BARNENS Ö P C JERSILD
Centrum för lättläst är:
LL-för L aget – lättlästa böcker
8 SIDO r – den lättlästa nyhetstidningen
Lätt L ä S t-tjän S ten – bearbetningar och kurser
Lä SO mbu D – inspirerar till högläsning
Mer information om oss finns på www.lattlast.se
LL-förlaget
Box 9145
102 72 Stockholm
www.ll-forlaget.se
© 2014 P C Jersild, Niklas Darke och LL-förlaget
© OmSLagSbILDer Gunnar Smolianski/Link Image, Lotta Kühlhorn
OmSLag Och fOrm Lotta Kühlhorn, Fabian Kühlhorn
papper Munken Premium Cream 100 g
typSnItt Flama och Romain BP
tryck Bulls Graphics AB, Halmstad, 2014
ISbn 978-91-7053-477-5
Reviderad lättläst utgåva. Tidigare lättlästa utgåvor år 2000, 2007.
terberätta D a V n I k L a S Dar ke
LL-för L aget
m I tt I natten
Det var mitt i natten.
Reines morsa sov gott i sin säng.
Men Reine kunde inte sova.
Han var orolig och spänd.
I morgon bitti skulle han resa bort.
Tillsammans med en massa andra ungar skulle han resa till Barnens ö.
Han kände inte de där andra ungarna.
Barnens ö var en barnkoloni som låg vid havet.
Många föräldrar jobbade på sommaren, andra hade inte råd att åka på semester.
De skickade sina barn till Barnens ö.
Där fick barnen fiska, bada och leka tillsammans.
Hela sommaren skulle barnen vara där utan sina föräldrar.
Reine tittade på klockan.
Det var fortfarande mitt i natten.
Han tyckte att tiden gick långsamt.
Han klev upp ur sängen.
Det var ingen idé att ligga kvar.
Han kunde ändå inte sova.
Reine gick till köket.
Han dukade för frukost.
Han satte fram fil, flingor, tallrik och sked på köksbordet.
Men han skulle inte äta frukost nu.
Det var ju mitt i natten.
Han dukade i förväg.
Han skulle äta frukost sedan, när det blev morgon.
Han såg bara till att allt var klart.
När han hade dukat färdigt gick han till garderoben och tog fram kläder.
Han tog på sig sina jeans och sin gula tröja med korta ärmar.
Sedan gick han ut i hallen och snörde på sig sina gympaskor.
Han gick tillbaka till sitt sovrum.
Han kröp ner under täcket igen.
Han var inte lika orolig längre.
Nu visste han att han skulle hinna.
Han skulle komma iväg i tid i morgon bitti.
Allt var ordnat i förväg.
Frukosten hade han dukat fram och kläderna hade han redan på sig.
Reine somnade i sängen med tröjan, jeansen och skorna på.
I morgon började äventyret.
en S am I S tan
Reine vaknade tidigt på morgonen, innan väckarklockan ringde.
Han var beredd.
Han klev genast upp ur sängen i sina jeans, sin gula tröja och sina gympaskor.
Han gick in i köket och tittade på frukostbordet. Det var redan dukat.
Maten såg äcklig ut, tyckte Reine.
Han ville inte ha fil och flingor till frukost.
Han tittade i kylskåpet i stället.
Där hittade han tre kokosbollar och en Äppel-Mer. Det såg godare ut.
Reine tog med sig kokosbollarna och äppeldrickan ut på balkongen.
Det var varmt och skönt ute.
Det var sommar.
Reine åt kokosbollar och drack Äppel-Mer till frukost i sommarvärmen.
Sedan läste han en Kalle Anka-tidning.
När han var klar gick han in till morsan. Hon låg fortfarande och sov.
Reine drog i hennes fot så att hon skulle vakna.
– Vakna, sa Reine. Det är morgon.
Nu måste du kliva upp.
Morsan satte sig upp i sängen och tittade vilt på klockan.
