kate bowler
DET FINNS
EN MENING MED
ALLT SOM SKER
och andra lögner jag fÄtt lÀra mig
DET FINNS
EN MENING MED ALLT
SOM SKER
och andra lögner jag fÄtt lÀra mig
KATE BOWLER
ĂversĂ€ttare Maria Store
Verbum AB
Box 225 43, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se
© 2025 Kate Bowler och Verbum AB
Originaltitel: Everything Happens for a Reason Bowler, Kate
c/o William Morris Endeavor Entertainment
ĂversĂ€ttare Maria Store
Omslag: Anna Larsson
Omslagsillustration: Anna BlÄder
Inlaga: Aina Larsson/SĂ€ttaren
Första upplagan, första tryckningen
Tryck: ADverts, Lettland 2025 ISBN 978-91-526-0269-0
Genom att Ätervinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. LÀgg hela boken i pappersinsamlingen, sÄ blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ Àr att ge boken vidare till nÄgon annan som vill lÀsa den.
Zach, min Àlskling, nu förstÄr jag att mitt underbara liv har varit för din skull hela tiden.
InnehÄll
Förord av Tomas Sjödin
Va? Men ... NÀr det var som mest laddat och jag vÀnde sida för att lÀsa vidare tog den hÀr boken plötsligt slut. Jag blÀddrade tillbaka lite för att se om jag missat nÄgot, och jag blÀddrade framÄt för att se om det verkligen inte kom mer. Men nej. Jag mÄste erkÀnna min besvikelse. Inte över slutet, för det Àr helt genialt. Det fick en tÄr att leta sig upp frÄn Lacus Lacrimalis, tÄrarnas sjö. Min besvikelse rörde endast det faktum att den tog slut. Jag ville lÀsa vidare, och detta av ett enkelt skÀl: det Àr sÄ lÀnge sedan jag sugits in i en bok som jag gjort i den hÀr.
Det finns en mening med allt som sker Ă€r en rasande bok: rasande sorglig, rasande arg, rasande ovĂ€ntad och oförutsĂ€gbar och inte minst â rasande rolig. Kanske Ă€r det just det som drar in mig i berĂ€ttelsen; att den förhĂ„ller sig till den sorg den skildrar med en distans som gör att man orkar lĂ€sa fast sjĂ€lva historien Ă€r blytung. SprĂ„ket, vĂ€ndningarna, frisprĂ„kigheten, absurditeterna och skildringarna av kĂ€rleken borrar sig ner i de stora existentiella, teologiska och filosofiska frĂ„gorna nĂ€stan utan att man mĂ€rker det. Snittet Ă€r sĂ„ fint. Men det rĂ€cker för att frilĂ€gga. Författaren gĂ„r hĂ„rt Ă„t den framgĂ„ngsteologi hon kan pĂ„ sina fem fingrar, men aldrig pĂ„ ett kĂ€rlekslöst sĂ€tt. Inte genom att gĂ„ till attack, bara genom att berĂ€tta.
Jag trodde att detta skulle vara en bok om sorg, jag har lÀst mÄnga sÄdana, men det Àr det inte. Det Àr en bok om att tro
och misströsta, att hoppas och att sopa ihop resterna av det hoppet, om sjukdom och helande krafter, men mest om att Ă€lska. Författaren klagar â absolut â men hon klagar pĂ„ ett nĂ€rmast bibliskt sĂ€tt. Just dĂ€rför vĂ€xer hennes text till nĂ„got som liknar en psaltarpsalm.
Tomas Sjödin
Inledning
Det finns en inriktning inom kristendomen som sĂ€ger sig kunna bota tragedier. Den gĂ„r under mĂ„nga olika namn, men oftast kallas den âframgĂ„ngsteologiâ, för att den bygger pĂ„ det djĂ€rva pĂ„stĂ„endet att Gud kommer att ge dig det du önskar allra mest: pengar pĂ„ banken, en sund kropp, en vĂ€lmĂ„ende familj och oĂ€ndlig lycka.
