MAts Ingelborn Döden firar jul
En Ann Wigert-deckare
MORD PÅ SKANSEN MED ANN WIGERT
”Det är både välskrivet och välstrukturerat … och boken bjuder på seriens mest nyanserade mördare.” BTJ-häftet nr 17, 2025 Stockholm, midsommarafton 1955. Folkdräkter, dragspel och dans kring stången – men idyllen får ett brutalt slut när en riksdagsman hittas mördad i ett av de gamla husen. En blomsterkrans runt halsen. En dalahäst i bröstet.
Kriminalreportern Ann Wigert är skicklig på att se det andra missar. Hon har en näsa för sanningar som ogärna låter sig avslöjas –och en envishet som får både mördare och män att svettas. Snart inser hon att det som först såg ut som ett symboliskt vansinne är något mycket större: spåren leder till en mörk hemlighet från kriget, gömd i den svenska neutralitetens skugga.
Hur långt är människor villiga att gå för att bevara sitt goda rykte? Och vem är beredd att döda – eller dö – för sanningen?
FINNS SOM E-BOK OCH PÅ PAPPER.
MAts Ingelborn Döden firar jul
DÖDEN FIRAR JUL
Mats Ingelborn
Baserad på karaktärerna skapade av Loulou Forsell
Copyright © 2025
Omslag av Mats Ingelborn med illustrationer av Midjourney
ISBN papper: 978-91-90010-26-6
ISBN e-bok: 978-91-90010-27-3
Utgiven av Yabot AB, Stockholm, 2025
Kapitel 1
Deförbannade knapparna i ryggen ville inte låta sig knäppas. Jag vred och sträckte mig så gott jag kunde, men under det dygn jag befunnit mig på Pensionat Frostgården hade jag konstaterat att speglarna satt åt skogen för lågt. Som om man räknat med att använda kåken som fickskola när man hängde upp dem. I varje fall var de inte avsedda för en kvinna på hundrasjuttiotvå centimeter. Min längd var sällan till fördel i damernas värld. Att jag valt det här pensionatet vid Dalsjön som tillfyktsort berodde defnitivt inte på någon längtan efter idyll. Chefredaktör Bergendahl hade varit kristallklar efter mordafären i somras: "Ni tar ledigt, Wigert. Och kom inte tillbaka förrän ni slutat hicka varje gång någon nämner ordet 'mord'." Naturligtvis hade jag protesterat, men Joachim hade stött redaktören. "Du behöver verkligen vila, Ann." Men hans föräldrars jul i Lund - med professor Hall som samlade färilar och tant Bertha som serverade julbord för tjugo personer - var mer än jag orkade. Dessutom hade det regnat i Skåne hela december.
"Jag vill ha en ordentlig vit jul", hade jag
förklarat. "Inte någon grå skånejul där alla pratar om väder och vetenskaper."
Med en suck nöjde jag mig med knäppningen. December var ovanligt kall, och resan hit hade varit en odyssé av försenade tåg och insnöade bussförbindelser. Men pensionatet låg verkligen avskilt - tvåhundra meter från landsvägen, tre kilometer till närmaste bebyggelse. Nedanför villan gick Dalsjön in i en liten vik, och tät granskog omgav oss på tre sidor som en skyddande mur.
Jag betraktade de eleganta skorna med sina höga klackar. De bruna oxfordskorna hade jag varit tvungen att förvisa under sängen som en symbol för förnuft i en värld av julprakt. Men änkefru Lindqvist hade kikat ner på dem dagen före med samma uttryck som om jag burit stövlar till operan.
"Naturligtvis förstår jag att ni som journalist är van vid praktiska skor", hade hon sagt med en ton som fck ordet 'journalist' att låta som 'gatsopare'.
"Men till julmiddagen förväntar sig nog alla att vi gör en ansträngning."
Vi var forton personer som gästade Frostgården.
Direktör Carlsson, en robust man med grånande skägg, hade fru och två pojkar med sig - båda i sjuåttaårsåldern. Advokat Grenberg från Stockholm var här ensam - en smal, kortväxt man som knappt nådde mig till axeln, med nervösa händer som ständigt petade med glasögonen. Änkefru Lindqvist,
elegant i sina femtio med ett sätt att hålla huvudet som avslöjade vana vid beundran, var också ensam.
