om trauman, gener och livsberättelser som håller människor fångna
Författarens tack 5
Förord 6
Att möta sitt öde 13
Varför blir det som det blir? 26
Berättelsernas makt över våra liv 41
Lika som bär 73
Ett outplånligt intryck? 108
Trauma 141
En annan sorts psykoterapi 179
Höna, ägg eller mitt emellan? 208
Vad har vi lärt? 275
Efterord 309
Denhär boken är tillägnad våra vänner på Stadsmissionen, som utan några stora åthävor outtröttligt utför sitt arbete med marginaliserade och utstötta personer på ett sätt som borde inspirera oss alla. Jag vill också rikta ett varmt tack till mina medarbetare och vänner vid Centrum för Social och Affektiv Neurovetenskap vid Linköpings Universitet, och till ett stort antal vänner och kollegor i Sverige och runt om i världen. Utan alla samtalen med er skulle det inte blivit någon bok.
Ett särskilt tack till Ingrid Ericson, förläggare på Natur & Kultur, som med lika delar skärpa och omtanke fått mig att känna mig tillräckligt trygg för att hon skulle kunna hjälpa mig undvika alltför svårartade dikeskörningar (hoppas jag!).
Det här är den tredje bok vi arbetat på tillsammans – tack för förmånen att få jobba ihop med dig, Ingrid!
Patienter och situationer i boken är genuina i den meningen att de grundar sig i och är sammansatta av fragment från patientmöten jag varit med om, och erfarenheter jag gjort genom åren. Förutom personer som är kända genom media eller andra publika källor är dock alla enskilda individer fiktiva, hopsatta just av sådan avidentifierade fragment, och beskrivs för att förmedla allmängiltiga observationer.
Markus Heilig, Nassau januari 2026
Om inte min pappa hade överlevt koncentrationslägret hade inte jag funnits. Då hade du inte heller läst denna text. De flesta av hans kamrater överlevde inte. Med deras öde förintades inte bara en stor del av deras generation och dess myllrande centraleuropeiska kultur. Inte heller deras barn, barnbarn eller släktled efter dessa kom någonsin att finnas. Vem vet vad de skulle ha åstadkommit om de hade fått födas?
Jag, mina barn och den här boken finns. Hur kommer det sig? Världens gång slingrar sig hit längs otaliga vägskäl. Långa sträckor verkar den röra sig i en förutsägbar riktning, men plötsligt gör den en gir och det går annorlunda än man kunde ha väntat sig. En lägervakt tittar bort. En soldat skjuter men missar. Varför klarar sig den här unge judiske mannen medan de flesta av hans kamrater dör? Föddes han modigare och mer kapabel? Var det hans varmhjärtade mamma som gav honom trygghet och tillförsikt så att han kunde tro på att han skulle klara sig? Eller råkade han helt enkelt ha tur? Är alla förklaringar idag bara efterkonstruktioner?
Kort och gott: Varför blir livet som det blir? I mitt arbete
som psykiater möter jag människor med svårt själsligt lidande. Ofta blir lidandet, tillfälligt eller genomlevt under många år, ett så uttalat handikapp att det hindrar personen från att få del av livets goda. Ibland är det så svårt att den som drabbats inte orkar leva alls. Det här handlar inte om filosofiska samtal på ett kafé eller debatter på en kultursida. Det här är sena kvällar och nätter på akutmottagningen där enskilda liv står på spel. Där talar vi varje dag öppet om livet, döden och valet mellan dem. Många människor jag och mina kollegor möter i arbetet står egentligen mitt i livet, men ser sina liv mer som en plåga än en gåva. De flesta har mött stora svårigheter. Alltför ofta börjar det redan i barndomen. Alltför ofta finns ett mönster som upprepar sig, på ett sätt som fyller mig med lika stora delar sorg och ilska. En styvpappa har förgripit sig på en liten flicka. I vuxenlivet har andra män misshandlat och våldtagit henne. Alkohol och droger har tillkommit och lett till ett liv där gränsen mellan övergrepp och vardag blir flytande.
Även män är drabbade. Betydligt fler män än kvinnor dör i självmord och drogöverdoser. Här är mönstret annorlunda. Det handlar oftast om en pojke som tidigt är stökig och har svårigheter i skolan för att sedan börja bruka alkohol eller narkotika, gång på gång hamna i slagsmål och till sist kanske dras in i kriminalitet. Lyssnar man på berättelserna om deras liv framträder även här återkommande mönster av fattigdom, känslomässig försummelse och våld. Och även i liv som till synes utspelar sig på samhällets solsida hittar man gång på gång erfarenheter som fyller en med djup sorg och medkänsla.
Det här är en bok om de livsberättelser i vilka människor försöker skapa sammanhang av svårigheter de mött och av sitt
öde ?
själsliga lidande. Ett av bokens teman är att människan är ett historieberättande djur. Hon försöker foga in allehanda livserfarenheter – de dåliga såväl som de goda – i berättelser som binder samman erfarenheterna och till synes förklarar hur livsödets trådar hänger ihop. Idag är tidningsspalter, böcker och enskilda människors livsberättelser fulla av trauman, barndomsupplevelser och hur dessa format livet. Vi ska syna de berättelserna och hur de skapas.
En sak kommer, hoppas jag, att bli tydlig. Människans berättarkonst är betydligt bättre än hennes analysförmåga. Homeros, eller vem det nu var, kunde för nästan 3 000 år sedan berätta historier som än idag håller oss andlöst fängslade. Hade någon bett honom förklara vad som får en blixt att slå ner hade han däremot fått hänvisa till gudomliga krafter. Vi är inte skapta för att utan vidare förstå komplicerade samband bakom hur världen fungerar. Det är svårt nog när sådana samband slingrar sig genom enskilda liv. Än svårare blir det om de verkar från generation till generation. Ett annat tema för boken är just att bristande kunskap om hur världen fungerar sällan hindrar människor från att skapa berättelser om det.