– Nu har vi bråttom! ropade hon.
Hon skyndade sig upp ur sängen och rusade in i badrummet.
Hon skulle borsta tänderna och tvätta sig innan de åkte.
Reine hörde hur hon spolade vatten där inne i badrummet.
Han hämtade sin resväska och bar ut den i hallen. Vad tung den var!
Bredvid satte han ner sin blå axelväska.
Det stod puma på den. Den var lättare.
Reine tittade på packningen. Nu var allt fixat.
Reine gick in i morsans rum.
Hon kom ut ur badrummet och började hastigt klä på sig.
Hon var stressad.
– Vi ringer efter en taxi, sa hon. Annars hinner vi inte.
Reine skulle åka pendeltåg in till stan.
På Centralstationen skulle han byta till bussen som skulle ta honom till Barnens ö.
Morsan trodde att de inte skulle hinna
till pendeltåget.
Hon ville att de skulle åka taxi in till stan i stället.
Men det ville inte Reine.
– Äh, vi hinner, sa han.
Det är gott om tid innan pendeltåget går, och jag är redan färdig att åka.
Du behöver inte följa med.
Jag kan åka in till stan själv.
Då slipper du stressa.
– Men jag vill följa dig till bussen, sa morsan.
Du ska ju vara borta hela sommaren.
Jag vill vinka av dig ordentligt.
– Du kan följa mig till pendeltåget, sa Reine.
Det räcker.
Jag klarar av att åka pendeltåg själv.
Sedan kan du dricka te i lugn och ro när jag har åkt.
Morsan kramade honom.
Hon hade tårar i ögonen. Hon var ledsen.
De skulle vara ifrån varandra hela sommaren.
Morsan skulle också resa bort.
Hon skulle vara i Uddevalla
medan Reine var på Barnens ö.
Så lägenheten skulle vara tom hela sommaren.
– Men jag följer dig till pendeltåget i alla fall, sa hon.
– Vad snällt, sa Reine. Vad bussigt.
Till slut kom de iväg. De gick till tågstationen.
Morsan kånkade på Reines tunga resväska.
Reine bar Puma-väskan över axeln.
Tåget hade inte kommit än.
Reine och morsan måste vänta på perrongen.
De var tysta och pratade inte med varandra.
De hade ingenting att säga.
Morsan gav Reine pengar, tjugo kronor.
Bra, tänkte Reine. Pengar behöver jag.
Efter ett tag kom pendeltåget. Äntligen, tänkte Reine.
Han var ivrig att komma iväg.
Han satte sig i vagnen och tittade ut. Morsan vinkade åt honom.
Hon sa något också, men han kunde inte höra.
Det var ett fönster mellan dem.
Reine öppnade fönstret lite.
Nu kunde han höra.
– Skriv, ropade morsan.
Du måste skriva brev till mig från Barnens ö.
–Ja, svarade Reine och nickade.
Pendeltåget började åka.
Men Reine hade ljugit.
Han skulle lura morsan.
Han skulle inte åka till Barnens ö.
Han ville inte.
Reine hade bestämt sig för länge sedan.
Men han hade inte sagt något till morsan.
Han skulle låtsas att han åkte till Barnens ö.
Men han skulle stanna hemma i stan i stället.
Bo ensam hela sommaren.
Laga mat själv.
Sova ensam i lägenheten.
Klara sig själv.
Reine trodde att han skulle klara det.
Han tyckte att han var stor nog.
Han var ju elva år.
Då är man inte barn längre, tyckte Reine.
Då är man nästan vuxen.
I alla fall så stor att man klarar sig själv.
Det skulle bli svårt och ensamt, men han skulle nog fixa det.
Han måste klara det.
Reine behövde vara i fred.
Han hade mycket att fundera över.
Det var många frågor han måste få svar på:
Vem var hans farsa?
Varför måste man bli vuxen?
Vad hände efter döden?
