KARSK BLIR VIKING
Klaus Lekander
KarskblirViking
En RomanavKlaus Lekander
©Klaus Lekander 2025
Förlag: Tryck:
ISBN: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland 978-91-8097-763-0
En mördares son (2023)
En resa från botten(2025)
Inledning:
Detliggerenliten by iJärnbäraland ivästraSviariki(Dalarna, Sverigei börjanavvikingatidenåren500 till 1400).Omkring 1000 talet. Detfanns drygt trettio hyddor,med platsför både folk ochfä. Ochsåenlånghydda somvar gemensam föralla. Därinne hölls ting, fester ochandrasammankomster.Det var ocksåplats förstundtalshandel, om vädret inte tillät attman var utomhus på denöppna platsenutanför.Man hörde kor som råmade bortifrån någon hage,enoch annantupp somgal.Höns ochkycklingarsprangrunt ochplockadeupp smulor ochfrön. Inte heller attglömma, någongrymtningfrånenbökande gris emellanåt. Detvar en finstämningi byn. Ingenvar direkt utfattigutandet fanns matpåborden. Skulle detnågon gång sina,såhjälptesman åt.Det förekom nästan bara byteshandel. Jagslipardin kniv, så fårjag liteskinka,havre ellerkornavdej, varvad somgällde. Runt om inejdenfanns fler byarsom det skedde byteshandelmed.Någon enstakagångtog mansig ner till Järvstaeller hela vägentillBirka ochSigtuna,som varrikets mittpunkt,och denstörsta handelsplatsen. Detför atthålla riksting ellerbarainförskaffa varoravolika slag.Avalltdetta kanman se attdet varenganskagemytligstämningmellan byarnai områdetför närvarande.Ja, ochnaturligtvisenoch annanfest. Barnen varoftamed idedagliga sysslornafråntidig ålder, föratt hjälpa sina föräldrarmed olikasysslor därdekunde. Menvisst hade de även stunderdådekunde göravad de ville. Detvar istort en ganska trevligplats attlevapå, även om detdå ochdåkunde komma upp någramörka moln på himlen. Märk även attdenugällandeinställningarnagällande kön, jämlikhet, våld varnågot helt annatändeäridag. Imångt och mycket vardet alltid denstarkaste sombestämdeoch detspelade ingenrollomduvar maneller kvinna.Det gällde från barnsben attvisavem du var, ochfickstå ut medenhurring då ochdåom manintegjordedet manblevtillsagd. Även mänkunde ivissa fall tuktas av sina kvinnor om de inte passade sig. Gjorde man inte sindel till kollektivet så kastades manutfrånbyn. Detta medförde attdet gällde attfinna sinplats,och detman varbra på attgöraoch församhälletsbästa.
Ordlista sidan293.
Karsk
Karskvar tolv år,trodde han. Hanvar ju vuxen, ochenkvinna skulle inte säja vadhan kunde göraeller inte.Karsk varen ganska lång ynglingför sinålder,men förden skullintemager somynglingarbrukarvara. Utan ganska välbyggd. Hanhadeen rödbrun kalufs somvar rufsig ochpekadeåtallahåll. Ettganska smaltansikte meddjupt sittande blåögon. Hanvar känd bland alla ibyn föratt görabus ochretas medbådekvinnor ochmän i byn. Fast ibland förstodintekvinnor på sigskoj.Det sa iallafall hans far. Mensamtidigt så hjälptehan till därhan fick ochkunde utföra allehanda uppgifter runt om ibyn, då hanvar händigpå många sett.Såhan kom ofta undanutanvärre bestraffningar.
”Duska medoch hämtaull igrannbyn",saBeda, somvar hans mor.
”Nej,jag skatillArgil ochslipa yxor".
Argilvar bysmeden.
"Det fårdugöranär vi är tillbaka", sa hon bestämt.
