Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Användning av detta verk för text- och datautvinningsändamål medges ej.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 48569
ISBN 9789180781169
Upplaga 1:1
© Anna Ehring och Nypon förlag 2026
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Box 141, 221 00 Lund
Titel: Pingisvampyren
Författare: Anna Ehring
Omslag: Maria Sundberg/Art by Sundberg
Omslagsbild: Maria Sundberg/Midjourney
Tryckt av Dimograf, Polen 2026
Tack till Sasha för alla monstersamtal och vampyrtips till min sjunde sportrysare <3
Anna Ehring
Mamma och jag sitter på tåget på
väg till mammas kompis Cilla. Vi ska hälsa på i hennes sommarhus.
Cilla har en son som heter
Adrian. Han är ett år äldre än jag, och skitsnygg. Jag kan inte vara normal när han är i samma rum.
Men han ska inte vara med den här gången, så jag kan slappna av.
Tåget rullar in på perrongen.
Mamma reser sig och lyfter ner våra väskor från hyllan.
Genom fönstret ser jag plötsligt
Adrian. Vad gör han här?
Mamma ler och vinkar till honom.
– Visst ja, det glömde jag berätta! säger hon. Adrian är också här, roligt vad?
Jag nickar. Men det känns inte
alls roligt. Jag blir bara nervös.
När vi kliver av tåget kommer
Adrian fram till oss. Han är solbränd och snygg.
Mina ben darrar. De känns mjuka som gelé.
Jag gömmer mig bakom mamma och låter håret hänga fram som en gardin för ansiktet.
Adrian ger mamma en kram.
– Kul att se er! säger han.
Han tar hennes väska under armen, som att den inte väger något alls.
Sedan kramar han om mig också.
Jag blir stel som en pinne.
– Oj, shit, vad stor du har blivit! säger han.
– Ska du säga! säger jag.
Han skrattar åt mig.
Trots att jag är blyg säger jag ofta det jag tänker. Som att jag inte hinner stoppa orden från att komma ur min mun.
Men det är sant, han har blivit mycket längre än både jag och mamma.
Adrian visar oss till parkeringen.
Där klämmer vi in oss i hans lilla epa.
– Mammas bil pajade i går, förklarar han.
Sedan startar han epan och kör i väg.
På vägen till huset pekar Adrian ut olika saker. En gammal lanthandel, en bondgård och bästa badsjön.
Vi åker förbi en stor järngrind som är täckt av högt gräs. Den är fäst mellan två stora pelare med drakar på.
Bakom grinden ser jag tornen från ett slott.
Jag lutar mig fram och pekar ivrigt.
– Vad är det där för något?
– Leila, han kör! ropar mamma.
– Förlåt, säger jag.
Jag skäms och sjunker ner i baksätet.
– Det är spökhuset, säger Adrian.
Ingen vågar gå dit.
– Jag vågar! ropar jag.
– Men man får inte gå dit, säger han.
Vi ser på varandra i backspegeln.
Adrian ler mot mig. Jag rycker på axlarna och ler tillbaka.
– Okej, säger jag.
Jag spanar ut genom bakrutan för att se mer av den kusliga grinden.
Två drakar klädda med mossa gapar mot mig.
Han gnider sina beniga fingrar mot varandra.
Då ser jag hans långa, gula naglar. De ser ut som klor.
Leila kan inte sluta tänka på det gamla slottet. Hon övertalar Adrian att följa med in.
Där inne blir Adrian inlåst i källaren. Och
ett märkligt ljud ekar genom huset …