9789150982589

LIANE CHILD

Översättning

Elisabeth Essén

harpercollins.se info@harpercollins.se

© Liane Child 2025

Originalets titel: The Tradwife’s Secret

Översättning: Elisabeth Essén

Omslagsdesign: HQ © HarperCollins Publishers Ltd 2025

Omslagsbilder: Shutterstock

Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen

Sättning: Type-it AS, Trondheim

Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck. Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd.

All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorized use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited. HarperCollins also exercise their rights under Article 4(3) of the Digital Single Market Directive 2019/790 and expressly reserve this publication from the text and data mining exception.

This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.

Första upplagan, första tryckningen

ISBN 978-91-509-8258-9

Prolog

Andas djupt. Alla kan behöva hitta lite lugn i detta kaos.

Som ni säkert förstår kommer Instagramkontot @_TrulyMadison_ att raderas omedelbart. I tio år har Madison March inspirerat miljontals kvinnor i USA och i hela världen. Hon har delat med sig av sitt liv och sin underbara familj till oss alla i hopp om att sprida de klassiskt amerikanska värderingar hon stod för.

Tack till alla er som följt Madison med sådant engagemang och så mycket uppmuntran. Det är en tragedi att denna fantastiska resa fick ett sådant abrupt och våldsamt slut. Låt oss minnas Madison som en vacker själ som älskade sin familj mest av allt! Felet hon gjorde var nog att älska dem för mycket.

Vila i frid, @_TrulyMadison_

Erica @daisymaisie16 Så sorgligt! Hur kunde det hända? @kateaidavine Alltså, jag fattar inte. Jag vet ju att det är sant. Men det är så hemskt. @bonnieliveson8 All heder åt kvinnan som gjorde allt för sin familj. @barneylovell43 Dumma kossa, rätt åt henne.

Madison

@loufromlouisiana Du har ett sådant vackert hem och en sådan fin familj. Gud välsigne er.

#hemmafru #tradwife #familjenärviktigast #kvinnlighet #inspiration

Jag ler mot kameran, som jag alltid gör, och slutar inte fast det känns tillgjort. Det är kanske lite falskt, men jag vet ju att det är vad mina följare förväntar sig, och jag vill inte göra dem besvikna. ”Visst älskar ni också sommarmorgnar?” säger jag med beslöjad, sockersöt röst. ”Wow, precis nu går solen upp ovanför bergen, och det känns så löftesrikt. Jag känner på mig att det blir en härlig dag.”

Jag ställer mig på tå och öppnar ett av de höga överskåpen. Jag vet att några av mina mindre sympatiska följare går igång på att se vadmusklerna spännas och puta ut – kanske gnider de sig i skrevet medan de stirrar på dem. Men jag är klädd i en blommig, knälång klänning och uppmuntrar inte alls till någonting sådant och det som händer i internets undervegetation kan inte jag ta ansvar för.

Jag plockar ner en påse havregryn och fyra olika gammaldags glasburkar med handskrivna etiketter och vänder mig mot kameran igen. Där stannar jag upp ett ögonblick – jag vet av erfarenhet att solens första strålar får mina ögon att lysa – innan jag lutar mig fram, stänger av kameran och andas ut. Sådana här gryningssessioner i gyllene morgonljus gör verkligen intryck på Instagram, men att filma varenda morgon innan klockan slår sju är otroligt krävande.

Jag tar fram en stor spilkum ur skåpet och häller i nästan alla ingredienser. Sedan tar jag en näve torkade körsbär ur en burk och placerar dem på skärbrädan av trä för att det ska se ut som om de bara råkat hamna där. Jag vrider på brädan så att de badar i solsken – den röda glansen blir helt magisk – och tar en kniv ur blocket och lägger bredvid bären. En sista koll, ett djupt andetag och ett snabbt övningsleende, sedan trycker jag på inspelningsknappen.