För att förstå hur ödets trådar spinns behöver vi till att börja med en bättre förståelse för hur vår inbyggda historieberättare tenderar att återge världens gång. Principerna för hur dessa berättelser skapas blir också ett bärande tema för boken. I grunden är det genant enkelt. När två företeelser ofta förekommer tillsammans tenderar människor sedan urminnes tider att dra slutsatsen att den ena orsakar den andra. Det måste förstås inte vara fel. Men det behöver inte heller vara rätt. Väldigt ofta är det inte det.
Det är ingen tvekan om att personer som utvecklar beroende och andra psykiska problem ofta har haft svåra barndomsupplevelser. Huruvida barndomsupplevelserna orsakar de psykiska svårigheterna är dock en annan fråga. Den är lika svår som den är viktig. Om det finns något jag uppskattar i den psykoanalytiska traditionen är det dess ambition att vara en frigörelsens psykologi. Tanken att vi genom kunskap om oss själva kanske kan hoppas på att agera friare från sådant som begränsar oss är tilltalande. Kan den förverkligas bör människors liv kunna bli bättre.
I de kommande kapitlen ska jag försöka ge dig en inblick i vilka utmaningar vi ställs inför när vi försöker förstå hur de här livstrådarna blir spunna. Jag ska visa dig hur lätt det är att dra slutsatser som ter sig uppenbara, men likväl helt enkelt är felaktiga. Jag ska också dela med mig av redskap för att bygga förklaringsmodeller med bättre bärkraft. Det har gått ett sekel sedan Sigmund Freud började försöka avtäcka lagbundenheter i själslivet och använda dessa som ett redskap för frigörelse. Spoiler alert: Det gick inte så bra. En vänlig tolkning är att det helt enkelt var för tidigt. Annan kunskap som är nödvändig fanns helt enkelt inte på plats ännu.
Det har hänt en del sedan dess som gjort uppgiften något mer rimlig att ta sig an idag. Jag ska ta med dig till två fält där det skett en närmast ofattbar utveckling av kunskap och försöka koppla dessa framsteg till upplevelser hos patienter jag möter, upplevelser du kanske själv känner igen dig i. Framsteg inom neurovetenskap och genetik har givit oss kunskaper som är närmast oundgängliga för att rätt förstå väven av orsakssamband i världen, och våra liv i denna värld.
Efter decenniers arbete som läkare och forskare trodde jag mig för egen del ha en någorlunda rimlig, vetenskapligt grundad bild av det här landskapet. Men de senaste åren har bjudit på några stora överraskningar som vält saker jag tagit för givna över ända. Jag ska i boken försöka dela med mig av dessa överraskande insikter. Kanske blir det lättast att förklara om jag helt enkelt berättar hur jag själv ramlade på dem.
Det finns hur mycket som helst kvar att göra vetenskapligt när det gäller hjärnans funktion, men nervsystemet är inte längre på långa vägar det mysterium det en gång var. Framväxande neurovetenskaplig kunskap ger oss helt nya fönster genom vilka det blivit möjligt att betrakta och förstå processer som tidigare bara var tillgängliga för det redskap psykoanalysen använde sig av – subjektiv betraktelse, eller introspektion. Genom de nya fönster som nu öppnas börjar forskare få inblick i hur livserfarenheter representeras och bearbetas av hjärnan och hur extrema upplevelser kan förändra sättet hjärnan utför det arbetet. Med det kommer kunskaper om vad mycket svåra livsupplevelser, trauman, kan göra med hjärn- och själsfunktioner. En väl så viktig lärdom är hur sådana kunskaper kan användas för att inte traumats konsekvenser ska bli ett fängelse där resten av livet får utspela sig.
Jag ska försöka väva ihop denna kunskap om hjärnfunktioner med en större bild. Det enskilda människolivet utspelar sig i ett sammanhang som skapas av vår arts omkring 300 000-åriga evolutionära historia, och faktiskt även evolutionär historia som går tillbaka till tiden före vår egen arts uppkomst. DNA-koden du bär i varje cell är på ett sätt ett dokument där den historien är nertecknad. Den är också en sorts planritning för vem du
blivit. Men den är en planritning som skiljer sig från alla andra du är van vid. Snarare än att i detalj bestämma ditt liv ger den ramar, fallenheter och mönster. Dessa samspelar med resten av världen.
Vi ska titta på några av de viktigaste men kanske minst uppmärksammade framstegen på det här området. Livserfarenheter och genetiska förutsättningar är inte oberoende av varandra. De växelverkar på komplicerade sätt. Utan att förstå hur arv och miljö samverkar leds man regelmässigt att dra felaktiga slutsatser om vad som händer. Det är precis som med blixten för den som inte vet att molnen kan laddas upp med elektricitet.
Francis Crick, en av DNA-dubbelspiralens upptäckare, framförde för trettiotalet år sedan det han själv kallade ”en anmärkningsvärd hypotes”. Precis som ”att pumpa blod” är något hjärtat åstadkommer, skrev han, var ”att tänka” eller ”att känna” enligt denna hypotes något som åstadkoms av hjärnan:
Du, dina glädjeämnen och sorger, dina minnen och ambitioner, din känsla av personlig identitet och fri vilja, är i själva verket inget annat än beteendet hos en enorm samling nervceller och deras tillhörande molekyler. Som Lewis Carrolls Alice kanske skulle ha uttryckt det: ”Du är inget annat än en bunt neuroner.” 1
I grunden tror jag inte det finns något alternativ till Cricks tolkning. Och denna bunt neuroner utvecklas enligt en planritning
1. Crick F. The astonishing hypothesis: the scientific search for the soul. Scribner; Maxwell Macmillan International (1994). Min och Jerker Vinterstares översättning.
ett utstakat öde ?
som är nedskriven i din DNA-sekvens. Så ser det i alla fall ut från utsidan, när forskare studerar vilka vi är och försöker avtäcka de underliggande samband som bestämmer hur känslor, tankar och beteenden uppstår. Men håll med mig om att det är en fantastisk bunt neuroner. Det är en bunt som också låter oss uppleva obeskrivlig skönhet, älska, hata, hoppas och förtvivla.
Den här bunten har också idéer om att förklara världen och förändra den till något bättre.
