Ida Hagberg
Ormarmén
KAPITEL ETT
Det var en ljus sommarmorgon på landet. Fåglarna kvittrade från sina grenar, träden var gröna och blommorna stod i full blom. Den söta doften fick bina och humlorna att samlas och surra runt de färgglada rabatterna och buskarna.
Charles och Clara hade vaknat med tuppen som vanligt. Alla andra i huset sov fortfarande djupt. Vaknade ett av barnen kunde man vara säker på att det andra inte sov länge till.
Clara kom trippande med sina små fötter över det knarrande trägolvet på övervåningen. Med siktet inställt på mamma och pappas sovrum.
Clara knackade inte. Med ett kraftigt tag om det gnisslande handtaget ryckte hon upp dörren och sprang in i rummet. Hon tog ett stort skutt upp och gav sin mamma en varm och hård kram. Sedan hoppade hon på sina knän i sängen, bort till pappa.
Tyst efter kom Charles gående och gnuggade sig
ORMARMÉN
i ögonen. Deras lilla lurviga hundvalp skällde och krafsade på sidan av sängen och hoppade av glädje när barnen kom.
Clara så gott som knuffade sina föräldrar ur sängen, det var dags att gå upp!
I bara sina pyjamasar gick familjen ner till köket för att starta dagen. Charles hade en blå kortärmad pyjamas. Clara hade ett nattlinne i rosa med lite krås i änden. När det var sommarlov behövde barnen inte skynda sig med att byta om från sina sovkläder eller få i sig frukost. Det var dagen som bestämde vad som skulle hända.
Från hörnet av köket hördes kaffemaskinen. Den gjorde massa tokiga ljud. Den spottade, fräste och gav ifrån sig ånga.
– Ett monster, skrek Clara.
Hon sprang runt det runda köksbordet, och efter kom Charles vrålande. Runt, runt och runt.
I handen hade Clara sin gose, en rosa enhörning som varit med i alla hennes sju år. Den var lite rufsig och smutsig men otroligt mjuk. Den fick flyga med runt bordet och i värsta fall kastas mot det monster som jagade henne.
Charles blev ett monster som spottade och fräste som kaffemaskinen när han
sprang efter sin syster. Clara tjöt i skräckblandad förtjusning. Hon skrattade så högt att hon nästan kissade på sig.
– Is, ropade Clara och höll fram sina händer. Charles blev helt förstenad. Monsterminen i hans ansikte hade fryst så man såg hans tydliga smilgropar i kinderna.
Då fick Clara tid att springa bort till mamma för att ta skydd från monstret. Först när hon var i sin mammas trygga famn vågade hon säga:
– Smält.
– Raaoow, morrade Charles och fortsatte vara ett monster som jagade sin lillasyster.
Även om Clara älskade att busa och leka med sin bror hände det alltför ofta att leken slutade i bråk. Denna morgon hade det gått bra än så länge, utan att någon kastat något, skrikit eller slagit sig. Inget hade ens gått sönder.
Innan leken spårade ur sa mamma och pappa stopp.
– Kan ni inte gå ut en stund och springa av er innan frukosten? undrade pappa gäspande, stående böjd över köksbänken med kaffekoppen i handen.
– Ja, maskhotellet! ropade barnen i kör.
ORMARMÉN
De sprang ut till gräsmattan och ner mot lekstugan som stod i hörnet på tomten. Dagen innan hade de grävt upp maskar från rabatten och skapat ett maskhotell. Det stod under bänken vid den slitna lekstugan. Genom den genomskinliga byttan såg de maskarna ringla sig i jorden. Här fick de skugga, och barnen slapp oroa sig för att maskarna skulle bli fågelmat.
Charles var nästan framme vid den gula stugan när han ropade: – Jag hinner först!
Han vände sig om och tittade retsamt på sin syster med sina klara, gröna ögon. Han visste att han skulle hinna öppna dörren till stugan först eftersom han stod närmast.
Trots detta sträckte de båda sig samtidigt mot handtaget, knuffades och armbågades för att komma in i stugan först. Charles tryckte ner handtaget med ena handen och bort sin syster med den andra. Clara gnällde och knuffade sin bror så hårt hon kunde. Alltid skulle barnen tävla. Hennes gälla och arga skrik skar i öronen.
Dörren flög upp med en kraftig smäll och flög in i stugan med ett bang. På en sekund förändrades allt …
ORMARMÉN
Innan de hann blinka sögs de in i något som snurrade i en virvelvind av ljus och blinkande stjärnor i regnbågens alla färger. Det kändes som om en orkan omslöt deras kroppar. Den kramade hårt, snurrade runt dem och ville inte släppa taget. Den lyfte upp dem i tyngdlöshet. Allt snurrade runt, som om hela världen försvann och blandades ihop.
Mitt i virvelvinden av ljus hördes en sång som kändes bekant för barnen. Den ekade sagolikt bland de blinkande ljusen och flimret.