Jag vĂ€xte upp pĂ„ Manitobas prĂ€rier i Kanada, omgiven av mennoniter. PĂ„ anabaptisternas bibellĂ€ger fick jag höra berĂ€ttas om en fattig timmerman frĂ„n Galileen som lĂ€rde mĂ€nniskor att det goda livet ocksĂ„ var det enkla livet. Visserligen hade de flesta mennoniter slutat med bahytter och hĂ€stkĂ€rror för lĂ€ngesedan, men de hade fortfarande invĂ€ndningar mot den moderna tillvarons girighet. Alla hade en morfar som nĂ„gon gĂ„ng hade förstört en splitterny bil genom att mĂ„la stötfĂ„ngarna svarta för att dölja kromet och som visste att de heligaste ord man kunde hitta utanför Skriften var âJag köpte den pĂ„ reaâ. Men nĂ„gon gĂ„ng i artonĂ„rsĂ„ldern började jag höra talas om en annan sorts tro som var ett framgĂ„ngsrecept, och vid tjugofem Ă„rs Ă„lder Ă„kte jag runt i hela landet och intervjuade kĂ€ndisar inom framgĂ„ngsteologin. SĂ„ smĂ„ningom skrev jag den första historiska översikten om rörelsen, frĂ„n början till slut.
Jag Àgnade flera Är Ät att prata med tv-förkunnare som utfÀste andliga garantier om pengar frÄn Gud. Jag höll rull-
stolsburna i handen nÀr de bad vid altaret om att bli helade.
Jag trodde att jag försökte komma underfund med hur det kom sig att miljoner nordamerikaner hade börjat be Gud om mer, att de verkade vilja fÄ lov att ta del av livets goda som en belöning för gott uppförande. I de breda folklagren var ju rörelsen mest kÀnd för Jim och Tammy Faye Bakker, sjÀlva kungen och drottningen av 1980-talets tv-förkunnelse. Deras medieimperium rasade nÀr Jim fÀlldes för ekobrott, och för de flesta mÀnniskor blev skandalen nÄgot som befÀste bilden av att framgÄngsteologin frÀmst handlade om guldkranar, tjocka minkpÀlsar och matchande Mercedesar, en till henne och en till honom.
Och jag gjorde mycket riktigt upptÀckten att framgÄngsteologin uppmuntrar mÀnniskor (sÀrskilt ledarna i rörelsen) att köpa privatflygplan och bostÀder för mÄnga miljoner, som bevis pÄ Guds kÀrlek. Men jag sÄg ocksÄ en lÀngtan bort. Troende mÀnniskor ville komma bort frÄn fattigdomen, hÀlsoproblemen och kÀnslan av att deras liv lÀckte som ett sÄll. Det var nÄgra som ville ha en Bentley, men det var fler som ville slippa ifrÄn sÄren i det förflutna och smÀrtan i nuet. Folk ville bli frÀlsta frÄn illavarslande sjukdomsdiagnoser, och de ville se Gud rÀdda deras trasiga tonÄringar eller misslyckade Àktenskap. De ville ha talismaner som skrÀmde bort nattens spöken. De ville ha en smula makt över allt som slet sönder deras liv.
FramgÄngsteologin Àr en teodicé, ett sÀtt att förklara ondskans problem. Den Àr ett svar pÄ frÄgorna som bryter ner vÄra liv: Hur kommer det sig att vissa mÀnniskor blir helade medan andra inte blir det? Hur kommer det sig att vissa personer landar pÄ fötterna medan andra faller Ànda ner till botten? Hur kommer det sig att en del bebisar dör redan i vaggan samtidigt som en del förbittrade sjÀlar blir gamla och fÄr trÀffa sina barnbarnsbarn? FramgÄngsteologin ser pÄ vÀrlden,
sÄdan den Àr, och lovar oss en lösning. Den försÀkrar oss om att tron löser allt.
Jag skulle sÄ gÀrna vilja meddela att det jag hittade i framgÄngsteologin var nÄgot sÄ frÀmmande och förfÀrligt att jag blev avskrÀckt. Men det jag upptÀckte var bÄde vÀlbekant och plÄgsamt hÀrligt: ett löfte om att jag skulle kunna styra upp mitt liv, minimera förlusterna och bygga pÄ mina framgÄngar.
