Hand i hand
JOHAN EHN Hand i hand
Citat:
s. 107 Utdrag frÄn spelföreningen SPARV:s hemsida
s. 218 Last Christhmas av George Michael (1984)
s. 223 Thinking Out Loud av Ed Sheeran (2014)
Hand i hand
© Johan Ehn 2025
Utgiven enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm
Omslag: Lina Neidestam
Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2025
isbn: 978-91-7813-609-4
www.lillapiratforlaget.se
FĂRORD
För er som inte redan vet det sĂ„ heter jag Robin Kowalski, jag har precis fyllt tretton och mitt liv Ă€r just nu en aning komplicerat â eller, det var en grov underdrift â det skulle antagligen bĂ€st beskrivas som en bottenlös kloakbrunn med geggigt kaos. Igen.
För det visade sig att det som först sĂ„g ut att bli en helt fantastisk höst â jag hade precis haft en magisk sommar pĂ„ Visparö kollo, jag hade trĂ€ffat den helt otroliga personen,
Ludvig Erling Lamb, och jag hade Ă€ntligen lĂ€mnat sjĂ€lva barndomen bakom mig och skulle precis börja högstaÂ
diet â det skulle snart dra i vĂ€g Ă„t ett helt annat hĂ„ll. NĂ€mligen rakt ner i mörkret.
Okej. Jag tar det frÄn början.
Vi gick uppför skoltrappan mot huvudentrén. Alla elever rörde sig som en skock fÄr mot dörrarna, och det blev snabbt lika trÄngt som i tunnelbanan pÄ morgnarna, nÀr folk Àr pÄ vÀg till jobbet. Plötsligt kÀnde jag hur Ludvigs fingrar letade efter mina. Vi flÀtade ihop dem under nÄgra sekunder innan jag drog undan handen.
âĂr du okej?â viskade han.
Jag nickade, fast det inte var riktigt sant.
âOch vi Ă€r överens om att vi ska vara öppna med att vi Ă€r ihop, eller hur?â sa han tyst och sökte min hand igen.
Jag nickade Ànnu en gÄng, men i stÀllet för att ta hans hand drog jag min genom hÄret.
Jag ville verkligen sÀga att vi var överens. I gÄr kvÀll nÀr vi pratade i telefon sa jag att vi sjÀlvklart inte skulle skÀmmas för att vi rÄkade vara tvÄ killar som var ihop. Ludvig höll med till hundra procent. Det var fortfarande sÄ jag kÀnde,
men Ă€ndĂ„ ⊠just nu var jag inte riktigt hundra procent sĂ€ker pĂ„ att jag var redo. Kanske var det tillrĂ€ckligt stort bara att börja högstadiet? Kanske kunde vi vĂ€nta lite? Men samtidigt ville jag typ klĂ€ttra upp pĂ„ skolans tak och skrika ut över hela vĂ€rlden: JAG ĂR KĂR I LUDVIG LAMB!
âMen ⊠det kanske inte behöver hĂ€nda redan första dagenâ, viskade jag.
Ludvig blinkade och log mot mig.
âHa en bra första dag pĂ„ högstadiet, Kowalskiâ, sa han och höll upp dörren och gjorde en svepande rörelse med armen.
âTack, doktor Lambâ, sa jag och försökte le tillbaka sĂ„ avslappnat som möjligt, drog ett djupt andetag och klev in i den stora byggnaden.
âJag tror sjuornas korridor Ă€r en trappa upp, det var den i alla fall förra Ă„retâ, sa Ludvig och nickade mot en kille som just ropat hans namn. âTill vĂ€nster, och ditt skĂ„p Ă€r antagligen dĂ€r ocksĂ„.â FĂ„rskocken började lösas upp nu nĂ€r folk rörde sig ut mot korridorerna och bort mot trapphuset som verkade leda upp till loftgĂ„ngarna i ljushallen dĂ€r vi stod.
âSka jag följa med dig upp?â
Jag sÄg att killen Ludvig hÀlsat pÄ var pÄ vÀg rakt mot oss och kÀnde att jag inte orkade trÀffa nÄgon av Ludvigs kompisar just nu. Inte Àn.
âDet Ă€r lugntâ, sa jag och gick snabbt bort mot trappan.
âOkej, lycka till sĂ„ ses vi pĂ„ lunchenâ, ropade Ludvig efter mig. Jag vĂ€nde mig om, gjorde tummen upp, och sedan sprang jag hela vĂ€gen upp till första vĂ„ningen.