Karskförsökteatt smitautgenom atthuka sigoch komma under hennesutsträckta arm. Menhon böjde armenoch fick greppom hans nackei ettsvep. Medandra handengreppade hon tagi hans öraoch knepåtrejält. Karskvissteatt loppetvar körtför denhär gången. Mors greppgickinteavför hackor.Hon varenkraftfull kvinna somvar vanmed hårt arbete av alla slag.Folki byn kalladehenne förhövdingens överhuvud. Ja,när hon inte hörde, detvar.Hon hade ettfintansikte ochansågsvaravacker. Med långt svarthår ochsvartaögon, kraftiga armarkunde hon lätt tas förenkrigare.Det kändesäveni örat,vilketKarsk ofta lärt känna.
”Sådär,hämtarduskrindan, eller".
"Jaja",sahan uppgivet.
Karskgickrunt husetoch togtag iskacklarna, menblevstående ettögonblickför atttitta drömmande ut övernejden. Hanskulle hinna komma undan om hanstack nu direkt,tänktehan medett leende av rackartygpåläpparna. Mensåkände hanpådet ömmande örat ochbeslutade sigför attdet skulle svidaännu mer om hanintegjordesom hanblivittillsagd. Handrogiställetfram denlilla skrindantilldörrenoch väntadepåmodern.
"Såhur långt hann du denhär gången",frågade Beda road av att
se hans drömmande blick.
"Nej,baraner till skogsbrynet. Detsviderfortfarande iörat".
"Bra,dågår detlättare attdra skrindan",skrattade hon retfullt.
Närdekom fram till sistahuset så passeradedom Anskar,Björn ochTorhild.Anskaroch Björnstodoch kastadeknivoch yxa på en trädstam.Torhild hade en korgfylld mednytvättadekläder över enaarmen.Hon hade varitnerevid sjön ochvaskatavlite kläder åt sinmor.
”Vilkensöt litenkuseduhar hittat", sa Torhildglatt till Beda.
"Den somletar hon finner",svarade Beda.
"Ser merutsom ettgammalt ök",tyckteAnskar. Hanoch Björn skrattaderetsamt.
Anskar varlångoch smal ochsåg bräckligut, jämförtmed Björn somvar något kortare menkraftigare. Anskar varnästan svarthårig ochhadeett långsmalt ansikte, medenbrednäsaoch litenmun. Björnhadeett runt ansiktesom gjorde atthan såg småfet ut,och varett år äldreänKarsk ochAnskar. Menmed bara en väst på överkroppen, sågman attdet varmycketkraft i armarna.
Karsktittade neri backen ochdrogmed ökadfartvidareutanatt kommentera,medan vännernafortsatte håna ochskratta högljutt.
AttBjörn ochAnskarretades gjorde inte så mycket.Dem kunde hangetillbakapåganskasnart.Men detvar lite känsligare med Torhild. Hanvar lite förtjust ihenne ochvar liteförsiktigaremed hurhan barsig åt.Hon varväl denenda ibyn somkunde göra honom lite nervig.Torhild varsmal, ochenligtKarsk riktigtsöt.
Honhadelångt brunt hårner överaxlarna blåögon, en liten spetsignäsa. Menhon retadesalltsom oftast medKarsk.Hon varockså ibland lite välnärgången, även om haninnerst inne gilladedet.Vilketkunde vara lite genant eftersom hon inte hade sammaattityd motdeandrakillarnai byn.
Efterenstund kom de iallafallframtillenlitehydda somlåg i skogsbrynet.
"Vänta här",saBeda, ochgickframtill öppningen.
"Hulda,ärdudär", ropade hon in imörkret.
"Visst kom in bara", hördesdet inifrån.
Karskstannade utanför, sattesig på skrindanoch funderade på vadTorhild menatmed attkusen varsöt.Han började utveckla utlåtandet.
Inne ikojan satt en äldrekvinna insveptienslitenpläd. Honvar
gammal,men sågför denskullinteillaut. Henneshår hade fått någragråastrån,men hennes ögon varklara ochhon varhelt klar iknoppen. Somvölva varhon ocksåväl respekterad.
”Såduärute ochvallarKarsk igen.Ärhan lika motsträvig än".
"Jodå, sammavisaomoch om igen".