Och fast jag ofta himlade med ögonen Ät de absurda sanningarna i denna trosinriktning kÀnde jag samtidigt hur mycket jag behövde dem. Jag hade min egen lilla framgÄngsteologi, ett blommande ogrÀs som vÀxte bland alla de andra.
Jag gifte mig nÀr jag var nÄgra och tjugo, fick barn nÀr jag var drygt trettio, lyckades bli anstÀlld pÄ mitt lÀrosÀte direkt efter min doktorsexamen. Jag var helt upprymd inför alla möjligheter. Nu börjar det faktiskt bli svÄrare att komma ihÄg hur det kÀndes, men jag tror inte det var sÄ enkelt som att jag var högmodig. Jag var helt enkelt bara förvissad om att Gud hade en vÀrdig plan för mitt liv dÀr alla motgÄngar ocksÄ skulle leda framÄt. Jag ville att Gud skulle göra mig till en god och trofast mÀnniska, med nÄgra glÀnsande utmÀrkelser pÄ vÀgen. Vad som helst, sÄ lÀnge prövningarna bara var omvÀgar pÄ mitt lÄnga livs resa. Jag trodde att Gud skulle lösa allt.
Det tror jag inte lÀngre.
Ena stunden var jag en vanlig mÀnniska med vanliga problem. Och andra stunden var jag nÄgon som hade cancer. Innan min hjÀrna kunde ta in det fanns den dÀr, och svÀllde tills den fyllde upp allt sÄ lÄngt min fantasi kunde strÀcka sig. En ny och oönskad verklighet. Det fanns ett före, och nu fanns det ett efter. Tiden bromsade in och blev till pulsslag. Andas jag? undrade jag. Vill jag andas?
Varje dag bad jag samma bön. Gud, rÀdda mig. RÀdda mig. RÀdda mig. à Gud, tÀnk pÄ min lilla pojke. TÀnk pÄ min son
och min man innan du gör mig till aska igen. Innan de blir ensamma hÀr pÄ jorden.
Jag vÀdjar till kanskets Gud, som kanske eller kanske inte lÄter mig fÄ nÄgra Är till. Det Àr en gud jag Àlskar, en gud som krossar mitt hjÀrta.
Alla som har levt i kölvattnet efter nÄgot sÄdant hÀr vet att det betyder att tre frÄgor gör entré, sÄ enkla att de först kÀnns för ytliga och sedan för djupa.
Varför?
Gud, Àr du hÀr?
Vad betyder det hÀr lidandet?
I början var de frĂ„gorna sĂ„ enormt tunga och pĂ„tagliga. Jag hörde Honom. Jag kunde nĂ€stan urskilja ett svar. Men sedan drĂ€nktes det av nĂ„got som jag nu har hört tusen gĂ„nger om: âDet finns en mening med allt som skerâ, eller: âGud skriver pĂ„ en bĂ€ttre historia.â Tydligen gĂ„r Gud ocksĂ„ omkring och stĂ€nger dörrar och öppnar fönster. Han tröttnar aldrig pĂ„ det.
Visshetens tillvaro hade gĂ„tt under och det var sĂ„ mĂ„nga som tyckte sig veta varför. De flesta av deras förklaringar var försĂ€kringar om att Ă€ven detta Ă€r en hemlig plan för att göra mig till en bĂ€ttre mĂ€nniska. âGud har en bĂ€ttre plan!â âDet hĂ€r Ă€r en prövning och den kommer att göra dig starkare!â Ibland kryddades sĂ„dana förklaringar med bibelord i stil med âVi vet att Gud pĂ„ allt sĂ€tt hjĂ€lper dem som Ă€lskar honom att nĂ„ det goda, dem som han har kallat efter sin planâ (Rom 8:28). Bara det att Paulus, han som skrev det, dyrkade Gud med vartenda andetag Ă€nda tills hans kropp dumpades i en grav utan namn. Men jag förstod vad de menade. Det vore hĂ€rligt om katastrofer var gudomliga sammansvĂ€rjningar som skulle avhjĂ€lpa tidens och trolöshetens verkan pĂ„ min irrande sjĂ€l.
Andra ville försĂ€kra mig om att det jag hade fĂ„tt var gott nog. âDu har ju i alla fall din son. Du har ju i alla fall haft ett fantastiskt Ă€ktenskap.â Jag hade klĂ€tts av inpĂ„ bara skinnet, och nu skulle allt jag samlat pĂ„ mig av vĂ€rde granskas med sakkunnig blick.
