Den lättlästa boken 438 dagar är fritt tolkad efter Johan Persson och Martin Schibbyes bok 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar.
grafisk form och omslag Sara Rapp Acedo bild på omslag ETV
karta Henrik Reintz
papper Munken Premium Cream 100 g
typsnitt Sabon och Nanami Rounded
tryck Bulls Graphics AB, Halmstad, 2014 isbn 978-91-7053-482-9
Innehåll
r E s an t I l l o g ad E n s lutad E I fäng E l s E
arta
dagar
Den lättlästa boken 438 dagar är fritt tolkad efter Johan Persson och Martin Schibbyes bok 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar.
En sann historia
Ibland sägs det att en film eller en bok bygger på en sann historia.
Boken 438 dagar bygger inte på en sann historia. Den är en sann historia.
Vi har skrivit hela sanningen, men har ändrat några namn för att skydda människor som fortfarande sitter i fängelset.
Det är svårt att minnas allting rätt.
Men vi är säkra på att våra minnen är sanna.
När vi var i Ogaden och i fängelset skrev vi i hemlighet ner allting som hände.
Det blev mer än 1000 sidor med anteckningar, en del av dem blodiga och sandiga.
Våra familjer och anställda på svenska ambassaden
hjälpte oss sedan att smuggla ut alla papper och brev.
När vi släpptes fria var alla anteckningar redan hemma i Sverige.
Anteckningarna från fängelset har hjälpt oss att minnas allting som hände.
Vi har också kunnat se filmerna som visar hur det gick till när vi förhördes i Etiopien.
Filmerna fick vi från Abdullai Hussein. Han arbetade förut för den etiopiska regeringen men slutade och lämnade landet.
Det var modigt av Abdullai Hussein. Stort tack för det!
Martin Schibbye och Johan Persson
r e san till o g aden slutade i fängelse
Martin Schibbye och Johan Persson reste i hemlighet till området Ogaden i landet Etiopien. Deras resa bröt mot Etiopiens lagar.
De två svenska journalisterna blev upptäckta och var fångar i 438 dagar.
Den här boken handlar om fängelset, om Etiopien och om Ogaden.
Et I o p I E n
Etiopien ligger i östra Afrika i ett område som kallas Afrikas horn.
På kartan ser vi hur Afrikas horn sticker ut i havet som ett trekantigt horn på en noshörning.
Det är ett av världens fattigaste och farligaste områden. Miljoner människor där saknar mat och rent vatten. Många av dem får aldrig lära sig att läsa.
De får ingen sjukvård.
Tidningarna skriver ofta om länderna vid Afrikas horn, om Etiopien, Somalia, Sudan, Eritrea och Kenya. Berättelserna handlar ofta om krig och fattigdom. Ibland handlar de om diktatorer, politiker som vill ha hela makten själva.
De fuskar med rösterna när det är val och hindrar andra politiker från att arbeta fritt.
Etiopien är mer än dubbelt så stort som Sverige och där bor nästan 94 miljoner människor.
Det flesta etiopier är kristna och tror på Gud.
En tredjedel är muslimer och tror på islams gud Allah.
Folket har det på flera sätt bättre än dem som bor i grannländerna.
Det går bra för Etiopiens ekonomi
men det finns ändå många fattiga människor i landet.
Landet har varit med om flera blodiga krig mot grannländerna.
Men Etiopiens regering har också krigat mot olika grupper inne i landet.
M E l E s
När Martin och Johan kom till Etiopien var Meles Zenawi landets ledare.
Han var den högste ledaren i mer än 20 år.
Från början älskade hela folket sin ledare Meles men när han blev äldre ville han bestämma mer och ha större makt. Hans parti gjorde det svårare för andra partier att arbeta fritt.
Folk som tyckte annorlunda än Meles hamnade i fängelse eller dödades.
Efter valet 2005 började andra länder klaga på Meles.
USA anklagade honom för att ha fuskat med rösterna. Många kallade honom för en diktator.
o g ad E n o ch oljan
Martin Schibbye och Johan Persson tog sig in i Ogaden.
Det är ett fattigt område i östra Etiopien, mycket nära Somalia.
I Ogaden finns stora öknar, berg och slätter med taggiga buskar.
Folket som lever i Ogaden bor mest i små byar eller vandrar omkring i vildmarken. De sköter getter och kameler.
Många är muslimer och känner sig inte hemma i det kristna Etiopien.
Under marken i Ogaden finns dyrbar olja och gas.
Den oljan vill bolag från andra länder komma åt.
Politikerna i Etiopien hjälper oljebolagen.
Pengarna från oljan tillhör folket i Ogaden, tycker många.
De säger att Etiopien och oljebolagen inte borde få alla pengarna.
Utländska organisationer i Etiopien säger att politikerna tvingar människor att flytta för att oljebolagen ska få marken.
Den som inte vill flytta blir dödad.
Etiopien tillåter inte utlänningar att resa in i Ogaden på egen hand.
