9789189967083

TRAPPHUSENS KONST

MALMÖ 1930 – 1940

Staden

Olga Schlyter

Världskrig och bostadsbrist

Bostadsbyggandet tar fart

Byggboom under slutet av 1930-talet

En ny tid efter kriget

Trapphusen

Olga Schlyter

Det stilhistoriska sammanhanget

Vem sätter stilen?

Nystilar, jugend och nationalromantik

Tjugotalsklassicismen

Funktionalismen

Trapphusens utformning

Arkitektur och rumslighet

Bearbetning av väggar och tak

Den konstnärliga utsmyckningen

Ta hand om trapphuskonsten

Material och detaljer

Trapphuskonstens bildvärld

Inspiration från antiken

Arbete, fritid och familjeliv

Exotism, sagor och legender

Malmömotiv

Landsbygd och stad

Vad hände efter 1930-talet?

Konstnärerna

Tobias Hultén

Trapphusdekoratörer i Sverige

Att hitta en konstnär

Att bli trapphusdekoratör

Konsthantverkare eller konstnär?

Arne Thryvelli

Ture Guldstrand

Hjalmar Book

Oskar Anderberg

Hilding Berling

Eric Appelgren

Rudolf Thornberg

Gösta Feldt

Jöns Welin

Jonas Fröding

Gunnar Jonn

Susan Gröndal

Anders Olson

Gunnar Nordborg

Trapphusmålarna på det svenska konstfältet Ludwig Qvarnström

Fastighetsregister Kartor Namnregister Litteraturlista Kolofon

Målning av Rudolf Thornberg på Dalaplan 4 (Södermanland 7).

Förord

Arbetet med den här boken påbörjade vi egentligen på varsitt håll, oberoende av varandra. Vi fascinerades båda av de många konstnärligt utsmyckade trapphus vi stötte på i Malmö, och hade börjat dokumentera dem. En värld av antika gudar, sjöodjur och böljande landskap dolde sig bakom frostat glas och massiva portar.

Med boken du håller i din hand vill vi lyfta fram den mångfald av dekorationer som utfördes i Malmös trapphus under en kort men expansiv period i stadens historia. Vad säger egentligen trapphusen om tiden då de skapades och hur kommer det sig att de ser ut som de gör?

Trapphuskonsten finns hela tiden med i vardagen, ibland utan att man tänker på den. Vi har under arbetets gång fått höra många förvånade utrop från boende som helt enkelt inte lagt märke till att de har konst i sina hus. Sedan vi för ett drygt år sedan påbörjade vår kartläggning har vi lyckats identifiera vilka som ligger bakom en stor del av dekorationerna – något som hittills har varit i princip okänt. Vi är glada över att kunna ge konstnärerna den uppmärksamhet de förtjänar och samtidigt lyfta intresset för trapphuskonsten och dess kulturhistoriska värde.

Varje bok som strävar efter att skildra historien tenderar att säga lika mycket om sin samtid. Så är såklart även fallet med den här. Den trapphuskonst som vi har dokumenterat gjordes för snart hundra år sedan, och den har i de flesta fall fått samsas med ommålningar, stambyten och mer eller mindre försiktiga renoveringar. Att kartlägga dessa miljöer har således också inneburit att skildra hur platser, liksom politiska och estetiska ideal, förändras över tid. Trapphusens olika lager kan berätta mycket om synen på boende och samhälle under 1930-talet, men de säger även en hel del om vår egen tid.

Avslutningsvis vill vi tacka Ludwig Qvarnström, som har bidragit med en essä som sätter trapphuskonsten i en konsthistorisk kontext. Vi vill också tacka alla boende och fastighetsägare som har släppt in oss genom sina portar, alla släktingar till trapphuskonstnärerna och inte minst alla målare, stuckatörer, konservatorer och andra experter som har hjälpt oss att berätta.

