inte vad den dansen kallades, men jag blev som hypnotiserad. Eftersom du hade lyft händerna ovanför huvudet hade din topp glidit upp så att din solbrända mage blottades. Ett ögonblick stod jag bara där och stirrade. Du såg ut att vara så försjunken i dig själv, så tillfreds, att jag nästan lät dig vara.
Tänk om jag hade gjort just det.
Men tyvärr var mitt mod på en ovanligt hög nivå. Den där enda ölen som jag hade suttit med så länge gjorde mig djärv nog att stiga fram och knacka dig på axeln.
Du ryckte till och öppnade ögonen.
”Vill du dansa?” frågade jag.
Tänk att jag faktiskt gjorde det. Jag tror aldrig jag hade varit så framfusig förut i hela mitt liv. En vacker kvinna som dansade ensam, och jag hade fräckheten att tränga mig på.
Du gjorde en grimas och ropade: ”Va?”
Ja, musiken var väldigt hög. Jag böjde mig närmare. ”Vill du dansa?” gastade jag. Jag försökte komma nära ditt öra med min mun men vinklade mig lite åt sidan för att inte spränga din trumhinna.
Du gjorde en annan grimas och ropade: ”Jag dansar redan.”
Här har vi nått punkten där jag – och, ärligt talat, de flesta andra killar också – i vanliga fall skulle ha slunkit iväg. Varför gjorde jag inte det? Varför såg jag något i dina ögon som sa åt mig att ge det en chans till?
”Jag menar med mig”, ropade jag.
Din högra mungipa drogs upp i ett litet leende som jag fortfarande kan känna i mitt blod. ”Jo, jag fattade det. Jag skämtade.”
”Kul”, sa jag, vilket jag inte vet om du uppfattade som sanning eller sarkasm, men för ordningens skull kan jag upplysa om att det var sarkasm.
Vi började dansa. Du är en total naturbegåvning. Avslappnad, sensuell, magnetisk. Du har den där förmågan att fullkomligt släppa loss, att på något sätt se både spontan och koreograferad ut på samma gång. Jag gör min bästa dansrörelse, vilket i princip innebär att röra mig medvetet från sida till sida, med siktet inte så mycket på att se ut att vara bra på att dansa som att passera, att obemärkt smälta in – att inte se ut som en total idiot. Mina dansrörelser var ett försök att inte skämma ut mig, vilket förstås fick mig att se extra självmedveten ut – eller så var jag helt enkelt bara alltför självmedveten.
Det verkade inte göra dig någonting.
”Vad heter du?” frågade jag.
”Anna. Och du?”
”Kierce.” Sedan lade jag av någon anledning till: ”Sami Kierce.” Herregud vad dum jag lät. Som om jag trodde jag var James Bond.
Du gjorde en gest med hakan mot lacrossegänget. ”Du ser inte ut som om du hör ihop med dem.”
”För att jag inte är lång och snygg, menar du?”
Det där lilla leendet igen. ”Jag tycker om ditt ansikte, Sami Kierce.”
”Tack, Anna.”
”Det har karaktär.”
”Är det en eufemism för ’ful’?”
”Det är dig jag dansar med, inte dem.”
”I ärlighetens namn frågade de inte heller.”
”Visserligen”, sa du. Leendet igen. ”Men jag tänker inte gå härifrån med dem i kväll.”
Jag måste ha stirrat, för du skrattade ett underbart skratt och tog min hand och vi fortsatte dansa och jag började slappna av och släppa loss och ja, två timmar senare lämnade jag klubben tillsammans med dig medan lacrossegänget pumpade med knytnävarna och tjoade och hojtade och berusat mässade ”Kierce, Kierce, Kierce” i kör.
Vi gick hand i hand längs Fuengirolas strand. Du kysste mig i månskenet, och jag känner fortfarande Medelhavets salta doft. Du tog med mig till din lägenhet i ett enkelt höghus; jag frågade om du delade den med någon. Du svarade inte. Jag frågade hur länge du hade varit i Fuengirola. Du svarade inte.
Jag hade aldrig haft ett engångsligg. Eller raggat upp en tjej på en nattklubb. Eller, snarare, blivit uppraggad av en tjej. Jag var inte oskuld. Jag hade varit ihop med Sharyn Rosenberg när vi gick andra året på Bowdoin och vi gjorde det många gånger, men jag var ändå nervös. Jag försökte kanalisera kapten Quinn.
Den killen hade självförtroende så det räckte och blev över. I ettan fick Quinn alltid napp och kom hem supersent eller tidigt nästa morgon. När jag frågade Quinn en gång varför han aldrig tog med sig någon tjej hem till vårt rum sa han: ”Jag vill inte att någon del av henne blir kvar på mig, om du fattar?” och sedan försvann han in i duschen i minst en halvtimme.
Kapten Quinn hade – och har förmodligen fortfarande –allvarliga problem med närhet.
Den där första natten låg du och jag och gosade på en soffa och hånglade ett tag och sedan somnade du eller kanske däckade, det vet jag inte. Vi hade alla våra kläder på oss. Jag funderade på att gå, men det kändes fel och kanske oförskämt, så jag
blundade och försökte göra det bekvämt för mig och låtsades att jag också hade somnat.
När du vaknade på morgonen log du mot mig och sa: ”Jag är glad att du är kvar.”
”Jag med”, svarade jag.
Sedan tog du min hand och ledde mig till duschen och så säger vi inte mer om det.
