PROLOG
Ibland undrade H elena om hon fortfarande hade ögon. Mörkret som omgav henne var ogenomtrÀngligt. Till en början tÀnkte hon att om hon vÀntade tillrÀckligt lÀnge skulle hon skymta ett ljussken eller se nÄgon komma. Men ingenting hÀnde, hur lÀnge hon Àn vÀntade.
Bara Àndlöst mörker.
Hon hade en kropp, hon kÀnde hur den omslöt henne likt en bur, men hur mycket hon Àn anstrÀngde sig kunde hon inte fÄ den att röra sig. Den flöt livlös omkring och reagerade inte pÄ nÄgot förutom stötarna som fick den att rycka vÄldsamt. Det var elektriska urladdningar som tog sin början vid nacken och sedan spred sig genom kroppen. De fick varenda muskel att krampaktigt dra sig samman. Lika plötsligt som de kom försvann de igen. De var hennes enda tidsmÄtt.
Syftet med dem var att sÀkerstÀlla att musklerna inte skulle förtvina helt medan hon var inaktiv. Den detaljen mindes Helena. Hon kom ihÄg att hon placerats dÀr som fÄnge, för att hÄllas vid liv men att en dag skulle nÄgon hÀmta henne.
I början hade hon rĂ€knat tiden mellan stötarna för att berĂ€kna deras frekvens. Sekund för sekund. Tiotusen Ă„ttahundra. Var tredje timme utan undantag. Alltid samma sak. DĂ€refter hade hon rĂ€knat stötarna, men nĂ€r antalet hade vĂ€xt sig för stort slutade hon â rĂ€dd för vad det betydde.
Hon tvingade sig att fokusera pÄ annat, inte pÄ vÀntan. Inte pÄ
Àndlösheten. Inte pÄ mörkret. VÀntan var oundviklig, sÄ hon skapade en rutin för att hÄlla i gÄng hjÀrnan. PÄhittade promenader. Klippor och klar himmel. Hon besökte alla platser hon nÄgonsin rest till. Alla böcker hon lÀst.
Hon var tvungen att hÄlla ut. HÄlla i gÄng. SÄ att hon var redo. Hon mÄste vara redo.
Hon tÀnkte inte lÄta sig sjÀlv tyna bort.
Hon slet sig fri och tvingade upp ögonen. Allt hon kunde urskilja var blÀndande vitt. Hon kastade sig mot det.
âJĂ€vla slyna, du rev mig!â
SmÀrta exploderade i bakhuvudet.
d et var fortfarande ljust nÀr hon Äterfick medvetandet.
Ljuset nÄdde henne lÄngsamt, som om hon befann sig under vatten och simmade mot en yta som krusade sig precis utom rÀckhÄll.
Hon nÀrmade sig i takt med att medvetandet lÄngsamt ÄtervÀnde. Hennes ögon var slutna och ljuset tryckte mot ögonlocken. SmÀrtan var redan pÄtaglig.
Hon lÄg pÄ nÄgot hÄrt. Ett kallt bord. Fingrarna hade kontakt med den orubbliga metallen.
Hon kunde urskilja röster, dÀmpade men inte lÄngt borta.
âNĂ„?â Det var en kvinnas röst. âNĂ„gra fler?â
âNej.â En mansröst. Den första av dem hon hört tidigare. âVi har dragit ut resten. Det var bara den hĂ€r som förvarades pĂ„ fel sĂ€tt.â
âOch hon var vid medvetande nĂ€r ni öppnade tanken?â
âPrecis. Hon började skrika nĂ€r vi lyfte pĂ„ locket och drog upp henne. Det var nĂ€ra att jag fick en hjĂ€rtattack. Willems blev sĂ„ överraskad att han nĂ€stan drĂ€nkte henne, och nĂ€r vi vĂ€l fick ut henne var hon alldeles vild. Hon klöste fan skiten ur mig, tills vi lyckades söva henne. Hon hade dropp och allt, men tillförseln av lugnande var avstĂ€ngd. NĂ„gon mĂ„ste ha stött till den.â
âDet förklarar inte varför den hĂ€r inte finns med i registretâ, sa kvinnan. âDet Ă€r lite mĂ€rkligt.â
âDet gjordes sĂ€kert i all hast. Hon kan inte ha varit hĂ€r lĂ€nge. Ăven de som sköttes ordentligt Ă€r till största delen döda. MĂ„nga av behĂ„llarna Ă€r bara soppa med ben i.â Mannen skrattade nervöst.