"Förstår,men hanärensnäll grabbinnerstinne,trots atthan brås på sinfar ochmor".
"Skyllintepåmej,jag harbarafötthonom", svaradeBedamed ettleende."Jagska hämtaull igrannbyn behöverdunågot".
"Det skulle vara om du tarmed en liten säck medkornfrånAsk, hanärskyldigmej förhjälpen medenförlösningavenkalv".
"Klart attviordnardet", svaradeBeda.
”Ställ dettorrt om jaginteärhemma", sa hon på ettsettsom sa attdet vardagsatt gå.
Denfortsatta sträckan nertillFriggs by gick utan några besvärligheter, då stigen varväl upptrampad ochanvänd. Närde kom fram till byn så gick de in till en hage därdet fanns en stor hydda.Där inne stod en manoch en kvinna ochklipptefår. Ullenyrderunt,och detvar damm av ullpåalltsom fanns där inne.Mannensom varkrokigavallthårtarbetande sträckte på sigmed kraftför atträtautryggenefter atthaklippt ettfår och ståttböjdlänge.
"Ser manpå, finbesök",sahan spänd.
”Nej,det är bara jag. Du harlovatatt jagskulle få hämtaliteull idag".
"Visst Beda,destårklara ihörnetdär borta".
"Rinna", sa hantill kvinnan.
"Kan du hjälpa till attbärautsäckarna, ryggenäraningenstel just nu",sahan ochsträckte på sigigen.
"Jodå",svarade hon bara ochgickinlängstini hörnet. Trestora säckar medull varställda förBeda. Rinna varlikakrokigoch stel somsin man. Menhon hade fina gyllene lockar ochett fint ansikte. Karskblevfångadavhennesutseende,trots atthan sett henne många gånger tidigare.Bedagickefter ochtog en säck medprecissamma lätthetsom Rinna.Karsk följde efteroch tog tagi densista säcken.
"Tusan", hankunde inte få upp denpåaxeln utan fick genant nöja sigmed attdra säcken på golvet.
"Dufår nog tränalitemer", skrattadeSten.
Detsvedi hjärtatpåKarsk.Att kvinnorna lätt kunde bära ut
säckarna varförstås ettnederlag. Utevid skrindanfickhan slita ordentligtför attfåupp säcken så attden lågstadigt.Men till slut lyckades han. Undertiden somhan jobbade medsäcken hade Sten tagitframfyrastopmed mjöd. Beda ochKarsk tog tacksamt emot stopenoch de sattesig föratt prataenstund med Rinna ochSteninnandegav sigavtillAsk.Hanshydda lågpå andrasidan av byn vilket inte varmer än hundrastegs färd med skrinda ochallt. DärsattAsk på en trästubbe ochslipade på en yxa. Hansåg undrande på Beda ochKarsk närdestannade framförhonom.Han kliade sigi skallen.
"Jag kaninteminnasatt vi harnågra affäreridag",sahan förundrat."Mendet är alltid trevligt attfolkhälsarpå" "Jovisst är det, ochvihar ingenaffär idag.Men jagärombedd atthämta lite kornåtHulda".
"Jahaja. Mendåfår ni väntamedan jagöserupp en säck till er", sa hanoch restesig upp ochförsvannini hyddan. Dethördesett råmandeinifrån närhan klev in.Det togenliten stund innanhan komutigen. Hanslängde upp en säck på vagnen.
