THOMAS BUERGENTHAL
Thomas BuergenThal
Lyckobarnet
Po J ke n som överlevde förinTelsen
à Ter B e rÀT Ta d av Johan
WerkmÀsTer
LL-förlaget ger ut lÀttlÀsta böcker för unga vuxna och vuxna.
LÀs mer pÄ ll-forlaget.se
Mejla oss pÄ ll-forlaget@mtm.se
LL-förlaget Àr en del av MTM, Myndigheten för tillgÀngliga medier.
LÀs mer pÄ mtm.se
LĂ€ttlĂ€stnivĂ„: 1 â LĂ€ttast
LĂ€ttlĂ€stnivĂ„: 2 â LĂ€ttare
LĂ€ttlĂ€stnivĂ„: 3 â LĂ€tt
© 2007 Thomas Buergenthal (text)
Johan WerkmÀster (bearbetning)
Published by agreement with Liepman Literary Agency
Omslag och form: Bok & Form
Tryckt i Polen genom Printpool 2024
Första utgÄvan, tredje tryckningen
isbn 978-91-70533-39-6
förord
Den hÀr boken borde jag ha skrivit för lÀnge sedan, men först nu kan jag göra det. Det mesta som jag skriver om hÀnde för mer Àn 60 Är sedan.
Det Àr berÀttelsen om min barndom och mina tonÄr i 1930-talets och 1940-talets Europa.
Jag var barn under andra vÀrldskriget och Förintelsen. Det Àr ocksÄ en berÀttelse om att ha överlevt nazisternas koncentrationslÀger.
1951, nÀr jag var 17 Är, flyttade jag frÄn Tyskland till USA. DÀr gifte jag mig, fick barn och barnbarn. Jag utbildade mig till jurist, mest för att jag ville försvara de mÀnskliga rÀttigheterna.
Jag vet hur det kÀnns att vara offer för brott mot de mÀnskliga rÀttigheterna. Det lÀrde jag mig som barn.
mina första Är
Jag föddes den 11 maj 1934 i Lubochna, en liten vacker stad i Tjeckoslovakien. Mina förÀldrar var judar.
Pappa vÀxte upp i Polen.
NÀr han var 20 Är flyttade han till Tyskland. Han arbetade pÄ en bank i Berlin, men 1933 bestÀmde han sig för att lÀmna landet. Hitler och nazisterna hade tagit makten, och det började bli farligt för judar att leva i Tyskland. Pappa flyttade till Lubochna, dÀr han öppnade ett litet hotell.
Mamma kom frÄn den tyska staden Göttingen, dÀr hennes förÀldrar hade en skoaffÀr.
Sommaren 1933, nÀr hon var 20 Är, reste hon pÄ semester till Lubochna och skulle bo pÄ pappas hotell.
Hon Äkte tÄg dit. Pappa hÀmtade henne med bil vid jÀrnvÀgsstationen. Han tyckte att hon var mycket vacker.
â Vill du Ă€ta middag tillsammans med mig?
frÄgade han redan den första kvÀllen.
Mamma tackade ja.
De blev genast förÀlskade.
â Det var kĂ€rlek vid första ögonkastet, brukade mamma sĂ€ga.
Hon hade bara kÀnt pappa i tre dagar nÀr de förlovade sig.
Efter nÄgra veckor blev det bröllop, och elva mÄnader senare föddes jag.
Jag minns nÀstan ingenting frÄn Ären
i Lubochna, jag var sÄ liten nÀr vi bodde dÀr.
Det enda som jag egentligen kommer ihÄg
Àr dagen dÄ vi tvingades ivÀg frÄn hotellet
som ocksÄ var vÄrt hem. Jag var fyra Är.
Det var i början av 1939.
Mina förÀldrar hade brÄttom att packa.
Vi var tvungna att lÀmna Lubochna sÄ snart som möjligt. Annars skulle vi rÄka illa ut.
Vi kunde bara ta med oss de fÄ Àgodelar som fick plats i ett par resvÀskor.
Jag hade en röd trampbil som jag Àlskade, och jag blev vÀldigt ledsen nÀr jag förstod att jag mÄste lÀmna kvar den.
MÄnga Är senare fick jag veta att det var ett fascistiskt parti som kallades Hlinka-gardet, som tvingade ivÀg oss frÄn hotellet.