Då kunde han inte vara på Barnens ö med en massa skränande ungar omkring sig.
Tåget stannade på Centralstationen.
Reine klev av.
Han släpade väskorna med sig in i stationshuset.
Resväskan var stor och tung.
Reine gick bort till ett plåtskåp och ställde in resväskan.
Han låste med nyckeln som satt i.
Nu hade han bara Puma-väskan att bära på.
Det räckte.
I den fanns allt han behövde för en dag i stan: Plånbok. Papper och penna.
En stor bok med bilder på änglar.
Längst ner hade han gömt apan Jocke.
Det var Reines kramdjur.
Reine åkte ingenstans utan apan Jocke. Men han visade honom inte för någon.
Då skulle de tycka att han var löjlig.
De skulle retas och säga att han var för gammal för kramdjur.
Reine gick bort till en fotoautomat på Vasagatan. Han skulle fotografera sig.
Reine satte sig i fotobåset.
Han drog för draperiet och
stoppade tio kronor i myntspringan.
Han tittade rakt framåt.
Pang! En fotoblixt smällde till.
Den bländade honom.
Pang! En till.
Pang! Tredje blixten.
Det var den sista.
Reine blinkade några gånger.
Han reste sig och gick ut ur båset.
Han ställde sig utanför och väntade på fotona.
Efter en stund kom de ut i ett fack på utsidan.
Reine tittade på fotona. Usch, vad ful han var!
Han såg dum ut.
Ett runt, fräknigt ansikte.
Ett par smala ögon med svarta ringar runt omkring.
En grisnäsa.
Det var ett fult ansikte.
Men det var viktiga foton.
Så här såg Reine Larsson ut nu.
När sommaren var slut
skulle han fotografera sig igen.
Då skulle han jämföra med de här fotografierna.
Då hade han klarat sig själv en hel sommar.
Undrar om det skulle synas på korten?
Skulle hans ansikte se annorlunda ut då?
Skulle det synas utanpå att han kunde ta hand om sig själv?
Reine tog Puma-väskan över axeln
och började gå genom stan.
Han kände sig glad.
Det var skitfint att leva!
Och bättre skulle det bli!
Skulle det?
Reine stannade mitt i ett steg.
Hur kunde han veta
att det skulle bli bättre?
bre V et t ILL m O r S an
Reine kom fram till Hötorget.
Han satte sig på trappan bredvid Orfeus-fontänen, tog fram penna och papper ur Puma-väskan.
Nu skulle han skriva brev till Barnens ö.
Så här skrev han:
Reine Larsson har fått blindtarmen.
Han är för sjuk för att komma till Barnens ö.
Om det kommer brev till honom kan ni skicka dem till hans vanliga adress.
Vänliga hälsningar från
Harriet Larsson, Reines mamma
Det där med blindtarmen var lögn.
Men Reine tänkte lura ledarna på Barnens ö.
De skulle tro att det var morsan som hade skickat brevet.
De skulle tro att han var sjuk på riktigt och inte kunde komma.
Reine stoppade brevet i ett kuvert och slickade igen det.
Han tyckte att klistret smakade som mat. Åh, vad hungrig han var!
Hungern vrålade i Reines mage.
Men det gick inte att få tag på mat nu.
Det var för tidigt på morgonen.
Inga restauranger hade öppnat än.
Reine försökte tänka på något annat för att glömma bort hur hungrig han var.
Han tittade på fontänen.
Plötsligt kom en stor råtta springande längs kanten på fontänen.
Råttan hoppade ner på marken.
Den försvann ner i en kloakbrunn.
Reine tyckte att råttan liknade en stor, brun korv.
Korv. Fasen också. Nu tänkte han på mat igen.
Han var så hungrig.
Det var ett helvete att vara hungrig.
Men hellre det än att vara på Barnens ö, tänkte Reine.
Det skulle vara som att vara i helvetet på riktigt.
Fanns helvetet på riktigt? Reine visste inte.
