BAKOMMINAPERSIENNER
KRIMINALROMAN
AV
HASSELINDHOLM
Kapitel1 Mellandrömoch verklighet
Eftermidnatt 18 maj2019
Detvar så mörktoch svartatt hanknapptsåg sina egna fötter på denlerigaskogsvägen. Hanvar barfotaoch hade bara kortbyxoroch en stickadlånghalsduk på sig. Detklibbadeunder fötterna närhan gick därpåden smala, regnvåta skogsvägen.Kanskeskulledet vara bättreatt sättapåsig skorna.Han hade ju en skoi varjehand, mendom kändes småoch lätta. Vardet högklackade tjejskor hangickoch bar på?
Precis närhan böjdehuvudet neråtför atttitta på skorna,fickhan synpånågot annati ögonvrån.Han tittadeupp ochansträngdesig för attsegenom mörkret. Någotgråaktigt syntes lite längre fram vidsidan av vägen. Måstevaraenbil idiket därframme? En ljusgrå? Detärbara taketoch rutornasom stickerupp så detmåste vara ettdjupt dike.Men vadärdet där? Detsom rörsig innanför rutorna, är detenmänniska?
Plötsligtdykertvå mörkaskuggor uppfrånandra sidanvägen.Det serutsom tvåstorväxta svartkläddamän.Den enabär på en stor dunk.
Denser tung ut.Hastigt lyftsdunkenupp ochinnehållet hälls över bileni diket.
”Vad görni? Detärväl inte bensin?Nifår inte …jag vill inte!”
Peterförsökteskrikamen dethörsingaljud. Hanförsökerigen.
”Hallå,det är någoni bilen. Detärnågon ibilen. DETÄRNÅGON IBILEN.”
Meningen verkar höra.Inteens hansjälv hörnågra ord. Bara det svagasuset från trädensgrenari denmörka skogen.
Hanser sigomkring.Först tittarhan åt höger, sedanåtvänster och sedanvänderhan på sigoch tittar bakåt. Bara skog.Överallt. Inte en enda människa. Närhan tittar framåt igen så serhan hurmannenmed dunken tarett steg tillbaka,bortfrånbileni diket. Denandre mannen tänder en tändsticka somhan slängerpåbilen.Det börjar brinna direkt ochstora lågorlyser upphimlenoch de båda männensryggtavlornär
de springer iväg.Några sekunder senare hardeförsvunnitini den mörkaskogen.
Allt gick så fort.Peter såghur lågornasnabbtväxte sigstörreoch större.Men vänta, nu såghan detigen. Detvar någotsom rördesig innanför framrutan? Hanförsöktespringa fram till bilen, mendet var somomhan inte komframåtalls.Leran varsåvåt ochhalkigatt för varjesteghan togsågledhan tillbaka lika långt. Bäst attsätta på sig skorna,dågår detnog bättre attspringa på denhär leriga vägen.
Menskornavar så småatt detvar svåraatt få på sig. Hankämpade ochsletmed de småskorna, samtidigtsåg hani ögonvrån hurlågorna växtesig allt större.Han togi så hårt medden högraskonatt skinnet på hälenåkteavoch detbörjade blöda. Denvänstra skon,den satt redanpå. Hurkom dendit,undrade Peternär hanbörjade springa. Menefter någrastegfastnadeskornai leran. Närhan tittadener på sina fötter såghan attskornavar små, röda ochhögklackade.Desåg helt nyautoch blänktei mörkret.
Etttutadefrånden brinnandebilen fick Peteratt tittaupp.Nuvar bilenprecisframför honomoch lågornahadeblivitännu större.Han stirrade rakt in ielden.Hettanfrånlågorna varsåstark attdet gjorde ont, mensedan såghan detskräckslagnaansikteti denbrinnande bilen. Ansiktet varenblekkvinna medstripigt, gråaktigthår ochstora håliga ögon.Munnengapadestort ochskrek av smärta.Håret brann, ochnubörjade kinderna ocksåbrinna.
Skriketfråndet brinnandeansiktetblevhögre ochhögre,allt eftersom lågornablevalltstörre. Skriketoch hettan från lågornaslog emot honommed en sådankraft atthan föll baklänges. Detspändetill iflera av hans muskleroch hanvaknade till medett ryck.