âVi kommer att fĂ„ veta mer nĂ€r hon förts till Centralenâ, sa kvinnan. Hon lĂ€t ointresserad. âDu gjorde rĂ€tt i att rapportera det hĂ€r. Det Ă€r en avvikelse. Meddela hur mĂ„nga av de andra som vaknar. Alla lik tillrĂ€ckligt intakta för Ă„teruppvĂ€ckning ska till gruvorna. De levande till Utposten.â
âSjĂ€lvklart. Och du lĂ€gger vĂ€l ett gott ord för mig? Det skulle
betyda mycket om det kommer frĂ„n dig.â Mannen lĂ€t hoppfull men hans skratt var anstrĂ€ngt. âMan blir ju inte yngre.â
âĂvernekromanten har mĂ„nga förfrĂ„gningar att ta i beaktande. Ditt arbete kommer inte att förbises. Se till att ett fordon stĂ„r redo för transport.â
Fotsteg försvann bort och sedan var det nÄgon som suckade irriterat.
âDu behöver inte lĂ„tsas vara medvetslös, jag vet att du Ă€r vaken.
Ăppna ögonenâ, sa kvinnan. âJag har modifierat dina sinnen, sĂ„ du borde kunna hantera ljuset nu.â
Helena kisade försiktigt genom ögonfransarna.
VÀrlden runt henne var grönaktigt dunkel, och varje form skugglik. PÄ höger sida sÄg hon svaga konturer av en mÀnniska.
Blicken rörde sig lÄngsamt över gestalten.
âBra. Du lyder instruktioner och följer rörelser.â
Helena försökte sÀga nÄgot, men fick bara fram en svag flÀmtning.
Det hördes ett klick frÄn en penna och papper som prasslade.
âSĂ„, fĂ„nge 1273, eller Ă€r du fĂ„nge 19819? Du har tvĂ„ fĂ„ngnummer, men inget av dem Ă€r registrerat pĂ„ den hĂ€r anlĂ€ggningen. Har du kanske ett namn?â
Helena sa ingenting. Nu nÀr minsta lilla ljus inte var en plÄga kunde hon tÀnka. Hon befann sig fortfarande i fÄngenskap.
Kvinnan suckade otĂ„ligt. âFörstĂ„r du vad jag sĂ€ger?â
Helena förblev tyst.
âJag fĂ„r vĂ€l inte ha för höga förhoppningar förstĂ„s. Tids nog fĂ„r vi Ă€ndĂ„ veta. Du dĂ€r, ta med henne.â
Gestalten försvann och nya dök upp. Kall hud pressades mot hennes handleder. Stanken av kemiska konserveringsmedel och ruttnande kött stack i nÀsan. Nekroslavar. Hon försökte urskilja ansiktena, men blicken vÀgrade att fokusera.
Bordet började skaka nÀr det rullades bort över golvet och vibrationerna spred sig genom huvudet.
Sedan blev det sÄ ljust att det kÀndes som om nÄlar borrade sig in i nÀthinnorna. Hon gav ifrÄn sig ett kvÀvt skrik och knep ihop ögonen igen.
Helena rycktes uppÄt sÄ plötsligt att det vÀnde sig i magen, sedan blev det mörkare igen och en motor började brumma nÄgonstans under henne.
Hon behövde fly. NÀr hon försökte röra sig hörde hon klinkandet av metall.
âLigg still.â Kvinnans röst var plötsligt tillbaka. Alldeles i nĂ€rheten.
Helena tryckte sig bakĂ„t, samtidigt som hon kippade efter luft och försökte fĂ„ loss hĂ€nderna och fötterna. Hon behövde springa dĂ€rifrĂ„n. Hon behövde âŠ
âGör inte min dag Ă€nnu mer pĂ„frestandeâ, sa kvinnan med iskall röst.
Helena kÀnde fingrar gripa tag högt upp i nacken, och en energipuls strömmade genom hjÀrnan.
Det blev mörkt igen.
H elena vaknade till med ett ryck, samtidigt som stickande smÀrta och plötslig fasa övermannade henne.