"Jadet härska välräckaåthenne etttag.Hälsa henne attkalven leveroch mårgott",sahan ochsatte sigpåstubbenoch började slipapåyxanigen. Karsktog tagi vagnenoch började attdra. Trotsatt detvar ettbra lass så vardet inga problem attfåden att rulla. Menfråganvar välhur detskulle gå imotlutanpå hemvägen.Frammevid kullentog hanliteextra fart.Han var fast besluten attklara denutanatt morskulle behöva hjälpa honom.Bedagickväl placerad snettbakom skrindanoch var beredd attgehonom ettbehjälpligthandtag om detskulle visa signödvändigt.Men varnoga medatt låta honom försökasjälv. Honvar välmedvetenomatt hanskulle blisur om hanintefick försöka själv. Medstönande ochslitande kom hantillslutupp hela vägenuppför backen,omändocksvettig ochutpumpad. Menhan hade klarat detsjälv.Nuvar detbaraenlitenbit kvar på slät mark innandekom fram till Huldas hydda.Hon varinte kvarhemma utan de ställdeinsäcken medkornpåsidan av en litenkvarnsten.Defortsatte densista bitenhemåt.Som turvar, så varintekompisarnakvardär de hade stått, så hanslapp flera glåpord. Menhan sågTorhild somsattoch tråckladeett par sockor medhål i, utanförsin hydda.Hon vinkade glattåthonom, ochdet pirradetill ihonom.Men hanvinkade bara lite nonchalant tillbaka.Sedan började handra in säckarna medull
in ihyddan.
"Kanskeendag", sa hantillsig själv, medtankenomatt han väldigtgärna skulle vilja vara tillsammansmed henne på riktigt.
Hanvar inte riktigtsäker på vadallthandladeom, mendet att bara vara tillsammansmed henne lockadehonom.Han trivdes medatt ha henne omkringsig,ävenomhon varenretsticka ibland. Nu hade hanfåttinsäckarna ihyddanoch vände sigom till modern.
"Har du något merslavarbeteeller kanjag gå till smeden nu",sa hanoch gjorde en fulgrimasbakom ryggenpåBeda.
"Försvinnbara",sahon lättsamt.
Detrassladetilloch så varhan ute. Hanbrydde siginteomatt svaranågot utan sprang raka vägentillsmedjan.När hankom in ismedjan ropade han.
"Hej", smeden ArgilReste sigupp isin fullalängd, hanvar lång förden tiden sexfot sextum.Kraftig somsmederbrukade vara.
Blont hårmed en höknäsa vardeframstående dragen hos honom.För Karskvar hannästanenjätte,trots atthan självvar lång försin ålder. MenArgil barsin storlekmed stolthet.Han varanseddatt vara denbästa smeden milsvitt omkring.
"Sådukommernu. Jagtrodde du gjortnågot bus så attdufått straffarbete igen".
"Nej då,jag vartvungenatt hjälpa mormed atthämta kornfrån grannbyn".
"Ja, detärtur atthon hardej närfar dinärborta", tyckte Argil.
"Har du något somjag kanhjälpadej medidag",undradeKarsk. Somtyckteatt dom pratat tillräckligt.
"Jodå, detliggertvå yxskallar på stubbendär ihörnet. De ska slipas förskogsbruk. Detvet du hur mangör,eller hur", antog Argil.
"Det skabli", sa Karskoch satteigång. Hanslipade noggrant varjeyxa tillseggenvar knivskarp ochallasmå hack varborta. Hankände på eggenoch ansågatt de varfärdiga .Sedan vägde handem ihandenför attseomdevar balanserade. De fick inte vara tyngrepåensida, då kundeman inte siktasåbra,utande kunde vandra åt enaeller andrahållet. Om inte,hadehan vara tvungenatt lägga dempåelden ochgöraomalltsammanigen. Detvar mycket jobb förenyxa,men hantyckteatt hanskulle göra precissom Argillärthonom.
Nu hade hanhållitpåett bratag ochdet hade börjatmörkna.
Argiltyckteatt deträckteför idag,och gavhonom berömför väl utfört arbete.
"Det är nog dags attdugår hemåtnu. Torhildhar vankat av och an ettbra tagnusåduska nog ge dejav",sahan ochgav Karsk ettunderfundigt leende.
Karskladeavsig skynketsom hanhaderunt midjanoch gick ut utan attkommenteraArgil medmer än en grimas.
"Men hejKarsk,har du variti smedjan",undradeTorhild närhan kom ut från smedjan, ochfortsatte snabbt medatt förklara, "Jag råkade bara gå förbi".