Peterkändhur hjärtatbultade därhan lågmed öppnaögonoch stirrade uppmot taket. Tanken på denbrinnande,skrikande,bleka kvinnanfickhonom attmåilla. Hankände sigsvettig ipannanoch sattesig uppi sängen.Det varmörkt,men ettsvagt nattljusträngde igenom domnedviktapersiennerna. Tillräckligt föratt hanskulle kunna se väggarna ochallakontureravmöblernamed sina yrvakna
ögon.Han torkadebortsvetten ipannanmed högerhanden, sedan kändehan försiktigt på kudden medvänsterhanden.Kuddenvar varm,kändesnästanfuktigavsvett, så hanvände på den.
”Uschvilken fruktansvärd mardröm”,viskade hanfram.
Hanlät blickensvepa runt de nattmörkaväggarna, sedantände han sänglampan.Det tognågon sekund,sedan hade ögon anpassat sigoch hanlät ögonen vandra ettvarvtilli detnuupptändarummet. Närhan sattesig upp, ochlät fötterna glidaini domsvartaBirkenstocktofflorna somstodvid sängkanten,dök kvinnans groteska ansikteåter igen upppånäthinnan.Henneshåligaögonoch brinnandekinder.
Skrek honnågra ordellerkom detbarahögaljudfrånmunnen?
Hanställdesig upp.
Tänk attjag serhenne så tydligtframför mig, ochjag hörhur honskriker, menjag hörintevad honskriker.Konstigt.
Plötsligthörsett nytt skrik. Mennumer dämpat ochdovt.
Varkom detifrån?Var detnågon på parkeringen utanför?
Petergickframtillfönstretoch vinklade persiennensåmycketsom behövdes föratt se ut på parkeringsplatsentre våningar ner. Därnere såghan en stor vitsmutsig skåpbiloch tvåganskastora mörkhåriga killarsom bråkademed tvåtjejer. De höll fast varsin tjej ochsåg ut att hållaför tjejernasmunnar. Killarna varbetydligt större än tjejerna och verkadehårdhänta.Plötsligtvriderden enakillensittansikte ochtittar uppmot Peters fönster. Detvar ettärrigt ansiktemed hårda, skarpa drag ochögonsom glödde ilsket.Kanskevar detreflexerfrån gatlyktans sken,men ögonen sågverkligen eldrödaut. Peterkände att ögonen stirrade rakt på honomoch hantappade nästan balansen av denhårda glödande blicken.
Hankände sigsom om hanstodi ettupptänt skyltfönster ochvek nerpersiennendirekt, tognågra snabba steg till sängen ochskyndade sigatt släcka sänglampan.Försiktigtsmöghan tillbaka fram till fönstret,vinkladepersiennensåatt detmed nödoch näppegickatt se nerpåparkeringen.Det kändes obehagligt.
Jagsmygkikar,jag måstefåsevad somhänder.
Hanstodlitevid sidanavfönstretnu, vinklade persiennbladen så attsmå springor öppnades ochkikadeförsiktigt. Hanville kunna se utan attsynas.
Denvitasmutsigaskåpbilen börjadekörasakta,samtidigt somden enakillen, mednågon slagsjättetjockstorblåaktigfiltöveraxeln, hoppade in på sidanavbilen.Agerandet påmindeomnågon seriehan sett på TV,där en militär hoppadeini en helikopter samtidigtsom den lyftesakta.
Kanske vardet dendär killen medärrigtansikte ocheldröda ögon.
Skåpbilensvängde motparkeringensutfartoch fortsattei lågfart. Densom kördesyntesnågra sekunder närskåpbilen passerade en av belysningsstolparnapå parkeringen. Hansyntessnett bakifrån och hade en mörk jackaoch mörkthår somhängdener på en ljusarekind. Petersåg detinte, mentycktesig ändå kunnaana attskjutdörren på bilens andrasidastängdes. Sedanökade bilenfarten, kördeutpå Noltorpsgatanoch försvann motKungälvsvägen.Den stora parkeringennedanförfönstretåtergicktillatt blitom ochtystigen.