Hon rörde sig i ett försök att sÀtta sig upp, och spÀrrade upp ögonen precis i tid för att se en spruta dras ut. Det hördes klirrande frÄn kedjor och hon föll bakÄt, med bultande hjÀrta. För varje slag kÀndes det som om nÄgon högg en kniv genom det.
âSĂ„ ja.â NĂ„gonstans till höger slamrade det till nĂ€r sprutan slĂ€pptes ner pĂ„ en metallbricka. âDet dĂ€r borde göra dig lite klarare i huvudet och mer talför.â
Det var kvinnan frÄn tidigare.
Helena lÄg inte lÀngre pÄ bordet eller i transporten. Hon lÄg pÄ en hÄrd madrass och kÀnde en kraftig doft av antiseptiskt medel.
Ett dunkelt grÄtt tak vÀlvde sig ovanför henne.
Bortom smÀrtan kÀnde hon hur energi forsade genom Ädrorna och övergick i en brÀnnande hetta som vÀrkte i fingrarna nÀr hon böjde pÄ dem. Det var som om hennes medvetande skÀrptes och allt blev klarare, tydligare. NÀr hon vred pÄ sig, skar metall in i handlederna.
âSluta med det dĂ€r. Du kommer att bryta benen innan du lyckas ta dig loss frĂ„n bojorna. Om du svarar pĂ„ mina frĂ„gor lĂ„ter jag dig kanske stĂ€lla dig upp innan drogen slutar verka. Jag har förstĂ„tt att det kan vara ganska smĂ€rtsamt annars.â
Ăven om Helena inte kunde röra pĂ„ sig, kĂ€nde hon hur tankarna började rusa. En injektion, nĂ„got slags kraftigt stimulerande medel.
Energin vÀllde in i hjÀrnan sÄ att de röriga, panikslagna tankarna blev kristallklara.
âHelena Marino. Duâ, hon hörde papper prassla, âborde enligt din akt, 1273, vara död. Du var utsorterad pĂ„ grund av ospecificerade âomfattande skadorâ. Men 19819 -beteckningen avslöjar att du valdes ut för stasis.â Det prasslade igen. âDet finns dock inget som tyder pĂ„ att du nĂ„gonsin kom dit eller genomgick behandling.â Kvinnan suckade. âIngenting har registrerats i vĂ„rt arkivsystem sedan augustus förra Ă„ret. Det Ă€r fjorton mĂ„nader sedan. Och nu hittar vi dig i samma stasislager som du aldrig anlĂ€nde till. Hur kommer det sig?â
Helena blinkade lÄngsamt och försökte bearbeta informationen. Fjorton mÄnader?
âNaturligtvis kan ingen överleva sĂ„ lĂ€nge i stasis. Till och med sex mĂ„nader under perfekta förhĂ„llanden Ă€r i princip omöjligt, och du förvarades inte ens korrekt. SĂ„ var kom du ifrĂ„n? Och vem placerade dig dĂ€r?â
Helena vÀnde bort huvudet och vÀgrade svara.
Kvinnan hummade och kom nĂ€rmare. âDet Ă€r ingen fara. BerĂ€tta bara sanningen sĂ„ Ă€r det hĂ€r över. Var befann du dig innan du placerades i stasis?â
Hon uttalade orden lÄngsamt och tydligt.
Helena sa ingenting, trots att kÀken inte ville nÄgot hellre Àn att fÄ röra pÄ sig. Kroppen började skaka i takt med att hjÀrtslagen fick drogen att sprida sig i Ädrorna.
Det fanns ingen kvar att skydda, men hon vÀgrade att samarbeta med sina fÄngvaktare. Eller göra nÄgot lÀtt för dem, Àven om det bara handlade om arkiveringssystemet.
Dessutom hade hon inte varit nÄgon annanstans.
âVar. Befann. Du. Dig. Före. Stasis?â Kvinnan höjde rösten.
Helenas strupe snördes Ät och hon försökte lÄta bli att tÀnka pÄ svaret, för det gjorde alldeles för ont att minnas.
Innan hon hamnade i lagerlokalen hade hon tillfĂ„ngatagits tillsammans med alla andra. De hade trĂ€ngts ihop i burar utanför Alkemitornet, dit alla fĂ„ngar hade förts för att bevittna âfirandetâ av krigets slut.
