kapitel 1 berget och grottan
kapitel 2 nationalparken – bortom berget
kapitel 3 bråd död, vittra och rövarsägner
4 att tända en eld
kapitel 5 walden i mina tankar vid tärnättvattnen 75
kapitel 6 höga kusten – scenen är din!
7 lodjuret och andra rovdjur
kapitel 8 djävulsskrevan
kapitel 9 salsviken – påtaglig landhöjning
10 långtjärnhällorna
kapitel 11 kälsviken – ett sommarparadis
kapitel 12 forntidens viloplatser
13 tjärtunnberget
14 fäbodlivet – vilka kvinnor!
Allt började med en dröm. 1997 läste jag ett nummer av tidskriften
National Geographic. Det innehöll en artikel, ”North Woods Journal”, med text och foto av en amerikansk fotograf och journalist vid namn
Jim Brandenburg. Han hade återvänt till sina hemtrakter i Minnesota och till nationalparken, Superior National Forest, där han tillbringade 90 dagar. Efter vistelsen valde han ut den bästa bilden för varje dag, så att 90 fotografier kom att publiceras i National Geographic (vol. 192, no 5), i form av utvikningsbara sidor.
I 25 år bar jag på drömmen att genomföra ett liknande fotoprojekt om Skuleskogens nationalpark. Denna unika och vilda plats, i min västernorrländska hembygd.
Detta blev verklighet för mig 2019 när jag äntligen hade tid och möjlighet som pensionär. Fyra år senare, 2023, var projektet genomfört. Till skillnad mot Jim Brandenburg och hans 90 dagar i Superior National Forest, lade jag på 10 dagar. Dock gjorde jag inte alla i en följd.
I 100 dagar har jag vandrat i parkens alla delar, under årets alla årstider. Dag som natt. Såväl varma, svettiga högsommardagar som mörka, kalla och stjärnklara vinternätter. Alltid med packning, stativ och kameraväska. Stundtals med lätta steg och gott humör. Ibland tyngd av vikt, skoskav, stressfraktur, värkande rygg och svårmod. Hela tiden har jag drivits av att söka nya fotomotiv, samt att besöka för mig okända områden av nationalparken. Men naturligtvis också för att få kontakt med andra besökare. Från orten, länet, landet och andra länder. Skuleskogens nationalpark blev min andliga hamn, mitt sekulära tempel. Min besatthet.
Det här är min berättelse, mina upplevelser, minnen och tankar mellan berg, skog och dal. Men det är framför allt berättelser om människor, skeenden och förändringar från gången tid. Händelser som fallit i glömska eller aldrig tidigare berättats.
Olle Backman
Örnsköldsvik
hösten 2025
Alla som färdas norrut längs Europaväg 4, längs Höga Kusten i Ångermanland, möts av en flera hundra meter hög, mörk bergvägg. Den går inte att undgå och än mindre att glömma. Så har det varit under lång tid. Oftast är det här det första mötet sker, detta är porten till Skuleskogen. Bortom berget finns de vilda markernas hemligheter.
Många är de som har passerat platsen under årens lopp: jägare med spjut och pilbåge jagandes villebråd, handelsmän med häst och vagn, eller släde, för att undgå stråtrövare. Idag passerar långtradarchaufförer från hela Europa. I besvärligt vinterväglag kämpar de för att klara den över sex kilometer långa backen förbi och bortom Skuleberget, upp till Magdbäcken vid den gamla sockengränsen, där avrättningsplatsen en gång låg.
Vid sensommartid, när solen går ned i väst och lägger Skulebergets lodräta brant i skugga, känns det som om klippväggen ska falla över dig. Hotfull, men ändå fascinerande. Det är säkert en bidragande faktor till att passerande stannar till och bestämmer sig för att besöka den nedifrån synliga Skulegrottan. Kanske har de hört historien om grottan och rövarna eller så vill de bara ge sina barn ett litet äventyr, ett avbrott efter många mils färd av stillasittande och otålighet. De djärvaste och modigaste utmanar berget än mer när de väljer att klätt-
ra hela vägen upp till toppen via några av de olika klättringslederna.
Att gå upp till Skulegrottan eller klättra upp längs bergväggen är numera välorganiserat och säkerhetsföreskrifterna är rigorösa. Man är
hela tiden säkrad vid bergväggsklättringen och vägen upp till grottan är visserligen brant, men har trappsteg och ledkedjor att hålla sig i.
Men så har det inte alltid varit.
Intresset för Skulegrottan och Skuleberget torde ha funnits länge.
Man kunde förr, precis som idag, se Skuleberget på långt håll, inte minst från havet. Soluppgången, när de första strålarna passerar in mellan Mjällomslandet och södra Ulvön, via Ullångerfjärden till Norrfjärden och belyser bergsmassivet i gula morgontoner, utgör en mäktig syn som säkert har hänfört sjömän i långliga tider.