Tobias Hultén och Olga Schlyter

Malmö, 2025

LÄSANVISNING: I boken anges samtliga adresser tillsammans med en fastighetsbeteckning inom parentes. På sida 161 finns ett register där man med hjälp av fastighetsbeteckningen kan hitta mer information om de olika husen. I varje konstnärskapitel finns en verkförteckning som listar fastigheter med bevarad trapphuskonst. I vissa fall innehåller dessa förteckningar hus som inte finns med i fastighetsregistret, vilket beror på att de är utförda långt efter 1940 eller att det enbart rör sig om fasaddekorationer. Årtalen i verkförteckningarna indikerar när konsten är gjord, i de fall verken är daterade genom signaturer eller annan säker källa. En asterisk (*) efter ett konstnärsnamn eller en fastighetsbeteckning betyder att det råder viss osäkerhet kring tillskrivningen.

STADEN

Olga Schlyter

I början av förra seklet ökade Malmös befolkning i en rasande takt, och efter åratal av bostadsbrist byggdes det på 1930-talet stora mängder flerbostadshus. Det var en omvälvande tid då staden omdanades med tegel och murbruk – och samhället med sociala reformer. Bostadshusen fick en bitvis ganska homogen och stram utformning, men innanför portarna tycks färg och form ha fått fritt spelrum. Tittar man på spridningskartan över den idag bevarade trapphuskonsten får man en tydlig bild av hur Malmö byggdes ut och ändrade skepnad under den här tiden.

BEARBETNING AV VÄGGAR OCH TAK

De kulörer som var populära på 1930-talet kan idag upplevas som mörka. Numera är vi vana vid vita väggar, men det var något som knappt förekom vid den här tiden. Om man ville ha en ljus och neutral interiör användes i stället ofta en gulaktig crèmevit färg. Till trapphusen valdes dock ofta kraftfulla kulörer, och även innertaken och trappornas undersidor färgsattes. Senapsgula väggar kombinerade med ljust gröna eller blå tak var relativt vanligt, liksom tak målade i en mustigt röd kulör. De gula pigmenten var billiga, vilket kan ha bidragit till att det var en så vanlig väggfärg. Eftersom linoljefärg med tiden gulnar i utrymmen med lite dagsljus var det också praktiskt med gult pigmenterad färg.

Utseendet på en målad yta beror inte bara på kulören. Underlagets bearbetning, vilken färgtyp som används och hur färgen appliceras spelar också stor roll. Det var vid den här tiden relativt vanligt att väggarna – framför allt i entréhallarna – fick en mönstrad struktur, modellerad av gipsblandat putsbruk.

Det var vanligt att man använde gipsblandat putsbruk för att skapa struktur i bröstningar och andra ytor. På Trelleborgsgatan 11 (Drivan 6) förstärks effekten genom det släta bandet i grönt och silver.

Enfärgade stora ytor bemålades ofta med någon form av mönster för att skapa mer liv, som här på Idrottsgatan 29 (Skatan 5).

1930-talets färgsättningar har i efterhand ofta upplevts som mörka och murriga. Det är därför inte ovanligt att väggar och tak från den tiden har målats om i vitt. Den gröna färgen som finns i sagomotivet på Carl Hillsgatan 1 (Viske 8) har ursprungligen sannolikt täckt hela väggen.

Starka kulörer, putsade väggfält med olika strukturer och en bröstning inramad av svart marmor kännetecknar portgången på Regementsgatan 80 (Ingelstad 7). Här finns även ett marmorgolv med fiskbensmönster och ursprungliga belysningsarmaturer både på väggen och i taket.

Motstående sida: Trots sentida färglager kan man fortfarande se bröstningens modellerade putsyta med släta horisontella band (vilka från början var silverfärgade).

Väggytan ovanför bröstningen hade förmodligen samma gula kulör som syns i Hilding Berlings stuckrelief. Huset på Regementsgatan 58 (Riga 4) är ritat 1938.

På Kristianstadsgatan 25 (Uret 3) har Ture Guldstrand målat väggarna al secco, vilket gör att putsens struktur framträder tydligt och ger måleriet en rustik karaktär.

I de nationalromantiskt influerade husen från slutet av 1920-talet ville man gärna efterlikna forna tiders freskomåleri, då man målade på fuktig puts med pigment upplösta i vatten. För enkelhetens skull målade man dock al secco – det vill säga på en torr puts, som vid den tiden ofta var en kalkputs blandad med cement. Man använde tunna färgtyper som tränger in i putsen, i stället för att lägga sig utanpå som en hinna. Vanligen var det en limbaserad färg, men tunn oljefärg eller emulsionsfärg som äggoljetempera gick också bra. Det är i efterhand i princip omöjligt att avgöra med blotta ögat vilken färgtyp som har använts.