Mormor trodde på helvetet.
Hon brukade berätta otäcka berättelser.
Onda människor kommer till helvetet när de dör, berättade mormor.
I helvetet finns djävulen. Djävulen plågar de onda människorna i evigheters evighet.
Han sticker ut deras ögon med en kniv.
Han spikar fast deras armar i plankor.
Han häller smält bly i halsen på dem.
När mormor berättade om helvetet
blev Reine både rädd och nyfiken.
Sedan drömde han hemska mardrömmar när han sov.
Ändå längtade Reine till mormor.
Helst av allt ville han vara hos henne nu.
Han tyckte om att prata om helvetet med mormor.
Även om han blev livrädd.
Men Reine kunde inte åka till mormor nu.
Då skulle hon berätta för morsan att Reine var kvar i stan.
Då skulle morsan skicka iväg honom till den där jävla ön med en gång.
Reine suckade.
Han måste skriva brev till morsan också.
Han måste ljuga för henne också.
Reine tog fram papper och penna igen.
Vad ska jag skriva? tänkte han.
Jag måste fortsätta lura morsan.
Hur ska jag få henne att tro att jag har åkt till Barnens ö?
Reine tänkte länge.
Till slut skrev han:
Hej morsan.
Här på Barnens ö är det toppen. Vi badar och spelar fotboll. Maten är toppen.
I morse blev jag stucken av en geting i stortån.
Men sjuksyster hade på salubrin, så nu är det bra igen.
I kväll ska vi grilla korv i skogen.
Reine tittade på brevet till morsan.
Det skulle bli fler sådana brev om han skulle lura henne hela sommaren.
Han måste hitta på fler historier om Barnens ö. Reine suckade.
Det skulle bli jobbigt att ljuga för morsan.
Men han var tvungen. Han skulle bli galen om han måste vara på Barnens ö.
Var det något mer han skulle skriva i brevet?
Jo, att han behövde mer pengar.
Pengarna i plånboken skulle snart ta slut.
Längst ner skrev han:
Skicka gärna tio kronor.
Hälsningar från Reine
Han stoppade brevet i kuvertet och slickade igen.
Han tittade ut över torget.
Han hade blivit hungrig igen.
Människorna på torget såg ut som små köttbullar.
Nu kunde Reine bara tänka på mat.
Magen skrek av hunger.
Och så hade han blivit skitnödig också.
Han behövde både bajsa och äta.
Då öppnade äntligen Clock.
Reine rusade dit och köpte hamburgare, pommes frites, Coca-Cola och äppelpaj.
Det kostade tre kronor och femtio öre.
Han åt upp alltihop i ett nafs.
Sedan gick han på toaletten och bajsade.
Det var jätteskönt.
Reine kom ut från toaletten.
Han satte sig vid restaurangbordet igen, han var fortfarande hungrig.
Han ville köpa en hamburgare till.
Han tittade i plånboken.
Sex kronor och femtio öre kvar.
Det var lite pengar.
Han var tvungen att vara rädd om de pengarna.
Han måste låta bli att köpa en hamburgare till.
Fast han var så hungrig.
Reine förstod att han måste skaffa mer pengar.
Annars skulle han inte klara sig hela sommaren.
Reine måste skaffa ett jobb så att han fick lön.
Hur skulle det gå till?
Det skulle bli en svår sommar.
Reine suckade, tog sin Puma-väska och gick ut från restaurangen.
Han måste åka hem till lägenheten och fundera ut något.
Reine hämtade resväskan i plåtskåpet på Centralen och satte sig på pendeltåget hem.
Han svettades. Det var varmt.
Reines svettiga rumpa klibbade mot det heta sätet.
Reine bodde i Sollentuna, på Bagarbyvägen 44 c.
Huset låg nära tågstationen.
Det fanns flera likadana hus i Sollentuna, men Reine tyckte att det var lätt att hitta hem ändå.
Han kunde hitta hem till och med om han blundade hela vägen.
