Alma och de sju spiritualistiska principerna
Innehåll
Alma är sju år och har precis gått ut första klass. Ibland vill hon slippa gå till skolan. Hon tyckte det kunde vara lite stökigt att vara där. Det är så många barn överallt och det är aldrig riktigt lugnt och skönt. Alma trivdes bäst att vara hemma. Hennes mamma sa alltid att hon måste gå till skolan för att lära sig nya saker, men hon lärde sig nya saker hemma också. Det borde vara så att man kunde välja om man ville gå i skolan eller vara hemma. Mamma sa att då skulle ingen vilja åka till skolan. Det tyckte Alma lät märkligt. Varför
ska vi vara tvungna att gå dit alls? Pappa höll alltid med Alma! Han ville helst att hon skulle vara hemma och hjälpa mamma. Men, det visste inte Alma om hon ville. Ibland kände hon sig ensam, så egentligen var det nog bra att skolan fanns. Alma kände sig även lite annorlunda ibland. Pappa svarade alltid att det var för att hon är lillgammal.
”Du är så rolig min lilla, kloka fågelunge,” brukade han säga och krama om Alma. De bor ute på landet i en stor vit villa. Alma har sitt rum en trappa upp och kan se ut över trädgården från sitt fönster. Almas mamma tycker om att vara i trädgården och sköter om massor av blommor.
”Det är viktigt att odla, så bina har mat,” brukade mamma säga. På sommar-
kvällarna kunde hon känna doften av trädgårdens blommor ända upp till sitt rum. Hon älskade att ha fönstret öppet under nätterna. Det var så härligt att höra nattens ljud innan hon somnade. Nu ska ni få höra vad som hände en kväll för ett litet tag sedan. Alma var fortfarande ute och njöt av den fina sommarkvällen.
Ljusets trädgård-När Alma fann den osynliga tråden
Det var en speciell kväll. Stjärnorna glittrade som diamanter och månen lyste stor och rund. Alma låg i gräset och tittade upp på den vackra natthimlen. Hon gillade att ligga där och tänka på stora saker, som hur världen kom till eller hur allt hängde ihop.
”Finns det något som binder oss alla samman? Kan det vara så att allt hör ihop på något vis?” funderade Alma.
Hon såg plötsligt en fjäril som fladdrade ovanför hennes huvud. Den såg inte ut som en vanlig fjäril. Vingarna var stora och skimrade i mjuka nyanser av silver, lila och violett. Den glänste i mörkret, nästan som om den var gjord av rent stjärnljus. Varje gång den gjorde ett vingslag glittrade små ljus i luften.
Alma hade aldrig sett något liknande. Den svävade runt Alma och hon satte sig upp för att se den bättre. Alma kände ett varmt pirr i bröstet. Då hörde hon en viskning. Inte som vi brukar höra ljud, utan inom sig själv.
”Följ mig,” sa den mjuka rösten.
Alma tittade storögt runt omkring sig. Vem var det som viskade till henne?
”Följ mig,” hördes viskningen igen.
Inte kan det vara fjärilen tänkte Alma tyst.
”Följ mig, jag ska visa dig något viktigt,” fortsatte den mjuka viskningen ihärdigt inom Alma. Hon reste sig upp och då fladdrade fjärilen iväg en liten bit ifrån henne. Det var nästan som det var fjärilen som hade viskat till henne. Hon tog ett par steg i samma riktning och fjärilen rörde sig sakta bort ifrån henne.
”Följ mig,” uppmanade rösten.
Alma gick ett par steg efter fjärilen och den fortsatte ut från trädgården och i riktning mot skogen. Alma fick inte gå dit på kvällen. Det kunde vara farligt brukade pappa säga, men utan att tveka sprang Alma efter den vackra fjärilen in bland träden.
Alma reagerade på att det var så tyst i skogen. Träden sträckte sig höga mot den mörka natthimlen, men hon kände ingen rädsla. Fjärilen lyste upp stigen framför henne och hon kunde med lätthet följa efter den. Den flög allt längre och längre in i skogen.
Plötsligt stannade fjärilen upp och landade på ett gigantiskt träd. Det såg gammalt ut, barken var skrovlig och grenarna sträckte långt ut ovanför henne. Hon kunde inte minnas att hon hade sett trädet förut, ändå hade hon lekt mycket här omkring, men det var alltid när det var ljust och mitt på dagen. Hon hörde sin pappas förmanande röst att hon inte fick vara i skogen på natten. Alma tyckte att det spelade väl ingen roll. Hon hade aldrig varit rädd för mörkret och det var egentligen den enda skillnaden resonerade hon resolut fram. Mitt på trädets stam glödde en symbol. Det var en fjäril och den såg exakt ut som den hon följde. Plötsligt flög fjärilen till symbolen och trädet började vibrera. Fjärilen sträckte ut sina vingar och blev ett med trädet. En gyllene port utkristalliserade sig i stammens bark och öppnade sig långsamt. Alma såg ett varmt glittrande ljus som utstrålade ren lycka och kärlek. Utan att tveka gick hon närmare ljuset och undrade inom sig vad som fanns där inne.
”Sanningen,” fick hon genast som svar. Alma ryckte till. Rösten eller var det fjärilen som hade svarat så snabbt tillbaka? Tänk om hon aldrig mer skulle komma tillbaka till det här livet och den här skogen. Tänk om hon aldrig mer skulle få se sina föräldrar mer.
”Var inte rädd! Vi vill dig inget illa!” Almas hjärta slog snabbare och hon tog ett djupt andetag innan hon klev in.