Seccotekniken förekom i Malmös trapphus även under 1930talet. Den känns igen på att väggytan har en tydlig putsstruktur med något transparent bemålning, vilket ger ett rustikt och ålderdomligt uttryck. Målningar av det här slaget är känsliga för ommålning, eftersom ny färg lätt bildar en täckande film som helt förändrar ytskiktets karaktär.

INSPIRATION

FRÅN ANTIKEN

Tjugotalsklassicismen kommer till uttryck i många av Malmös trapphus, genom dekor med motiv och stiluttryck hämtade från antiken. Idealiserade halvnakna människofigurer i poser som för tankarna till en romersk fris eller grekisk urna pryder många väggar. Antika gudar, mytologiska gestalter och fabeldjur är vanliga, men även djur som hjortar och fåglar. Stilen och motiven känns igen från annan konst och konsthantverk från 1920- och 1930-talen, såväl kända offentliga skulpturer som vardagskeramik. Jaktgudinnan Diana, som i romersk mytologi även är de vilda djurens gudinna, återkommer på många ställen. Hon avbildas med pilbåge och i sällskap av en jakthund eller en hind. Just hjortdjur av olika slag var betydelsefulla symboler i antikens Grekland och Rom, vilket gör att de har följt med in i tjugotalsklassicismens bildvärld. Graciösa hjortar som visar upp styrka, snabbhet och smidighet återfinns i många av stadens trapphus. Havsguden Poseidon är ett annat återkommande motiv. I Hilding Berlings reliefer dundrar han kraftfullt fram på sina havshästar, de så kallade hippokamperna. Andra mytologiskt inspirerade havsväsen som har tagit plats i trapphusen är havsnymfer som rider på delfiner och tritoner med fiskstjärtar i stället för ben. Afrodite, kärlekens och fruktbarhetens gudinna, känns igen på att hon ofta avbildas med en spegel i handen. Afrodite var även sjömännens och sjöfartens gudinna, och kanske fanns det en särskild tanke bakom valet av henne och Poseidon som väggdekor i hamnstaden Malmö. Sjöfartstemat återkommer även på stadens trapphusväggar i form av vikingaskepp, koggar, fullriggare och andra fartyg.

Dekormålarna använde den klassicistiska stilen även för att illustrera tidlösa företeelser, abstrakta begrepp och samtida fenomen. Yrken, näringsgrenar, konstarter, känslor och de fyra elementen (jord, luft, eld och vatten) personifieras exempelvis av poserande människofigurer, bland annat i reliefer av Oskar Anderberg. Människans framsteg och utveckling är ett tema som han gärna återkommer till, särskilt motiv från mänsklighetens tidiga historia. Jägare och samlare pryder väggarna, eller avbildningar av människan i färd med att tämja elden och domesticera hunden. Människor i samspel med djur är överlag ett populärt tema – ofta i jaktscener, men även mer vänskapligt.

Jaktgudinnan Diana avbildad av Ture Guldstrand på Närkesgatan 6 (Närke 3).

Arne Thryvellis Diana med tidsenlig 1930-talsfrisyr på Fredmansgatan 3 (Ulrika 22).

Ett grekiskt tempel målat av Eric Appelgren på Hantverkaregatan 15–19 (Andréelund 16).

4).

Alla målningar på den här sidan är utförda av en dekorationsmålare som än så länge är oidentifierad. Konstnären samarbetade inte sällan med bildhuggaren Oskar Anderberg – särskilt i byggmästaren Otto Noréns pampiga portgångar i Slottsstaden – men dekorerade även ett flertal trapphus och portar på egen hand.

Amiralsgatan 7 (Flora 8).

En av de spektakulära målningarna på Mariedalsvägen 17 (Viske 3). Huset är byggt i början av 1930-talet.