Petervinkladeupp persiennbladen helt föratt kunnasebättreoch kikade åt alla håll hankunde,men detsyntesingaspåravnågra tjejer Tänk om dendär blåspräckligafiltenvar en människokropp? En tjej som lågpåaxeln?Han,den där”militären”,kanskemördade denena tjejen och sedanslängde hanupp henne på axelnoch bari väghenne.Äh…,vilka fantasier. Detkan likagärna varitenkille sombar sintröttaflickvänpåaxeln. Ellerenfiltheltenkelt. Menvar togi så fall tjejernavägen?
Hurhan än tittadekunde hanintesenågra människoreller något annat. Detendalivet därnerepåparkeringen ochgatan var gatlampornas sken somdallradei nattmörkret. Precis närPeter skull vinkla nedpersiennensåtändesdet itvå fönsteri tvåolika lägenheter ihuset på andrasidan Noltorpsgatan. Peterkunde bara skymta konturer av människor somtittade nermot gatanprecissom hansjälv nyss gjort. Ochdär tändes deti etttillfönster,och ännu ettlängstner på bottenvåningen. Inte heller nu gick detatt se annatänkonturerav
människor så Peterstängde persiennen ochgicktillbakaoch sattesig på sängkanten.
Undrar vaddet varsom händedär nere på gatan? Bordejag ringapolisen? Undrar om denotäckamannenmed glödande ögon hade sett honom? Kunde hantill ochmed räknautvilken lägenhet mitt fönstertillhör?Nej,det kunde hanväl knappast?Men,vad skajag säga om jagringerpolisen?Var detnågon somfickstryk ellervem vardet somskrek?
Hanfunderade fram ochtillbaka. Vadvar detegentligenhan sett?
Hade hanverkligen sett ochhörtnågot,eller hängde detihopmed mardrömmen? Detkändeskonstigtoch förvirrande.
Nej, dethär varnog ingetsom jagska läggamig i. Bäst atthålla sigutanför bråk ochtjafs.Omdet nu varnågot bråk?Eller tjafs?
Hanhadeprecislagtsig ochstängtsinaögonnär eldslågornaoch detförvridna plågadekvinnoansiktetdök uppigen.
Fy fanvad hemskt attdöså.
”Nä, nu vill jagfåsomna”, sa hantysttillsig själv, vred sinkropp åt högeroch flyttade huvudetliteåtsidan på kudden.
Vilken turatt detärlördagi morgon så jagintebehöver gå till jobbet.
Hanvar nära attsomna,när hans hjärna plötsligtspelade uppen scen medenhelikoptersom syntes svävanågra decimeterovanför ett brinnandeöppetfält. Soldater komspringandeoch hoppadeini helikopternfrånsidan samtidigtsom helikopternsakta lyfteoch lågornaväxte sigstörre.Peter kämpadeför attstängaavscenenoch soldaterna ochhelikoptern försvann.Men istället dökdet bleka brinnandeansiktetåterupp på näthinnanför atti nästasekund förvandlas till ettelakt mansansiktemed glödande ögon.
Usch,det varobehagligt. Undrar vaddet varsom händedär nere på gatan. Hantittade på väckarklockan.Det varsvårt attsevisarna imörkret,men den sågutatt vara på vägmot halv tre.
Petervände runt kroppenännuengång, detblevnästanstressande attintekunna somna.
Nu måstejag sova,får välförsöka tänkapå någotroligti ställetför brinnandehemskaansikten. Jagkanskekan tänkapånågon snygg ochläcker tjej.
Elin på jobbet,hon är verkligensnygg.Hon är alltid så glad,trevlig och snällmot alla.Henneslånga halvlockigahår är så fräscht. Ochdom blå ögonen,med långafinaögonfransar.Idagtittade honpåmig ochlog medsina röda läppar.Hon använder nogbådeläppstift ochnågon slagskonturpenna föratt få så finaläppar. Honärsnygg ijeans,men idag varhon extrasexig närhon hade en svartkjolmed slitspåena sidanoch en skjortliknande blus medknappar.
Elin harenfin kropp. Långasnygga benoch lagomstora bröst. Tänk om vi är ensammakvarpåjobbetnär alla andrahar gått hem.
Peters fantasiertog fart.
Honkommerinpåmittrum ochställer sigvid kanten av skrivbordetså attjag kan se slitsen ochhennessexigaben.Sen knäpperhon uppenextra knappi blusen ochtittarini mina ögon medett förföriskt leende.