Jag blev övertygad om att nĂ€r jag dog, dĂ„ skulle nĂ„gon hĂ€rlig idiot sĂ€ga till min man att Gud âbehövde en Ă€ngelâ, för sĂ„ sadistisk Ă€r ju Gud.
Det var sÄdant jag tÀnkte pÄ ibland. Vad folk skulle sÀga till mannen med ljusbrunt hÄr och ljusbruna ögon som jag hade Àlskat sedan vi var femton Är och trodde att vi aldrig skulle dö.
Jag tror inte att jag visste tillrĂ€ckligt mycket om lĂ€ngtan för tio Ă„r sedan, nĂ€r jag började undersöka framgĂ„ngsteologin. Jag hade just köpt ett litet hus tillsammans med mannen jag Ă€lskade, fyllt det med böcker, Ikeamöbler och en len hund med ben som knubbiga konservburkar. Jag var hjĂ€rntvĂ€ttad av myterna om evig ungdom. Mitt liv var nĂ„gonting jag kunde forma, eller Ă„tminstone rĂ€tta till med en rejĂ€l dos mĂ„lmedvetenhet. Det var samma obegrĂ€nsade sjĂ€lvsĂ€kerhet som framgĂ„ngsteologin kallar för âsegerâ. (Och kanske tyckte jag att framgĂ„ngarna berodde pĂ„ hĂ„rt arbete frĂ„n min egen sida, och lite tur.) Ăn sĂ„ lĂ€nge hade inget gĂ„tt sönder som inte gick att laga. Men det som ger den framgĂ„ngsteologiska rörelsen rĂ€ckvidd och djup i mĂ„ngas ögon Ă€r att den erbjuder gedigna förklaringar till livets lidande, och till vĂ„r lĂ€ngtan efter upprĂ€ttelse. Den som sitter fast i en skröplig kropp eller trasig relation, eller den smĂ€rtsamma eventualiteten att livet kanske aldrig mer blir helt, kan söka sig till detta hoppfulla budskap. Om det Ă€r en sport, med regler som vem som helst kan anvĂ€nda sig av för att nĂ„ framgĂ„ng â dĂ„ kanske de kan vinna.
Jag önskar att det hÀr var en annan sorts berÀttelse. Men det hÀr Àr en bok om före och efter och hur mÀnniskor mitt
i lidandet förhÄller sig till de eviga frÄgorna: Varför? Varför drabbas jag av det hÀr? Hade jag kunnat göra pÄ nÄgot annat sÀtt? Finns det verkligen en mening med allt som sker? Om jag accepterar att det som hÀnder Àr nÄgot jag inte kan förÀndra, kan jag dÄ lÀra mig att slÀppa taget?
Diagnos
Jag hade gÄtt ner nÀstan femton kilo nÀr jag vÀl fick remiss till en tarmkirurg pÄ Duke University Hospital. Med jÀmna mellanrum fick jag vika mig dubbel för att det högg till av smÀrta i magen. De tre senaste mÄnaderna hade det hÀnt sÄ ofta att jag hade skapat en liten ritual kring det: ta stöd mot nÀrmaste vÀgg med högerhanden, trycka vÀnsterhanden mot magen, blunda och bli alldeles tyst. NÀr smÀrtan gav med sig stack jag ner handen i vÀskan, drack en klunk ur en enorm flaska med medicin mot halsbrÀnna, rÀtade pÄ ryggen och fortsatte med det jag hÄllit pÄ med utan att sÀga ett ord. Det var sÀkert lite lÀskigt att se, men jag hade lÄtsats sÄ lÀnge och det hÀr var det bÀsta jag kunde Ästadkomma. Nu var jag trött pÄ att lÄtsas. Jag sÄg oroligt pÄ kirurgen nÀr han kom in i det lilla undersökningsrummet dÀr jag och min man Toban vÀntade. Han satte sig tungt ner pÄ pallen och suckade, som om han redan var irriterad.