Överste Lans, en stor, ståtlig man med militär hållning trots sina sextio år, hade sin systerdotter
Astrid Krona med sig - en praktisk kvinna i trettioårsåldern med ett vänligt, öppet ansikte.
Fru Eriksson, en energisk kvinna med runt ansikte och livliga ögon, var släkt med pensionatets ägare och hade bott här sedan sommaren. Herrskapet
Andersson från Värmland - han medellång med vänligt utseende, hon blond och tystlåtenkompletterade sällskapet.
De som verkligen fått mig att bry mig om klänningen var dock fygkapten Henrik Malmqvist och hans syster Vera. Syskonen hade anlänt på morgonen, just på julaftonen, och orsakat viss uppståndelse. Inte för att de var bråkiga, men Henrik var ungefär trettio med mörkt hår och blå ögon som fck en att glömma tid och ort.
Vera verkade bestämd att vakta sin bror som en höna sina kycklingar. Hon var en av dessa kvinnor som aldrig gift sig och istället ägnat sig åt att "ta hand om" en manlig släkting.
Om man är Ann Wigert, kriminalreporter på Morgonnyheterna, bör man ha vissa krav på män.
Det har jag, och mitt hjärta tillhör Joachim Hall, tidningens bästa intervjuare och min fästman.
Men det betyder väl inte att man behöver gå
med skygglappar? Om man råkar stöta på en stilig fygkapten kan man väl åtminstone njuta av utsikten?
Det var något i Henriks sätt att röra sig, en sårbarhet under den militära hållningen, som gjorde att även en förlovad kvinna kunde uppskatta... ja, ögonfröjden.
Joachim skulle skratta om han visste vad jag tänkte. Han har en förmåga att sätta fngret på vilka män som får mig att mista sans för ett ögonblick, och jag misstänker att Henrik skulle hamna i kategorin han kallar "mina hopplösa romansfavoriter".
Som tur var befann sig min fästman i andra änden av landet, troligen orolig för min säkerhet här i vildmarken.
Klockan var tio minuter i åtta. Vi skulle samlas till julmiddag klockan åtta, men först julklappsutdelning med fru Eriksson som tomte för Carlssons pojkar.
Sorlet som mötte mig vid dörren avslöjade att jag inte var först till bordet. De festa gäster var redan församlade.
Jag anslöt mig till den krets som samlats kring Henrik. Vera förde naturligtvis ordet och höll på att bena upp direktör Carlssons förrädiska fråga om huruvida den moderna kvinnan borde vara intellektuellt lagd eller ge intryck av fullständig
okunnighet. Vera hade kommit fram till att en kvinna nog borde dölja sin intelligens.
"Men det är så hemskt svårt för oss kvinnor att inte verka för kloka", sa hon med ett bedårande leende mot fru Eriksson. "Det är lättare att spela dum än att låtsas vara intelligent."
Jag mötte Henriks blick tvärs över gruppen. Han hade all möda att behärska vad som såg ut som en skrattattack. När våra ögon möttes kände jag en liten hicka undslippa mig.
De enda som höll sig undan det uppsluppna samtalet var herrskapet Andersson. De satt lite avsides i varsin fåtölj med varsitt glas glögg, tysta och hållande varandras händer mellan stolarna. Deras tystnad verkade nästan andäktig mot bakgrund av den allmänna munterheten, som om de befann sig i sin egen lilla bubbla av lugn mitt i det glada sorlet.
Just då kom fru Eriksson intrippande i salongen, med kinder rosiga av kyla och ögonen glittrande av förväntan.
"Ursäkta att jag kommer så sent!" utropade hon glatt.
I samma ögonblick hördes ljudet av krasande porslin när fru Andersson tappade sin glöggmugg. Den röda drycken sipprade ut över den ljusa mattan vid hennes fötter.
"Åh!" fämtade hon och såg förskräckt på röran. Hennes man reste sig snabbt för att hjälpa
henne, men hans händer darrade märkbart när han plockade upp glasskärvorna.
"Ingen fara alls", sa värden Nilsson vänligt och skyndade fram med en handduk. "Sådant kan hända den bästa."
Fru Eriksson tog tacksamt emot en ångande mugg glögg från översten och såg sig om efter en ledig plats. Vi slog oss ned runt det långa bordet. Det elektriska ljuset hade släckts, och kandelabrarnas ljus skapade rätt julstämning. Genom fönstret såg man det vita snötäcket sträcka sig ner mot sjön, där pensionatsgästernas fskehål utgjorde svarta punkter i isen.