I boken du håller i din hand ska jag försöka väva ihop dessa olika perspektiv – genetisk kod, hjärnfunktion och det människor upplever. Föremålet för de här tre perspektiven är ett och samma: människolivet. Frågan är bara om inte berättelsen till sist tar oss tillbaka till där vi började. Om världen är lagbunden, och vi är en del av den, kan vi då verkligen hoppas på att kunna påverka hur det går?
Vi ska strax resonera om dessa ting med utgångspunkt från patienter jag mött och vetenskap jag intresserat mig för. Men innan vi talar om gener, hjärnor, trauman och livsöden ska vi påminna oss om att människor i tusentals år berättat historier om varför livet blir som det blir. En av de mest drabbande av dessa urberättelser handlar om en människa som söker sanningen om sitt öde och upptäcker att just sökandet gör att ödet fullbordas. Det är en berättelse om skuld och ansvar, om klarsyn och blindhet, och om vad som kan hända när vi tror oss kunna undkomma det som är förutbestämt. De frågor dramat gestaltar har en aktualitet som är tidlös. Låt mig börja med att återge den historien, på mitt sätt.
1.
Det fanns inte ett moln på himlen men solen gick knappt att se genom dammet. Marken var torr och rödbrun. I hettan tycktes landskapet försänkt i dvala. I dalen nedanför kunde man skönja konturerna av olivlundar och hus men här, en bit upp i berglandskapet, var det öde och stilla. Här växte inte mycket, förutom någon enstaka kaktus eller förkrympt buske.
Ynglingen som rörde sig längs vägen var inte lång men han var kraftigt byggd. En kortärmad grå skjorta skylde överkroppen och på de bara armarna trädde muskler och senor fram genom solbränd hud. Det svarta håret var kortklippt. Han bar huvudet högt. En hastig blick räckte för att se att det här inte var någon man gärna gick i vägen för.
Ynglingen hette Elior men alla i hembyn Jatt kallade honom Eli. Allt han hade med sig fanns i en solblekt ryggsäck. Gruset knastrade rytmiskt under hans kängor när han gick. Han hade lämnat Jatt i gryningen och redan gått långt idag men såg inte ut att ha tröttats. Nu började den smala vägen slingra sig upp mot ett pass. Innan han kom dit var det dags att hitta en skuggad plats och ta rast.
Han närmade sig passet där vägen smalnade av mellan två klippor. En av klipporna lutade in över vägen och i dess skugga bredde vägrenen ut sig till ett övertäckt rum. En bit bort hördes ett svagt ljud och ynglingen log. Han kände igen ljudet av en källa. Det här skulle bli en bra rastplats. Han gick lite mer trevande nu, ivrig att höra i vilken riktning ljudet av källan blev
Men innan han kom fram stördes tystnaden av andra ljud. Eli ställde sig mitt på vägen och lyssnade. Hästar gnäggade och sedan hördes ett gnisslande ljud från axlarna på en tungt lastad vagn. Någon manade på hästarna. Sedan kom vagnen in i passet, högt lastad med lårar och säckar. På kuskbocken satt två män. En yngre var körsven. Bredvid honom satt en medelålders man, klädd i finare kläder.
Det måste vara en bonde och hans dräng, tänkte Eli. Han gjorde sig redo att hälsa, men männen var inte upplagda för artigheter. Just när Eli höjde handen till en hälsning krängde vagnen till i svängen och var nära att välta. Drängen drog åt sig tömmarna men hästarna, skrämda av uppståndelsen, trampade bara på. Den äldre mannen svor till och skrek åt Eli. ”Flytta på dig, din förbannade luffare. Ser du inte att du är i vägen?”
Eli stod kvar och skakade förvånat på huvudet. ”Det finns gott om plats att komma förbi”, sa han. ”Ska jag ta tömmarna och hjälpa er att leda hästarna igenom?”
Bonden svarade inte ens. Han ryckte piskan ifrån drängen. Slaget brände till som eld. Eli kände ilskan välla upp men lät den sjunka tillbaka. När nästa pisksnärt kom steg han åt sidan och fångade piskan i flykten. Med en snabb rörelse fick han fast remmen runt handleden. Sedan drog han till med all kraft. Bonden som fortfarande höll handtaget i ett fast grepp föll tungt till marken.
Det här kanske kunde få mannen att ta sitt förnuft till fånga,
15 starkare. Strax före passets krön såg han den, på höger sida – en porlande sträng av livgivande vatten i det döda landskapet. Det här, tänkte han igen, skulle bli en bra rastplats.
tänkte Eli. Han släppte taget om piskan och tog ett steg framåt för att hjälpa bonden upp från marken. Då såg han i ögonvrån att drängen hoppat ner från kuskbocken, dragit sin kniv och höjt handen till ett hugg.
Eli drog sig åt sidan för att undvika hugget. När drängens hand nådde kulmen och stannade upp greppade Eli tag om hans handled. Den andre unge mannen frös till. Kanske förstod han vad som höll på att hända. Eli grep tag med den andra handen och vred med lätthet kniven ur handen på honom.
Det var en vanlig, enkel bondkniv. En sådan man slaktar får med, tänkte Eli medan han skiftade grepp. Sedan höjde han handen och högg, en enda gång. När han drog ut kniven ur drängens hals, där pulsådern går, vällde blodet fram. Den unge mannen satte handen för, som för att stoppa flödet, men blodet fortsatte att forsa. Han stod tyst en stund men sedan sjönk han ihop. Han stod på knä ett ögonblick, lyfte upp handen i höjd med ögonen och såg med en slags förvåning hur blodig den blivit. Sedan föll han till marken och förblev stilla.
Under tiden hade bonden försökt resa sig men medan han trasslade sig ur piskan fick hästarna panik. Vagnen hade fastnat mot klippan. Fast i seldonen stampade hästarna runt och sparkade bakut, blinda för vad som fanns bakom. En spark träffade bonden mitt i ansiktet. Det sista han hörde var ljudet av ben som krossades. Sedan var också han död.