Sedan sa han: âJa, jag har tittat pĂ„ dina senaste prover och de ger inga entydiga besked.â
âJag förstĂ„r inteâ, invĂ€nde jag. âJag trodde att det senaste provet tydde pĂ„ att det var gallan.â
âDet Ă€r inte helt tydligtâ, sa han i brysk ton.
âNi tĂ€nker alltsĂ„ inte operera?â
âAlltsĂ„, det finns inget som sĂ€ger att vi Ă€r pĂ„ rĂ€tt spĂ„r. Jag kan ta bort gallan, och sedan kanske du har lika ont som du har nu. Plus att det Ă€r smĂ€rtsamt och besvĂ€rligt att bli opererad.â
Jag suckade. âJag vet inte hur jag ska fĂ„ dig eller nĂ„gon annan att lyssna. Jag har varit hos alla era specialister men jag har haft sjukt ont i tre mĂ„nader nu och jag kan inte ha det sĂ„ hĂ€r lĂ€ngre.â
âAlltsĂ„â, sa han, som om han blev tvungen att börja frĂ„n början igen. âDiagnosen Ă€r osĂ€ker i sig och vi befinner oss i den osĂ€kraste Ă€nden av skalan.â Jag fĂ„r det kastat i ansiktet igen i nonchalant ton: âSom sagt, jag kan ta bort den, men jag vet inte vad du vill att jag ska sĂ€ga.â
âJag vill att du ska sĂ€ga att du inte tĂ€nker utesluta galloperationen och bara skicka hem mig igen till alla andra! Ingen försöker hjĂ€lpa mig att lösa det hĂ€r och jag stĂ„r inte ut lĂ€ngre!â
Jag hörde min egen desperation mellan raderna.
âJag Ă€r ledsen att det kĂ€nns sĂ„â, sa han.
Vi satt dÀr och blÀngde pÄ varandra.
âJag tĂ€nker inte gĂ„ hĂ€rifrĂ„nâ, sa jag högt. âJag tĂ€nker inte gĂ„ hĂ€rifrĂ„n förrĂ€n du skickar mig pĂ„ en till undersökning.â
âVisst, okejâ, sa han och himlade med ögonen.
âOkej.â
Han skrev en lapp om att bestÀlla en datortomografi, och jag kÀnde mig bara lÀttad och irriterad. De skulle hitta nÄgot simpelt och sÄ skulle det ordna sig. Jag skulle behöva stuva om i livet för en operation bara, ingen stor grej.
Jag Àr pÄ jobbet, stÄr och trampar pÄ mitt gÄband under skrivbordet och blÀddrar i min senaste forskning, nÀr det ringer i telefonen.
âJa, det Ă€r Kate.â
Det Àr Jan frÄn lÀkarmottagningen. Hon har förberett ett litet tal, men min hjÀrna zoomar in och ut. Jag hör att hon
pratar, men jag kan inte urskilja orden. Det Àr inte gallan, sÄ mycket uppfattar jag. Men nu Àr det överallt.
âVad Ă€r överallt?â frĂ„gar jag.
âCancern.â
Jag lyssnar pÄ telefonens surrande.
âMs Bowler.â Jag sĂ€tter den mot örat igen, frĂ„nvarande.
âJa?â
âDu behöver komma hit till sjukhuset nu pĂ„ en gĂ„ng.â
âJa, ja.â
Jag mÄste ringa Toban.
âHallĂ„?â
âNĂ€men jag fattar. Jag kommer snart.â
âJag skickar ner nĂ„gon i lobbyn som möter dig.â
âHallĂ„?â
âJa, jaâ, sĂ€ger jag nĂ€stan ohörbart. âJag har en son. Det Ă€r bara det att jag har en son.â
Det blir tyst lÀnge.
âJaâ, sĂ€ger hon, âjag beklagar.â Hon tystnar. Jag ser henne framför mig dĂ€r hon stĂ„r vid en fast telefon och blĂ€ddrar igenom journaler. Antagligen har hon fler att ringa. âMen det Ă€r viktigt att du kommer hit.â
âĂr Gud god? Ăr Gud rĂ€ttvis?â
Det var en bjÀsse till norrman som frÄgade mig det en gÄng i kön till kafeterian pÄ universitetet.