En del målerifirmor hade anställda målare som kunde utföra deras dekorativa uppdrag, men det hände också att man anlitade frilansande dekorationsmålare. Målarna som vi tar upp i den här boken – och även skulptörerna Hilding Berling och Oskar Anderberg – var alla egenföretagare (även om begreppet är något anakronistiskt) och stod upptagna i stadens adresskalendrar som dekorationsmålare respektive bildhuggare. Enligt en gammal skiss som hittades i ett styrelserum för bostadsrättsföreningen Södermanland på Dalaplan erbjöd sig den då mycket flitigt anlitade dekorationsmålaren Hjalmar Book att dekorera föreningens båda trapphus för den blygsamma summan 345 kronor (motsvarande ungefär 12 000 i 2025 års penningvärde). Arbetet omfattade två större målningar i porten, målningar på alla fyra våningsplan i de båda trapphusen, målningar i trapporna och på vilplanen, samt ett målat ornament ovanför varje dörr. En titt i taxeringskalendrarna från 1930-talets andra hälft ger dock en ganska tydlig bild av att dekorationsmålarna som nämns här vid tiden kunde ha en ganska hygglig inkomst –åtminstone något över en vanlig arbetarlön. Efter 1940 avtog emellertid inkomsterna, vilket man får förmoda berodde på en minskad efterfrågan på trapphuskonst och dekormåleri. Andra världskrigets utbrott innebar dessutom att byggandet av nya hus avstannade och efter kriget fick många av dekormålarna hitta andra inkomstkällor.

Theodor Kreissigs ateljé i Dresden gav under 1920-talet ut ett flertal mönsterböcker för professionella målare. Inspirationsbilderna, som i regel målades av konstnären Paul Mayenfisch, är färgglada och mycket rika på dekoration. Om dessa cirkulerade bland trapphusmålarna i Malmö är svårt att säga, men det är mycket möjligt – särskilt eftersom exempelvis Hjalmar Book studerade i Dresden vid den här tiden.

Väggmålning i en fiskbutik i Malmö i slutet av 1940-talet. Att dekorera butiker och restauranger var en viktig inkomstkälla för flera av målarna.

Books skiss till dekorationen på Dalaplan 2 (Södermanland 6) visar två möjliga utsmyckningsalternativ för trapphusen, samt ett förslag till porten. Han utförde målningen av trapporna enligt förslaget nere till höger, troligtvis 1939. Portens eventuella dekor finns inte längre kvar.

KONSTHANTVERKARE ELLER KONSTNÄR?

De trapphusdekoratörer som presenteras i följande kapitel faller allt som oftast in i två kategorier. Den ena gruppen består av de utbildade dekorationsmålarna eller bildhuggarna – yrken som traditionellt sett har klassats som hantverksyrken. De utförde dekoruppdrag i bostadshus, samlingslokaler och diverse offentliga miljöer, och hade det som huvudsaklig sysselsättning. Som en del av sitt arbete kunde dekorationsmålarna också måla om och tapetsera i privata hem, eller utföra andra former av enklare måleriuppdrag. Bildhuggarna gjorde förutom dekorationer till trapphus även takrosetter och annan stuckatur till privata bostäder. De allra flesta inom den här kategorin ägnade sig åt eget konstnärligt skapande vid sidan av sitt arbete. De målade tavlor eller skulpterade och några ställde dessutom ut sin konst i samband med mindre utställningar eller salonger. Flera av trapphusmålarna har haft större konstnärliga ambitioner, och bland andra Rudolf Thornberg och Arne Thryvelli har försökt försörja sig som konstnärer men inte lyckats. Thornberg hävdade att en elak recension av en utställning på Skånes konstförening 1918 fick honom att ge upp drömmen och i stället satsa på det ekonomiskt tryggare dekorationsmåleriet. Thryvelli tycks ha haft liknande erfarenheter av hårda konstkritiker, men båda fortsatte ändå att måla på fritiden och deras verk dyker fortfarande upp på auktioner då och då.