Precis som nazisterna ville de döda alla judar. De sade att hotellet var deras, inte vÄrt, och jagade ivÀg oss frÄn Lubochna.
Vi flydde nÄgra mil vÀsterut till en annan stad i Tjeckoslovakien som heter Zilina. DÀr bodde vi i en liten lÀgenhet.
Mamma och jag var ofta ensamma.
Pappa hade fÄtt arbete som handelsresande. Han var sÀllan hemma.
För det mesta Äkte han runt i landet och sÄlde varor Ät ett företag.
En dag nÀr min pappa var bortrest kom nÄgra poliser till vÄr lÀgenhet. De sade Ät mamma att packa.
Inom en timme mÄste vi följa med dem.
Eftersom vi var judar och utlÀnningar fick vi inte stanna i Tjeckoslovakien.
Vi skulle utvisas ur landet.
Mamma försökte protestera.
â Vi kan inte ge oss ivĂ€g utan min man, förklarade hon.
Men poliserna brydde sig inte om vad hon sade.
De tog med oss till polisstationen.
DÀr fanns redan mÄnga andra utlÀnningar och judar. NÄgra av dem var vÄra vÀnner.
MÀnniskor satt pÄ sina resvÀskor, barn grÀt och jag förstod att alla var lika rÀdda som jag.
Mamma var ocksÄ rÀdd
men samtidigt var hon arg.
Hon krÀvde att fÄ trÀffa polischefen.
Efter nÄgra minuter fördes vi in pÄ ett kontor och fick tala med en man i uniform.
â Vi Ă€r tyskar! ropade mamma ilsket.
Hur kan ni behandla oss som brottslingar?
Vad tror ni att tyska myndigheter sÀger om det?
HÀr Àr mitt pass!
Hon strÀckte fram nÄgonting
som sÄg ut som ett pass, men det var bara ett gammalt tyskt körkort.
Passet hade tagits ifrÄn henne. Eftersom hon var jude fick hon inte lÀngre vara tysk medborgare.
Men polismannen blev lurad. Han trodde att körkortet var ett riktigt pass.
Han anade inte att mamma var judinna utan trodde att hon var en vanlig tysk kvinna.
â Jag ber om ursĂ€kt, sade han.
Han förklarade att vanliga tyskar inte skulle skickas ivÀg frÄn Tjeckoslovakien.
Det var bara judar och en del andra utlÀnningar som mÄste lÀmna landet.
Han skakade hand med min mor och bad en polisman att följa oss hem.
Mina förÀldrar kÀnde sig inte lÀngre sÀkra.
Det började bli farligt att vara jude i Tjeckoslovakien, precis som i Tyskland.
Mamma och pappa bestÀmde sig för att flytta norrut till Polen, men det var nÀstan omöjligt att komma över grÀnsen.
GrÀnsvakterna i Tjeckoslovakien
lÀt oss lÀmna landet. Sedan slÀpade vi vÄra resvÀskor över ett femtio meter brett fÀlt fram till de polska grÀnsvakterna.
Men de ville inte slÀppa in oss eftersom vi inte hade giltiga pass.
Pappa förklarade att han var polack, född i Polen. Men han hade inte kvar sitt polska pass. Det lÀmnade han ifrÄn sig nÀr han blev tysk medborgare.
Senare blev han av med det tyska passet eftersom han var jude. Det var samma sak för mamma. Ingen av oss hade ett giltigt pass.
Vi tillhörde inget land, vi var statslösa.
De polska vakterna sade Ät oss att gÄ tillbaka till den tjeckiska sidan. Men dÀr ville vakterna inte heller slÀppa in oss.
Vi blev kvar pÄ fÀltet som var grÀnsen mellan de bÄda lÀnderna.
Det fortsatte pÄ samma sÀtt i flera dagar.
Vi gick fram och tillbaka mellan grÀnsvakterna men kom varken in i Tjeckoslovakien eller Polen. Vi sov pÄ fÀltet och frös.
En dag fick vi plötsligt se tyska soldater komma frÄn den tjeckiska sidan.
De hade tunga vapen och var pÄ vÀg mot oss.
Det var just tyskarna som vi ville fly ifrÄn och jag mÀrkte att mina förÀldrar var mycket rÀdda.
â Vilka Ă€r ni? frĂ„gade en av soldaterna.