"Såduhadeinteenaning",sahan ochväntade på en förklaring. "Ohnej,jag harsuttitoch stoppatsockor hela eftermiddagen. Vadska du göra imorgon",undradehon snabbt."Jagska gå och plocka svamp. Detärdagsnu. Visst behöverBedalitesvamp också. Då kunde vi gå tillsammans",föresloghon.
"Det vetjag inte,men du fårväl frågahenne om du vill", sa han till synesointresserad.
"Törsintedufråga henne", undradehon retsamt.
"Det är bättre om du gör det, förannars tror hon bara attjag vill smitafrånnågot jobb hon harplanerat" ursäktadehan sig.
"Dågår vi direkt", sa Torhild, gick runt honom ochsatte händernapåhansrygg ochknuffade iväg honom framförsig. Karsktyckteatt detvar en skön känsla atthahenneshändermot sig. Menhan slingradesig undanför attgåbredvidhenne i stället. Torhildgicknärahonom så attderas händermöttes. Lite generadavhennesnärhettog hanett litet steg åt sidan. Tänk om Björnoch Anskar sågdet,dåskullehan få höradet imorgon.
"Hej på er", sa Beda närdekom in ihyddan. "Såniärute och spatserari kvällningen".
"Jo, jagråkadehitta honom vilsen utanförsmedjan,såjag tänkte attdet varbästatt se till atthan kom hemordentligt",saTorhild.
"Vilkentur,det finns ju både björnaroch vargar därute,mitti byn",saBedasarkastiskt.
"Javisst.Men vi undradeomdubehövde lite svamp, vi hade en tanke på attgåivägoch plocka lite imorgon, förmor sa atthon behövde både svampoch bär".
"Enbra idé, mensetillatt ni inte plockarnågra giftigaena bara".
"Viplockar bara rödvita", sa Karsklitetystför sigsjälv.
"Kom ochhämta honom imorgonbitti, jagska se till atthan är klar", bestämde Beda.
"Det skajag.Hej då Karsk",sahon, strökhonom överarmen ochförsvannut.
"Duska plocka svampmed Torhilddu",saBedaoch logmot honom.
"Det blir visst så,varesig jagvillellerinte",sahan ochsåg lite besvärad ut.
"Äh, detkan välintevarasåfarligt.Jag vetatt du gillar henne".
"Kanskelite. Menjag vetjuintevad hon vill egentligen,eller om hon bara retasmej.Det skulle inte förvånamej", svaradehan medvisst medgivandei rösten.
"Retas meddej.Ärdugalen,det lyserjuomhenne.Vorejag dej skulle jagbeomhenneshandinnan hon blir bortrövad".
"Men mor",protesteradehan ochrodnade.
"Duvet attflickor blivit hämtadeutanstörre omsvep,och kommer detnågra resande så kandeplockaupp henneoch du serhenne aldrig mer. Detärjubarasådet är,det vetdu. Så prata medhenne ochsåpratarvimed farnär hankommer. Hanärden enda somkan sättastopp förliknande handel. Jaglovardet kommer attbli braså",sahon övertygande.
"Men hon är ju inte helt vuxenän, ochintejag heller förden delen",sahan eftertänksamt.
"Nej,men vi måstevisapåatt ni är sammanbundna.Sågillar du henne så väntainte. Dessutomsåärhon duktig medflertalet sysslor ochgöromål", tyckte Beda.
"Men hon är ocksåenretsticka ochbestämmande,och inte så lite genant ibland",saKarsk iett försök attkomma undanämnet.
"Att hon retasmed dejärett gotttecken, ochdubehöveren kvinna somkan säja ifråndåoch då".
"Men tänk om hon blir en såndär tjatig kärring, vadgör jagdå".
”Dåfår du välvisavem somärherre ihuset", antoghon.
”Det känns somhon redanärdet", sa hanlite moloken.
"Ärligttalat tror jagbaraatt hon vill vara säkerpåatt du gillar henne.Vänta tillsi morgon så fårdusevad somhänder. Ät nu så sovervisen".
"Visst,dufår somduvill. Igen".
