Läs mer om Sheila Kalusumu på rabensjogren.se
© Text: Sheila Kalusumu 2026
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2026
Omslag: Eric Thunfors, AI-assisterad design
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2026 isbn 978-91-29-75084-3
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
– Ärligt, vi ses snart igen, säger Fatou och buffar till mig lätt på armen.
Hon ler snett.
– Jag svär, ni kommer snabbt fatta att det suger där borta och flytta hem igen.
Jag sväljer hårt, försöker få bort klumpen i halsen.
– Helt seriöst, jag klarar mig ju inte utan er … på riktigt, säger jag lågt.
Flyttbilen står där i den irriterande morgonsolen och förstör precis allt. Jag vill dra ut våra saker och packa upp dem i lägenheten igen. Lägga tillbaka allt där det hör hemma. Där jag hör hemma. Men det går inte. Om bara några timmar är mitt liv i Farsta över. Jag kommer att vara en tolvårig tjej utan mina bästa kompisar.
Fatou tittar bara på mig med de där ögonen som alltid avslöjar exakt vad hon tänker, även när hon försöker hålla masken. Lockarna ligger tätt kring hennes ansikte, mjuka och studsiga. Slingorna i mörk– och ljusbrunt glänser i solen.
Setareh står tyst bredvid oss med röda, blanka ögon. Hon öppnar munnen som om hon vill säga något, men stänger den igen. Hon kastar det svarta, vågiga håret över axeln.
Flyttgubbarna lastar in de sista lådorna i flyttbilen innan de stänger bakluckan. Hjärtat dunkar hårt i bröstet, det känns som att det ska sprängas när som helst. Jag knyter händerna så hårt att naglarna skär in i huden.
Bakom oss klickar portdörren till. Pappa kommer ut med min lillebror Nelson i släptåg. De går mot vår svarta bil, den som alltid känts som en del av vår familj. Nu är den redo att ta oss bort. Pappa vinkar åt mannen som hoppat in i förarsätet på flyttbilen.
– Åk före ni! Ni har ju adressen och nycklarna, säger han.
Mannen svarar med ett kort tutande. Motorn vrålar till och bilen rullar iväg och försvinner nerför gatan. Det är som om något går sönder inom mig.
Jag tittar på Setareh och Fatou. Det blir varmt i magen. Vi tre har skrattat ihop och delat hemligheter sedan förskolan.
Men snart är det bara gamla minnen och vi kommer inte få möjligheten att skapa nya. Vem är jag utan dem?
– Vi lovar att ringa och texta asmycket, varje dag, säger
Setareh med en röst som hotar att spricka vilken sekund som helst.
Jag nickar långsamt och hoppas att hon menar det. En sista gång ser jag mig omkring. Tre små barn med solhattar gräver i sandlådan. Föräldrarna sitter intill med ansiktena riktade mot solen och blundar, som att det inte fanns ett enda bekymmer i världen. I ögonvrån ser jag hur Nelson tar några steg bort från bilen. Pappa greppar tag i hans t-shirt i farten.
– Vart tror du att du är på väg? säger han.
Nelson spärrar upp ögonen och rycker på axlarna.
– Eh … jag skulle bara säga hejdå till en kompis, säger han.
– Du har redan sagt hejdå till alla tusen gånger. Nu räcker det, säger pappa och föser in Nelson i baksätet.
Nelson spjärnar emot med fötterna innan han till slut ger upp och sjunker ner i sätet. Hans afro täcker hela rutan när han lutar sig mot glaset. Pappa kliar sig i skägget och våra blickar möts. Jag tittar bort, vill inte möta hans blick. Det bränner under ögonlocken och t-shirten känns tajt runt halsen. Setareh lägger armarna om mig och kramar mig hårt.
Mina tårar rinner och blir ett med hennes hår. Jag vill inte att hon ska släppa taget. Hon snyftar högt. Jag torkar tårarna med baksidan av handen innan jag släpper henne och drar in Fatou i en kram. Åh, vad jag kommer att sakna dem. Till och med Fatous överdrivna godisparfym som annars får mig att rynka på näsan.
Bakom oss öppnas porten igen. Den här gången är det mamma som kommer ut. Hon håller en orkidé och ett avokadoträd i famnen. Flätorna som åkt fram kastar hon bak.