”Det är parningssäsong på gården”, säger jag. Jag tittar inte in i kameran nu, men jag vet att den fångar min profil från min snyggaste sida. ”Michael har en lång dag framför sig, så jag lagar något supernyttigt till frukost. Hemgjord granola. Många av ingredienserna är odlade här på vår egen mark. Ni kanske minns att barnen plockade körsbär och aprikoser förra veckoslutet? Vi lade ut en del av dem i solen, och jag tycker att de har torkat riktigt fint.” Jag drar knivseggen över bären och hoppas att den nya externa mikrofonen ska fånga upp det svaga skvättande ljudet när det mjuka innandömet blottas (den kostade över femhundra dollar, så det borde den göra). Sedan häller jag ner de torkade bären i bunken och kastar ett öga på honungsburken.

I vanliga fall skulle jag sluta filma nu och istället rigga nästa scen. Men honungen står precis där jag vill ha den. Ställde Lori fram den åt mig igår kväll? Jag har inget minne av att ha sagt till henne att jag skulle göra granola nu på morgonen. Medan jag funderar inser jag att jag rynkar ögonbrynen, så jag sträcker mig efter stoppknappen. Honung eller ej – jag behöver en kort paus för att samla mig.

Jag andas, tackar Gud för videoredigeringsprogram och börjar spela in igen. ”Våra underbara bin har verkligen varit flitiga i sommar”, säger jag och skrapar trögflytande honung ur glasburken. ”Vi har redan skördat två gånger, och det skulle inte förvåna mig om det blir en gång till. De älskar nog solskenet i Montana lika mycket som vi.” Jag låter honungen rinna ner i blandningen. Sedan fångar jag upp den sista droppen med lillfingret, vänder mig mot kameran och slickar i mig med ett lite busigt leende.

Jag drar upp en lång träsked ur den sneda redskapsbyttan som Molly gjorde till mig i julklapp förra året, och lutar spilkumen

mot höften. Jag håller den vinklad så att innehållet är i höjd med kameran och rör runt i stora cirklar. Det är tyngre än det ser ut, men jag håller samma rytm tills allt är väl blandat.

Ännu en kort paus för att ordna med bakplåtspapper, sedan dags för sista scenen där jag lägger över blandningen i två långpannor, en klibbig klick i taget. ”Den behöver inte gräddas särskilt länge, kanske bara en kvart, tjugo minuter.” Genom åren har jag lärt mig vad som funkar bäst när det gäller att beskriva recept. Om jag är ödmjuk snarare än beskäftig får jag fler likes. ”Och tur är väl det”, fortsätter jag, ”för Michael kommer nog att ha bråttom ut när det är så fint väder. Kommentera gärna om ni gillar receptet, och ha nu en underbart härlig dag!”

Jag tystnar och ler en sista gång efter min vanliga avskedsfras innan jag lutar mig fram för att stänga av inspelningen. Jag kämpar emot impulsen att titta igenom scenerna eftersom jag alltid upptäcker små misstag – en skugga någonstans eller kanske till och med små rynkor i mina ögonvrår – för jag vet ju att det är därför man efterbearbetar filmen i datorn. Jag tvättar händerna. Lillfingret är fortfarande kladdigt av honung. Sedan går jag mot dörren. Nuförtiden tillbringar jag så lite tid som möjligt i köket.

”Lori!” utbrister jag när jag får syn på vår hushållerska som står och väntar ute i korridoren. Hon har på sig en lång jeanskjol, sneakers och en vit collegetröja som är så urtvättad att den skiftar i grått. När vi precis hade flyttat hit brukade jag köpa kläder åt Lori, skira klänningar och brokiga kjolar. Då var hon bara 27, även om hon alltid har verkat äldre än hon är, och jag ville att hon skulle få känna sig fin. Men de feminina kläderna blev oftast kvar i garderoben, så till slut gav jag upp. ”Vad gör du här ute?”

”Förlåt om jag skrämde dig”, säger hon. ”Jag visste inte om du fortfarande filmade, så jag ville inte störa.”

”Det är lugnt. Jag är klar. Du kan ta över. Granolan behöver tas ut ur ugnen om typ tio minuter, om du är snäll och tar hand om den. Låt den svalna och be Erica komma och filma den. Har du förresten tid att steka lite ägg och bacon åt Michael?”

”Absolut”, svarar Lori. ”Och barnen äter säkert gärna upp granolan om jag låter dem hälla på så mycket lönnsirap de vill.”