Två dagar senare åkte lacrossegänget till Sevilla. Jag träffade dem på järnvägsstationen i Málaga för att säga hej då. Kapten Quinn lade sina jättenävar på mina mindre axlar och tittade ner på mig och sa: ”Om du är klar med den där tjejen inom de närmaste tre dagarna så kom till oss i Sevilla. Dag fyra och fem är vi i Barcelona. Dag sex korsar vi gränsen till södra Frankrike.”
Quinn fortsatte med detta ett tag tills jag påminde honom om att det var jag som hade styrt upp resplanen och visste var de skulle vara och när. Han gav mig en snabb men hård kram.
De andra i gänget gav mig knogkrockar. Jag stod kvar och såg på medan de steg på tåget.
En liten marginalanteckning, Anna: jag såg aldrig någon från lacrossegänget igen.
Holden ringde mig en gång eftersom jag var polis då – det är jag inte längre – och hans son hade blivit gripen i ett krogslagsmål. Men jag träffade aldrig Holden igen. Eller Mikey. Eller Sky. Eller Shack. Eller ens kapten Quinn.
Jag träffade aldrig någon av dem.
Men jag kommer alltid att undra hur mitt liv skulle ha sett ut om jag bara hade hållit mig till resplanen och åkt med dem till Sevilla.
Och jag undrar hur ditt liv skulle ha blivit.
Det kanske skulle ha förändrat allt för dig, Anna.
Jag försöker bara skjuta upp det oundvikliga, Anna.
Vi var inte kära, tror jag. Det var en semesterromans. Du krossade inte mitt hjärta. Det hade varit bättre. Det hade jag kunnat komma över. Mitt hjärta har krossats både före och
efter dig. Några år senare drabbades jag av en mycket mer förödande förlust än denna, men med Nicole fick jag i alla fall ett avslut.
Man behöver avslut, Anna.
Men med dig …
Jag drar fortfarande ut på det.
Det var vår femte dag tillsammans. Vi var överens om att jag skulle checka ut från vandrarhemmet och flytta in hos dig. Mitt hjärta dansade. Vi tillbringade nätterna på olika diskotek. Vi drack. Vi tog en massa droger, antar jag. Jag vet inte vad. Jag var inte direkt någon partykille, men om du ville festa så var jag på. Varför inte? Man måste väl leva lite? De hade en ”källa” – en lite äldre holländsk kille som kallades Buzz, med lilafärgad punkfrisyr och ring i näsan och en massa armband. Det var alltid du som köpte. Det var så du ville ha det. Du och Buzz träffades vid hörnet bakom El Puerto Hotel. Jag minns att ni två viskade, och ibland verkade det bli lite hetsigt. Jag antog att ni förhandlade innan du stack åt Buzz pengarna och han stack åt dig vad det nu var.
Vad visste väl jag? Jag var ung och aningslös.
Sedan festade vi. Efteråt gick vi hem till dig, oftast vid tretiden på morgonen. Vi låg med varandra. Vi däckade snarare än somnade. Vi vaknade vid tolvtiden, som tidigast. Vi rullade ur sängen och ner på stranden.
Sedan samma sak om igen.
Den där sista natten minns jag inte särskilt väl.
Är inte det konstigt? Jag vet att vi hade gått tillbaka till klubben där vi träffades första gången, Discoteca Palmeras, men jag minns inte att vi gick därifrån eller gick uppför backen till ditt höghus – varför bodde du i en lägenhet i Fuengirola egentligen? Varför inte på ett vandrarhem eller hotell som alla andra i vår ålder? Varför hade du inga rumskompisar eller vänner eller verkade känna någon annan än den där Buzz? Varför frågade jag inte mer? Men det jag faktiskt minns är när den heta, spanska solen väckte mig nästa dag.
Jag låg i din säng. Jag minns att jag stönade när solljuset träffade mitt ansikte, och jag insåg att om solstrålarna kom in i den här vinkeln måste klockan vara minst tolv och vi hade glömt dra ner persiennen igen.
Jag gjorde en grimas och lyfte handen för att skugga ögonen.
Fast min hand kändes våt. Täckt med någonting vått och klibbigt.
Och det var någonting i min hand.
Jag lyfte sakta upp det framför ansiktet.
En kniv.
Jag höll i en kniv.
Den var våt av blod.
Jag vände mig mot din sida av sängen.
Det var då jag skrek.
Det finns forskare som tror att inget ljud någonsin dör ut, att det blir svagare, tonar ut, minskar till en punkt där vi inte längre kan uppfatta det med våra öron, men att det på något sätt ändå är där, och om vi bara kunde vara tillräckligt tysta eller stilla skulle vi kunna höra det där ljudet i all evighet.
Det var så det skriket kändes.
Och i nattens tystnad kan jag fortfarande ibland höra ekot av det skriket.
VISSA HEMLIGHETER LÄMNAR DIG ALDRIG
SAMI KIERCE, EN NYUTEXAMINERAD STUDENT på resa i Spanien, vaknar en morgon täckt i blod och med en kniv i handen. Bredvid honom ligger hans flickvän, Anna. Död. Sami har inga minnen av vad som har hänt och flyr landet utan några svar.
Tjugotvå år senare har Sami försökt lägga sitt förflutna bakom sig. Han hankar sig fram som privatdetektiv i New York, där han dessutom undervisar i en kvällskurs i kriminologi. Under en av sina lektioner får han plötsligt syn på ett välbekant ansikte. Trots alla år som gått är han säker på att det är Anna som står framför honom.
Kvinnan flyr från klassrummet, och Sami inser att han måste hitta sin före detta flickvän och lösa det mysterium som har förföljt honom sedan den ödesdigra morgonen.
HARLAN COBEN har efter en rad internationella succéer utnämnts till en av vår tids främsta spänningsförfattare och toppar bästsäljarlistorna världen över.