Allt var över på några få ögonblick. Hästarna lugnade sig och det blev tyst. Källans porlande blev hörbart igen. Eli stod stilla mitt på vägen och försökte ta in vad som hänt. Hur hade allt detta gått till? Han önskade ingen illa. Ändå låg två män döda framför honom nu. Hade han kunnat göra något annor-
Han hade alltid blivit lite otålig när de gamla talade om ödet. Vad ödet nu var, tänkte han, så höll man det i sina egna händer. Men kanske visste de gamla något han inte förstått? Kanske hade det helt enkelt varit hans öde att döda? Det spelade ingen roll. Nu var det gjort.
Han närmade sig hästarna med utsträckt hand och bortvänd blick. Väl framme lade han handen på den ena hästens mule och strök varsamt. Hästen frustade till och slappnade av. Den andra hästen sträckte fram mulen även den och Eli strök utmed den också. Sedan gjorde han loss hästarna. Skulle han ta en av dem med sig? Det skulle göra den fortsatta färden lättare. Men det var inte för att han ville ha deras hästar eller andra ägodelar som de här två männen hade dött. Han klappade hästarna baktill. De stampade först lite villrådiga i marken. Sedan började de skritta fram längs vägen med vana steg. De skulle nog hitta hem, tänkte han.
2.
Hösten kom och med den regnen. Efter mötet i passet hade Eli i dagar vandrat upp mot de höglänta vidder som bredde ut sig inåt landet. Där levde han som han gjort under långa tider när han vallat får uppe i betesmarkerna. På dagarna samlade han mat. På nätterna hittade han skydd under någon klippa. Sedan drog han ihop ris och grenar att elda med och höll sig varm. Han åt det han kom över. Han lade ut snaror. Oftast blev bytet en vildkanin, någon gång ibland en stenbock. Han flådde och styckade med vana händer bytet och torkade köttet som blev över.
17 lunda? Han skakade på huvudet. Nej, han kunde inte se vad annat han hade kunnat göra.
Framåt våren började han röra sig ner från höglandet. Han hade under tiden blivit väderbiten, låtit skägget växa och gick inte att känna igen. Det var en yngling på gränsen till vuxenlivet som vandrade upp i bergen. Nu var det en fullväxt man som kom ner. Han befann sig i den där långa, obestämbara del av livet då män blir fäder, brukar marken och väntar sig att bli lyssnade på. Ansiktsdragen hade hårdnat.
Så länge han kunde minnas hade Eli vetat att det fanns två sorters människor i Jatt. De flesta var inte som han och hans familj. Ibland tänkte han på hur konstigt det var, för de såg inte särskilt olika ut, och även om de hade skilda språk lät båda rätt lika. Dessutom kunde nästan alla i byn båda språken, i alla fall hjälpligt. Sedvänjorna, gudarna och templen skilde sig åt, men vad bryr sig väl en uppväxande pojke om det?
Elis föräldrar var äldre än kamraternas. I andra familjer fanns stora barnaskaror men själv hade han inga syskon. Föräldrarna var båda milda i sättet. De förmanade honom ibland och då lyssnade han respektfullt. Sedan gjorde han som alla pojkar i hans ålder – gick ut genom dörren, glömde allt de sagt och lät sig uppslukas av allt det spännande som fanns därute.
Det var tiggaren, han som ofta satt på en matta vid vägskälet i skuggan av ett träd där landsvägen gick in i byn, som hade fått honom att abrupt ge sig av. De hade setts många gånger förut. Eli brukade ibland ta med lite mat och vin till gamlingen. Sedan han brutit bitar av brödet och ätit brukade mannen dela med sig av någon gammal berättelse. Det kunde vara en saga eller bara någon händelse ur byns historia. Eli glömde tiden medan han lyssnade. En dag, tänkte han, skulle han skriva ner allt det här.
Dagen innan Eli lämnade byn hade han lindat in ett varmt,
Eli gjorde sig fri från greppet, reste sig och gick därifrån. Han hade inte tänkt så mycket på om han älskade sina föräldrar. De var en självklar del av livet. Inte sällan tjatiga. Ibland irriterande. Men de fanns alltid där när det behövdes. De sa inte så mycket men kunde alltid visa hur man gör saker när han själv inte kunde lista ut det. De lade om sår och klappade om honom när det behövdes. I detta nu förstod han: Ja, han älskade dem. Om det fanns något som var värt att kallas kärlek så var det väl detta.
Eli skrek i sitt inre att tiggaren hade fel. När dagen denne förutspådde kom skulle Eli vara där, stå vid sina föräldrars sida och skydda dem. Men han kunde inte hejda tankarna. Vad vet man om sitt framtida jag? Hade han inte sett hur kamrater drogs med när gruppen hittat någon att reta, förfölja och slå? Han hade själv nästan alltid gått därifrån då. Men vad visste han om hur det skulle bli någon gång i framtiden?
Nej, han höll sitt öde i sina egna händer. Nästa morgon hade han stigit upp före gryningen och packat en ryggsäck med det nödvändigaste. Solen hade varit på väg upp när han passera-
19 nybakat bröd i ett tygstycke och gått till vägskälet. Han såg den gamle mannen och log mot honom men fick inget leende tillbaka. Båda var tysta medan gamlingen åt. Sedan fortsatte tystnaden, till dess den blev obekväm. Eli förstod att tiggaren inte var upplagd för berättelser. Han gjorde sig redo att gå därifrån, när gamlingen grep honom hårt om armen. Du är en bra pojke, sa han. Men sådana som din familj är en styggelse för Gud. En dag kommer Guds soldater att slakta dem. Till dess kommer Gud att ha låtit dig hitta den rätta tron. Och då kommer du själv att hålla i slaktkniven.
de vägskälet. Tiggaren syntes inte till någonstans. Eli ryckte på axlarna. Gud, ödet och deras budbärare kunde dra åt helvete. Bara han själv var herre över sitt liv.
3.
Eli vandrade ner mot låglandet. Våren hade kommit. När han riktade blicken mot väst, där havet låg vid horisonten, låg Jatt till höger. Dit kunde han inte gå, så mycket visste han. Megid låg till vänster, en dagsmarsch bort från byn där han vuxit upp. Han hade ofta varit på marknaden i Megid tillsammans med sin far. Under tiden som fadern köpslog med handlarna hade Eli brukat försvinna in i gränderna och tagit in alla färger, ljud och lukter. Ibland hade någon skrattat åt den uppspelte pojken och bjudit på små kakor gjorda på sesamfrö och honung. Det hade varit de bästa dagarna.
