9789180937832

PROLOG

Hon faller ner på knä, sträcker ut handen och

borstar bort snön från gravstenen.

Född 2010

Död 2025

Tårarna rinner nerför hennes kinder och blandar sig med snoret.

– Det borde varit jag som dog. Inte du.

Hon stirrar på gravstenen, som om den kunde

ge ett svar.

– Jag gjorde det. Det som stod överst på din bucketlist.

Tårarna gör det svårt att se namnet som är

skrivet i guld på gravstenen. Det där namnet hon sagt så många gånger de senaste månaderna.

– Jag har också gjort det som stod överst på min bucketlist, fastän jag inte vågade. Jag sa det till och med i tv! Men utan dig känns det bara meningslöst.

10MÅNADERTIDIGARE

1. Tjejen med rosa hår

Elin tittar sig i spegeln när hon sätter på peruken.

Mamma står bredvid henne i hallen och ser ängslig ut.

– Hinner du med bussen?

– Ja, mamma.

– Kommer du i tid till sjukhuset?

– Ja, mamma.

– Är du säker på att jag inte ska följa med? säger mamma och snyftar till.

Elin suckar. När mamma håller på så här vill Elin bara sätta en tejpbit över hennes mun.

Mamma är alltid så orolig. Det är ju inte direkt hon som har cancer.

– Det är ju bara en kontroll innan jag ska läggas in på sjukhuset igen, svarar Elin. De ska bara kolla mina värden, så medicinen blir rätt. Precis som vi har gjort förut.

– Men tänk om läkaren säger något du missar?

Tänk om …

Elin avbryter mamma innan hon fortsätter sin lista med tänk om …

– Måste till bussen nu. Vi ses senare.

När Elin kommer in i väntrummet på sjukhuset sitter tjejen där. Hon som alltid är där, med sitt rosa hår som spretar åt alla håll. Elin är säker på att det är en peruk.

Dagen hon själv hade tappat allt hår var den värsta i hennes liv. Det tog tid att vänja sig vid att se sig själv i spegeln, utan varken ögonbryn eller ögonfransar.

Elin sätter sig i sin vanliga stol. Hon sneglar på tjejen. Flera gånger. Det går inte att låta bli.

Skosnörena på de svarta Dr. Martens-kängorna

hänger oknutna ner på golvet. Elin tänker att mamma hade velat knyta dem med två rejäla rosetter. Då säger tjejen något.

– Ville du nåt eller?

Elin rycker till av rösten.

– Alltså, om det är något är det bara att du klämmer fram det, fortsätter tjejen.

Elins hjärta slår så hårt att det måste synas genom tröjan. Till slut säger hon det första hon

kommer på:

– Har du också cancer?

Tjejen lyfter på ögonbrynen och pekar mot skylten där det står Barnonkologen.

– Cancer? Nej, verkligen inte. Jag sitter bara här för att det är så trevligt. Jag ääälskar sjukhus.

Det är tydligt att hon är ironisk. Elin undrar

varför hon är så otrevlig. Då drar tjejen upp ärmen på sin tröja och visar ett ärr.

– Jag gjorde en operation för några månader sen. De tog bort en stor tumör.

Tjejen tystnar och tittar på henne, som om det är Elins tur att prata. Men Elin svarar inte.

– Du hade en tumör i benet va? Jag såg att du satt i rullstol förut. Det måste varit sjukt jobbigt.

Elin ser ut genom fönstret.

– Förlåt, säger tjejen snabbt. Det var inte meningen att vara taskig. Jag pratar för mycket.

När jag väl börjat kan jag inte sluta.

Elin fortsätter titta ut genom fönstret. Hon vill inte prata om det där.

– Vi måste ju blivit sjuka typ samtidigt, säger

tjejen och hoppar till en stol närmare Elin. Jag tycker jag har sett dig här forever.

Då kommer sköterskan in i väntrummet och

nickar åt Elin att följa med. Elin reser sig snabbt. Hon orkar inte med en sekund till med den

här jobbiga tjejen. Elin och sköterskan går mot läkarens rum. Innan de passerar hörnet ser Elin hur tjejen höjer handen och vinkar till henne.

2. Från noll till tio

– Hej Elin, hur är det med dig? frågar hennes läkare Soraya.

– Bra, svarar Elin, fast ingenting är bra.

– Några symtom? fortsätter Soraya.

– Trött, ont i benen, svårt att sova.

Soraya skriver in Elins ord på datorn.

– Mår du bättre eller sämre sen förra gången vi sågs?

Elin vill säga bättre, men det stämmer inte.

– Sämre, svarar hon.

– Hur mår du på en skala från noll till tio, där tio betyder att allt är toppen och noll att det är värre än värst?

– Tre, svarar Elin tyst.

Soraya ser allvarligt på henne.

– Då är det mycket sämre än sist.

Elin sväljer.

– Jo, svarar Elin nästan viskande.

Det blir tyst en stund. Sedan fortsätter Soraya.

– Först fick du kemoterapi med cytostatika några veckor innan operationen, sen opererade vi bort tumören från ditt lår. Nu går vi tillbaka till att behandla dig med cytostatika igen. Det gör

vi för att minska risken att cancern sprider sig.

Du kommer att bli inlagd i omgångar för att få medicinen, precis som förut. Hur mådde du sist när du fick kemoterapi?

Elin vill helst inte tänka på det, men minnesbilderna kommer tillbaka.

– Jag mådde illa och kräktes. Jag fick blåsor i hela munnen och så blev jag så trött.

Elin vet inte om hon kommer att dö eller få uppleva att börja gymnasiet. Cancern gör att det är så mycket hon missar. Fester, vänner, kärlek.

Men på sjukhuset träffar hon Filippa som också har cancer. Filippa med det rosa håret som säger att de ska skriva varsin bucketlist. En lista över allt de vill hinna göra, innan de dör.

Innan vi dör är den första boken i Linda Wahlunds serie Bucketlist. Det är en berättelse om kärlek, vänskap och att leva i skuggan av döden.