"Sitt här bredvid mig, fru Eriksson", sa jag och pekade på den tomma platsen intill min egen. "Vi har just fått höra de mest underhållande historier."
Hon slog sig ner med en nöjd suck och tog en försiktig klunk av den heta drycken. "Åh, vad skönt att få värma sig. Det är verkligen kallt därute ikväll!"
Carlssons pojkar hade något nervöst och väntande i ansiktena. Tydligen visste de inte riktigt vad det skulle bli för julklappar i år, och pappa
Carlsson myste belåtet när han avvisande skakade på huvudet vid deras frågor.
Julafton utan barn känns ofullständig - de har det friska, ofördärvade sättet att se på livet som gör det värt att leva. Vi vuxna behöver se barnen ibland,
helst en jul, för att få del av den högtidlighet som hör till årets vackraste helg.
Samtalet började avstanna kring bordet, och en viss otålighet gjorde sig gällande. Tomten kunde gärna komma nu. Carlssons yngste pojke gjorde sig till tolk för oss alla:
"Kommer inte jultomten snart, pappa?"
Jag sneglade på klockan - tjugo över åtta. Precis åtta hade vi bestämt julklappsutdelningen. Då kom jag ihåg att fru Eriksson satt mitt bland oss och viskade till henne: "Har ni glömt er tomteroll?"
Hon skakade på huvudet och viskade tillbaka:
"Advokat Grenberg ville ta över ansvaret. Han sa att han hade erfarenhet av barn."
Värden Nilsson reste sig plötsligt och vände sig till barnen.
"Jag ska gå ut och titta efter tomten. Han kanske har svårt att hitta hit ut på landet."
Med ett leende till oss övriga gick han ut ur rummet.
Samtalet tog ny fart medan vi väntade på Nilssons och tomtens återkomst. Änkefru Lindqvist försökte med ivrig stämma få överste Lans att berätta om sina militära äventyr. Hennes firtande sätt att luta sig fram mot honom fck mig att undra hur länge hon egentligen varit änka.
"Man hör så sällan om verkliga hjältedåd
nuförtiden", kvittrade hon och faddrade med ögonfransarna.
Översten skrattade och förklarade att hans äventyr var alldeles för tråkiga för så charmigt sällskap.
Lärarinna Astrid Krona var inbegripen i ett muntert samtal med fru Eriksson, som med viskande stämma berättade om pensionatets "märkliga gäster" genom åren. Vera Malmqvist visade direktör Carlssons pojkar hur duktig hon var på att göra skuggteaterfgurer med händerna, och herrskapet Andersson satt med knäppta händer, andaktsfullt väntande. Man skulle kunnat tro att det var för deras skull vi höll oss med egen jultomte.
Henrik tycktes ha bestämt sig för att visa mig vilken charm en knappt trettioårig fygkapten ändå hade. Jag kände mig en smula road, och det blev inte bättre av att jag då och då såg den vakande glimten i syster Veras ögon.
Det faddrande ljuset från kandelabrarna kastade lustiga skuggor på väggarna. Allt andades julglädje och stilla förnöjsamhet.
Då rycktes dörren plötsligt upp. Alla ögonpar vändes mot mannen som stod i öppningen.
Det blev dödstyst.
Den frid och ro som nyss omslutit rummet försvann vid åsynen av Nilssons kritvita ansikte. Pannan glänste av ångest och läpparna darrade.
Strupen snörde sig liksom av kramp när han stötte fram: "Advokat Grenberg är död!"
Alla satt som förstenade inför nyheten.
"Grenberg, som verkade så frisk och kry under eftermiddagen!" utbrast Henrik. Som för att dölja den beklämning som grep oss började samtliga tala i munnen på varandra. Ångesten i Nilssons ögon, då han avvärjande sträckte upp händerna, fck oss dock att tystna. Med märkbart darrande röst fortsatte han: "Grenberg var inte sjuk. Han blev mördad."
Nilssons sätt att framställa saken orsakade ren chockverkan. Med fasa målad i ansiktena satt gästerna runt bordet och stirrade på värden. De enda som inte riktigt förstod vad det hela rörde sig om var pojkarna Carlsson.