Han korsade ett pass. Ovanför tornade bergen upp sig. Nedanför kunde han skönja staden. I dess utkant, innan ett myller av hus och trånga gränder tog vid, låg stora gårdar. Stengärden delade av fälten. Den av gårdarna han närmade sig först låg lite avsides. En tät skog gick på ett ställe ända fram till den vitrappade mur som omgav husen. På andra sidan muren kunde han se mangårdsbyggnaden, omgiven av stallar och lador. Byggnaderna var stora men det var något lite förfallet över gården. De som bor här måste ha haft stora rikedomar, tänkte han, men de har inte förvaltat dem väl. Kanske kunde han få tjänst hos dem medan han tänkte på vad han skulle göra.
Han närmade sig en port. Två tunga portblad, hängda på tjocka gångjärn i svart järnsmide, stod öppna. Eli riktade stegen mot porten men hann inte långt innan han uppfångade
en skugga i ögonvrån. Den rörde sig snabbt. Innan Eli kommit fram till porten hade en varg skurit av hans väg.
Eli tvekade. Han hade mer än en gång stött på de här djuren uppe på höglandet. De undvek helst människor och var egentligen inte mycket att vara rädd för. Ibland, när de var hungriga, kunde de riva några får men så fort människor visade sig övergav de bytet och försvann.
Det gjorde inte den här stora hanen. Den stod mitt i vägen, alldeles stilla, och mötte hans blick. Munnen var öppen och blottade huggtänderna. Ögonen skiftade mellan bärnsten och gult. Eli vände inte bort blicken. Han var inte rädd. I ena handen vägde han det spjut som blivit hans ständiga följeslagare på höglandet. Sedan satte han ner spjutspetsen i vägen, lutade sig mot skaftet och väntade.
Det var tydligt att vargen framför honom smakat människokött förut. Eli mindes vad de gamla brukade säga: Vargarna må vara rädda för oss människor. Men om de en gång fått smaka människokött blir vi bara ännu ett byte för dem. Eli tvekade. Han dödade aldrig om han inte var tvungen. Han lyfte spjutet men höll ännu tillbaka kastet.
Vargen mötte hans blick. Sedan gnydde det stora, ståtliga djuret till som vore det en valp. Många som försökt komma fram här hade blivit dess byte. Ingen hade ställt sig i vägen för honom som den här människan. Den sänkte huvudet och vek undan. Den skulle aldrig mer komma i närheten av människorna som passerade här. Eli sänkte spjutet och lät vargen försvinna in bland träden.
Under tiden hade folk från gården samlats för att betrakta det som utspelade sig utanför porten. Man var inte van vid att
få sådana här besök. I Megid hade ryktet spridit sig att flera besökare blivit rivna av vargen. Vagnar med varor, vaktade av beväpnade män, passerade genom porten när det behövdes men det kom nästan aldrig någon ensam besökare till fots.
Gårdsfolket kom fram och hälsade Eli välkommen. Någon bjöd på vatten. Någon annan räckte fram frukt, nötter och bröd och undrade var han kom ifrån. En av tjänsteflickorna gick blygt fram och bad Eli sätta sig på en stenbänk som stod längs uppfarten, hällde vatten över hans bara fötter och gjorde dem rena. Det svalkade skönt.
Kvinnan som stod några steg bakom alla andra bar en änkas svarta klänning. Några grå hårstrån var insprängda i en korpsvart fläta som föll över ena axeln men det var det enda som vittnade om att hon måste varit femton eller tjugo år äldre än Eli. Han gick fram och hälsade, märkligt generad. Hon skakade på huvudet och skrattade – en stor man med långt svart skägg och ett spjut i handen som rodnade som en yngling när hon tilltalade honom. Visst, han kunde få tjänst hos henne. Han hade redan visat sig duglig så det räckte. Hon bad någon visa honom till en flygelbyggnad där det fanns en bädd han kunde vila på fram till kvällsvarden.
Det tog sedan inte lång tid innan Eli ledde arbetet på gården som vore han den husbonde som inte fanns där. Hans samtal med änkan handlade till en början mest om hur arbetet skulle skötas. Men med tiden blev samtalen längre och kom in på många andra ämnen.
Någon gång berättade hon hur hon som ung flicka blivit bortgift med en man så mycket äldre att hon aldrig kunnat känna något annat för honom än motvilja och rädsla. Om hur
En kväll när samtalet blivit långt stannade Eli i hennes kammare. Sedan tog det inte lång tid innan han flyttade in för gott. Bland gårdsfolket utbyttes menande blickar. Men de flesta var glada för husmors skull, att hon inte längre måste vara ensam. Annars förblev det mesta sig likt. Arbetet måste skötas. Då och då märkte gårdsfolket att frun log. Under höstskörden kom hon ibland ut och arbetade bredvid dem. Då kunde de höra hur hon nynnade på gamla visor. Men när hösten började gå mot sitt slut blev hon allt tröttare och började dra sig tillbaka. 4.
Barnet föddes nästa vår och det nya livets ankomst lyste till en början upp hela gården med glädje. Men sedan kom olyckorna slag i slag. Tre hagelstormar efter varandra slog kornet och vetet till marken. Under en sommarstorm slog blixten ner och den största ladan, där utsädet var lagrat, brann ner till grunden. Så fortsatte det ända till hösten.
Eli var inte van att vika undan för svårigheter. Med pengar undanlagda från förra årets skörd köpte han in det nödvändigaste. Han försökte ingjuta tillförsikt i gårdsfolket och delade det tunga arbetet med dem. Men Waliya, hans barns mor, slöt sig alltmer inom sig. När han kom in från fälten om kvällarna kunde spädbarnet ligga kvar i sin vagga och skrika, lindat i tyg
23 mannen slagit henne till dess hon blev tyst. Om barnet hon fött, det hennes man aldrig velat ha och tvingade henne att ge bort till främlingar. Om hur hon gråtit till dess hon inte längre hade några tårar kvar och till sist förlikat sig med sitt öde. Om hur hon skämdes över lättnaden hon kände när maken en dag inte kom hem, dödad av ett rövarband.
som länge varit solkat. Mamman låg på deras bädd, höll för öronen och grät tyst.
