Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2025 www.whipmedia.se
Grafisk form och produktion: Anders Nyman
Omslaget skapat av bilder framtagna via Midjourney av Anders Nyman och därefter vidare bearbetade.
Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2025
ISBN 978-91-90078-16-7
Till alla som gått före och väglett oss genom historien.
Kapitel 1
SEPTEMBER 2011
THERESE
Otåligt sneglade Therese på klockan. Bussen var förstås sen. Regnet tilltog. Hon ilsknade till för att ha lämnat paraplyet hemma. När bussen äntligen bromsade in klev hon på, skakade av sig några regndroppar och slog sig ned vid en av fönsterplatserna. Utanför gled byggnaderna förbi i en rasande fart. Rastlöst la hon det ena benet över det andra och korsade armarna.
”Jaså, här sitter du och dagdrömmer!”
Hon ryckte till av den höga rösten. Där stod Anna med samma självsäkra leende som förr.
”Men är det inte … Hej!” sa Therese och flyttade väskan från sätet. ”Sätt dig.”
”Det var inte igår. Hur har du det?” sa Anna.
Therese hade inte modet att möta hennes blick.
”Jag har skickat flera sms men du svarade aldrig”, fortsatte Anna. Therese stirrade ut genom fönstret. Dropparna rann i tunna spår längs glaset. ”Jag är verkligen ledsen. Men jag har haft mycket att göra.”
”Okej”, svarade Anna.
Hon märkte hur Anna granskade henne från topp till tå. ”Men vad smal du har blivit.”
Orden högg till i magen. Therese pressade ihop händerna och fortfarande undvek hon Annas blick.
”Tack”, svarade hon lågt. Vad skulle hon annars svara. Hon vågade inte släppa fram det mörka, det trassliga som låg och lurade under ytan.
Anna lutade sig närmare. ”Jag måste fråga, jag har aldrig sett dig så smal. Är det frivilligt … eller?”
Ett ögonblick möttes deras blickar. ”Jag är inte sjuk om du tror det. Det har bara blivit så. ”
”Jaha, det var skönt att höra, att du inte är sjuk menar jag. Det var verkligen kul att se dig. Vart ska du?”
”Jag ska till Nordstan. Mamma fyller sextio snart.”
”Förresten, hur är det med dina föräldrar? Jag är sällan hemma nuförtiden, jag bjuder hem mina istället”, sa Anna. ”Så kommer de ut lite också.”
”Det är väl som vanligt”, svarade Therese med en axelryckning.
”Jobbade inte du i hemtjänsten, när vi sågs sist? Om jag minns rätt. Är du kvar?”
”Visst, jag är kvar, det har blivit några år nu. Och du? … Är du kvar, vad hette stället …”
”Nähä du, jag har bytt jobb. Jag är personalchef på Lindex.”
Therese sänkte axlarna och nickade. ”Grattis. Vad kul. Du har alltid haft en klar bild av vad du ville göra, eller hur?”
”Kanske det. Hur är livet annars? Jag och Thomas bor i Långedrag nu. Var bor du?”
Regnet slog hårdare mot rutan. Bussen krängde till i en kurva, passagerare tog tag i stången för att inte ramla.
”Vad pratade vi om?” sa Anna.
”Att du och Thomas bor i Långedrag. Vi bor på Mandolingatan. Kaj och jag alltså.”
”Jaha, men bodde ni inte på Eriksberg?” sa Anna.
”Nej, den blev för dyr. Fyra år nu … det var den där kvällen vi var på Palace”, fortsatte Therese och drog på munnen åt minnet.
”Wow, häftigt … jag var ju med då”, skrattade Anna. ”Oj, vad vi dansade, vi hade kul på den tiden.”
Therese gjorde en ansats att resa på sig. ”Jag ska strax av. Det var verkligen kul att se dig.” Hon ställde sig vid utgången och blandade sig med passagerarna. Dörrarna slogs upp.
”Vi kan väl ses?” tjoade Anna. Men frågan försvann i folkvimlet. Therese stod redan utanför bussen och hon slängde huvan över huvudet. Regnet öste ned.