â Vi Ă€r polacker men de polska grĂ€nsvakterna vill inte slĂ€ppa in oss i vĂ„rt land, svarade pappa.
â Vi ska se hur det blir med den saken, frĂ€ste tysken.
Sedan vÀnde han sig till tvÄ andra soldater och sade Ät dem att plocka upp vÄra resvÀskor.
Jag trodde att de skulle göra nÄgot hemskt med oss. Mamma höll mig hÄrt i handen, jag kÀnde att hon darrade.
Men de tyska soldaterna följde oss bara
till de polska grÀnsvakterna och skrek att de skulle slÀppa in oss.
â Dessa mĂ€nniskor Ă€r polacker, röt en av tyskarna. SlĂ€pp in dem!
Det Àr en order!
VĂ„ga inte skicka tillbaka dem!
Min far översatte vad tyskarna hade sagt och polackerna nickade lydigt.
Det var sÄ vi kom in i Polen, nÄgon gÄng i mars 1939.
DĂ„ hade tyska soldater marscherat in i Tjeckoslovakien och ockuperat landet.
Det andra vÀrldskriget skulle snart bryta ut. Jag var nÀstan fem Är gammal.
lyckobarn
Jag minns ingenting av de första dagarna
i Polen. Kanske var jag sÄ uttröttad att jag sov den mesta tiden.
Men jag kommer ihÄg att vi sÄ smÄningom kom till en stad som heter Katowice.
Vi flyttade in i en lÀgenhet, jag glömmer aldrig den första natten dÀr.
Vi hade just slÀckt ljuset och lagt oss.
Plötsligt började mamma skrika
att hon höll pÄ att bli biten till döds.
Pappa rusade upp ur sÀngen och tÀnde ljuset.
DÄ upptÀckte vi att vÀggarna i rummet och vÄra lakan var tÀckta av löss.
De krÀlade överallt och bet oss
sÄ att det kliade och gjorde ont.
Mamma ville att vi genast skulle lÀmna lÀgenheten, men pappa förklarade att vi inte hade nÄgon annanstans att bo.
Det hÀr var vÄrt hem.
Mina förÀldrar försökte
döda de hemska insekterna.
De tÀnde stearinljus och brÀnde loss lössen
frÄn vÀggarna. De skakade dem ur lakanen och stampade ihjÀl dem pÄ golvet.
Jag antar att mamma och pappa jagade löss hela natten. Jag somnade efter ett tag.
Men löss var egentligen inget att bekymra sig om. Vi skulle fÄ vÀrre och hemskare problem under Ären vi hade framför oss.
MĂ„nga tyska judiska flyktingar hade samlats i Katowice.
I staden fanns ett engelskt konsulat.
DÀr kunde man söka tillstÄnd, visum, att fÄ resa till England.
Mina förÀldrar, liksom alla andra flyktingar, besökte konsulatet och fyllde i papper för att fÄ visum till England.
Mamma och pappa ville börja ett nytt liv dÀr, men det dröjde flera mÄnader innan vi fick vÄrt tillstÄnd.
Jag trivdes i Katowice. Snart hade jag mÄnga vÀnner bland de andra flyktingarna, bÄde barn och vuxna. Jag lekte i en vacker park och simmade i en sjö. Det var sommar och varmt.
En dag avslöjade mamma att hon hade varit hos en spÄkvinna, som kunde se in i framtiden.
Vid den hÀr tiden var mamma 27 Är, men hon sÄg mycket ung ut för sin Älder.
â Jag hade tagit av mig vigselringen sĂ„ spĂ„kvinnan kunde inte veta att jag var gift, berĂ€ttade mamma. ĂndĂ„ sade hon genast att jag Ă€r gift och har en son. Hon pĂ„stod att pojken Ă€r ett lyckobarn som kommer att överleva alla faror som vi har framför oss.
â Du ska inte tro pĂ„ vad en spĂ„kĂ€rring sĂ€ger, frĂ€ste pappa. Hon vet inget om din framtid.
SÄnt dÀr Àr bara idiotiskt struntprat!
â Men hur kunde hon veta att jag Ă€r gift och har barn? frĂ„gade mamma.
Pappa brydde sig inte om att svara.