Hon kunde fortfarande kÀnna lukten av rök och blod i sommarvÀrmen, höra det skrÀniga jublet nÀr motstÄndsrörelsens ledare dog,
deras skrik som tonade bort. Hon sÄg dem dö men visste att det inte var över, inte ens dÄ.
NÄgon nekromant i folkmassan skyndade fram, ivrig att visa upp sig, och nÄgra sekunder senare reste sig den döda kroppen igen.
NĂ„gon Helena hade litat pĂ„ eller tjĂ€nat under, Ă„teruppvĂ€cktes. Förvandlades till en sjĂ€llös nekroslav. Kroppen stympades â huden skars sönder, organ togs bort, blicken blev tom och ansiktet slappt â och anvĂ€ndes för att döda nĂ€sta âförrĂ€dareâ pĂ„ ett Ă€nnu brutalare sĂ€tt.
AvrÀttningarna upphörde inte förrÀn luften fÀrgats röd av en bloddrÀnkt dimma.
General Titus Bayards lik anvÀndes för att döda hans fru. LÄngsamt. De fick honom att skÀra av och Àta upp slamsor av hennes kropp.
Varje mÀnniskas död lÀmnade ett litet tomrum i Helena, Ànda tills sorgen gröpt ett stort hÄl i bröstkorgen. NÀr det var slut pÄ folk vÀrda att döda offentligt, hade de lagt henne i den dÀr stasistanken.
De andra fÄngarna hade varit medvetslösa nÀr de paralyserades, nÀr de fick nÄlar instuckna i venerna, slangar uppkörda i nÀsan och andningsmasker placerade över ansiktena. Inte Helena.
Hon hade hĂ„llits vaken, medveten om den klaustrofobiska skrĂ€cken nĂ€r hon lĂ„g dĂ€r i mörkret â en fĂ„nge i sin egen kropp i vĂ€ntan pĂ„ att nĂ„gon skulle komma och hĂ€mta henne.
Men ingen kom.
Kvinnan knÀppte med fingrarna och fick henne att ÄtervÀnda till nuet. Hon blÀngde pÄ Helena.
âJag tĂ€nker inte tillĂ„ta att mitt rykte skadas pĂ„ grund av ett arkiveringsfel. Om du inte svarar, kommer jag att sluta göra det hĂ€r pĂ„ det enkla sĂ€ttet.â
Helena ryckte till.
âDĂ€r ser man. Du förstĂ„r mig visst.â
Hon fick en klump i magen, men bet ihop.
Kvinnan kom nÀrmare. Helena anstrÀngde sig för att försöka se henne bÀttre. Ett fyrkantigt ansikte med otÄligt hopknipna lÀppar. En sjukhusuniform.
âKanske vore ett smakprov pĂ„ sin plats.â Kvinnan pressade handen mot Helenas nacke. Hon flĂ€mtade till nĂ€r brĂ€nnande kall energi strömmade ner lĂ€ngs ryggraden.
Det var inte en elektrisk stöt liknande de i tanken, i stÀllet borrade den sig in i Helena som en nÄl. Energin vibrerade i hennes kropp likt en stÀmgaffel, tills bÄda hamnade pÄ samma vÄglÀngd.
Kvinnan knöt handen och smÀrtan exploderade. Helena gav ifrÄn sig ett flÀmtande, gurglande skrik, kroppen krampade och hon började rycka i handbojorna.
âLigg still.â
Kvinnan snÀrtade till med handen och Helena blev slapp. Hon kÀnde ingenting nedanför bröstkorgen, som om ryggraden var avskuren. HjÀrtat pumpade hÄrt i panik.
Kvinnan gjorde en snabb handrörelse och kÀnseln kom rusande tillbaka.
StrÀva fingrar gled hotfullt över Helenas arm.
âFörstĂ„r du nu?â
Kvinnans resonans pulserade fortfarande genom henne som elektricitet, en fysisk varning. Helena lyckades fÄ fram en skakig nickning. Hon borde ha insett det: kvinnan var en vivimant. Nekromantins motsats, som utövades pÄ de levande snarare Àn de döda.
âJag visste att du skulle förstĂ„. DĂ„ försöker vi igen.â
Det tjocknade i Helenas strupe och ögonen sved. Nerverna ömmade och blodet dÄnade i öronen. Skulle det verkligen göra nÄgot om hon svarade?