På damavdelningen på Kappahl drog hon i den ena tröjan efter den andra men kunde inte bestämma vad mamma egentligen skulle passa i. Hon sicksackade mellan ställningarna, drog fram en blus, hängde tillbaka den. Till slut bestämde hon sig för ett presentkort. På väg mot kassan råkade hon stöta till en barnvagn. Barnet gallskrek och mamman blängde ilsket. ”Förlåt”, mumlade hon och skyndade vidare. Väl framme vid kassan tackade hon expediten och la ned presentkortet i handväskan. Samtidigt tog hon upp mobilen och läste två sms från Kaj.
”Hej, älskling!”
Hon snurrade runt och mobilen gled ur händerna på henne och dunsade i golvet. Hjärtat slutade slå.
”Skrämde jag dig?” sa Kaj.
”Var gör du här?” Med darrande händer plockade hon upp mobilen. Hon drog en lättad suck, skärmen var hel.
”Letar efter dig naturligtvis. Jag tänkte vi skulle äta lunch.”
Hon blev varse hans flåsiga andedräkt när han hårt tog henne i armen. ”Jaha, men har vi råd …” Orden fastnade i halsen.
”Tjata inte om det där nu.”
Hon blev tvungen att följa med när hans grepp om hennes handled hårdnade.
Ute på gatan öste regnet ner. Hon drog huvan över huvudet och fick småspringa bredvid honom för att hinna med. Vattnet stänkte upp längs benen, det var svårt att se var hon satte fötterna. ”Kan du inte sakta ned lite.”
”För helsike heller, det regnar.”
Vid nästa övergångsställe blev han ändå tvungen att stanna. Hon drog efter andan och fick möjlighet att pusta ut.
Några minuter senare, utanför restaurangen Bryggeriet, hörde hon en välbekant röst.
”Nämen! Ska ni in och äta lunch?” Anna stod där med sitt vänliga leende. ”Jag har precis ätit.”
Therese tog ett steg åt sidan. ”Förlåt, jag ska presentera … Kaj.”
”Trevligt att träffas”, sa Anna och räckte fram handen.
”Kaj Söder var namnet.” Han tog snabbt emot hennes hand.
”Nu måste ni komma hem till oss någon dag”, fortsatte Anna. ”Jag har inte sett Therese på flera år.”
Therese vägde från fot till fot. Hon flackade med blicken och knöt näven i jackfickan tills naglarna skar in i handflatan. Trycket inom henne steg med vad hon ville ha sagt. Till slut kunde hon inte stå emot längre och lät orden forsa ut i ett enda andetag. ”Det vill jag gärna. När hade du tänkt?”
Det måste finnas en mening med att Anna dykt upp just idag, två gånger till och med. Gammal vänskap rostar aldrig, tänkte hon och höll huvudet högt.
”Älskling, vi ska äta lunch nu.” Kaj höll upp dörren till restaurangen.
”Nej, Kaj, jag har inte glömt lunchen. Men jag pratar med Anna, ser du väl.” Rösten bar mer kraft än vad hon var van vid.
”Jag skickar sms med tiden och adressen”, sa Anna.
Therese höll stadigt kvar Annas blick och sträckte på sig. Någonstans inom henne väcktes ett hopp om att Anna kunde rädda henne.
”Bra! Gör det”, svarade hon.
”Vi hörs”, sa Anna och lyfte handen till en vinkning.
Hon såg Annas ryggtavla när Kaj släppte dörren till restaurangen, den slog igen med en smäll. Nu stod hon ansikte mot ansikte med Kaj. Han viskade med en skarp ton. ”Vem fan var det?”
Hon tog ett steg tillbaka, något inom henne hade börjat gro.
”Anna, menar du? Min barndomsvän.”