Han visste hur svårt hon hade det och sa inget. Med händer som såg alldeles för stora ut tog han vant upp pojken som de givit namnet Ete. Han tog bort det smutsiga tyget, tvättade varsamt pojkens röda hud, lät den torka och lindade honom sedan med nytt, rent tyg. När han var klar stupade han i säng bredvid Waliya och föll i en djup, drömlös sömn.
De lyckades så småningom bygga upp ladan igen. Vintern skulle bli svår men det såg ut som att de skulle kunna klara sig utan att sätta gården i skuld. I god tid före höstregnen köpte de utsäde, och sådde först kornet och sedan, när regnen hållit på ett tag, även vetet. När sådden var klar bredde en stor trötthet ut sig över gården. Samtalen var få och de som fördes var lågmälda som om man inte ville störa de krafter som tycktes vilja dem illa.
En kväll kom två personer gående på vägen. Den ena var en gammal man med tunt vitt hår som övergick i ett dåligt ansat skägg. Han var blind och stödde sig på en stav. Den andra var en pojke som ledde gamlingen vid handen. De passerade förbi porten men en bit längre fram snavade den vithåriga mannen och föll. Eli stod på gårdsplanen och slipade en lie när det inträffade. Han skyndade fram till de två. Pojken hade svårt att få upp gamlingen. Eli sa några vänliga ord och hjälpte mannen upp. Båda vandrarna var trötta, hungriga och törstiga. Eli sa som det var. Gården hade inte mycket att bjuda på. Men det som fanns var de välkomna att dela vid kvällsvarden. Och de kunde få stanna över natten.
Före kvällsvarden knorrades det en del. Blickar växlades.
Nu skulle det bli fler munnar att mätta. Kanske var det för att
Gamlingen ville inte svara. Vill du verkligen veta sanningen? Den är fruktansvärd att bära, och för inte något gott med sig när man inte kan göra något åt den, sa han. Men Eli, rusig av vinet, envisades. Till slut reste gamlingen sig stödd på sin stav och väste. Förstår du inte? Det är du som orenat denna plats.
Eli stelnade till. Han ville inte veta men ändå visste han.
Han höll för öronen men gamlingen höjde rösten så att det inte gick att undgå den. Du har dräpt din far och tagit hans hustru.
Nu när du kan se sanningen, väste han, ska du bli blind; när du är rik på vetskap ska allt berövas dig. Sedan drog gamlingen sin ledsagare med sig och vandrade ut genom porten.
Eli satt länge som förlamad. Innan han reste sig hade det hunnit bli mörkt. Han var ensam. Han såg sig omkring efter Waliya men kunde inte se henne heller. Med snabba steg tog han sig upp för trappan till deras kammare. Dörren stod på glänt och det var tyst. Han visste redan innan synen drabbade honom. Waliya hängde död i ett rep hon kastat över en takbjälke. Deras pojke låg tyst i vaggan, död även han. Eli visste inte vilken av synerna som var den mest förfärliga. Han kunde inte bära någon av dem. Han slet loss en guldbrosch från Waliyas kappa som hängde vid dörren. Med två snabba stick såg han till att han aldrig mer skulle behöva se något av världen.
25 dämpa missnöjet bland gårdsfolket som Eli befallde fram krus med vin. När vinet lossat tungorna berättade han för gästerna om allt som drabbat gården. Vad tror du, frågade Eli. Varför skulle människor som inte gjort något ont, som inte önskar annat än att bruka jorden och ta hand om varandra, drabbas så? Vilken gud låter oskyldiga människor lida på det sättet?
1.
Liksom Eli har människor i alla tider försökt förstå hur krafter bortom deras kontroll formar deras liv. Berättelser har länge varit ett viktigt redskap för dessa försök. Den kanske mest drabbande bland dem handlar om en man som söker undgå ett förutspått öde och just därigenom får detta öde att fullbordas. Tragedin om kung Oidipus2 har i årtusenden varit sinnebilden för vad som händer när människan försöker förstå och bemästra sitt öde – och just därför misslyckas. Iscensatt i en annan tid och på en annan plats är det den jag återgav i berättelsen om Eli.
Om det nu är så fåfängt för människan att försöka vrida sitt öde i en annan riktning, vad är det egentligen för krafter som styr? Antikens greker trodde att de tre moirai, möerna, spann
2. Sofokles. Kung Oidipus. Samtida svensk översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Lund: Ellerströms förlag (2017).
ödets trådar. Dessa tre ödesgudinnor styrde varje människas livsöde från födelse till död. Klotho spann själva livets tråd. Lachesis mätte dess längd. Atropos var den som klippte av tråden när tiden var ute. Möerna var mäktigare än både gudar och människor. Inte ens Zeus, den mäktigaste bland gudarna, kunde ändra deras beslut. Men varifrån trådarna kom visste ingen.
Människor i de grekiska berättelserna försökte ibland undkomma sitt öde men lyckades aldrig. Ödet var ofrånkomligt. Oidipus, urtypen för den tragiska hjälten, var klok och modig. Han sökte kunskap om sitt öde och trodde att denna kunskap kunde låta honom ändra dess gång. Men det var övermodigt. Ödet var en slags moralisk grundstruktur i universum. Människan försökte tänja på det men krossades under försöken. Gudarna försvarade sin ordning. Oidipus öde fullbordades precis på det sätt Pythian, Apollos orakel i Delfi, förutspått.
Det finns stora likheter mellan grekernas ödesmyter och de som växte fram i den fornnordiska mytologin och de isländska sagorna.3 Även här spanns en människas ödestråd av tre gudinnor, nornorna. Liksom för grekerna var ödet4 enligt nordborna fastlagt och oundvikligt. Människan kunde inte påverka det. Men även om ödet i båda fallen var orubbligt fanns det en stor skillnad mellan nordbornas och grekernas syn på det. De fornnordiska hjältarna revolterade inte. Vad ödet än hade i sitt sköte åt dem var idealet att möta det med mod och vishet. Den
3. Inte mitt expertområde, förstås, men vad jag förstår finns det konkurrerande teorier om varifrån likheterna kommer. Flertalet forskare tycks tro att en direkt överföring av de grekiska myterna till Norden är osannolik. I stället verkar man tro att de gemensamma indoeuropeiska rötterna för den grekiska och den nordiska kulturen är orsaken. 4. örlög
?
som gjorde det fick ett gott eftermäle. Det var i slutänden allt man kunde hoppas på och allt som spelade någon roll.