âVar kom du ifrĂ„n?â
âLaa⊠g⊠g⊠ooâŠâ Helena kĂ€mpade för att fĂ„ tungan att samarbeta.
âInget sĂ„dant dĂ€r utlĂ€ndskt nonsens. Tala paladiskaâ, sa kvinnan skarpt.
Det existerade inget paladiskt sprÄk, kvinnan talade en nordlig dialekt. Helena ville sÀga det till henne, men trodde inte att det skulle hjÀlpa. Hon svalde och försökte igen, men orden lÀt sluddriga.
Kvinnan suckade. âVarför slösar ni motstĂ„ndskĂ€mpar alltid min tid? Om din hjĂ€rna fĂ„r en stöt, kommer du nog ihĂ„g hur man pratar ordentligt.â
Den hÀr gÄngen grep hon tag om Helenas huvud. En vÄg av resonans vÀllde fram pÄ bÄda sidor likt cymbaler som slogs mot varandra.
Allt blev rött. Skriket som steg upp ur Helenas strupe var djuriskt.
HĂ€nderna rycktes bort. âVad i hela vĂ€rlden?â
Helena kunde inte avgöra om kvinnan sprang i cirklar eller om det var rummet som snurrade.
âVad Ă€r detta? Vem gjorde det hĂ€r mot dig?â
Helena stirrade förvirrat upp i taket medan den röda fÀrgen lÄngsamt tonade bort. HÀnderna ryckte och krampade och hon slet i kedjorna gÄng pÄ gÄng. Hon förstod inte vad frÄgorna betydde.
âNĂ„got har gjorts med ditt sinneâ, sa kvinnan, och lĂ€t förbryllad men ocksĂ„ mĂ€rkligt upphetsad. âNĂ„gon slags transmutation. Jag har aldrig stött pĂ„ nĂ„got liknande. Jag mĂ„ste rapportera det hĂ€r. Jag kommer att behöva en specialist. Du har âŠâ, hon tystnade för ett ögonblick. âDet finns inget namn för detta! Jag mĂ„ste komma pĂ„ ett namn âŠâ
Hon verkade mest prata med sig sjĂ€lv. âTransmutationsbarriĂ€rer inne i en hjĂ€rna. Hur Ă€r det möjligt? Jag har aldrig ⊠Det finns ⊠mönster i det.â
Hon rörde vid Helena igen. Helena ryckte till, men den hÀr gÄngen var resonansen inte smÀrtsam. Det kÀndes som om en vÄg av energi fÀrdades genom hjÀrnan och Äterigen fÀrgades vÀrlden skrikande röd.
âDet hĂ€r Ă€r vĂ€larbetat, vackert och professionellt utfört. En vivimant som manuellt kopplat om det mĂ€nskliga medvetandet.â
Helena förstod ingenting.
Kvinnans ansikte kom sÄ nÀra att Helena kunde urskilja blÄ ögon och en mun omgiven av djupa rynkor. Hon stirrade pÄ Helena med ivrig fascination, som om hon fÄtt en ovÀntad gÄva.
âOm Bennet fortfarande varit hĂ€r skulle han ha beundrat precisionen.â Resonansen flödade genom Helenas sinne, lika pĂ„taglig som om kvinnans fingrar hade glidit runt inuti skallen. Kvinnans bleka ögon förlorade fokus medan hon kĂ€nde sig fram. âVid minsta misstag skulle du ha blivit en grönsak, men den som gjorde det hĂ€r höll dig nĂ€stan helt intakt. Det Ă€r genialt.â
âVaaa⊠d?â Helena lyckades Ă€ntligen fĂ„ fram ett nĂ„gorlunda tydligt ord.
âJag undrar ⊠Hur ser det ut?â Kvinnan gick i vĂ€g och kom tillbaka ett ögonblick senare med en glasskiva.
Helena kisade och kÀnde snart igen föremÄlet. En resonansskÀrm. De anvÀndes ofta vid akademiska presentationer och alkemiska medicinska procedurer. Gasen utnyttjade reaktiva partiklar för att spegla en resonanskanals form och mönster.
Kvinnan höll glaset över Helenas huvud och vilade handen mot hennes panna, sÄ att resonans kunde flöda genom huvudet. Hennes synfÀlt blev rött igen, men hon kisade och lyckades se hur det tunna molnet mellan glasskivorna antog den svaga formen av en mÀnniskohjÀrna och sedan visade ett obegripligt spindelnÀt som slingrade sig genom den.