Hanlåg en kortstund ochfunderade på vadTorhild hade i kikarenoch hur hanskulle komma undanomdet blev jobbigt, innanhan somnade.
Närmor Beda väckte honom varsolen uppe överskogsbrynet ochdet verkadebli en findag.Karsk sågliteförtvivladutdåhan
faktiskt hoppats på lite regn.Dåkunde hankunna komma undan svampplockningen. Samtidigtville hanjuträffaTorhild.Varför kändesdet så konstigt.
"Plockanågra svampar",frågade hansig halvhögt.
"Det handlar inte om svamparna",samor somhörde honom. SamtidigtkliverAnskari hyddan.
"Ska du medoch kastayxa ochkniv",undradehan.
"Ja, sa Karskglatt", äntligen en chansatt komma undan.
"Nej.Det skaduinte. Manbryterinteett löfte",samor väldigt bestämt, somförstod atthan försöktekomma undanigen.
"Ska till smedjanett tagförst", ursäktadehan sigtill Anskar.
"Hej Beda,ärduklarKarsk", undradeTorhild somnukommit uppbakom Anskar.
"Va",saAnskaroch gjorde en kortpausoch fortsatte,
"Jaha, detblirnog ettfintsmide", sedanbrast hanuti ett gapskratt. Hanvände sigomoch gick ut ur hyddanfortfarande skrattande.
"Vad handlar detdär om", undradeTorhild.
"Jag tror attKarsk harsvårt fördet härmed svampar. Du får hållaett noggrantöga på honom idag så hanintesmiter".
"Mor.Sluta", sa hansmått irriteradöverden pinsamma situationensom uppstått."Nu gårvi",sahan vänd till Torhild utan attsehenne iögonen.
"Ska du inte ha en korgatt ta svampeni", undradeTorhild.
"Va, jovisst".
Beda gavhonom en litenkorgsom hon redanplockat fram.
"Här,lycka till ni båda", sa hon glatt.
"Visst", snäste hankorthugget. medanTorhild tackade.
"Jag tänkte attviskulle gå nerpåandrasidan sjön. Jagvet attdet finns kantarellerdär.Det kanbli en finstuvning".
"Visavägen du",svarade hanlitesurmuletoch traskade efter henne,ävenomhan faktiskt tyckte de varlitespännande.
Detunga paretvandradei vägnerförstigen irasktakt. Anskar stod lutadvid trädet somdom brukade kastamed yxor på,när Björnkommerdit.
"Vad glor du på", undradeBjörn.
"Ser du inte.Torhild ochKarsk.Visst är dettramsigtatt han hellre gårmed henne än kastar yxa medoss".
"Äh. DetärtroligenBedasom harplanerför dem, ochdåvågar denfegisen inte säja emot".
"Trordu. Jagtrorhan är kär",fastslogAnskar.
"Duärgalen.Det enda somhan gillar är ju attjobba ismedjan elleratt görabus.Kommerduihågnär hanlossade hjulen på
Asks skrinda så denföllihop närhan började lastaden".
"Aj. Ja detkostade honom en rejälomgång".
"Eller närhan fästehinkeni bottenpåbrunnen. Då varhan inte heller byns hjälte"påminde Björn.
"Nej,intealls. Menhan lyckas nästan alltid nästla sigur, genom attlagadet somgåttsönder, ochoftasttilldet bättre".
"Ja, hanärhändig. Menstrunt samma. Nu kastar vi istället.Jag slår vadomatt du inte träffargrenen"trodde Björn.
"Självklartgör jagdet".
NärKarsk ochTorhild kommitrunt sjön toghon honom till en litenplats på gränsenmellanlöv ochbarrskog.
"Titta detfinns massormed kantarellerhär", sa Torhildoch pekade.
"Jojag ser, nu plockarvisvamp,jippi vadkul", sa hanironiskt.
"Plockanuoch fjanta dejinte",sahon.
Dettog ettlitet taginnandeplockat rent.Sedan snirkladederunt ochfannliteandrasorterockså.Karsk hittadeett parröda fina flugsvampar.Han togden störstaoch lade översti korgen.