âDet tror jagâ, sa jag. âMen klockan Ă€r sju pĂ„ morgonen och jag hĂ„ller pĂ„ att hungra ihjĂ€l.â
Men nu undrar jag. Bryr sig Gud över huvud taget?
En av mina favoriter bland de anekdoter som framgÄngsevangeliets förkunnare berÀttar kommer frÄn ett av de första tv-förkunnarparen, Gloria Copeland och hennes make Kenneth. Gloria ser fortfarande ut som en superglamorös mÀklare fast hon Àr över sjuttio Är gammal, och hennes man
Ă€r en tvĂ€ttĂ€kta Texasbo som alltid ser ut som om han kommer inslĂ€ntrande efter en avkopplande dag pĂ„ ranchen. I flera decennier har de fyllt tv-program pĂ„ bĂ€sta sĂ€ndningstid och hyllor i kristna bokhandlar med undervisning om att leva ett liv i överflöd. De förvĂ€ntar sig inte bara att Gud ska vara rĂ€ttvis â de förvĂ€ntar sig att han ska lĂ„ta vĂ€lsignelserna regna ner. Och nĂ€r en tornado hotade att förstöra deras hus, dĂ„ berĂ€ttar Gloria att de smög ut pĂ„ sin veranda i mörkret för att stilla stormen. De bad högt och lĂ€nge att Gud skulle skydda deras tomt, och nĂ€r de Ă€ndĂ„ höll pĂ„ bad de att han skulle skydda grannarnas hus ocksĂ„. Och dĂ„, berĂ€ttar de, dĂ„ vĂ€nde stormvinden Ă„t ett annat hĂ„ll.
Det Àr en bild jag inte kan glömma: tvÄ av vÀrldens mest förmögna kristna som hötter med nÀven mot himlen och beklagar sig inför RÀttvisans Gud.
För vilken far skulle egentligen ge sin son en sten nÀr han bad om bröd?
RĂ€ttvisa hör till det mest lockande som den amerikanska drömmen gör ansprĂ„k pĂ„, en vision om framgĂ„ng medelst hĂ„rt arbete, beslutsamhet och ett eller annat ryck i kragen. Ăverallt dĂ€r jag har levt i Nordamerika har jag matats med berĂ€ttelsen om grĂ€nslösa möjligheter och de personliga egenskaper som krĂ€vs för att ta sig fram till dem. Det Ă€r privilegiernas sprĂ„k. Det Ă€r förtjĂ€nsternas matematik, samma sorts utrĂ€kningar som nĂ€r min syster och jag inventerade och bytte halloweengodis med millimeterrĂ€ttvisa. I den hĂ€r vĂ€rlden förtjĂ€nar jag det jag fĂ„r. Jag gör rĂ€tt för mig och behĂ„ller min andel. I rĂ€ttvisans vĂ€rld kan man aldrig bli av med nĂ„got man hĂ„ller i.
Jag gifte mig vid tjugotvÄ Ärs Älder, nÀr jag var mer korkad Àn vanligt. Inte för att det var korkat att gifta sig just med Toban, för det visade sig vara nÄgot av de mest förnuftiga jag har gjort. Men jag var nog ganska korkad, för jag hade Ànnu inte fattat
att Toban var en av de dÀr fantastiska investeringarna som framstÄr som en utsvÀvning men sedan bara fortsÀtter att öka i vÀrde. Han var som ett hus med strandtomt, nÀr jag förmodligen hade kunnat nöja mig med en lÀgenhet i förorten. Men just dÄ tÀnkte jag bara pÄ att han var sÄ vacker, att han var sÄ bra pÄ att förklara finesserna med skateboard, och att han aldrig skulle tappa hÄret.
Nu kommer han inrusande i mitt arbetsrum och slÄr armarna om min hals och alla orden rinner ur mig.
âJag har alltid Ă€lskat dig. Jag har alltid Ă€lskat dig. Ta hand om vĂ„r son.â
âDet ska jag! Det ska jag!â utbrister han, och jag vet att det Ă€r sant. Men sanningen kan inte hjĂ€lpa oss lĂ€ngre.