”Är de uppe än?” frågar jag med den där välbekanta känslan av tacksamhet blandad med svartsjuka. Lori är jättebra med barnen, men ibland är jag orolig att de föredrar hennes sällskap framför mitt.

”Myron hade en mardröm inatt, stackars liten”, säger Lori. ”Men nu sover han sött i min säng. Matilda har klätt ut sig i sin kodräkt; jag tror att hon försöker imponera på sin pappa. Molly och Mason har jag inte sett till.”

”Okej, tack. Jag ska ta och samla ihop dem nu. Jag vill att de visar sig från sin bästa sida.”

”Jaså?”

”Deras nya privatlärare börjar idag”, förklarar jag och viker undan med blicken. ”Hon kommer hit snart. Hon åkte från Boston igår kväll och bodde över på flygplatshotellet. Bill är och hämtar henne nu.”

”En ny privatlärare?” Lori höjer frågande på ögonbrynen. ”Jag tyckte du sa att du skulle sköta deras hemundervisning själv efter det att den förra slutade.”

”Jag tänkte det först”, säger jag lugnt. Jag försöker förtränga minnet av hur jag med gråten i halsen kastade ut flickan och skrek att hon aldrig mer fick sätta sin fot i vårt hem. ”Men Michael övertalade mig att prova igen.”

”Gjorde han?”

Jag förstår vad hon tänker, fast hon inte säger det högt, och pressar irriterat ihop läpparna. ”Han vill att jag ägnar mig åt honom istället”, säger jag och försöker undvika att låta defensiv. ”Och det vet ju alla att det är nyckeln till äktenskaplig lycka.”

Lori tittar undrande på mig och jag grimaserar ofrivilligt när jag ser medkänslan i hennes ansikte. ”Är det verkligen så här du vill leva ditt liv, Madison?”

Jag ler. ”Jag lever det perfekta livet, Lori. Och det är jag innerligt tacksam för. Det borde väl du veta.”

Madison

@jemimapuddlef_ck97 Har du sytt klänningen själv? Snälla, säg att du har köpt den på Walmart, lol! Jag måste ha den klänningen!!

#smockadklänning #hemsytt #tradwife #naturligskönhet #livsmål

Jag sitter på kanten av Alaskan King-sängen, där lakanen fortfarande är i oordning sedan kvällen före, och hör duschen strila inne i vårt privata badrum. Jag tänker på alla gånger jag följt efter Michael in dit och klivit ur klänningen och trosorna på vägen och hur han brukade le när han fattade vad som var på gång. Jag undrar vad som skulle hända om jag försökte mig på det nu. Skulle han lyfta upp mig i famnen och låta mig slå benen om hans midja, trycka upp mig mot kalkstensplattorna och älska med mig? Eller skulle han göra sig fri, påminna mig om allt han har att göra, och låta mig stå där med skammen?

Duschen tystnar och gör slut på mitt dagdrömsdilemma, och en minut senare kommer Michael in i sovrummet. Hans tjocka kastanjebruna hår är fuktigt och bakåtkammat, och han har en vit handduk om höfterna. Han ger mig ett av sina dröjande, sneda leenden. Det kommer helt naturligt för honom, och till och med nu efter mer än tio år som gifta suger det till i magen på mig. ”Vad lagade du imorse då?” frågar han. ”Bananbröd? Fattiga riddare?”

”Granola.”

Han nickar. ”Blev det bra?”

Michael är robust byggd. Stark, men snarare satt än muskulös.

Mer tungviktsboxare än sprinter. Han släpper ner handduken på golvet och går mot sin underklädeslåda spritt språngande naken.

Michael har aldrig varit pryd när det gäller sin egen kropp, men kvinnokroppen och dess biologi är förstås en annan sak.

Tack och lov.

”Jag tror det”, säger jag. ”Ljuset var helt perfekt.”

”Toppen.” Sedan vänder han sig mot mig och kisar. ”Jag antar att jag får något lite mer mättande?”

”Självklart”, svarar jag snabbt. ”Lori steker bacon och ägg.”