âJag tvivlar pĂ„ att du förstĂ„r nĂ„got av det hĂ€r, men förestĂ€ll dig att ditt sinne Ă€r en ⊠en stad. Dina tankar löper lĂ€ngs olika gator pĂ„ vĂ€g mot sina destinationer. Linjerna du ser Ă€r de gator som har omdirigerats. Det finns barriĂ€rer, skapade genom transmutation, sĂ„ i stĂ€llet för att följa ett naturligt mönster genom hjĂ€rnan har nĂ„gon skapat alternativa vĂ€gar. Vissa omrĂ„den Ă€r helt blockerade. Jag kan inte ens förestĂ€lla mig hur ⊠Vilken skicklighet det mĂ„ste ha krĂ€vt âŠâ
Hennes röst dog ut. Hon lade undan skÀrmen och granskade Helena ingÄende.
âVem gjorde det hĂ€r mot dig?â Hon talade lĂ„ngsamt, med hög röst, och artikulerade överdrivet.
Helena skakade bara pÄ huvudet.
Kvinnans ansiktsuttryck hĂ„rdnade, men sedan verkade hon tĂ€nka om. âJag antar att du inte kan veta det, med tanke pĂ„ i vilket tillstĂ„nd din hjĂ€rna Ă€r. Du har nog tur att du ens kommer ihĂ„g ditt eget namn. Du var alkemistudent, eller hur?â Hon knackade förstrött pĂ„ metallbandet runt Helenas ena handled.
Helena nickade försiktigt.
âFrĂ„n ett annat land, uppenbarligen.â Hon gav Helena en menande blick.
Helena svalde. âEtras.â
âAha, ganska lĂ„ngt hemifrĂ„n alltsĂ„. Kommer du ihĂ„g din resonansrepertoar?â
âMĂ„ng⊠faldig.â
âHmm.â Kvinnan rynkade ögonbrynen och studerade Helena noggrannare. âVĂ€nta nu. Jag har hört talas om dig. Du Ă€r det dĂ€r lilla underbarnet som Holdfast sponsrade. Det mĂ„ste ha varit över tio Ă„r sedan. SĂ„ dĂ„ antar jag att du Ă€r i tjugoĂ„rsĂ„ldern nu?â
Det sved i Helenas ögon och hon nickade stelt.
Kvinnan höjde pĂ„ ena ögonbrynet. âKommer du ihĂ„g vad som hĂ€nde med din sponsor, Principat Apollo?â
âHan dödades.â
âMmm. Och kriget? Det mĂ„ste du vĂ€l minnas. HjĂ€lpte du Holdfast-pojken att brĂ€nna ner staden?â
Helena fick en klump i halsen. âJag ⊠stred inte.â
Kvinnan gav ifrĂ„n sig ett litet ljud, som om hon var överraskad, och ögonen smalnade. âMen det sista slaget? Det antar jag att du kommer ihĂ„g?â
Helena öppnade munnen flera gĂ„nger och försökte fĂ„ fram ord. âVi ⊠motstĂ„ndet förlorade. Det skedde ⊠avrĂ€ttningar. M⊠Morrough kom ⊠mot slutet. Han ⊠han hade Luc. D⊠dödade honom ⊠dĂ€r. Sedan ⊠sedan tog de ⊠mig till lagerlokalen.â
âVilka Ă€r de?â
Helena svarade med tydlig bitterhet. âL⊠licher.â
Kvinnan skrattade. âIngen har vĂ„gat anvĂ€nda det ordet pĂ„ lĂ€nge. De Odödliga, oavsett form, Ă€r Ăvernekromantens mest uppskattade följare. Deras överlĂ€gsenhet har belönats med odödlighet. I denna nya vĂ€rld Ă€r döden bara för de ovĂ€rdiga. Oavsett vilka förolĂ€mpningar du kastar ur dig Ă€r det dina vĂ€nner som inte Ă€r nĂ„got annat Ă€n aska, och som kommer att glömmas bort.â
Hon knackade pĂ„ Helenas panna. âDu verkar mestadels intakt Ă€ndĂ„. SĂ„ varför all denna möda? Och vem kan ens ha âŠâ Kvinnan tog upp resonansskĂ€rmen, tittade pĂ„ den en gĂ„ng till och försvann sedan genom förhĂ€nget.