NĂ€r jag kom upp var jag helt andfĂ„dd, och inte bara pĂ„ grund av sjĂ€lva sprĂ„ngmarschen. Hur hade jag tĂ€nkt att det hĂ€r skulle gĂ„ till, egentligen? Att vi tvĂ„ skulle spatsera rakt in pĂ„ skolan och bara: Hej allihop, jag heter Robin. Jag Ă€r en mörkrĂ€dd, och som ni ser, en ganska spinkig sjuagluttare, som fortfarande sover med nattlampa och inte riktigt har kommit ur mĂ„lbrottet. Och Ludvig hĂ€r vid min sida kĂ€nner ni ju redan, den coola fotbollskillen som alla vill hĂ€nga med. Killen med det perfekt lockiga hĂ„ret och de bruna ögonen som man bara vill simma in i, killen man vill förvinna ut pĂ„ en öde ö tillsammans med och leva dĂ€r med honom i resten av sitt liv, och ⊠ja, i alla fall â vi Ă€r ihop! Deal with it!
Jag gick ut genom glasdörrarna och tog till vÀnster och fortsatte in i en lÄng korridor med rader av beigegula skÄprader lÀngs med vÀggarna, underskÄp och överskÄp. Folk
irrade omkring, letande efter sitt namn pĂ„ postÂitÂlappar som satt fastklistrade pĂ„ skĂ„pdörrarna. Vore det inte smartare om man bara hade fĂ„tt numret pĂ„ sitt skĂ„p mejlat? SkĂ„pen stod ju i nummerordning medan vĂ„ra namn inte verkade vara i bokstavsordning. Nu började folk flytta pĂ„ lappar för att fĂ„ vara nĂ€ra en kompis, eller byta sĂ„ att de fick ett överskĂ„p i stĂ€llet för ett underskĂ„p.
âHej, Robin!â
Jag vÀnde mig om och ryckte till nÀr jag sÄg vem det var. Jag visste att nÄgra frÄn gamla klassen skulle börja hÀr, men skulle inte han gÄ pÄ VÀstbergaskolan, med Levi?
âHej! Vad gör du hĂ€r?â
âOkej?â sa Hugo och flinade. âKul att trĂ€ffa dig ocksĂ„.â
âSorry, jag menade bara att, eller ⊠jag hörde att du skulle börja pĂ„ VĂ€stberga.â
Vi hade egentligen inte pratat med varandra pÄ riktigt sedan det dÀr som hÀnde under jullovet i sexan. Det kÀndes lite sorgligt att allt blivit sÄ spÀnt mellan oss efter det, nÀr vi haft sÄ himla kul innan.
âJag vet, men jag antar att min plats gick till nĂ„gon som bodde nĂ€rmare.â
Det stack till i höger armhÄla, som alltid nÀr jag blev
nervös. Jag nickade och slÀngde en blick mot sektionen av skÄp bakom mig. Jag sÄg inte mitt namn.
âSĂ„, vi lĂ€r vĂ€l ses, antar jagâ, fortsatte Hugo. âJag gĂ„r i 7A sĂ„ vĂ„ra skĂ„p verkar vara hĂ€r i början av korridoren. Det dĂ€r Ă€r mitt. Nummer 113.â Han pekade men jag sĂ„g inte riktigt var.
Skönt i alla fall att vi inte skulle gÄ i samma klass, tÀnkte jag.
âDet lĂ„ter ju kul. Jag Ă€r i 7C, sĂ„ mitt Ă€r vĂ€l lite lĂ€ngre fram dĂ„, antar jag.â
Det lÄter ju kul? Varför sa jag sÄ?
Hugo nickade lÄngsamt. Ingen av oss sa nÄgot pÄ vad som kÀndes som en evighet. Han tog upp sin telefon och tittade pÄ den.
âFem över. DĂ„ börjar vĂ€l det hĂ€r Ă€ventyret snart dĂ„.â
âMmâ, sa jag och lĂ„tsades leta efter nĂ„got i vĂ€skan.
âMen alltsĂ„! Har ni hittat era skĂ„p?â
Jag vÀnde mig om och dÀr stod Katja, ocksÄ frÄn gamla klassen. Jag antar att hon skulle kallas mer alternativ Àn en som sÄg ut och klÀdde sig som alla andra. Hon hade en kort, gul, storblommig klÀnning och neonrosa leggings pÄ sig. PÄ nÄgon annan skulle det nog kunna sett ut som barnklÀder,
men pÄ Katja sÄg det coolt ut. Hon hade ny hÄrfÀrg. Knallrött. Och hon hade klippt vÀldigt kort lugg. Katja och jag hade vÀl aldrig hÀngt precis, men jag hade alltid tyckt att hon verkade schyst. Jag hade sett pÄ klasslistan att hon ocksÄ skulle gÄ i 7C.
Hon snurrade runt ett varv.