Han nickar. ”Bra. Jag sätter igång med inseminationen idag, så jag behöver en ordentlig frukost. Om allt går vägen har jag gjort hundra damer på smällen när det blir kväll.” Han skrattar och sträcker sig efter mig. Jag går honom villigt till mötes, trycker mig mot hans kropp och ler mitt mest förföriska leende. Hans bula växer mot mitt klänningstyg och jag känner en ilning av upphetsning blandat med makt. Jag är visserligen över trettio och mamma fyra gånger om vid det här laget, men jag kan fortfarande få honom att tända. Jag är inte som Rose, och det kommer jag heller aldrig att bli.

Men maktkänslan upplöses i intet, för Michael släpper taget om mig, daskar till mig lätt på rumpan och vänder uppmärksamheten mot underklädeslådan igen. ”Fixar Lori en lunchlåda åt mig också? Och kan du se till att middagen är klar till sex? Jag kommer att vara helt utsvulten då, och du vet ju hur mycket jag hatar att vänta på maten.”

”Absolut. Jag säger till Lori.”

”Och du då?” säger han och drar på sig ett par jeans. ”Har du mycket att göra idag?”

Han låter så ointresserad att jag får en galen impuls att provocera honom genom att påminna om att här är det jag som har byggt upp ett internationellt varumärke. Men den ingivelsen försvinner lika snabbt som den kommer. ”Äsch, det vanliga. Hjälpa Lori i köket. Umgås med barnen. Och, ja, just det.” Jag sväljer. Jag inser att jag inte vill berätta för honom om den nya privatläraren, trots att det var han som påpekade att vi behövde en ersättare och att våra barn förtjänar att bli undervisade av någon med bättre kvalifikationer än jag. Men det kommer han ju ändå att upptäcka förr

eller senare. Och den här gången har jag åtminstone vidtagit några försiktighetsåtgärder.

”Vad är det, Madison? Fick du tunghäfta?”

”Den nya privatläraren kommer idag”, säger jag. ”Lektionerna börjar nästa vecka.”

Han slutar knäppa knapparna i skjortan. ”Jag visste inte att du hade anställt en ny.” Det finns en viss kyla i rösten. ”Borde du inte ha pratat med mig först?”

Det hettar i kinderna när jag inser mitt misstag. Varför lät jag smärtan över hans snedsteg ställa sig i vägen för något så självklart? ”Du har rätt, det borde jag ha gjort.” Jag tvår mina händer av frustration och hoppas att det kan tolkas som ånger. ”Men du har ju varit så upptagen med arbetet på gården. Jag ville inte tynga dig med det här också när du tar hand om allting annat.”

”Hmm.” Han börjar knäppa skjortan igen, och det sporrar mig att fortsätta.

”Jag anlitade en firma som är specialinriktad på att förmedla privatlärare med traditionell familjebakgrund. Som delar våra värderingar.” Det är lögn, men jag kan inte avslöja sanningen, som är att jag valde en agentur i Boston bara för att folk är liberala och progressiva där. Inte alls som vi. Unga kvinnor som Michael inte kommer att vilja ligga med. För jag vet ju att en manlig privatlärare aldrig skulle komma på fråga.

”Har du intervjuat henne?”

”Ja, det är klart. Hon kommer att passa bra, jag lovar.”

”Om jag inte gillar henne så åker hon ut – förstått? Jag skiter i vad det kostar.”

”Självklart, älskling.” Det är så vi brukar göra. Jag säger aldrig någonting om de enorma summor jag drar in på samarbeten och reklam och i gengäld låtsas Michael inte om hur mycket tid jag ägnar åt mina sociala medier. Om vi bara betraktar det som en stimulerande hobby – trots att han vet exakt hur mycket jag tjänar eftersom pengarna går rakt in på hans konto – så förblir vårt äktenskap stabilt. Men ibland är det svårt att upprätthålla den illusionen. Att muta personalen i utbyte mot deras diskretion sätter sina spår i familjelivet. Det finns även svårare hinder att övervinna.