Helena kÀnde sig lÀttad nÀr hon gick.
Hade hennes minne eller sinne modifierats?
Om hon inte hade sett resonansskÀrmen skulle hon nog ha trott att det var ett trick. Hon visste hur en hjÀrna borde se ut. Det skulle ha krÀvts en högst omfattande och specialiserad grad av vivimanti för att transmutera nÄgons sinne pÄ det sÀttet.
Det var inte nÄgot man glömde att man utsatts för.
ĂndĂ„ kĂ€ndes det inte som om hon glömt nĂ„got, förutom nĂ€r kvinnan nĂ€mnt en omfattande skada.
Hon kunde inte minnas nÄgon skada, bara chock, sorg och fasa.
Helena svalde och blinkade upprepade gÄnger, gjorde sitt bÀsta för att inte tÀnka pÄ det.
Hon sÄg sig omkring i ett försök att urskilja omgivningen. Vad hon Àn hade blivit injicerad med sÄ var det en brutalt effektiv drog.
Ett mörkt blÄmÀrke hade bildats pÄ hennes bröstkorg dÀr nÄlen hade trÀngt in till hjÀrtat. Det vÀrkte vid varje slag.
Blicken letade sig lÀngre ner. LÀngs sÀngens sidor löpte metallstÀnger som bojorna runt hennes handleder var fÀsta vid. Huden dÀr var öm och tÀckt av blÄmÀrken. Under bojorna satt grönaktiga metallband.
De var Ätminstone bekanta. De hade fÀsts runt hennes handleder under firandet.
Det hade varit för mörkt, luften för bloddoftande och buren för full av kroppar för att hon skulle kunna urskilja metallbanden tydligt. Men hon mindes.
I stasistanken hade hon varit konstant medveten om dem dÀr de satt runt handlederna. Deras existens stÀndigt nÀrvarande i utkanten av hennes medvetande, nÄgot oundkomligt som kvÀvde hennes resonans och förhindrade den transmutationella manipulation som hon kunde ha anvÀnt för att frigöra sig.
Till och med i tanken kunde hon kÀnna av lumitiumet i dem.
Till sin natur band lumitium samman de fyra elementen luft, vatten, jord och eld, och i den bindningen skapades resonans.
Enligt Tron var resonans en gÄva frÄn Sol, Kvintessensens primÀra gudom, Àmnad att hjÀlpa mÀnskligheten nÄ nya höjder. Resonans var en sÀllsynt förmÄga i mÄnga delar av vÀrlden, men inte i Paladien, Sols utvalda nation. Före kriget uppskattades att nÀstan en femtedel av befolkningen hade mÀtbara nivÄer av resonans. Antalet hade förvÀntats stiga ytterligare med nÀsta generation.
Vanligtvis kanaliserades resonans in i metaller och oorganiska föreningar med hjĂ€lp av alkemi, vilket möjliggjorde transmutation eller alkemisering. I en defekt sjĂ€l som gjort uppror mot Sols naturlagar kunde dock resonansen korrumperas, vilket möjliggjorde vivimanti â som kvinnan hade anvĂ€nt pĂ„ Helena â och nekromanti som anvĂ€ndes för att skapa nekroslavar.
Lumitium var resonansens fysiska motsvarighet och att exponeras för metallen kunde öka, eller till och med skapa, resonans i annars inerta föremĂ„l och dĂ€rmed göra dem alkemiskt formbara. Rent lumitium kunde dock inte hanteras av vanliga dödliga. Ăverexponering orsakade en förtĂ€rande sjukdom, och för individer med resonans kunde direkt exponering resultera i en rĂ„, metallisk smĂ€rta i nerverna.
Lumitiumet i banden verkade inte göra Helena sjuk. Vilket betydde att det hade modifierats. Den skarpa energin var anpassad efter hennes resonans. I stÀllet för att plÄga nerverna, gjorde den sinnena slöa. Hon kunde kÀnna av sin resonans, men nÀr hon försökte kontrollera den var det som om metallbanden gav ifrÄn sig statiskt brus. Hur hon Àn försökte kunde hon inte trÀnga igenom det. Det enda hon visste var att sÄ lÀnge metallbanden fanns pÄ plats var hon inte nÄgon alkemist.