Därför är det inte många människor som kan berätta om hur det är där just nu.
onlf
ONLF är en gerillagrupp med soldater som vill göra Ogaden till ett eget land, fritt från Etiopien.
Namnet ONLF betyder Ogadens befrielsegrupp.
ONLF strider mot etiopiska soldater i ett viktigt krig om frihet.
ONLF försvarar folket i Ogaden, menar de.
Men Etiopiens ledare Meles kallar ONLF -soldaterna för terrorister.
Både ONLF och regeringens soldater har anklagats för att bränna ner byar och för att döda många människor.
Det enda vi säkert vet är att tiotusentals människor har flytt från Ogaden. De har flytt till grannländerna.
dE n s v E n s K a o ljan
Martin och Johan reste till Ogaden
för att få svar på flera frågor.
De visste att det svenska oljebolaget Lundin Petroleum har letat efter olja i Ogaden.
Och de visste att Sveriges utrikesminister Carl Bildt under en tid varit med i Lundins styrelse.
Har Sveriges utrikesminister varit med och bestämt att Lundin skulle leta efter olja i Ogaden?
Har det lett till att människor blivit mördade av den etiopiska regeringens soldater? I så fall skulle det vara en stor skandal.
Cheferna på Lundin säger att bolaget bara vill hjälpa folket i Ogaden. Är det sant?
Det enda sättet att få reda på sanningen är att åka till Ogaden.
Addis Abeba Kalityfängelset
ETIOPIEN
Jijiga
Lundins område
Ogaden
Blir gripna Åker bil Går
Möter gerillan
SOMALIA
kilometer
Platser där byar blivit brända och människor har attackerats av regeringens polis.
438 dagar
s l ut på all tråkig väntan
j o han b E r ättar:
Jag öppnar snusdosan och lägger in en stor snus.
Överläppen putar ut och jag känner mig lugnare.
Ärligt talat är jag lite nervös.
Men jag vill inte visa det för någon.
Jag tittar ut genom fönstret i flygplanet.
Snart landar vi i staden Galkayo i Somalia.
Målet är nära. Om bara några dagar är vi i Ogaden.
Nu är det slut på all tråkig väntan.
Slut på att göra planer och prata om hur det kanske blir när vi kommer fram.
Nu är allt på riktigt.
Martin sitter bredvid mig i flygplanet.
Det ser ut som om han sover.
Han lutar sitt blonda hår mot huvudkudden.
Martin och jag känner inte varandra så bra.
Vi jobbade på samma kontor ett tag och upptäckte att vi tänker på samma sätt.
Visst, jag kan bli irriterad på Martin ibland.
Han tjatar om böcker och dikter.
Ibland låter han som en bok när han pratar.
Jag kan bli trött på hans snack.
Men jag vet att Martin gillar hårt arbete.
Han hatar orättvisor lika mycket som jag gör och han vill göra något bra, vara en viktig journalist.
Sådan är jag också.
Den senaste tiden har jag varit i grannlandet Kenya.
Jag har intervjuat människor som flytt till Kenya från Ogaden.
I många timmar har jag lyssnat på deras berättelser.
Men att intervjua är Martins jobb, inte mitt.
Jag är bäst på att filma och fotografera.
Det där med att skriva har alltid varit knepigt för mig.
Så jag blev glad när Martin äntligen kom.
Nu har jag någon att prata med.
Jag är trött på att vara ensam.
Jag har landat på många, många flygplatser i Afrika.
Att landa i Galkayo känns annorlunda.
Jobbet i Ogaden kommer att bli
det viktigaste jag har gjort i livet, det känner jag på mig.
Mart I n b E r ättar:
Johans fingrar är bruna av snus. Det är som vanligt.
Jag ser ut genom fönstret.
Marken närmar sig.
Det här blir ett viktigt jobb, kanske det viktigaste.
Det känns bra att jag följde med honom.
Ändå är det mycket jag inte vet om Johan.
Om något farligt händer, hur är han då?
Kan han jobba som ett proffs eller blir han bara förbannad och glömmer att tänka?
Det är bara att vänta och se.
Vi vet ju att det här jobbet kommer att bli farligt.
Mycket farligt.
– Vet du vad namnet Galkayo betyder? frågar jag Johan.
– Nej, vadå?
– Det betyder Platsen där den vite mannen springer iväg.
– Bra namn. Det är nog många skitskraja vita
som har flytt härifrån, säger Johan.
Många av mina vänner tycker att jag är galen som vill åka till Ogaden.
Det är alldeles för farligt, säger de.
Men det är ännu farligare dit vi kommer nu.
Galkayo i Somalia.
Alla verkar ha vapen där och de är vana att använda dem.
Vi måste skaffa oss livvakter. Vi vill inte bli skjutna innan vi ens har smugit över gränsen till Etiopien.
Till Ogaden.
Min fru Linnea har bett mig att vara försiktig.
– Tänk inte bara med huvudet, Martin, sa hon.
Om du känner i magen att något är fel så måste du ge upp och åka hem.