"Men dendär kandu ju inte ta,duvet välatt denärgiftig",sa
Torhild, trotsatt hon förstodatt detvar på skoj.
"Jag vet, menvisst är denfin", tyckte Karsk.
Torhildkunde inte säga emot.När de hade fylltkorgarnatyckte
Torhildatt de skulle vila lite innandegicktillbaka. Honladesig igräsetoch sträckte ut sigi solskenet.
"Kom lägg dejhär bredvidmej", föreslog hon. Hansatte signer bredvidhenne,men inte förnära. hon sattesig uppoch knuffade ikullhonom.Sedan lade hon huvudetpåhans mage ochsåg honomi ögonen.
"Ärduräddför mej",undradehon, fast medett leende.
"Nej då,men jagärintevan attumgås medtjejersåhär".
"Men,vihar ju varitkompisarhelalivet nästan".
"Det är inte kompisenTorhild jagärräddför", sa hanlite undvikande.
"Hur menardu, är detsåatt du kanske gillar mej",sahon oblygt.
"Nubörjardubli besvärlig",sahan ochdrogihop ögonbrynen. Torhildskrattade till. Honfortsatte.
"Ärbyns störstabusunge blyg, tror jag".
"Jag är inte blyg. Jagärnog mest rädd just nu",försöktehan.
"Byhövdingenson rädd", skrattadehon. Sedanvände hon ansiktet ochtittade upp motmolnen.
"Jag är varken blyg ellerrädd. Jagtörssäjaatt jaggillardej", sa honoch gjorde en litenpaus, ochladesedan till.
"Jättemycket", sa hon medglittrande ögon.
Karsk, somnuintelängrehadeett namn sompassade in på honom förtillfället, rodnade kraftigtoch harklade sig.
"Och jagdej", varallthan fick fram.
"Såbra,nuhar vi klaratavdet.Dåkan vi säja attviärett par då", sa hon glatt.
"Jovisst,men vi behöverväl inte berättanågot än", föreslog han lite ängsligt", hanförstod attdet varåtminstone tvåavbyns invånare somskullskrattihjäl sigoch retas. Mendet fick hanväl ta hand om senare.
"Nej då.Baraför hela byn",sahon glatt.
"Där sprack det",sahan ochsuckade.
"Dutrorväl inte attfolkinteredan fattat hur detliggertill, va".
"Trordu".
Efterenstunds fortsatt prat restedesig ochbörjade saktagå hemåt. Närdekom till utkanten av byn så lågtvå gossaroch slappade underett träd.
"Titta där",saBjörn ochslogtillAnskari sidan. Sedanfortsatte han.
"Ska ni ha barn nu" Ropade hanhögt.Anskarbörjade gapskratta så atttårarna rann, ochBjörn självvar inte långt efter.
"Äh, håll truten ellerjag knyter ihop er en gång föralla",svarade Karskstöddigt.
"Har hon luratdej attäta flygsvamp", undradeAnskar.
"Nej,den jaghar sparat dentiller",Karsk höllsig ovanligtlugn. Visst skulle dom få igen.Men detfanns bättre tillfälleför det. Anskar ryckte upp Björnpåbenen.Tog tagi hans armoch sedan gick dom armkrokmed varandradär ifrånmed svajande rumpor.
"Jag vetvar ni bor", ropade Karskefter dom.
"Ja, detdär gick ju bra",sahan iett besviket konstaterande.
Eftersom Karskhydda lågförst så gick de in dit.
"Ser manpå. Detvar rejält medsvamp,jag fårnog torkaendel". sa Beda.Sedan fortsattehon ochtittadeinåti rummet.
"Har du sett vemsom kommithem".
Karsk Blir Viking.
Det handlar om en tid runttusentalet i Sverige, iden så kallade Vikingatiden. Någonstans iBergslagen ligger en pittoreskliten by omgivenav flerabyar. En pojkebörjar bli manoch letar eftersin plats isamhället. Vi följer honom mot framtiden medtrubbel ochframgångar, problem ochlösningar.Såförstås flickan Torhild.