Stillheten bröts av att fru Carlsson med en liten suck gled till golvet. Hennes man och fru Eriksson rusade fram till henne. Jag uppmärksammade en diskret vink från värden och lämnade rummet. Som reporter har man vissa privilegier – och skyldigheter.
Nilsson stängde dörren efter oss och förklarade: "Jag hade plockat fram tomtedräkten och julklapparna i köket så att advokaten kunde klä om sig där. När jag kom dit för att titta efter honom låg han på golvet. Det var en ruskig syn. Om ni ursäktar mig vill jag gärna slippa gå in där igen."
Min journalistiska instinkt tog över. "Var är telefonen?"
"I hallen, men..."
"Någon måste ringa polisen. Och köket är ditåt?"
Efter att ha förklarat att jag hittade själv lämnade jag Nilsson i hallen och fortsatte mot köket. Hjärtat bultade – delvis av spänning, delvis av det jag redan anade att jag skulle få se. Utan att betänka mig alltför mycket stötte jag upp svängdörren.
Nilsson hade rätt. Det var en ruskig syn.
Grenberg hade satt på sig den röda tomtedräkten med masken och det yviga vita skägget för ansiktet. Han låg framstupa på köksgolvet, och från ett krossår i nacken hade blodet färgat tomteluvan mörkare och bildat en stor fäck på golvet bredvid honom.
Tydligen hade Grenberg varit redo för julklappsutdelningen, eftersom han verkade ha haft paketen i famnen då han träfades av det dödande slaget. I fallet hade paketen kastats runt i köket.
Utan att röra vid den döde lade jag mig på knä bredvid honom. Han hade inte varit död länge –likstelheten hade inte börjat inträda och kroppen var varm.
Hick!
Då jag inte ville röra den döde alltför mycket hittade jag ingenting anmärkningsvärt. Det här
var en sak för polisen. De hade betydligt större möjligheter än jag vid en sådan undersökning.
Fast egentligen ...
Jag lät blicken svepa över köket igen. Något verkade inte stämma. Paketen låg utspridda, men mördarens vapen syntes inte till. Vad hade han använt för att tillfoga ett så kraftigt slag?
TIDIGARE DECKARE MED ANN WIGERT
DÖDEN GÅR PÅ OPERAN
Kriminalreportern Ann Wigert utreder mordet på operasångerskan Madeleine Agneau. Fler mord följer i operans värld, där alla tycks ha motiv. Ann riskerar livet för att avslöja sanningen och bestämmer sig för att debutera som Julia på scenen.
”... en intressant pusseldeckare med en kul och vass kvinnlig huvudperson. Jag blir faktiskt förvånad över hur rapp och frispråkig texten är.” BTJhäftet nr 5, 2025.
BRUDGUM EFTERLYSES
Kriminalreportern Ann Wigert navigerar mellan sitt komplicerade kärleksliv och en mordgåta på den svenska landsbygden. Med humor, romantik och oväntade vändningar dras läsaren in i en nostalgisk värld full av hemligheter och intriger. En oemotståndlig bladvändare!
”... en varm pusseldeckare i sommaridyllisk 50-talsmiljö, med en älskvärd huvudperson; rapp och frispråkig.” BTJ-häftet nr 10, 2025
Mer klassiska deckare från Yabot
”
En klassisk deckare när den är som bäst – en litterär skatt som borde stå i alla bokhyllor.”
@tant_edna
En klassisk brittisk mysdeckare av Josephine Tey i ny översättning och bearbetning. Finns som e- och ljudbok och på papper.
En vit jul i Jämtland skulle bli Ann Wigerts välbehövliga vila – men döden frar också jul.
Kriminalreporter Ann Wigert har åkt till det avlägsna Pensionat Frostgården för att återhämta sig efter årets traumatiska händelser. Men när en av gästerna hittas mördad på julafton förvandlas den fridfulla semestern till en mardröm. Fjorton gäster är instängda av snö och misstankar – och en av dem är mördare.
Snart inser Ann att mördaren inte tänker stanna vid ett ofer. Men vad är motivet? Och vem bland de pensionatsgästerna döljer en mörk hemlighet värd att mörda för?
I den snöiga jämtländska fällvärlden blir Ann jagad av en mördare som vet att hon kommit honom på spåren. Kommer hon att överleva julen – eller bli nästa ofer?
En vintrig pusseldeckare i klassisk anda –perfekt för läsare av Maria Lang, Stieg Trenter och Agatha Christie.