Kapitel 2
APRIL 2007
THERESE
Yrvaken kikade Therese på väckarklockan, det var inte dags att gå upp ännu. Hon vände ryggen mot väggen och drog täcket över axlarna och blundade. Telefonsamtalet med mamma igår hade väckt starka barndomsminnen. Nu låg hon vaken, fylld av en längtan så stark att det nästan värkte i bröstet. Hon saknade doften av mammas nygräddade bullar, den varma tryggheten som alltid mötte henne efter skolan. Det var mer än bara bullar och mjölk, det var en helig stund, en plats där tiden stod stilla och hon var helt och hållet älskad. Hon torkade snabbt bort tårarna, sentimental ville hon inte bli. Med en bestämd gest kastade hon av sig täcket, stack fötterna i tofflorna och drog åt skärpet på morgonrocken. Det var andra tider nu. Hon var vuxen och skulle stå på egna ben.
Medan kaffebryggaren puttrade höjde hon volymen på radion och Beyoncés röst ekade ut i etern. Hon peppade sig med att dansa fram över golvet med vattenkannan i handen. Hon älskade sina blommor och vårdade dem omsorgsfullt. Hennes motto var: Gör det du blir glad av och följ dina drömmar.
För ett år sedan blev hon färdig undersköterska och fick anställning i hemtjänsten. Med egen lön var det en självklarhet att flytta hemifrån, skaffa lägenhet och försörja sig själv. När flyttkartongerna staplades i hallen såg hon oron i mammas ögon, men igno-
rerade den. Däremot försökte pappa lugna mamma med att säga att Therese var vuxen nu och måste pröva sina vingar. Det fanns också en annan anledning till att hon ville flytta. Mammas ständiga omsorg om familjen kunde ibland kännas kvävande. Kan själv, brukade Therese muttra när hon tyckte att mamma blev alltför kontrollerande. Men med åren förstod hon att det fanns något med mammas uppväxt som Therese inte förstod helt och hållet. Och varje gång hon frågade varför hon aldrig fick träffa sin mormor svarade mamma korthugget: ”Det pratar vi inte om, bara så du vet.”
Solen stod ännu lågt på himlen och hon fick kisa när hon svängde in på gatan där Greta bodde. Hon parkerade cykeln i stället. I rabatterna blommade krokus i härlig färgpalett, gult, blått och lila. Hon drog in doften. Våren gav en känsla av att livet tog en ny början. Vinterns mörker byttes ut mot ljuset och fick alla människor på gott humör.
Hemma hos Greta serverade hon gröt, kaffe och en leverpastejsmörgås.
”Och du Greta, vad gillade du när du gick i skolan? Hade du några drömmar?”
”Oj, det var länge sedan jag gick i skolan, litteratur, tror jag.”
”Så du läste mycket? Jag tyckte om historia och skrev en uppsats om medeltiden. Men jag ska avslöja en hemlighet”, viskade Therese.
”Oj, vad kan det vara?”
”När min historielärare berömde mig för min uppsats bestämde jag mig där och då att jag en dag ville skriva en roman. Det skulle vara kul.”
En kort stund satt hon djupt försjunken i sina tankar som om
hon redan såg sin bok. Men hon väcktes snart ur sina funderingar när Greta sa: ”Historia är intressant, jag läste nog en del historiska böcker, men nu har jag glömt allt. Fast jag kommer ihåg min pojkvän från den tiden, han gillade att läsa, Martinsson, tror jag han läste. Jag var dökär.”
”Gifte du dig med honom?”
”Tyvärr gick han genom isen och drunknade.”
”Oj, vad ledsamt.”
”Jag glömmer honom aldrig, han var … min stora kärlek”, sa Greta och torkade tårarna.
”Så du gifte dig aldrig? Med någon annan?”
”Nähä du, det gjorde jag inte. Och jag fick aldrig några barn.”
Greta skrapade gröttallriken tom och höjde på ögonbrynen.
Therese diskade tallriken. När hon sedan torkade av bordet tittade hon på Greta. ”Du ser förvånad ut? Tänker du på något speciellt?”
”Du sa att du gillar historia och jag har några dagböcker från min farmorsmor. Jag vet inte vem jag ska ge dem till. Min far Lennart fick dem efter sin mor”, sa Greta med klar och bestämd röst.
”När levde hon? … Din farmorsmor alltså.”
”Jeannie Söderlund hette hon och var född 1825. Böckerna ligger där i hallen i byrån. Du kan ta hem dem.”