För islänningarna var ödet inte bara något som hände dig. Det var en egenskap hos dig, precis som din styrka eller din tankeskärpa. Vissa var födda med anlag för lycka i livet, hamingja, och med den följde seger, rykte och lång livslängd. Andra var óhamingjusamir, och det gick dem illa trots styrka eller klokhet. En man kunde ha tur, gæfa, som del av sitt väsen. Någon annan kunde vara en ógæfumaðr, en otursman.5 Det kunde de inte rå för. Likväl hade människorna en viss frihet. Islänningarna tänkte sig inte människan som helt fri men inte heller helt som en slav under yttre makter. Det avgörande var hur man bar sitt öde. På så sätt formade man sin ætt, sin eftervärld, och därmed också sin hamingjas kraft framåt.
Olika människor, olika öde. En vårdag 1975 kliver en nittonåring ut ur föräldrarnas hus i Seattle. Han heter Bill, är duktig på matte men blir lätt uttråkad. Det gör att han inte trivs i skolan och har blivit upprorisk. Lärare har skrivit hem till föräldrarna och klagat. Men det finns stunder när han känner en anmärkningsvärd ro. Den här dagen går han ut och släntrar in i garaget. Här har han och kamraten Paul just börjat skriva ett dataprogram. Ännu har de bara lite kod och några drömmar. De har ingen aning om att det som tar sin början här kommer att förändra världen.
5. Tanken dyker upp redan i inledningen till Njáls saga där man kan läsa: ”Njál var en stor lagman och mycket vis, välvillig och framsynt – men han sades vara en olycksman.” Trots sina goda egenskaper dras han sedan in i släktfejder han inte kan hindra. Han får uppleva konflikter och svek. Till sist bränns hela hans familj inne på gården Bergþórshvoll.
Samma dag går en annan nittonåring, Anthony, ut ur sin lägenhet. Han bor i Bronx. Även han är otålig och vantrivs i skolan men hans talang är inte matte utan bollspel. Hans blonda kalufs tronar nästan två meter över marken och han kan sätta en trepoängare från mittlinjen. Efter en lång dag i skolan går han hem och äter en smörgås. Nu blir han rastlös igen och går därför ut för att spela basket. När han är på väg att korsa gatan ser han en kamrat på basketplanen och tittar dit. En bil kör för fort. Anthony ser den inte i tid. Han dör samma kväll på sjukhus. Det blir ingen artikel i tidningen. Livets ödestråd klipps av.
Och så en tredje tråd. I min fantasi heter hon Mary. Hon är lågmäld, har inte anlag vare sig för matte eller bollspel, men är mycket pålitlig. Människor litar på henne och hon skapar en känsla av trygghet omkring sig. Den här dagen går hon till sitt jobb på Woolworths i Fargo, North Dakota. Hon plockar varor, småpratar och går hem. Det händer till synes inte så mycket mer den dagen. Hon kommer sedan under ett långt liv att uppfostra barn, läsa böcker, tvätta kläder, trösta väninnor, gå till jobbet, och stå i kö. När bröstcancern drabbar henne vid nästan 70 års ålder och hon så småningom dukar under för den blir saknaden stor hos ett fåtal i hennes närmsta krets. Men inget av det hon gör kommer att nämnas i någon krönika. Hon kommer att finnas där som en lång men nästan osynlig tråd i livets stora väv.
Samma dag. Tre trådar. Tre öden. Har det bestämts vid födseln, utan att någon kan förstå varför? Nornorna spinner trådarna. Vissa är av guld, andra av nässlor. Det är inte rättvisa att det blir på det sättet. För islänningen var detta inte belöning eller bestraffning. Det var bara världens gång.
2.
Synen på människans plats i världen förändrades drastiskt i och med den vetenskapliga revolution som började för omkring 500 år sedan, och som fortsatt pågår omkring oss. Det skedde inte från en dag till en annan. Snarare var det som om horisonten sakta ändrade sin lutning. Perspektivskiftet började någon gång mellan Kopernikus och Newton, mellan teleskopet och differentialekvationen. Och det fortsätter än i våra dagar. Vår roll i det stora dramat har skrivits om på ett avgörande sätt. Vi har trätt ut ur vår givna plats som en del av berättelserna om världen och i stället börjat betrakta verket utifrån.
Perspektivskiftet kan te sig tilltalande men har ett pris. Före skiftet genomsyrades människans tillvaro av sammanhang och mening. Livets gång – ödet – styrdes av möer, nornor eller en allsmäktig skapare. Stjärnorna rörde sig i sfärer med inbyggd musik. Ödet var en struktur för denna värld och människan var en del av världens stora väv. Att födas, lida och dö – allt det hände inom en berättelse vi hörde till och inte kunde påverka. Med den vetenskapliga revolutionen blev vi i stället aktiva deltagare i dramat och kanske rent av dess regissörer.
Vi observerade och mätte. När lagbundenheter – orsak och verkan – framträdde, kunde vi gripa in och försöka styra skeendet i en önskvärd riktning. Det gav hopp om en allt bättre värld, men hade också ett pris. Vem eller vad skulle vi nu klandra när vi drabbades av olycka? Oss själva? Det, kommer vi att se, är inte heller ett svar fritt från komplikationer. Låt oss dock spara just det till senare.
Det gudomligt givna ersattes i den här världen av blinda orsakssamband. Världen blev efter hand alltmer förklarlig och
Varför blir det som det blir ? förutsägbar, och därmed möjlig att påverka. Filosofen Max Weber kallade det världens avförtrollning; 6 Charles Taylor beskrev hur det porösa jaget i den här processen ersattes av ett bepansrat inre. 7 Vi stängde ute ödet och släppte in differentialkalkylen, men ödesfrågan försvann inte. Den återkommer än idag ständigt i våra liv – i sjukdom, lidande och olycka. Den antar bara en annan form.