Som säkerheten. Staketen kring gården är gjorda för att hålla rovdjur borta, inte människor, och varje gång jag får något extra obehagligt meddelande föreslår jag att vi ska skaffa oss vakter. Men Michael hävdar alltid att det är hans uppgift att skydda sin familj och tycker att jag ifrågasätter hans manlighet när jag antyder något sådant. Efter det framhärdar jag naturligtvis inte – Michaels manlighet är viktigare än syre för honom – men jag önskar att jag kunde fråga vem han har tänkt sig ska skydda oss alla de dagar han tillbringar ute i sin jaktstuga.

Jag går fram till honom och stryker med handflatan över hans breda bringa. ”Bara säg till om du inte gillar henne. Du har alltid varit en bättre människokännare än jag.” Jag vänder upp blicken mot hans ansikte, ler mitt mest inbjudande leende och ber samtidigt en tyst bön att han inte ska sparka ut vår nya privatlärare.

Det måste fungera den här gången. Han får inte byta ut henne mot ännu en storögd, inställsam blondin.

Cally

Jag tittar fascinerat ut genom den halvöppna rutan på passagerarsidan. Det är vackert längs kusten utanför Boston, men det här är ett landskap på steroider. Snöklädda berg. Frodiga, gröna fält. Klarblå himmel. Vidsträckta barrskogar som får allt att dofta rumssprej. Jag hade blandade känslor inför detta nya kapitel i mitt liv när jag klev på flygplanet i Logan med bara en stor ryggsäck. Att man inte har något bättre alternativ är sällan en lyckad utgångspunkt. Och jag skulle vara hemifrån ett helt år. Men för varje timme som gick där jag satt och skruvade på mig i ett mittsäte på American Airlines-flighten blev jag mer förväntansfull inför äventyret som väntade. Och nu när jag ser denna svindlande utsikt börjar jag nästan känna mig lite optimistisk.

Jag rätar på ryggen och lutar mig bakåt. Äntligen lite flyt. Herregud. Det är otroligt efterlängtat. Till skillnad från min bror Luke lyckades jag inte komma in på något Ivy League-universitet. Och jag har snarare ärvt mormors konstnärssjäl än någon av mina föräldrars forskarhjärnor. Den nitlotten i dna-lotteriet halverade alltså mina chanser till några större inkomster. Och sedan, på grund av ett enda dumt misstag, blev jag plötsligt utfryst ur min egen hemstad. Men det spelar ingen roll nu. För jag har inte bara kommit på ett sätt att lösa mitt eget problem, utan jag ska också få djupdyka i den helt galna influencervärlden – och det hemma hos Madison March, drottningen av alla tradwives. Jag köper inte livsstilen hon säljer. Allt det där med bordsbön vid middagen och att vara underdånig

mot sin make. Men ett sådant hus. De där gulliga ungarna. Den underbara maten som hon lagar från grunden. Dessutom måste hon vara en av de vackraste kvinnorna på jorden.

När jag började läsa läxor med grannarnas elva–tolvåringar hemma var det bara för att tjäna lite extrapengar medan jag funderade på vad jag egentligen ville göra av mitt liv. Men efter några mindre lyckade försök på arbetsmarknaden – reklam var inte min grej och tydligen inte HR-jobb heller – visade sig mina två år som privatlärare vara det enda med någon substans i mitt cv. Och en dag hörde agenturen plötsligt av sig och sa att de hade ett erbjudande som de undrade om jag var intresserad av. Jag hade ingenting annat på gång, så jag lät dem boka in en intervju. Och när det väl blev dags för den skulle jag ha tagit vilket jobb som helst bara för att få lämna delstaten.

”Så du är alltså den nya privatläraren.”

Jag vänder mig om och tittar på chauffören, Bill. Jag har sett tillräckligt många västernfilmer i mitt tjugofyraåriga liv för att veta att cowboyer har på sig Stetsonhattar och rutiga skjortor. Men jag trodde nog inte att de hade det i verkligheten. ”Just det.”

”Ungarna är rätt vilda”, varnar han på sin Montanadialekt, som får det att låta som om allt sägs med ett leende. ”Du får nog ligga i om du ska lyckas få dem att sitta still i mer än fem minuter, Cally.”