Hon har rätt.
Johan och jag tänker på samma sätt.
Om vi blir gripna av poliser eller militärer i Ogaden då ska vi ge upp direkt.
Vi får säkert sitta inlåsta i några dagar.
Sedan skickar de hem oss.
Så brukar Etiopien göra med journalister som smiter in i landet olagligt.
Flygplanet landar med en duns på Galkayos flygplats. Nu börjar det!
j a g älskar det farliga livet
Mart I n b E r ättar:
Vi landar mitt i öknen.
Överallt är det sand och torkad lera.
Husen ser också ut att vara gjorda av lera.
Hotellet har skickat en bil för att hämta oss.
– Välkomna till Somalia, säger chauffören.
I bilen sitter också tolken Mohammed.
Han ska hjälpa oss att prata med folket i Galkayo.
Vi behöver honom, det är många här som inte kan engelska.
Mohammed visar upp skador
från krigen han har varit med om.
När han var barn fick han en kula i munnen.
En gång blev han skjuten i ryggen, en annan gång i bröstet.
Det är hemskt att höra honom berätta.
Ändå är det spännande.
Jag älskar det här farliga livet som journalist.
När jag var hemma i Stockholm var jag inte säker på att jag ville följa med in i Ogaden.
Men nu är jag här och det känns helt rätt.
Det är så jäkla skönt att vara ute på uppdrag igen.
Vi åker förbi flera små butiker i Galkayo.
Vi ser kvinnor, män och barn som köper ris och annan mat.
Några av männen köper cigaretter.
På hotellet får vi veta att det kostar
200 dollar om dagen att bo där, mer än 1000 kronor.
Det är för dyrt tycker jag, men ägaren till hotellet vill inte sänka priset.
– Ni måste ha åtta vakter som skyddar er.
Och så måste ni ha en bil att fly i om ni blir anfallna.
Dessutom får ni frukost. Det ingår i priset, säger hotellägaren.
Jag och Johan bestämmer oss för att betala.
Vi har sagt till varandra att säkerheten är viktig.
Vi kan bli skjutna eller kidnappade om vi inte har vakter som skyddar oss.
Dessutom har jag med mig ganska mycket pengar.
Jag har gömt mer än 60 000 kronor i min ryggsäck.
Hotellet har en bok där alla gäster skriver sina namn.
Jag passar på att se efter vilka andra som har bott här före oss.
Där finns namn på folk som arbetar
för Röda Korset och för Förenta Nationerna.
Det känns tryggt att andra utlänningar har bott här.
j o han b E r ättar:
Vi packar upp våra grejor.
Martin har med sig hur mycket saker som helst, han verkar ha tänkt på allting.
Eller också är han bara galen i prylar.
Jag fnyser åt en del av grejorna han packar upp på sängen.
Han har nya vandrarbyxor och splitter nya kängor.
I varje liten ficka på hans ryggsäck finns det prylar.
Det är myggnät, plåster och bandage, medicin av olika slag, papper och solkräm.
Han har också tagit med sig speciella energikakor som vi kan ha som mat om vi blir hungriga i öknen.
Själv var jag inte lika noga när jag packade.
Jag måste låna strumpor av Martin.
Han har en hel hög strumpor med sig.
Men kamerorna och all teknisk utrustning har jag stenkoll på.
Batterier och minneskort till kamerorna behövs för att jag ska kunna arbeta.
När vi får tid ska jag visa Martin alla intervjuer jag gjorde i Kenya.
Jag pratade med många som har flytt från Ogaden.
De berättade om hur etiopiska soldater brände ner deras byar och våldtog kvinnorna.
Det är sådana berättelser vi letar efter. Sanningen.
På natten ligger jag i sängen, under ett stort myggnät.
Jag hör bilar utanför och ser ljuset från lyktorna lysa upp taket i mitt rum.
Plötsligt hör jag ett skott från ett vapen.
Ett skott till.
Jag kastar mig ur sängen och drar på mig byxorna. Sedan springer jag upp på taket så snabbt jag kan.
Martin och jag har bestämt att vi ska träffas där om allting går åt helvete.
På taket sitter våra vakter. De skrattar åt mig.
– Gå och lägg dig. Det är bara någon som är full och skjuter i luften, säger vakterna.
438 dagar satt journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson i fängelse i Etiopien.
Etiopien är lugnt och fredligt, säger landets ledare. Ändå flyr tusentals människor därifrån.
De säger att etiopiska soldater mördar människor och bränner ner byar.
Martin och Johan bestämde sig för att själva resa till Etiopien.
De ville fotografera och skriva om vad som verkligen händer där.
Men politikerna ville stoppa Martin och Johan.
Efter ett par veckor i landet blev de skjutna av polisen och fängslade.
Den här berättelsen började Martin och Johan skriva under sina 438 dagar i häktet och i fängelset.
Berättelsen handlar om lidande och våld.
Men också om vänskap och om deras kamp för att få fram sanningen.