Om inte möerna eller nornorna längre väver våra livstrådar, varför faller ödets lotter då som de gör? Varför vaknar min pappa i en säng i Lund, badande i svett, jagad av mardrömmar där soldater skriker på tyska och föser hjälplösa människor framför sig på en tågperrong? Medan mina döttrars morfar, trots sjukdom, fridfullt tynar bort på ett äldreboende på Söder i Stockholm och ler när yngsta barnbarnet borrar in små fingrar i hans vitnade skägg? Varför tror jag själv alltid att något förskräckligt snart kommer att hända medan många andra omkring mig för det mesta tycks fulla av tillförsikt? Var det så här jag kom till världen? Eller är det något jag varit med om som är orsaken?
Det här är rimligen inte frågor om vad man tror eller vill tro. Det är frågor om hur världen egentligen är beskaffad. De är inte alldeles enkla, så låt oss värma upp med en vardaglig fråga om världen som kan tyckas vara av ett helt annat slag. Den här kan verka enkel. Men i själva verket var frågan helt omöjlig att besvara för en förmodern människa.
Föreställ dig ett badkar till hälften fyllt med vatten. Låt så
6. Weber M. Wissenschaft als Beruf (sv. Vetenskap som kall), föreläsning vid Münchens Universitet 1917, publicerad 1919.
7. Taylor C. A Secular Age. The Belknap Press of Harvard University Press. Cambridge (2007).
?
en droppe röd karamellfärg falla ner i badkarets mitt. När den slagit ner börjar färgen sprida sig. Efter ett tag är vattnet inte längre klart, men det är inte heller jämnt färgat. Vattnet är förstås starkast färgat där droppen slog ner. Längst ut vid kanterna är det ännu alldeles klart. Men för varje stund som går ändrar sig bilden. Färgen sprider sig ut mot kanterna. Hur rött kommer vattnet att vara fem centimeter från nedslagsplatsen, 30 sekunder efter nerslaget?
Det här är som sagt ett till synes enkelt, vardagligt fenomen. Du kan med lätthet framkalla det i ditt eget badrum. Men det var faktiskt först med den moderna vetenskapens framväxt som fenomenet blev möjligt att beskriva och förutsäga. Det var först då man kunde svara på frågan givet hur mycket färg som droppas ner och vilken temperatur vattnet har – hur starkt färgat kommer vattnet att vara på en punkt fem centimeter bort från platsen där dropparna kom ner, efter 30 sekunder?
Idag vet vi att svaret på den här frågan ges av en berömd ekvation.8 Den formulerades av Joseph Fourier först i början av 1800-talet. I verket Théorie analytique de la chaleur beskrev han 1822 hur värme – eller färg, som här beter sig på samma sätt – sprider sig i ett medium. Han skrev: ”Värmens utbredning sker enligt fasta lagar, som kan uttryckas analytiskt.” Vi kan strunta i formeln här. Det viktiga för vårt resonemang är att denna kännedom om naturens lagar möjliggjorde förutsägelser om framtiden som tidigare inte varit möjliga. Det, i sin tur, gjorde det möjligt att ingripa för att försöka skapa en framtid
8. För de mera nördigt lagda, en partiell differentialekvation, och inte heller vilken som helst bland dessa. Det här är ett specialfall av den berömda värmeledningsekvationen.
?
sådan vi önskar den. Vill du att det ska vara just så här rött, just på det här stället, efter en halv minut är det så här mycket färg du behöver droppa i.
Det här kanske låter självklart idag, i alla fall om du är civilingenjör. Men det var det inte då. Det Fourier gjorde förändrade i grunden vårt förhållande till världen. Färgens långsamma, till synes oregelbundna spridning kunde beskrivas matematiskt och förutsägas. Det var ett avgörande skifte. I en äldre världsbild – den förkristna, den medeltida och även den tidigmoderna –skulle färgens spridning antagligen ha tolkats som något mystiskt, kanske ett tecken eller en metafor. Ett järtecken för siare att uttolka. En symbol för en analytiker att analysera. Eller bara något man kunde se och beskriva, men inte kontrollera.
Från och med Fourier är världens gång, i alla fall i ett badkar med vatten och karamellfärg, inte längre en sådan berättelse. Den är något som fångas och återges av en matematisk funktion. Badkaret är inte en plats att djupsinnigt reflektera över, utan en som kan beskrivas av vetenskapen och ingenjörskonsten. Färgen är inte en inneboende egenskap, den är ett ingångsvillkor. Och tiden är inte längre Guds tålamod eller nornornas väv, den är en parameter i ekvationen.
Kanske kan utbredningen av karamellfärg i ett badkar verka som ett ovanligt löjligt exempel på världens lagbundenhet. Jag tror att en sådan slutsats vore ett allvarligt misstag. Samma ekvation låter oss idag beskriva en mängd processer som formar din vardag. Utan den skulle din ugn inte fungera särskilt väl, ditt hus skulle vara svårt att bygga på ett sätt som håller dig varm, och din laptop skulle överhettas och dö. Det är bara de enkla exemplen.
Har jag fötts till ett förutbestämt öde? Vad är det i så fall som bestämmer hur det formats?
Och kan jag förändra detta öde genom mitt sätt att leva?
I sin nya bok väver psykiatern och forskaren Markus Heilig samman personliga erfarenheter, patientberättelser och de senaste rönen från neurovetenskap och genetik till en skildring av hur människors tillvaro formas. Med utgångspunkt i sin fars överlevnad från koncentrationslägret ställer han frågan: Är våra liv ett resultat av arv, erfarenheter eller slumpen – och hur påverkas livet av berättelserna vi skapar för att förstå det?
Ett utstakat öde? rör sig från antikens myter till dagens psykologi, hjärnforskning och genetiska framsteg, från akutmottagningens nattpass till de stora existentiella frågorna. Det är en bok om lidande, hopp och ofrånkomliga begränsningar. Men också om möjligheten att genom kunskap kunna leva friare.