Jag ser på Bill med förnyat intresse. Hans beskrivning av barnen stämmer inte överens med bilden jag har av dem – de framstår som superväluppfostrade i Madisons reels, och jag har alltid trott att barn och djur var omöjliga att regissera. Dessutom blir jag förvånad över att han känner dem så pass väl att han kan slänga ur sig en sådan kommentar. ”Det låter som att du tillbringar ganska mycket tid med familjen March.”

”Ja, jag är där nästan varje dag, beroende på hur mycket mrs March har att göra.”

”Såklart.” En kvinna med fyra barn, tio miljoner följare på Instagram och en make som aldrig bytt en blöja i hela sitt liv har förstås en rejäl arbetsbörda. Madison måste lägga timmar på att redigera sina inlägg för att få livet att framstå som så perfekt. Men jag hade nog trott att hon annars mest ägnade sig åt barnuppfostran

och hushållsarbete. Jag kastar ännu en blick på Bill. ”Vad gör hon egentligen på dagarna?”

Bill trummar med fingrarna på ratten. Först är han tyst, och han börjar se lite bister ut. ”Jag förutsätter att du har skrivit under alla papper”, säger han till slut.

”Vadå för papper?”

Han tittar på mig och skakar på huvudet. ”Inte en chans att familjen March har anställt en ny privatlärare utan att försäkra sig om att alla sekretessavtal är påskrivna.”

Jag minns nu anställningsavtalet som kom med posten för några veckor sedan, ett tjockt kuvert med papper som jag snarare skummade än lusläste. Madison intervjuade mig via Zoom i mitten av juli. Det var inte lätt. Jag hade varit tvungen att låtsas att jag delade hennes syn på barnuppfostran – och bestämma mig för om jag hade några gränser som absolut inte fick överträdas i det sammanhanget (vilket det visade sig, när jag väl sett bonustrappan, att jag inte hade). Samtalet hade sedan övergått till andra ämnen som var enklare att ljuga om. Det enda som kändes lite besvärligt var när jag råkade avslöja att jag är vegetarian, men det var visst inte så farligt ändå, för efter ett par timmar ringde agenturen och sa att jag hade fått jobbet.

En vecka senare kom papperen. Så snart jag sett lönen svart på vitt – kost och logi, femtio dollar i veckan i fickpengar och sedan femtiotusen dollar i bonus om jag stannade skolåret ut – kände jag att någon däruppe hade skickat en räddande ängel åt mitt håll, och då kunde ingenting hindra mig från att ta jobbet. Alltså skrev jag under utan att fördjupa mig i några fler detaljer.

”Jag tror nog att jag har skrivit på dem, ja”, medger jag och rycker på axlarna för att försöka dölja hur dum jag känner mig.

”Alla måste skriva på”, säger Bill, och nu är leendet tillbaka i rösten. ”Det är både för deras och vår skull, bara så att alla vet vad som gäller.”

”Alla?” Är inte Bill och jag de enda anställda? Madison säger aldrig något om någon personal på sina sociala medier, och hon ger alltid intryck av att sköta allt hemarbete själv. Från början hade jag nog trott att hon tog hand om hemundervisningen av barnen

också, men jag är ju ingen särskilt hängiven följare, så jag blev väl inte alltför förvånad när jag insåg att jag missuppfattat den saken.

Men nu låter det på Bill som om hon har ett helt team bakom sig.

Det syns nog på mig hur överraskad jag är, för Bill skrattar gott och skakar på huvudet. ”Du kommer nog att bli förvånad över ett och annat hemma hos familjen March, miss Cally.” Sedan skruvar han upp volymen på bilstereon och börjar gunga i takt med musiken, en countrylåt som låter lite vagt bekant.

Jag stirrar ut genom vindrutan och försöker komma över min förlägenhet. Det är klart att Madison har ett entourage. Mina föräldrar hade bara två barn, men mamma pratar fortfarande om hur jobbigt det var när vi var små och hur det kändes som om hon bara fick koppla av när hon var på jobbet – och hon är akutläkare. Madison har dubbelt så många barn och tillräckligt med pengar för att anställa all personal hon behöver.

Och om hon vill slå i sina godtrogna följare att hon sköter allt själv, vem är jag att döma henne? Även jag har fattat en hel del moraliskt tveksamma beslut i mitt liv.