Hans hus luktade på ett speciellt sätt. Det luktade hemma.
Han började gå. Där var huset.
Reine gömde sig bakom ett träd.
Han kikade fram. Han spanade efter grannar.
Om grannarna fick syn på honom kunde de börja undra.
Varför är Reine hemma? skulle de tänka.
Han skulle ju åka till Barnens ö?
Men det fanns inga grannar i sikte. Bra.
Reine smög in i porten.
Han gick tyst uppför trappan och låste upp dörren till lägenheten.
Reine öppnade dörren försiktigt.
Han lyssnade efter ljud.
Tänk om morsan var kvar hemma.
Tänk om hon hade missat bussen.
Men ingen fanns där.
Reine var ensam hemma.
Reine klev in i hallen.
Han ställde ifrån sig väskorna på golvet.
Sakerna han hade packat fick vara kvar i resväskan. Rätt vad det var kunde han
bli tvungen att sticka någonstans.
Då fanns det inte tid att packa.
Det gällde att vara beredd på allt.
Reine var fortfarande hungrig.
Han gick till köket och öppnade kylen.
Där stod två burkar öl.
Reine tog den ena ölburken och stängde kylen.
Fanns det någon mat?
Han tittade i skafferiet. Ett paket knäckebröd.
Reine bröt av en bit knäckebröd.
Han tog med sig brödet och ölburken in i morsans rum.
Han satte sig i morsans säng.
Han tittade på ölburken.
Det fanns en skojig bild på den.
Det var en glad luffare och en korv i en bur.
Det såg ut som en bild för barn.
Då måste ölet i burken också vara för barn, tänkte Reine. Han öppnade burken och drack ölet. Han drack så fort att han fick hicka. Sedan åt han upp knäckebrödet.
Reine la sig ner på sängen.
Nu var han ensam hemma. Morsan var bortrest.
Hon trodde att Reine var på Barnens ö.
Och farsan ...
Bara morsan visste vem som var Reines farsa.
Hon hade aldrig berättat det för Reine.
Reines morsa hade träffat en man.
Det var många år sedan.
De hade gjort barn med varandra.
De hade slutat träffas.
Sedan hade Reine blivit född.
Så när Reine föddes hade han bara en morsa.
Reine hoppades att den där mannen var död.
Reine hade aldrig träffat honom.
Ändå var han arg på honom.
Vuxna skulle inte göra barn hur som helst och sedan bara smita sin väg!
Vuxna skulle ta hand om sina barn.
Farsor också.
Men ibland hoppades Reine
att den där mannen fortfarande levde.
Reine hade sett bilder i tidningen på en man som hette Dag Hammarskjöld.
Dag Hammarskjölds ansikte liknade Reines.
Ibland önskade Reine
att Dag Hammarskjöld var hans farsa.
Dag Hammarskjöld var en modig man.
Dag Hammarskjöld hade räddat livet på många människor.
Men Dag Hammarskjöld hade försvunnit samma år som Reine föddes.
Reine suckade. Vuxna ville bara knulla!
De tänkte inte på annat.
Men när de knullade blev det barn.
Då smet de vuxna.
De ville inte ta hand om sina barn.
Så hade den där mannen gjort.
Han hade knullat med Reines morsa så att Reine blev till.
Och sedan hade han försvunnit.
Sådana vuxna borde inte få göra barn.
Reine var tung i huvudet av ölet.
Han somnade i morsans säng och drömde om Dag Hammarskjöld.
man SL emmen
Reine vaknade. Han tittade på klockan.
Det hade blivit kväll.
Klockan var sju på kvällen.
Reine hade sovit nästan hela dagen.
Oj, vad pissnödig han var!
Reine sprang in på toaletten och pissade.
Det var så skönt att han ville skrika.
Men det vågade han inte.
Grannarna kunde höra.
Då skulle de tro att det var en inbrottstjuv i Reines lägenhet.