LÀngre fram fick jag veta att spÄkvinnans ord hade hjÀlpt mamma under de Är vi var skilda Ät. Hela den tiden hoppades hon och trodde att vi snart skulle trÀffas igen. Hon visste att jag hade överlevt koncentrationslÀgren eftersom jag var ett lyckobarn.
En dag i augusti 1939 fick vi vÄrt tillstÄnd att resa till England.
Tillsammans med en grupp andra flyktingar skulle vi lÀmna Katowice den första september.
Vi skulle först Ă„ka tĂ„g norrut till Ăstersjön och sedan fortsĂ€tta med bĂ„t till England.
Vi borde vara dÀr inom nÄgra veckor, och nÀr vi vÀl var framme i England behövde vi inte lÀngre vara rÀdda för nazisterna.
Men samma dag vi skulle Äka ivÀg gick Hitlers trupper över den polska grÀnsen.
Tyskland och Polen var i krig med varandra. NÀr vi kom till jÀrnvÀgsstationen i Katowice fick vi veta att det var omöjligt att ge sig ivÀg norrut mot nÄgon polsk hamn.
TÄget skulle istÀllet köra österut.
Jag vet inte hur lÀnge vi fÀrdades med tÄget.
Det körde lÄngsamt och stannade ofta.
NÀr jag tittade ut genom fönstret sÄg jag massor av polska soldater som marscherade förbi pÄ vÀgarna.
TÄget saktade in och stannade bredvid ett polskt militÀrtÄg som var fullt med soldater.
Vid sidan av jÀrnvÀgsspÄret fanns ett stort fÀlt.
Efter en stund hördes ljudet av flygplan som kom allt nÀrmare.
â Tyskar! Tyskar! skrek mĂ€nniskorna.
Plötsligt började tÄget skaka.
De tyska stridsflygplanen gick till anfall med bomber och kulsprutor.
Pappa grep tag i mamma och mig och knuffade ut oss ur tÄget.
â Vi mĂ„ste hĂ€rifrĂ„n! skrek han.
De anfaller militÀrtÄget!
Vi sprang ut pÄ fÀltet och kastade oss ner pÄ marken. Fler tyska plan gick till anfall mot tÄget. Bomberna föll.
Oljudet var fruktansvÀrt.
MĂ€nniskor skrek i panik.
Mamma log mot mig och sade lugnt: â Var inte rĂ€dd, allt kommer att gĂ„ bra.
Sedan försvann planen plötsligt, lika hastigt som de hade kommit.
Flera jÀrnvÀgsvagnar hade trÀffats och brann.
Det var rök överallt. Bredvid militÀrtÄget lÄg döda och sÄrade soldater.
Vi vÀntade en stund.
Sedan gick pappa tillbaka till tÄget och letade reda pÄ vÄra resvÀskor.
NÀr han ÄtervÀnde hade han med sig andra judiska flyktingar frÄn vÄr grupp.
â Vad ska vi göra nu? Var Ă€r vi nĂ„gonstans? frĂ„gade nĂ„gon.
Ingen visste. Ingen hade nÄgot svar.
Under nÄgra dagar vandrade vi lÀngs vÀgarna bland soldater och andra mÀnniskor pÄ flykt.
Vi hörde ljudet av bomber och kulspruteeld.
Striderna verkade aldrig ta slut.
Till sist kom vi fram till Kielce, en annan polsk stad dÀr mÄnga judar bodde.
Vi skulle försöka skapa oss ett hem dÀr och hoppades slippa fly igen.
Men vi visste inget om framtiden.
Hitler hade invaderat och erövrat Polen.
Det andra vÀrldskriget hade brutit ut.
Lyckobarnet Àr en sjÀlvbiografisk berÀttelse.
Boken handlar om Thomas, en judisk pojke som överlevde Förintelsen.
Han var tio Är nÀr han slÀpptes ut frÄn koncentrationslÀgret Sachsenhausen.
Barnen hade det vÀrst i koncentrationslÀgret.
Det enda sÀttet att överleva var att arbeta hÄrt.
Varje dag valde vakterna ut vilka som skulle leva och vilka som skulle dö.
Thomas Buergenthal hade tur och överlevde.
Men nÀstan hela hans familj dog i Förintelsen.
Senare flyttade Thomas till USA och blev en berömd jurist och domare.
Lyckobarnet Àr bearbetad till lÀttlÀst av Johan WerkmÀster.