– Se inte så ledsna ut, tjejer. Jag vet att det känns jobbigt. Men vi ska inte flytta till månen.
Setareh tittar ner i asfalten. Fatou, som alltid har svar på tal, river bort gammalt nagellack och låtsas att hon inte hör mamma. Mamma öppnar bagageutrymmet på bilen och placerar försiktigt varje växt i en egen kartong. Noggrant virar hon tidningspapper runt dem och skjuter sedan upp de runda, svarta glasögonen innan hon stänger bagageluckan igen. Jag kan inte bara stå där och låta henne låtsas som om allt är okej.
– Du bryr dig mer om de där dumma växterna än om oss! utbrister jag och rösten spricker. Jag ska börja sexan utan mina bästa kompisar. Du fattar inte hur jobbigt det är.
Mamma hejdar sig. Ögonen är smala bakom de runda glasögonen när hon lyfter handen och hytter med fingret framför ansiktet på mig.
– Nakibuuka, det räcker nu!
Rösten är vassare än på länge.
Fatou tittar bort medan hon snurrar en lock runt fingret.
– Oj, oj, nu är din mamma inte glad, säger hon tyst.
De säger bara hela mitt namn när de menar allvar, annars är jag bara ”Naki”. Men jag är inte heller glad, och jag menar
också allvar. Jag tänker inte hålla tyst. Jag möter mammas blick.
– Helt seriöst. Jag måste sluta i Spårvägens FK. Fattar ni hur sjukt det är? Det är typ den bästa klubben i hela Sverige!
Mamma stelnar till. Hon tar ett par steg mot mig och sträcker sig efter min hand. Men jag vänder bort blicken och håller armarna tätt intill kroppen.
– Och ni struntar i Nelson och hans fotboll. Jag skulle
aldrig göra så mot mina barn!
Setareh lägger en hand på min axel som för att lugna mig.
Men jag skakar av mig den. Mamma spänner ögonen i mig.
Jag står stadigt och håller kvar hennes blick. Jag säger bara sanningen.
– Vi har redan pratat klart om flytten. Sätt dig i bilen nu!
Pappa, som redan satt sig i framsätet, hoppar ut. Med tunga steg går han mot oss. Han tittar hårt på mig.
– Sluta nu, Nakibuuka, säger han. Nelson hittar snabbt andra tioåringar att spela fotboll med. Och du är den tuffaste tjejen jag känner. Du kommer att klara det här.
Jag lägger armarna i kors och tittar ner i asfalten. Vad vet han? Att vara tuff räcker inte när man är ensam. Ingen vill vara ensam i en ny stad där man måste börja om från noll.
Hur ska jag klara mig utan mina kompisar?
Mamma sätter sig bakom ratten. Pappa står bredbent kvar framför mig.
– Vi måste åka nu! säger han. Jag vill inte komma fram när det är mörkt. Vi har mycket vi måste hinna med.
Skojar han med mig? Jag flyttar mig inte en millimeter.
Jag bara stirrar på honom. Vad är poängen med att skynda till en håla? Det finns säkert inget där att göra ändå. Pappa kommer närmare. Jag tar ett par steg bakåt. Han tittar på mig med en bedjande blick och säger sedan med en mjukare röst:
– Ni ses ju snart igen, på Afrikadagen.
Fatou drar in oss i en sista gruppkram. Jag blundar, vill stanna tiden. Finare kompisar finns inte. Och deras liv kommer att fortsätta här … utan mig. Tänk om de glömmer bort mig helt? Tänk om jag inte får några nya kompisar?
Jag drar mig motvilligt ur kramen och släpar mig bort till bilen. Sätter mig i baksätet bredvid Nelson och smäller igen bildörren med full kraft. Mamma startar motorn och jag tittar ut genom fönstret. Kompisarna springer efter bilen. Vi vinkar tills bilen kör ut på stora vägen. Höghusen blir mindre bakom oss innan de helt försvinner. En ensam, varm tår trillar ner och lämnar en salt smak på läpparna. Jag andas djupt och hackigt. Smärtan i bröstet håller på att ta över hela kroppen.