Den andra kategorin av trapphusdekoratörer utgörs av de som försörjde sig som konstnärer och som gjorde utsmyckningar som en del av det arbetet. Hit hör bland andra Gunnar Jonn, Jonas Fröding, Gunnar Nordborg och Anders Olson. De var alla etablerade konstnärer och medverkade återkommande i utställningar på bland annat Skånes konstförening. Samtliga var också medlemmar i konstnärsgruppen Aura, vilket förmodligen inte är en slump. Vi vet till exempel att Jonn ställde ut skisser till några av sina monumentalmålningar på just Aura, och deras samlingsutställningar kan mycket väl ha fungerat som utmärkta tillfällen att marknadsföra sig som trapphusdekoratörer. Även om exemplen som ryms inom den här kategorin är färre, har de i regel en större konstnärlig särprägel. När det kommer till de professionella konstnärernas reliefer är de ofta producerade i ateljéerna, till skillnad från övriga reliefer som troligen skapades på plats i trapphusen.

Så, vem var det då som bestämde om det skulle vara krokodiljakt, mytologiska havsväsen eller blommor i portgångar och trapphus? Fastighetsägare, bostadsrättsföreningar, byggmästare eller boende kunde säkert ha önskemål och satte förstås ribban för vad det fick kosta, men i slutändan var det sannolikt någon av de konstnärer som presenteras på följande sidor.

Några medlemmar från konstnärsgruppen Aura i samband med en samlingsutställning på Malmö Rådhus 1941. Från vänster: Figge Holmgren, Anders Olson, Gunnar Jonn, Albert Krüger, Gerhard Wihlborg, Gunnar Nordborg, Jules Schyl och Nils Wedel.

På väggarna i byggmästaren Hugo Åbergs hus på Mariedalsvägen 29 (Frosta 2) har Oskar Anderberg skulpterat scener och byggnader från hela världen – däribland detta kinesiska tempel. Åberg anlitade ofta Anderberg för att dekorera de hus han byggde.

Dekorationsmålaren Ture Guldstrand (vänster) hjälper konstnären Anders Olson (höger) att måla taket på Eric Sigfrid Perssons restaurang Trumpeten på Själbodgatan 2 (Von Conow 46) 1933. Målningen, som föreställde sol- och mångudinnor i färd med att köra spann bland molnen, finns tyvärr inte längre kvar.

Arne Thryvelli

född : 29 december 1903, Lund död : 27 september 1976, Malmö utbildning: I lära hos dekorationsmålarna Jöns Welin (1927–29) och Rudolf Thornberg (1929), kurser i teckning och måleri via Hermods och Noréns korrespondensinstitut (1928–30), samt marinmålning hos konstnären Johan Jens Neumann i Köpenhamn (1932–34).

De flesta av Thryvellis trapphus är dekorerade med målningar, men han arbetade emellanåt även med stuckreliefer. Även dessa bemålades i regel, som gripen med ormsvans på Sofielundsvägen 28 (Skrået 6).

”Han är Malmös meste dekorationsmålare” löd rubriken på en liten artikel i Arbetet 24 juni 1976. Två dagar tidigare hade man i tidningen eftersökt vem som så fantasifullt hade dekorerat ett hus i korsningen Simrishamnsgatan–Falkenbergsgatan (Uret 5). Efter tips från läsare lyckas tidningen hitta Arne Thryvelli, i en tvåa på Bellevuegården. Intervjun görs bara några månader innan han går bort, och han säger att han med största sannolikhet ligger bakom de omskrivna dekorationerna – men han kommer inte ihåg säkert. ”Jag har arbetat på så många ställen att det inte är lätt att komma ihåg alla”, säger han och hävdar att han var en av två dekoratörer i Malmö under 1930och 1940-talen. Det är ett uttalande vi kan ta med en viss nypa salt, eftersom vi nu vet att de var betydligt fler, men en sak som är säker är i alla fall att han har målat många trappor.

Thryvelli föddes i Lund 1903 och blev målarlärling redan som 14-åring. Med undantag för några år under 1920-talet, när han byggde segelbåtar, ägnade han hela sitt yrkesliv åt måleriet. I slutet av 1920-talet gick han i lära hos dekorationsmålarna Jöns Welin och Rudolf Thornberg och tog även kurser på distans via både Hermods och Noréns korrespondensinstitut. Under denna tid började han också måla egna trapphus och det tidigaste exemplet vi har hittat är från 1929 och finns på Borgmästaregatan 6 (Munken 8).