En sekund senare slutade de snurra. Det blev tomt och tyst och deras kroppar landade hårt med en duns på marken.
KAPITEL TVÅ
Det snurrade fortfarande runt dem när de öppnade sina ögon. Som när man precis åkt en bergodalbana. Vimsiga och lite illamående ställde de sig upp. För några sekunder sedan hade de stått i dörröppningen till sin lekstuga. Nu var de i en djungel …?
Det var varmt och fuktigt. Man hörde ljud från alla möjliga djur. Apor som tjattrade, grodor som kväkte och ormar som väste. Runt omkring dem fanns exotiska växter och träden låg täta.
– Charles, viskade Clara.
Hon lutade sig nära sin bror, kroppen spänd av rädsla för allt som rörde sig omkring dem. Ilskan som tidigare bränt inom henne hade försvunnit, och kvar fanns bara oro och behovet av trygghet.
– Jag är här, Clara, svarade Charles. – Jag vill ha mamma och pappa.
En tår rann nerför hennes kind, hon torkade bort
ORMARMÉN
den och drog undan den blonda luggen som hade åkt fram i hennes ansikte. Barnen tittade sig runt och försökte förstå vad det var som hade hänt.
Allt tjafs, bråk och tävling kändes nu väldigt långt borta.
Det höga väsandet från ormarna bland bladen lät nästan som att de pratade. De hörde ormarna, men de såg inga ormar som tur var. Charles och Clara grep varandras händer. Deras blickar möttes. Fyllda av förvåning, osäkerhet och en gnagande rädsla. Hur hade de hamnat här, mitt i en okänd djungel, så långt från det trygga hemmet på landet?
Mamma och pappa syntes inte till någonstans.
Clara ropade förtvivlat:
– Mamma, pappa, var är ni?
Hennes lilla röst dränktes av alla ljud från den livliga skogen.
Charles tröstade Clara och la sina armar runt henne. De förstod båda två att de inte kunde lämna varandras sida. Här stod de, barfota och fortfarande i sina pyjamasar. Men det var det sista de tänkte på.
Vart börjar man gå för att komma hem när man sugits in i en konstig virvel med ljud och ljus? Går
ORMARMÉN
man höger, vänster eller rakt fram?
– Kom, skynda, sa en röst uppe i träden ovanför dem.
De vände sina blickar upp mot trädkronorna. De låg som tjocka moln upp mot himlen. Endast enstaka ljusglimtar trängde igenom den täta skogen.
– Ni måste skynda, fort, fort. Vi har inte tid att stå här och kramas. Ni måste följa med mig innan djungelns väktare kommer. Annars är det ute med oss alla, sa rösten.
– Hallå, vem är där? ropade Charles och tog tag i sin systers hand igen, hårt. Var är du?
– Här uppe, titta upp, sa rösten.
I en av ljusspringorna såg de någon, eller något, som sträckte ut sin hand. Utan att tänka sträckte Charles upp sin hand. På ett ögonblick rycktes han och Clara blixtsnabbt upp bland blad och grenar. Mitt emot dem satt en stor och glosögd apa. Den var väldigt hårig och nästan persikofärgad.
– Vad bra att ni kunde komma, viskade den. Vi har väntat på er. Det är väldigt bråttom och viktigt att vi är tysta. Kom, kom så ska jag visa er vägen.
– Vänta, sa Charles högt och drog sin syster bakom sig.
– Schhh, sa apan och tittade nervöst runt omkring sig.
– Nu måste du berätta vad det är som händer, fortsatte Charles. Hur hamnade vi här? Och var är vi?
Han var irriterad och tänkte inte ens på att apan pratade. Det var det minst konstiga i denna situation.
– Men, ni är ju här, sa apan tyst. Ingen annanstans än här. Djungelns väktare ser och hör allt, det är därför det är bråttom att vi sätter oss i säkerhet. Han vet säkert redan att ni har kommit. Följ med mig så ska jag hjälpa er att förstå.
– Nej, vi vill ha svar nu, sa Charles. Jag går
ingenstans med dig, du skulle kunna vara djungelns väktare. Och varför är vi rädda för djungelns väktare?
Charles tänkte inte alls lita på någon han aldrig träffat förut. Än mindre en stor hårig apa, utan att ställa frågor först.
En helt vanlig sommarlovsmorgon förändras allt för syskonen
Charles och Clara. När de öppnar dörren till sin lekstuga slungas de genom en portal – rakt in i landet Verunda och den Gömda dalen, där magi finns överallt.
Här flyger hästar och djuren pratar. Men mörka krafter och onda varelser hotar dalen, och för att rädda den måste syskonen hitta en försvunnen magisk sten –och våga tro på krafter de inte visste att de bar inom sig.
Vem kan de egentligen lita på?
Ormarmén
är första delen i serien
Gömda dalen – ett magiskt
äventyr om mod, vänskap och farliga uppdrag.
ISBN 978-91-90042-16-8
9 789190 042168 >