Det är game over för mitt liv i Farsta. Mamma och pappa har dragit ut sladden. De har förstört allt. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att förlåta dem.
Benen är stela, som om de vägrar samarbeta, när jag kliver ur bilen och sträcker på mig ett par timmar senare. Rumpan måste jag gnugga en stund innan den känns som min egen igen. Mamma och pappa tittar på varandra och ler, som två små barn på julafton. De fattar inte att julen är över. Åtminstone för mig. Med snabba steg går de mot det stora, vita stenhuset i två plan. Nelson hasar efter dem med blicken klistrad vid sin Nintendo Switch.
Jag drar en djup suck och står kvar ett ögonblick vid bilen, som om skorna fastnat i marken. Kvällssolen breder ut sig över trädgården. Den verkar nästan vilja skryta med hur fint och tyst det är här. Jag viftar bort ett irriterande surrande bi framför ansiktet och ser mig omkring. Äppelträdet med trädkojan har stora, gröna äpplen. De är säkert sura. Kojan såg finare ut på mäklarbilderna som mamma och pappa hade
med sig efter att de varit på visningen, färgen har flagnat på sina ställen. Flyttbilen är redan på plats och bakluckan står öppen. Där finns både inplastade nya möbler och några av våra gamla som klarat mammas utgallring.
Till slut bestämmer jag mig för att ta en titt på mitt rum.
Jag har egentligen ingen lust, men samtidigt har jag inget bättre för mig. Gräset längs stenplattorna är högt och det killar mig på benen när jag går fram till träverandan. Jag sparkar av mig de smutsiga skorna och fortsätter in genom den öppna dörren. Flyttkartonger är staplade huller om buller i hallen. Två män i snickarbyxor bär Nelsons nya säng uppför trapporna. De ler mot mig, som om de tycker att jag borde vara glad över att få bo i det här huset. Jag smiter förbi utan att le tillbaka. Trapporna knarrar när jag fortsätter upp och letar mig fram till rummet längst till vänster som vi har bestämt ska bli mitt.
Jag parerar några flyttkartonger som står på golvet närmast dörren. De är märkta med mitt namn. En ny säng med silverben står inskjuten mot väggen. Tapeten är mörkblå med blommor på, och den tar liksom för sig av rummet utan att skrika ”titta vad snygg jag är”. En annan vägg har stora, djupa hål efter skruvar som tagits bort. Jag petar in pekfingret i ett av hålen. Kanske har det hängt en hylla där tidigare. Jag går runt i rummet. Undrar vilka som bodde här innan oss och vad det användes till då? Rummet är faktiskt fint, men jag
hatar det ändå. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna våningssängen och Nelsons bilar och legobitar som låg utspridda över hela rummet som vi delade förut.
Jag sätter mig tungt på madrassen. Den sjunker ihop under mig som om den är gjord av marshmallows. I flera år har jag längtat efter ett eget rum att få inreda precis som jag vill, där jag och mina kompisar skulle kunna hänga. Men oavsett hur jag möblerar rummet, så har jag inga kompisar att hänga med här. Jag drar benen upp mot bröstet och kramar om dem. Tårar smyger nerför kinderna. Jag torkar bort dem med baksidan av handen. Nu har jag allt jag önskat mig, ändå gör det ont i hela kroppen. Vem vill inte bo i en stor och fin villa med eget rum och ha en gigantisk trädgård? Men vad spelar allt det där för roll när Fatou och Setareh inte är här?
Ögonen vandrar runt i rummet och landar på en av lådorna märkt ”Nakis gosedjur”. Den skulle egentligen direkt till källaren men har hamnat fel. Jag drar den till mig och öppnar locket. Jag kan inte låta bli att le när jag tittar ner i lådan. Där, ovanpå alla andra gosedjur, ligger min favoritdocka Sally. Hon ser nästan ut som en minikopia av mig, med mörkbrun hud och afrohår. Sally känner till alla mina hemlisar och har funnits med forever. Jag plockar upp henne och trycker näsan mot hennes mjuka mage. Hon luktar gamla kläder. Jag tittar henne i ögonen.
– Det är du och jag nu, tjejen, säger jag.