Mellan 1932 och 1934 gick Thryvelli i lära hos den danske marinmålaren Johan Jens Neumann, som han dessutom var släkt med. När han återvände till Malmö 1934 startade han egen firma med fokus på ”dekorativa måleriarbeten som utföras billigt och stilenligt”, enligt en annons i Arbetet . Tajmingen var god eftersom det vid den här tiden började byggas stora mängder bostadshus med trappor som skulle dekoreras. Thryvellis son berättar att familjen aldrig kunde åka på sommarsemester utanför Malmö, eftersom det var då som de stora husen i områden som Limhamn, Fridhem och Bellevue stod redo för måleri och tapetsering. I källaren till familjens lägenhet på Södra Förstadsgatan 113 stod dekorationsmålaren således och blandade till sina färger i ett dåligt ventilerat kyffe, för att sedan cykla iväg till sin arbetsplats med alla verktyg och färger på en kärra baktill.

Medan många av Thryvellis samtida kollegor arbetade med stiliserade motiv låg hans trapphusdekorationer närmare det naturtrogna måleriet, med graderade gråskalor och rika skuggspel. I flera trappor har han skildrat narrativ där olika djur står i fokus – flygande änder och betande rådjur, men också mer exotiska exempel som tigrar, flodhästar och apor. Han använde sig gärna av antika motiv och myter, och skildrade även legender som Sankt Göran och draken. I intervjun i Arbetet lyfter han fram rokoko- och renässansmåleri som stora inspirationskällor, och nämner Rembrandt och Zorn som tongivande förebilder. Thryvelli var dock, precis som sin läromästare Thornberg, en skicklig hantverkare som kunde imitera vilken stil

TRAPPHUSMÅLARNA PÅ DET SVENSKA KONSTFÄLTET

Ludwig Qvarnström

Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet benämndes arkitekturbundet måleri ofta som dekorationsmåleri. Merparten av detta måleri utfördes av professionella dekorationsmålare även om gränsen mellan en dekorationsmålare och en konstnär inte alltid var helt tydlig, särskilt eftersom konstnärer också utförde arkitekturbundet måleri.

Ture Guldstrands målning på Södervärnsgatan 9 (Gabriel 12).

Det arkitekturbundna figurmåleriet genomgick initialt en nedgång under 1800-talet. Denna nedgång kan ses mot bakgrund av en utveckling där det illusionistiska perspektivet övergavs, vilket ledde till att väggmålningen som självständig bild tappade mark och i stället uppgick i en dekorativ helhet. I stället för perspektiviska utblickar mot andra rum eller landskap förväntades väggmålningarna markera muren och byggnadens konstruktion. Detta innebar att det ornamentala måleriet behöll sin framträdande position i byggnaderna genom hela 1800-talet. Mot slutet av århundradet kan vi däremot se ett förnyat intresse för inte bara imitations- och ornamentsmåleri utan även storskaligt figurmåleri.

De sista två decennierna av 1800-talet och tiden fram till 1920talet utmärks således av ett kraftigt uppsving för väggmåleri i Sverige, samtidigt som förutsättningarna förändrades radikalt. De konstnärer som ständigt återkommer i historieskrivningen kring detta är bland andra Gotthard Werner, Carl Larsson, Carl Wilhelmson, Georg Pauli och Olle Hjortzberg. Alla dessa konstnärer utförde storskaliga figurmålningar i prestigefulla offentliga byggnader. Det som utförts av ornamental karaktär och av dekorationsmålare har däremot knappt alls ingått i denna historia. Detta trots att det producerades en stor mängd väggmålningar av vid tiden välkända dekorationsmålare som Svante Thulin (huvudsakligen verksam i Skåne) och Filip Månsson (huvudsakligen verksam i Stockholm). Dessa arbetade inte sällan i princip sida vid sida med ovan nämnda konstnärer. Det är således tydligt att den etablerade historieskrivningen bygger på storskaligt figurmåleri utfört av idag kända manliga konstnärer och inte dekorationsmålare.