”Jag gillar dig, Peter…,nej…, jagtänderpådig”, sägerhon samtidigt somhon kramas ochtrycker sinkropp motmin.
Någonstans ifantasierna måstePeter ha somnat,för helt plötsligt ringde väckarklockan. Åtta,noll, noll!
Nej, hurmånga sätterklockan närdom inte behövergåupp.
”Djävlaidiot”, sa hanilskettillsig själv.
HantänktepåElin ochförsöktesomna om igen.Men nästan direkt hoppade detbrinnande ansiktet upppånäthinnan.Sen detärriga ansiktet medden glödande blicken.
”Fy, fy,fy”,sahan högt till sigsjälv ochvände sigomi sängen.
Hanblundadeoch försökte tänkapåElinoch hennessexigaben. Mendet gick inte.Den brinnandebilen meddet brinnandeansiktettog över.Sen komdetvå storaskuggornamed denstora dunken och nästan direkt blev de tvåstora killar av skuggorna. Tvåstora killar utan dunk,men somhöllfastvar sintjeji stället. Senkom dethålögda brinnandeansiktettillbaka.
Peteröppnade ögonen ochstirradeupp itaket.
”Fyfan vilkaäckligadrömmar”, sa hanhögttillsig själv.
Varför skajag drömma mardrömmar?Fastdet på parkeringen,med killarnaoch tjejerna,det varväl på riktigt? Detvar ju ingetjag drömde?Jag varjuuppe ochtittade ut genomfönstret.Fastskitdetsamma, nu vill jag somnaom.
Efteratt ha snurratruntflera varv ochprövatolika ställningarinsåg hanatt detvar lika braatt stigaupp. Detvar lördag den18maj och klockanvar på vägmot halv nio.
Kapitel2 Promenad meddagdrömmaroch andratankar
Lördag 18 maj2019
Petergickframtill fönstret,vek upppersiennenoch tittadeut. Det varljust ochsoligtute,och därnerepåden storaparkeringen såghan manenmed denstora hunden.Det varenvanligsyn på helgerna.
Serutsom hanhar extrajobbigt atthänga medi hundenstempo idag.Kan inte varlättmed en så stor hund.Jobbigt förgubbenatt haltaefter medkrokig rygg.Fasthan är nogganskagammal, säkert sjuttioårellermer,såhan kämparpårättbra ändå.
Peters blickfastnadepåden haltande gamlemannen, samtidigtsom hankände på sinnyrakadehakanär hanstoddär ochtittade ut genom fönstret.Han tittadelängrebort, över husenpåBolltorp, bort mot horisonten.Några moln syntes,men mest blåhimmel.
”Det fårnog allt blienliten promenad.”
Peterlog motsolen.Log föratt hanpratade försig själv.
”Jaja, detärjudåman fårdom bästasvaren”,fortsatte hanleende.
Efterenhärliglördagsfrukosttog Peterpåsig promenadskorna och densvartaskinnjackan.Med halvsnabba,glada steg,tog hansig ner förtrapporna.Såforthan klev ut genomportensåkände handen friska fräschamorgonluftensmeka kinderna,samtidigt somsolens värmande morgonstrålarstack iögonen.
Detärnågot visstmed våroch morgonsol.
Hela ansiktet lognär hankisademot solen.
Fast våroch vår, nu är vi ju imittenavmaj,såegentligen är detkanske mersom försommarnu.
Så komhan atttänka på denotäckamannenmed detärrigaansiktet ochdeglödandeögonen. Hangickrunthuset,sneddadeöver gräsmattan ochutpåparkeringen.Där ställdehan sigpåden platsdär denotäckamannenstått ochtittatupp motPetersfönster
Anastasiahöllsin dotter hårt ihandennär hon sprang över motorvägen.Dehadegått och sprungit hela natten ochnuhadedeäntligen kommit över till andrasidan av motorvägen, därtrafiken gick söderut. Bort från Barcelona.
Fleramänniskoöden vävs samman iboken därPeter fårett oväntatarv somtar honomtillSpanien samtidigtsom narkotikapolisen Anders sökerefter sindotter ochhennes kompis.
Berättelsenärtillvissdel inspirerad av verkliga händelser ochboken är skrivenmed en blandningavsanning och fiktion. g g