Plötsligt tvärstannar bilen och jag flyger framåt i sätet så att säkerhetsbältet skär in i axeln. Huvudet kastas tillbaka mot nackstödet och jag får syn på en enorm svart tjur som glor på mig genom vindrutan med fladdrande näsvingar. Bill sträcker sig fram och plockar fram en pistol ur handskfacket. Herregud, han vet uppenbarligen hur man hanterar en sådan. Chocken övergår i akut illamående när jag inser att han tänker skjuta tjuren. Jag spärrar upp ögonen medan han krånglar ut armen med pistolen i handen genom fönstret.

Men istället vinklar han vapnet uppåt och siktar mot himlen. När han pressar ner avtryckaren fortplantar sig en dov knall genom mina trumhinnor. Tjuren vacklar till och flyr.

Och Bill fortsätter köra som om inget hänt.

Cally

Den långa, gropiga tillfartsvägen övergår äntligen i en slät, asfalterad uppfart. Bill parkerar i skuggan av en enorm tall och nickar åt mig att kliva ur bilen. Jag är fortfarande darrig efter tjurincidenten, men nu när jag får se det som ska bli mitt hem under ett år framöver känns det väldigt mycket bättre.

Jag blir stående bredvid en imponerande, skulpterad fontän och bara stirrar. Marchs gård ser ut som en ranch i någon film – det går till och med hästar och betar på gräsmattan. Husets väggar är timrade och här på framsidan finns en stor eldplats omgärdad av stenar och dessutom en bronsstaty av en kronhjort i naturlig storlek. Familjen Marchs boningshus är mycket större än jag trodde. Och flottare. En bred yttertrappa med perfekta blomsterrabatter på båda sidor leder fram till en konstfärdigt snidad, hög ekdörr.

Det slår mig att Madison aldrig lägger upp några exteriörbilder. Hon har nog många goda skäl till det – först och främst att skydda sitt privatliv; det finns förmodligen hundratals galningar där ute som skulle stalka henne om de kunde få reda på var hon bor. Eller så kanske hon tycker att det känns olämpligt att skylta med sin rikedom – till och med Madison måste ju ha hört talas om den ekonomiska krisen. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att internets favorit-tradwife döljer sitt överdådiga hem bara för att horderna av följare ska tro att hon bara är en enkel hemmafru.

Men för mig får @_TrulyMadison_ vara hur falsk hon vill. Hon

erbjöd mig en lösning på mitt problem och jag tog emot den med öppna armar. Vad hennes fans tror har jag inte med att göra.

”Jag har ärenden in till stan, och det är lite bråttom”, ropar Bill från bilen. ”Men jag bär upp din packning till rummet sedan, om det är okej. Du är väntad, så det är bara att gå in.”

Jag hinner bara nicka, sedan svänger han runt på den stora uppfarten och försvinner bort längs vägen i ett moln av damm. Jag går mot entrén, men när jag kommer fram till dörren stannar jag till.

För den är redan öppen.

”Ursäkta.”

Jag vänder mig om. En kvinna i jeans och marinblå blazer och med tvärklippt blond bob står bakom mig och nickar otåligt mot dörren. Hon ser malplacerad ut med sina rosa loafers som snarare hör hemma i någon storstad på östkusten än på leriga vägar i björnarnas landskap.

”Jag måste komma in, kan du flytta på dig?”

”Oj, förlåt”, mumlar jag och tar ett steg åt sidan. Kvinnan stegar in i den stora hallen, men plötsligt stannar hon, vänder sig om och skjuter upp solglasögonen i pannan.

”Är det du som är den nya privatläraren?”

”Ja, just det.”

”Okej, den här vägen.” Hon knatar vidare och jag får skynda mig att haka på. Jag hinner inte se mig så noga omkring men noterar en hel del träpanel, en vägg av glittrande grå granit och en svartvit kohud som hänger från taket.

”Har du pratat med Nathan?”

”Nathan? Nej. Jag har bara träffat Bill”, förklarar jag, men det duger tydligen inte, för hon himlar med ögonen.