Medan vi promenerar till sjukhuset ringer jag mina förÀldrar, men jag blir tvungen att stanna en kort stund och luta mig mot en hög stenmur. Toban lÀgger handen pÄ min rygg för att stötta mig. Vi Àr borta bÄda tvÄ, borta, nÄgon annanstans, vi fladdrar hit och dit mellan nuet och den plats vi var pÄ förut.
Jag sÀger till mina förÀldrar att de mÄste sÀtta sig ner nÄgonstans tillsammans, att jag har fÄtt veta att jag har cancer och att det inte ser bra ut.
âDu mĂ„ste lĂ„ta oss ta Zach! Du mĂ„ste Ă€ndra i testamentet!â hasplar min mamma ur sig med darrande röst.
Av en ren tillfÀllighet har jag hÄllit pÄ att sammanstÀlla ett vÄrdtestamente till min livförsÀkring, en försÀkring jag inte kommer att beviljas eftersom de kommer att fÄ reda pÄ att jag har cancer och inte Àr villiga att ta risken. Men just nu Àr min mamma förvirrad. Hennes barn ska dö och dÀrför ska plötsligt hela vÀrlden det ocksÄ. Hon Àr desperat och vill rÀdda det som ÄterstÄr av mitt liv: min son.
âToban kommer fortfarande att leva, mamma. Zach kan bo hos honomâ, sĂ€ger jag försiktigt.
âJust det ⊠just det ⊠förlĂ„t. Ă , gumman, jag Ă€r sĂ„ ledsenâ, sĂ€ger hon, och jag mĂ€rker att hon Ă€r fast besluten att vara min klippa, men hon grĂ„ter.
De har Äkt till Toronto för att hÀlsa pÄ min syster Amy, och nu kommer de att skingras av vinden och ta sig till mig. Jag kommer att trÀffa min pappa pÄ sjukhuset nÀr han kliver in sekunderna innan jag ska opereras. Han kommer att ta min hand i sin och stryka mig över hÄret med sin andra hand. Det hÀr Àr min far, den orubblige jÀtten som aldrig kommer att grÄta över min diagnos. Han kommer inte att ge den rÀtten att avgöra en enda jÀkla grej om hans dotter och hennes framtid.
Jag ringer mina systrar, och de sÀtter sig plikttroget ner. VÄra ord kÀnns skeva men brinner av kÀrlek. Med nÀsta samtal hittar jag min vÀn Katherine i publiken pÄ en match i amerikansk fotboll med Vanderbilt Commodores, och hon kommer genast att sÀtta sig i sin bil, en delstat bort, och skrika rakt in i vindrutan. NÀr jag vaknar efter operationen kommer hon att vara dÀr, och min omtöcknade hjÀrna kommer inte ens att minnas att jag bad henne komma. Hon förstod att jag behövde henne. Hon kommer att sova i sjukhusstolen bredvid mig, lÄtsas att den Àr skön, och tala klarsprÄk med sköterskan som vÀgrar komma med isbitar till mig.
Men just nu, före operationen, sitter jag i ett rum nÄgonstans i universitetssjukhusets labyrint och stirrar pÄ mina hÀnder som vilar knÀppta i knÀt. En blÄ sjukhusrock ligger prydligt hopvikt pÄ sÀngen bredvid mig och överallt gnisslar apparaterna som syrsor. Jag Àr ensam för första gÄngen sedan jag fick diagnosen nÄgra timmar tidigare, och dagen gÄr vidare med brysk effektivitet. Toban har skyndat sig hem för att berÀtta för Zachs oförtröttliga barnflicka vad som pÄgÄr, och hela min familj hÄller fortfarande pÄ att transportera sig, och det enda jag kan göra Àr att sitta och stirra ner pÄ min klÀnning som Àr vit med fÀrgglada blommor och lite rysch pÄ som jag
gillar. Jag Àlskar den hÀr klÀnningen. Jag kan inte ta den av mig. Jag behöver den nÀr jag undervisar.
Mina kompisar Jonathan och Beth kommer. Jonathan rusar in genom dörren och ger mig en björnkram. De sjunker ner pÄ min sjukhussÀng och vÀnder sig mot mig med miner som utstrÄlar medkÀnsla och bestörtning.