Reine skakade av de sista kissdropparna och tittade på penisen.
Penis. Det var ett dåligt namn.
Penis lät som namnet på en krydda som man har i maten.
Pitt, då? Nej, det lät också dumt.
Men kuk? Var det ett bra namn?
Nej, kuk lät som något som gick sönder om man tappade det.
Kuk lät som kruka, tänkte Reine.
Blomkruka.
Blomkuk.
Det bästa namnet var manslem.
En lem som satt på en man.
Reine undersökte sin manslem.
Hade han fått hår på den?
Hade han blivit en vuxen man?
Nej, han hittade inga hårstrån.
Reine kände sig lugn.
Han var fortfarande barn.
Han hade inte fått hår på manslemmen.
Så snart en man fick hår på manslemmen kunde han bara tänka på att knulla.
All tid gick åt till det.
Att tänka på att knulla
och att hitta kvinnor att knulla med.
Då fanns det inte tid för viktiga saker.
Reine drog upp jeansen.
Han spolade i toaletten.
Han gick och la sig igen.
Han hoppades att han fick fortsätta att vara barn länge till.
Han hoppades att inga hårstrån skulle växa ut på hans manslem.
S öka j O bb
Reine gick upp tidigt på morgonen.
Han gick in i köket och öppnade skafferiet.
Han rotade bland mjölpaketen och burkarna.
Men det var inte mat han letade efter.
Reine visste att morsan hade gömt sin cigarrlåda någonstans i skafferiet.
Det var den han letade efter.
I cigarrlådan fanns det pengar. Mycket pengar.
Där låg den.
Reine tog fram lådan och öppnade den.
Där fanns både sedlar och småpengar. Morsans sparpengar. Reine tittade sig omkring.
Han kände sig som en tjuv.
Han tog fyra tiokronorssedlar och en näve småpengar och la dem i sin plånbok. Nu var han en tjuv också.
Han hade stulit pengar från sin morsa.
Pengarna skulle Reine ha till mat.
Det kändes hemskt att stjäla pengar, men Reine var tvungen.
Och han skulle betala tillbaka.
Det lovade han sig själv.
När han hade fått ett jobb med lön skulle han lägga tillbaka varenda krona.
Han klädde på sig och gick ut.
I handen höll han plånboken.
Reine hade så dåligt samvete att det smakade illa i munnen.
Han kände sig rutten inuti.
Reine var en tjuv. Han hade stulit pengar.
Nu skulle han ta pendeltåget in till stan.
Där skulle han skaffa sig ett jobb.
Reine klev av tåget vid Karlbergs station.
Han tänkte promenera in mot centrum.
Han såg sig omkring.
Var skulle han börja någonstans?
Var fanns det ett jobb?
Kanske i den där blomsteraffären?
Eller i kiosken där borta?
Reine kände att han hade blivit hungrig igen.
Inte kunde han söka jobb utan mat i magen!
Först måste han äta.
Reine gick till Clock och tog en hamburgare.
Han betalade med de stulna pengarna.
Han satte sig och åt.
När han hade ätit klart satt han kvar en stund.
Två äldre killar kom fram till Reines bord.
De hade brickor med hamburgare.
De tittade på Reine och såg att han ätit klart.
– Ska du sitta här länge? frågade den ene.
Reine låtsades att han inte hörde.
Men killen frågade igen. Han verkade arg.
– Du har ju ätit klart.
Flytta på dig så att vi får sitta.
– Jag väntar på min farsa, ljög Reine.
Han är på toaletten. Han kommer snart.
Killarna gick iväg.
De ställde sig och väntade vid ett annat bord.
Skönt, tänkte Reine.
Reine såg sig omkring i restaurangen.
Det var mycket folk i lokalen. Det var lunchdags.
Tänk om Reine kunde få jobb här!
Bära brickor, sopa golvet och hälsa gästerna välkomna.
Och få äta gratis hamburgare!
Att han inte hade tänkt på det förut.