”Vänta här. Jag ska kolla var Nathan är. Jag heter förresten Erica. Men jag har tusen saker att fixa idag, så jag hinner inte prata.”

”Okej”, stammar jag. ”Men jag trodde jag skulle träffa Madison. Är hon hemma?”

Erica suckar. ”Ja, hon är här någonstans.” Hon sänker axlarna och mjuknar lite. ”Förlåt, det här var verkligen inte mycket till välkomnande. Men så snart du träffar Nathan kommer allt att klarna, jag lovar. Är du snäll och väntar här en stund, så ska jag

hämta honom.” Hon gör en gest mot ett vardagsrum med fönster åt baksidan, ler glatt och nästan uppriktigt mot mig och seglar vidare bort genom korridoren.

Jag sjunker ner i en kastanjebrun skinnsoffa och beundrar den makalösa utsikten genom fönstren. Glaset är skinande rent, inte minsta lilla avtryck av någon kladdig barnhand, och jag undrar om det beror på att ungarna inte får vara härinne eller om Madison har städmani. Eller Erica, snarare. Eller Bill. Eller Nathan.

”Godmorgon.” En storvuxen man med tjock mustasch och oformlig näsa klampar in i rummet. ”Det är jag som är Nathan, familjen Marchs advokat. Du måste vara Cally. Trevligt att träffas.”

Jag tror att han ska ge mig ett sådant där benknäckarhandslag, men han slår sig ner i soffan mittemot utan att räcka mig handen. Med en duns ställer han ner en portfölj på soffbordet mellan oss. Jag hör klickandet från låset som öppnas och ser hur han plockar ut en mapp.

”Det är jättebra att du är här”, fortsätter han. ”Barnen vill väldigt gärna träffa dig. Michael och Madison också. Jag ska bara gå igenom det juridiska lite snabbt och sedan är det bara att tuta och köra.”

Jag ler spänt. Bill nämnde det juridiska och nu gör Nathan också det, men jag vet fortfarande inte riktigt vad det handlar om.

Han ler tillbaka. Som en katt eller en varg. ”Du har ju självklart redan skrivit på, så det här är bara en kort påminnelse om dina skyldigheter. Minns du att du undertecknade ett avtal om livstids sekretess den 15 augusti 2024?”

”Eh, alltså …”

”Lyckligtvis är det väldigt enkelt att komma ihåg vad som gäller”, fortsätter han. ”För avtalet omfattar allt som händer så länge du är här. Det innebär inga uppdateringar på sociala medier. Inget prat med journalister. Inget skvallrande med dina vänner därhemma. Och det gäller alltså ad infinitum, vilket betyder för evigt.” Han artikulerar de sista orden med sådant eftertryck att det knyter sig i magen på mig. ”Jag ska vara ärlig mot dig, Cally”, fortsätter han och lutar sig fram. ”Om du bryter mot avtalet, andas ett enda ord om det du får se här, oavsett sammanhang, så kommer det att stå dig extremt dyrt. Förstått?”

Jag sväljer. ”Gäller det även min familj?”

”Ja. Inte ett ord. Känner du till ordspråket tala är silver, tiga är guld?” tillägger han. ”Så är det. Bara du håller tyst blir det inga problem.”

Jag intalar mig att Madison är i sin fulla rätt att skydda sin image och sitt privatliv och även sitt hem. Hon har miljoner följare, och vem vet hur många av dem som är besatta galningar. Det här är säkert helt normalt. Och för övrigt har jag inget val.

Jag pressar fram mitt allra soligaste leende. ”Uppfattat”, säger jag. ”Jag ska tiga som muren.”

Han ser nöjd ut. ”Duktig flicka.” Sedan sträcker han sig fram och klappar mig på knät så snabbt att jag inte hinner dra undan det. ”Nu när det är utrett så ska du strax få träffa Madison. Vi ses.”

Så snart han har gått plockar jag fram min mobil och öppnar Instagram. Madison har lagt upp en ny reel, och jag känner omedelbart ett behov av att titta på den. Som om jag måste få se den sidan av henne igen efter allt jag precis hört. Ja, det är en fantasivärld, men det hindrar mig inte från att sjunka ner i soffan och låta hennes beslöjade röst flöda över mig.