Uppdelningen mellan konstnärer och dekorationsmålare kan även avläsas i förändringen av konstnärsutbildningen under 1800-talet. De tidigare skråanslutna målarna, som hade ansvarat för alla former av yrkesmåleri, från väggmåleri till butiksskyltar, kom i övergången från skråväsen till fri marknad att tydligt urskiljas som hantverkare till skillnad från de fria konstnärerna. Detta syns inte minst vid Konstakademien i Stockholm, där elementarklasserna inrättades för olika former av tillämpad konst medan de högre klasserna reserverades för blivande ”konstnärer”. Det här är på intet vis unikt för Sverige utan uppdelningen mellan konsthögskolor och konstfackskolor är något man kan se i hela Europa. I Sverige koncentrerades utbildningen följaktligen alltmer mot den ”högre” konsten. Det uppstod därmed ett behov av hantverksutbildningar, vilket ledde till att exempelvis nybildade Svenska Slöjdföreningen 1844 startade den skola som senare kom att kallas Tekniska skolan (1879), Konstfackskolan (1945) och slutligen Konstfack (1993). Göteborgs Slöjdförening bildade en liknande skola i Göteborg (1848) kallad ”Slöjdis”, numera HDK-Valand. Utöver dessa viktiga utbildningar i Stockholm och Göteborg bildades en lång rad mindre så kallade tekniska skolor runt om i Sverige varav några även erbjöd mer yrkesinriktade hantverksutbildningar – däribland Malmö tekniska yrkesskola och Tekniska skolan i Lund. Skånska målarskolan i Malmö erbjöd däremot en utbildning som låg närmare den ”höga” konsten, och var länge ensam i sitt slag i Skåne. De tekniska skolorna utgjorde ursprungligen en form av kompletterande utbildningar

Fastighetsregister

I följande fastighetsregister är årtalet som anges det år då bygglov beviljades. En asterisk (*) efter konstnärens namn innebär att tillskrivningen av konsten på adressen är trolig men inte helt säker. I sidhänvisningarna hänvisar svarta siffror till bilder och grå siffror till text.

Advokaten 6

Aftonen 2

Aftonen 3

Aftonen 4

Aftonen 7

Akacian 1

Akacian 2, 4

Akacian 3, 7

Albo 13

Alen 2, 5

Almbacken 11

Almbacken 12

Alven 1

Andréelund 1

Andréelund 3

Andréelund 7, 8, 12

Andréelund 13

Andréelund 15

Andréelund 16

Ansvaret 1

Ansvaret 4

Ansvaret 6

Ansvaret 7

Ansvaret 9

Ansvaret 10

Asker 2

Asker 3

Askim 1

Askim 3

Södra Förstadsgatan 121

Brobygatan 5

Brobygatan 7

Hässleholmsg. 10, Hörbyg. 6

Göingeplan 10, Brobyg. 3, Hässleholmsg. 6

Mäster Danielsgatan 5

Mäster Henriksg. 3, Mäster Palmsg. 4

Mäster Henriksg. 1, Mäster Palmsg. 2

Regementsgatan 98

S:t Knuts väg 8–10, Disponentg. 16

Almbacksgatan 7

Almbacksgatan 5

Brageg. 2, Dalslandsg. 11

Henrik Smithsgatan 9

Amiralsg. 28,

Henrik Smithsg. 5

Amiralsgatan 32–36

Amiralsg. 38, S:t Knuts torg 2

S:t Knuts torg 6

Hantverkaregatan 15–19

Nobelvägen 99

Abbekåsgatan 15

Amiralsg. 76, Torekovsg. 23

Amiralsgatan 74

Amiralsgatan 70

Nobelv. 97, Amiralsg. 68

Mariedalsvägen 9

Per Wickenbergsgatan 1

Gustaf Rydbergsgatan 12

Gustaf Rydbergsgatan 8

KONSTNÄR

Hjalmar Book

Ture Guldstrand

Ture Guldstrand

Hjalmar Book

Eric Appelgren

Eric Appelgren

Hjalmar Book

Eric Appelgren

Hjalmar Book

Arne Thryvelli

Oskar Anderberg

Oskar Anderberg

Tage Ahlm

Ture Guldstrand

Arne Thryvelli

Arne Thryvelli

Eric Appelgren

Hilding Berling

Hilding Berling

Hjalmar Book, EA 1

Hjalmar Book

Hjalmar Book

Hjalmar Book

Oskar Anderberg

Oskar Anderberg

Hilding Berling

Oskar Anderberg

RÖRSJÖ PARKEN RÖRSJÖ PARKEN