âNi mĂ„ste brĂ€nna upp den hĂ€râ, sĂ€ger jag till slut och gör en uppgiven gest mot min klĂ€nning. âJag klarar inte att se den igen. Det livet Ă€r slut.â Jag pendlar mellan hysteri och galghumor. âIngen i hela vĂ€rlden Ă€r lika lyckligt lottad som jagâ, sĂ€ger jag med lĂ„tsad entusiasm, men sedan hoppar tankarna över till Zach tillrĂ€ckligt lĂ€nge för att jag ska börja snyfta förtvivlat. Jag viker mig dubbel och grĂ„ter. Jag blundar hĂ„rt och försöker stĂ€nga vĂ€rlden ute.
âJag vet bara inteâ, sĂ€ger jag gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. âJag vet bara inte vad jag ska göra.â Det enda som kĂ€nns verkligt Ă€r deras hĂ€nder som klappar mig pĂ„ ryggen och sjukhuslakanen mot mitt ansikte. âJag vet bara inte vad jag ska göra.â
âDöâ, sĂ€ger Beth med lĂ„g röst.
Jag vet inte om det var en frĂ„ga eller ett konstaterande, men jag slutar grĂ„ta. Hennes ord Ă€r en klippa och jag ser Ă€nda ner. Jonathan börjar trösta mig, försöker fylla tomheten och skapa tillbaka vĂ€rlden till det den var, men det enda jag kan tĂ€nka pĂ„ Ă€r hennes ord. Dö. Det Ă€r omöjligt. Tanken Ă€r omöjlig. Jag trodde att det hĂ€r livet just hade börjat, men nu förvĂ€ntas jag begrunda att det plötsligt gĂ„r mot sitt slut. Jag förvĂ€ntas begrunda att mina virvlande tankar ska ta slut, att min andhĂ€mtning blir allt lĂ„ngsammare, att den plats dĂ€r mitt hjĂ€rta slĂ„r Ă€r ett sjunket skepp. Men vad vĂ€rre Ă€r: det skulle bli slutet för det hĂ€r som jag har byggt upp â en familj.
TvÄ perfekta ögonblick har jag haft i mitt liv. Det första var nÀr jag sprang nerför altargÄngen med Toban den dagen nÀr vi gifte oss och vi störtade ut genom kyrkporten och stod
dÀr andtrutna, ensamma som man och hustru och stirrade pÄ varandra som idioter. Och det andra var nÀr de lade Zach i min famn för första gÄngen och vi sÄg pÄ varandra som om vi var sammansvurna i ömsesidig tillbedjan. Det hÀr Àr mina Omöjliga tankar. Det hÀr Àr mina Kan-inte-leva-utan. Jag kan inte förestÀlla mig en vÀrld dÀr jag inte Àr deras. DÀr jag bara Àr borta.
Jonathan och Beth ber för mig en lÄng stund och lÀgger hÀnderna pÄ mitt huvud för att vÀlsigna mig och kysser mina vÄta kinder innan de gÄr, men först ber jag Beth vÀnta lite. Jag tar av mig klÀnningen och sÀtter pÄ mig rocken, knyter valhÀnt banden i ryggen medan hon hjÀlper mig. Jag ger henne klÀnningen. Hon vet vad hon ska göra.
KATE ĂR TRETTIOFEM Ă R och Ă€lskar sitt liv.
Hon Àr mitt uppe i karriÀren, har gett ut en bok och börjat undervisa i teologi pÄ ett prestigefyllt universitet. Dessutom har hon Àntligen blivit mamma till en efterlÀngtad son. Hon kÀnner sig vÀlsignad pÄ sÄ mÄnga sÀtt, men dÄ kommer diagnosen som slÄr sönder allt. Kate fÄr veta att hon har drabbats av en aggressiv cancer som redan hunnit sprida sig till stora delar av kroppen.
I sin nya verklighet, dÀr hon inte vet om hon kommer att fÄ se sin son vÀxa upp, behöver hon ompröva allt hon lÀrt sig om Gud, livet och tron.
KATE BOWLER Àr teolog och författare, född i Kanada men bosatt i USA dÀr hon Àr verksam vid Duke Divinity School i Durham.
SVENSK ĂVERSĂTTNING AV MARIA STORE .
ISBN 978-91-526-0269-0 9 789152 602690