âJag har typ gĂ„tt fram och tillbaka hĂ€r tjugo gĂ„nger, men jag kan inte hitta mitt skĂ„p. Jag börjar misstĂ€nka att jag Ă€r utraderad frĂ„n mĂ€nskligheten.â
Hon viftade med armarna, pratade jÀttefort och skrattade högt. Det var som om Katja kommit farande rakt mot mig och Hugo och sprÀckt sönder den obekvÀma bubblan som vi hade fÄngats i.
âJag har inte hittat mitt heller, sĂ„ vi kanske kan leta ihop?â sa jag och sĂ„g min chans att komma bort frĂ„n Hugo.
âJaaa! SkĂ„pjakt!â utbrast Katja och tog min hand och drog i vĂ€g med mig.
âLycka till, vi sesâ, hörde jag Hugo ropa nĂ€r Katja och jag försvann lĂ€ngs med skĂ„praderna.
Det visade sig att Katjas och mitt skÄp var i samma sektion, mitt var ett överskÄp och hennes ett underskÄp. Hon tog bort lappen som satt pÄ överskÄpet bredvid mitt, och satte dit sitt namn i stÀllet.
âSĂ„! Nu Ă€r vi överskĂ„pare bĂ„da tvĂ„â, sa hon och skrattade till.
Första lektionen var engelska. Efter att ha lĂ„st upp dörren och slĂ€ppt in oss i klassrummet gick lĂ€raren fram till skrivbordet, stĂ€llde sig med ryggen mot oss, öppnade en vĂ€ska och började ta fram papper som han lade i en prydlig hög framför sig. Han hade inte sagt nĂ„got Ă€nnu. Han sĂ„g ut att vara i fyrtioĂ„rsĂ„ldern, typ som mamma. Han var lĂ„ng, hade mörkt rakt hĂ„r som sĂ„g lite svettigt ut. Han kanske nyss hade duschat, eller sĂ„ hade han anvĂ€nt lite vĂ€l generöst med hĂ„rprodukter. Han sĂ„g vĂ€ldigt âlĂ€raraktigâ ut, med inÂ
stoppad rutig skjorta i ljusbruna manchesterbyxor, blÄ kavaj med lappar pÄ armbÄgarna, och sandaler. Det var ganska
högljutt i rummet med alla som hÀlsade pÄ varandra efter sommaren, spanade in de nya eller försökte hitta nÄgon att sitta med. Det var dubbelbÀnkar pÄ lÄngsidorna, och en rad med trippelbÀnkar i mitten. Katja hade redan bestÀmt att hon och jag skulle dela en av de bakre dubbla. NÄgra killar som jag inte kÀnde igen och Lea och Sofie frÄn min gamla klass, satt uppe pÄ bÀnkarna och babblade och skrattade. Jag spanade mot lÀraren. Han stod fortfarande bortvÀnd men verkade klar med vÀskan och pappershögen. Efter en stund vÀnde han sig om, tog lÄngsamt av sig kavajen, vek ihop den prydligt och lade den intill pappershögen pÄ skrivbordet, och tog sedan ett steg fram. NÄgra tystnade men flera fortsatte att prata. LÀraren bara stod dÀr och tittade rakt fram.
âVad hĂ„ller han pĂ„ med?â viskade Katja. Jag ryckte pĂ„ axlarna.
Det spred sig en smĂ„tt förvirrad stĂ€mning i rummet och nu hade sĂ„ gott som alla tystnat. Ăven de som suttit uppe pĂ„ bĂ€nkarna hade glidit ner pĂ„ sina stolar och riktade uppmĂ€rksamheten framĂ„t.
DÄ sÄg jag hur lÀraren började svaja lÄngsamt fram och
tillbaka. Och sĂ„ plötsligt â föll han. Helt spikrak i kroppen störtade han mot marken som ett avhugget trĂ€d i skogen.
Men precis nÀr han skulle slÄ i golvet tog han i stÀllet emot sig med hÀnderna, landade mjukt och gjorde kanske tio snabba armhÀvningar. Det var knÀpptyst i rummet. Alla satt blickstilla med munnarna öppna som fÄgelholkar, i totalt chocktillstÄnd.
LĂ€raren reste sig upp. Han borstade av handflatorna mot varandra och log.
âHello, everyone! My name is Garth Andrews, and Iâll be your English teacher this year. DĂ„ kan ni ta fram era böcker. And as you can see, my name is on the cover. How about that!â
Han bröt lite nÀr han pratade svenska. NÀr han sa era böcker lÀt det mer som om han sa ejra bockar. Jag tittade ner pÄ lÀroboken som lÄg framför mig pÄ bÀnken: So this is English? by Garth Andrews. Coolt att ha skrivit en egen bok.
Garths nÄgot speciella sÀtt att börja pÄ visade sig mycket effektivt, för alla satt knÀpptysta och lyssnade uppmÀrksamt nÀr han gick igenom vad som skulle hÀnda under första lektionen.