Den dammiga lukten har spridit sig i hela rummet så jag öppnar de två stora fönstren. Utanför kvittrar fåglar i de intilliggande träden. En skog breder ut sig. Det är inte längre lägenheter utanför mitt fönster, där man kan titta in hos andra. Jag placerar Sally försiktigt på fönsterbrädan.
Hon har små repor på kinderna och håret är rufsigt efter alla frisyrer jag har testat på henne.
Nelsons röst ekar i den tomma hallen. Han studsar in i rummet och snubblar nästan över flyttlådorna. Han viftar med ett reklamblad och har ett stort leende över hela ansiktet.
– Naki, titta! Vilken studsmatta ska vi ha?
Han bläddrar i häftet. Jag himlar med ögonen.
– Alltså palla! Tror du att jag bryr mig om en töntig studsmatta? Välj du.
Nelsons axlar sjunker ihop och leendet försvinner. Han knölar ihop reklambladet och kastar det på golvet. Utan ett ord vänder han sig om och lämnar rummet med sänkt huvud. Jag hasar ner från sängen. Plockar upp reklambladet och vecklar ut det. Han har ringat in en stor studsmatta. Den är så stor att både hans och mina kompisar skulle fått plats att hoppa samtidigt. Vad nice det hade varit att först hänga på mitt rum och sedan göra volter på studsmattan med Fatou och Setareh. Jag biter mig i läppen. Det är inte Nelsons fel att vi flyttade.
Jag skyndar nerför trapporna för att komma ikapp honom.
Det slamrar från köket. Mamma är säkert där och packar upp porslinet.
– Naki! Om det är du i trappan, så kom och hjälp mig packa upp, ropar hon.
Det kan hon glömma! Jag tassar förbi köksdörren och möter pappa på altanen. Han bär på en byrå som han ställer ner på marken och pustar ut med händerna mot ryggen. Han har svettpärlor i pannan.
Nelson är på väg upp till trädkojan. Precis när jag ska klättra upp efter honom rycker jag till av ett hundskall som skär i luften.
Nära infarten står en stor, lurvig hund med tungan hängande utanför munnen. En kille som ser ut att vara i min ålder står bredvid ute på gångvägen. Han drar hårt i det utsträckta kopplet till golden retrievern. Den är jättesöt, precis en sån hund som Fatou alltid har drömt om att ha. Jag ler åt minnet när vi lånade grannens hund och Fatou vägrade lämna tillbaka den. Hon var övertygad om att hunden hade det mycket bättre hos henne.
Killen har keps på sig och det raka håret sticker ut på sidorna. Han står stilla och tittar på mig, länge. För länge. Vad glor han på?
Jag avbryts i mina tankar av att hunden sliter sig loss och rusar fram till mig. Svansen viftar och hunden stryker sig
mot mina ben. Mina axlar sjunker lite och jag hukar mig
ner och klappar den på halsen.
Illröd i ansiktet går killen till slut in på tomten, genom den öppna grinden och plockar upp kopplet. Han tittar inte på mig en enda gång. Hunden skäller och vänder huvudet mot mig medan den blir ivägdragen. När killen passerar mig
på andra sidan häcken tittar han tillbaka, men vänder snabbt bort blicken när jag höjer handen till en vinkning. En kall klump formar sig i magen. Varför hälsade han inte? Hemma i Farsta hälsade folk alltid.
”En ovanligt viktig bok som alla, både barn och vuxna, borde läsa!”
Lovette Jallow
När Naki flyttar från sin förort till en mindre stad förändras allt. Kompisarna är långt borta och dessutom verkar Naki vara den enda svarta tjejen i nya skolan. Hur svårt kan det vara att säga hennes namn rätt? Och även om man aldrig har känt någon med afro får man väl inte ta på andras hår utan att fråga? Och så är det de elaka pikarna, och frågorna som kanske beror på nyfikenhet men som gör så ont ...
Hur gör man för att passa in utan att förlora sig själv? Hur får man de vuxna i skolan att se rasismen de helst blundar för? Och hur slår man tillbaka när inget annat hjälper?
Inte som ni är en stark och träffsäker berättelse om att vara ny på en plats och inte se ut som alla andra. En högaktuell bok om rasism i vardagen.