Han skulle fråga om han fick jobba på Clock!
Reine hoppade upp från stolen och gick bort mot disken.
Det var en lång kö framför.
En massa människor: långa, korta, tjocka.
En del hade glasögon.
Andra bar på handväskor.
Några var barfota.
Bakom disken stod personalen i pappershattar och gjorde hamburgare åt gästerna.
Men vem skulle han fråga?
Vem var det som bestämde på Clock?
Alla som jobbade där såg likadana ut.
Reine kände sig liten och rädd.
Det snurrade i huvudet på honom.
Så mycket folk!
Nej, han vågade inte. Reine mådde illa. Han smet ut på gatan i stället.
Utan att fråga om han kunde få jobb.
Reine visste inte vart han var på väg.
Han bara gick.
Han var tvungen att hitta ett jobb.
Reine tittade noga i varje skyltfönster han gick förbi. Men ingenstans fanns det någon skylt som det stod SprIngpOjke SökeS på.
Det här var svårare än han hade trott.
Reine kände hur hungern kom tillbaka.
Det var konstigt. Han hade nyss ätit.
Men han var hungrig igen.
Nära Sankt Eriksplan låg en fruktaffär.
Han gick in i den och köpte två bananer.
Han åt upp bananerna och tänkte efter.
Ännu hade ingen frågat honom om han ville ha ett jobb. Så lätt var det inte.
Reine var tvungen att fråga själv.
Men hur skulle han våga?
Och var skulle han fråga?
Reine gick nerför Torsgatan
och stannade vid det stora tidningshuset.
Han tittade in genom fönstret.
Där inne sprang jäktade människor fram och tillbaka. Han såg en maskin som pumpade fram tidningar i stora buntar.
Nej, där ville han inte jobba.
Tänk om han åkte in i tidningspressen. Då skulle han komma ut alldeles platt i andra änden. Med en massa bokstäver och bilder tryckta i ansiktet.
Det verkade för farligt.
Reine gick vidare, förbi Norra Bantorget längs Vasagatan och tog höger på Kungsgatan.
Där låg Oscarsteatern.
Reine stannade och tittade på reklamaffischerna. Teater verkade kul. När man jobbade på teatern stod man alltid i tidningen.
Och så fick man dricka champagne till frukost.
Men det här verkade vara en sådan där teater
där de sjöng och spelade hela tiden.
Det gillade inte Reine.
Då kunde man ju inte höra vad de sa.
Två tanter kom förbi på trottoaren.
Den ena satt i en rullstol, den andra sköt på rullstolen.
Rullstolsskjutare kanske var ett roligt jobb?
Reine följde efter tanterna.
De gick in genom en port bredvid teatern.
Reine väntade en stund och gick också in genom porten.
Tanterna var på väg in i hissen.
Reine tog trapporna.
Han gick fem våningar upp.
Där stannade hissen.
Tanterna kom ut ur hissen.
De gick fram till en dörr.
Det fanns en skylt på dörren: OLgaS ateLjé.
Reine blev nyfiken.
Vad jobbade de med i den ateljén?
Hade de något jobb åt honom?
Reine höll upp dörren för tanterna.
De gick in.
Reine följde efter.
Reine har bestämt sig.
Han ska inte åka till Barnens ö.
Han vill inte.
Han har mycket att fundera över.
Vem är hans farsa?
Varför måste man bli vuxen?
Vad händer efter döden?
Om man ska fundera kan man inte vara på Barnens ö med en massa skränande ungar omkring sig.
Reine ska stanna hemma i stan i stället.
Bo ensam hela sommaren.
Klara sig själv.
Reine tror nog att han ska klara det.
Han tycker att han är stor nog.
Han är ju elva år.
Barnens ö berättar om Reines äventyr sommaren 1975 i Stockholm.
Barnens ö är 2014 års Stockholm läser-bok.
Så många stockholmare som möjligt ska läsa boken under året.