âI want you to write a short story about something that
happened to you over the summerâ, sa han och började dela ut skrivhĂ€ften och pennor. âOch jag vill att ni skriver pĂ„ riktig papper, med riktigt penna.â
Jag lyckades stÄ emot impulsen att rÀcka upp handen och rÀtta honom.
âIt can be about anything. Big or small. Funny or sad. Based on a true event or completely made up.â
Alla satte i gÄng. Efter en stund hördes raspet frÄn blyertsuddar mot papper sprida sig i rummet. Förutom frÄn min penna.
Jag kom bara att tÀnka pÄ en enda sak som hade hÀnt i somras. Fast det kÀndes lite vÀl riskabelt att skriva om det. TÀnk om man skulle bli tvungen att lÀsa upp det man skrivit? Bara det att Garth skulle fÄ veta om mig och Ludvig kÀndes som en risk jag inte var villig att ta. Men vad skulle jag skriva om i stÀllet?
Jag drev i vÀg och började tÀnka pÄ Hugo. Vad innebar egentligen det hÀr med att vi skulle gÄ pÄ samma skola?
TĂ€nk om han fick för sig att berĂ€tta för nĂ„gon om det jag hade sagt pĂ„ jullovet â att jag tyckt om honom mer Ă€n bara som kompis. Ă h! Jag hade verkligen trott att jag skulle slippa behöva deala med Hugo mer. Varför mĂ„ste allt vara sĂ„ jĂ€kla komplicerat? Sedan började jag tĂ€nka pĂ„ i morse, om
Ludvigs leende och nickning verkligen hade betytt att han var med pĂ„ att vi skulle vĂ€nta med att berĂ€tta för folk att vi var ihop? Eller hade han inte fattat att jag menade allvar? Att jag absolut inte ville att vi skulle sĂ€ga nĂ„got Ă€nnu. TĂ€nk om han fick för sig att berĂ€tta om oss för nĂ„gon som han tĂ€nkte att han kunde lita pĂ„, men att den personen sedan gick och sa det till nĂ„gon annan, som sedan gick och sa det till en tredje, trots att den personen hade blivit tillsagd att den absolut inte fick sĂ€ga nĂ„got för att det var en hemlighet? Folk Ă€r superdĂ„liga pĂ„ att hĂ„lla hemligheter. Jag sjĂ€lv inrĂ€knad. Ă h, nej! Ănnu fler scenarier började fara omkring i mitt huvud â det ena vĂ€rre Ă€n det andra. I ett av dem smet nĂ„gra elever in pĂ„ lĂ€rarrummet och fick tag pĂ„ micken till högtalarsystemet för hela skolan:
HEJ PĂ ER ALLIHOP. HĂR KOMMER ETT LITET MEDDELANDE TILL DOM TVĂ TURTURDUVORNA ROBIN
KOWALSKI OCH LUDVIG LAMB â GRATTIS, OCH
LYCKA TILL MED BĂGANDET!
Nej! SlÀpp det! Kanske jag kunde skriva om den dÀr magiska natten nÀr Ludvig och jag hörde storlommen? Möjligen utan
detaljen om hur det hade pirrat i hela mig nÀr han lade sitt huvud mot min axel och hur vi sedan suttit sÄ och hÄllit om varandra hela natten.
âKommer du inte heller pĂ„ nĂ„got?â
Katja vÀckte mig ur dagdrömmerierna frÄn en av de bÀsta nÀtterna i hela mitt liv.
âVa? Nej âŠâ, sa jag och bröt udden av blyertspennan mot den linjerade sidan i hĂ€ftet. âHelt tomt.â
âSjukt svĂ„rt, ju. Och dessutom pĂ„ engelska. Hello?!â
Hon himlade med ögonen.
Jag mÄste fÄ veta att Ludvig verkligen var med pÄ att vi inte skulle sÀga nÄgonting om oss. Jag tog försiktigt fram telefonen ur fickan och höll den under bÀnken, tryckte pÄ spökikonen.
âAh, I seem to have forgotten somethingâ, sa Garth och tittade pĂ„ mig. âInga telefoner!â Han tog ut ett rött mobilstĂ€ll i plast frĂ„n ett skĂ„p och gick sedan rakt mot mig och strĂ€ckte fram handen. âHand it over.â
âBut âŠâ, försökte jag och fumlade med fingrarna för att hinna fĂ„ i vĂ€g meddelandet till Ludvig.
âNowâ, sa Garth och knĂ€ppte med fingrarna.
Det var bara att lÀmna över den.
âSkicka runt den hĂ€r, tackâ, sa vĂ„r nya engelskalĂ€rare och gav plastbacken till Katja. âYou all know the drill. Youâll get them back at the end of the day.â