Hon hämtade en bok och strök varsamt handen över pärmen, drog in lukten av kalvskinnet. Bläddrade försiktigt och slog upp första sidan, skriven med en graciös handstil.
10 oktober 1840
Kära Dagbok!
När jag kom hem från marknaden idag var pappa döende. Jag gav honom penningpungen, den var full,
jag hade sålt nästan allt, då kunde jag skönja ett leende på hans läppar. Jag och mina småsystrar måste förbereda oss att bli föräldralösa …
”Men kära barn? Hur är det?” sa Greta. Therese snyftade. ”Stackars Jeannie att hon blev föräldralös. Vilket öde.”
”Jeannie var en stark flicka. Det är vad jag har fått höra i efterhand”, svarade Greta.
”Du menar att jag kan få alla böckerna?”
”Men se inte så förvånad ut. Visst kan du ta dem. Jag har elva stycken.”
”Men de är ju nästan antika. Historiska menar jag. Du kanske vill lämna dem till ett museum.”
”Nej, det har jag inte tänkt på. Du gillar ju att skriva. Här har du underlag för en roman om kvinnor på 1840-talet, är inte det bra?”
”Tack, det ska jag göra”, svarade hon. Gretas ord värmde ända in i själen. Nu skulle hennes författardröm bli verklighet.
Hon sneglade på klockan och insåg att hon borde ha gått för en kvart sedan. ”Tyvärr, jag måste kila iväg till nästa.”
”Hämtar du böckerna sen?”
”Absolut, jag kommer efter jobbet.”
På kvällen ringde hon Anna. ”Vad säger du”, började Anna. ”Har din vårdtagare gett dig dagböcker från 1800-talet?”
”Helt riktigt.”
”Du har ju alltid pratat om din uppsats från skolan och din lust att få skriva en bok”, fortsatte Anna.
”Ja, jag vet. Jag ska fixa en skrivplats i köket och skriva om Jeannies liv.”
”Jag är den första som köper din bok”, sa Anna.
”Men säg inget till någon, inte ens till Thomas. Jag vill komma i gång först.
”Okej, jag är tyst som en mussla. Förresten, hur har du det själv med kärleken?”
”Jag behöver ingen man”, sa Therese och lät hårdare än hon hade tänkt.
”Hoppsan, hoppsan så lät det inte förr. Kom du ihåg när du …”
”Tack, den episoden vill jag glömma.”
”Haha, du var mer vild än tam. Men det är ju klart, du är ingen tonåring längre.”
”Tjugotvå faktiskt.”
”Jag är så glad för din skull, att du vill skriva.”
”Ja, då vet jag vad jag ska göra efter jobbet. Har du hittat något jobb?”
”Jag har ett assistentjobb på gång, låter inte roligt men jag måste nog ta det. Thomas vill att vi ska flytta ihop. Och vara arbetslös är inte heller kul.”
”Wow, så nu är du fast”, svarade Therese.
”Du, skratta bäst som skrattar sist, vi få väl se hur det går för dig”, svarade Anna.
”Okej. Vi hörs, nu måste jag skriva.”
Annas framtidsdröm med Thomas väckte något inom henne, en längtan efter kärlek. Hon var van att vara ensam men ibland kom den där längtan efter att få hålla om någon. Fast när skulle hon få tid till att dejta? Hon skakade av sig tanken. Nu skulle hon prioritera skrivandet.
Hon slog sig ned vid datorn och märkte snart att den skarpa aprilsolen lyste in i köket. Hon reste på sig och vinklade persiennerna rätt. Hennes fingrar dansade över tangentbordet. Varje
kväll, innan sänggåendet skrev hon ett kapitel, formade mening efter mening, samtidigt som hon följde Jeannies öde. Sakta fylldes datorskärmen med tecken och ord.
När hon åter var hos Greta kunde hon inte nog tacka för dagböckerna. Men Greta ansåg att det var Jeannie och hennes familj –deras förfäder – som hon skulle tacka.
”De banade väg för oss”, sa Greta. ”Dagens ungdomar vet nog inte hur det var förr i tiden att leva utan elektricitet och rinnande vatten. Jag är glad att jag har sparat dagböckerna. Och som du säger så är det vår historia.”