Förr var det endast de djärvaste som försökte klättra upp till grottan.
Visserligen användes ibland stegar men då dessa, enligt ett vittnesmål från 1800-talet, var av skiftande kvalitet, var det ändå mycket riskabelt. Som när den blivande svenske konungen Karl XV under sin Eriksgata i riket 1858 kom till Skuleberget och ett försök gjordes att besöka grottan. Detta fick dock avbrytas vid klättringens slutskede när det befanns alltför riskabelt. ”Nog höll stegen, men karl’n var rädd”, som en eskorterande lokalbo lär ha uttryckt det. En uppgift visserligen svår att vidimera, men förmodligen trovärdig. Vem skulle inte vara rädd för att klättra upp på en svag, halvrutten och ranglig stege med branta stup på sidorna? Och, som i detta fall, till och med riskera den kungliga tronföljden!
17 år tidigare, 1841, beskrev en läsare i Aftonbladet ingående ett mer lyckosamt försök att nå grottan, eller ”Stora Skulhålan” som den då kallades:
Dag 98 (2023-08-11).
Vit frid vid Långtjärnhällorna nära västra infarten efter årets första snöfall. Borta vid horisonten, långt söderut, skymtar Norrfjärden, Ullångersfjärden samt Nordingrålandet. Dag 5 (2019-10-28).
Över Stockmyrans metertjocka snötäcke med snöskor i riktning mot Långtjärnhällorna. Dag 19 (2020-02-03).
viktiga faktorer, som jag själv tyvärr försummade. De första 50 besöken gick jag med ett par låga Timberlandskor, visserligen stabila, men som saknade många av de nyss nämnda egenskaperna. Vilket förmodligen var orsaken till att jag utvecklade en bevärande stressfraktur på ett mellanfotsben.
Under mina 100 vandringar har jag sett både det ena och det andra. Exempelvis träffade jag en glad tysk i lågskor som kom pulsande i meterdjup januarisnö strax innan Långtjärnhällorna, inte långt från västra infarten. Trots väldiga besvär uttryckte han stor entusiasm över det vackra landskapet. Visserligen sjönk han ner till höften vid nästan varje steg och skorna packades säkert med kall smältande snö, men det verkade inte bekomma honom nämnvärt.
Risken med ett sådant beteende är dock att man kan fastna. Om snön är kompakt och djup och foten vrids vid genomträngandet kan det vara svårt att komma upp. Framför allt om omgivningen är fri från något att ta tag i, om man inte har stavar, eller om man saknar sällskap som kan hjälpa till.
Jag gick själv en gång genom snötäcket vid en snöskovandring och fastnade. Snöskon hamnade snett vid en låg sluttning, skar genom en luftficka i den meterdjupa snön och fastnade långt ned mellan två grova tallrötter. Enda sättet att komma loss var att använda den lilla spaden som jag turligt nog hade tagit med mig. Med viss möda lyckades jag skotta loss benet från snö samt öppna upp remmarna på snöskorna.
Det första intrycket av Skuleskogens nationalpark kan vara dualistiskt. Brutalt och frustrerande, men även avslappnande och stressbefriande. Svettigt och plågsamt uppför branter och genom granskogen, men också fridsamt och lugnande i den tystnad som oftast råder.
Skravelbäckens flöde varierar mycket beroende av årstid. Vid vår-och försommar var det ett svårt hinder för kor och getter som vallades till Näskebodarna. Idag finns det en fastkedjad broövergång för vandrare på väg upp till Tärnättvattnen. Dag 4 (2019-10-23).
När Slåttdalsskrevan avgränsades för besökare 2023 upprättades en alternativ vandringsled norrut med en magnifik utsikt över Tärnättvattnen och den ångermanländska arkipelagen. Dag 99 (2023-09-26).
Vid svårpasserade och blöta delar av Skuleskogen finns det ofta utlagda plankspångar. Stor försiktighet bör beaktas när man passerar vid senhöst och tidig vinter, då de oftast är belagda med ett tunt, ibland osynligt, lager av frost eller is. Dag 45 (2020-11-08).
Stunder för kontemplation som kanske bara kort bryts av hackspettens ihärdiga trummande i trädet eller tjäderns snabba flykt. Och hur befriande är det inte när skogen öppnar sig och man når utsiktshöjderna, där man möts av en svalkande vind.
Att Skuleskogen alltid varit svår att passera finns det många vittnesmål om. Ett område fruktat och respekterat. Förutom alla branta backar och i forna tider även hotande rövare, har också vädret varit och är ett gissel, särskilt vintertid. Framför allt uppstår problem vid snabbt växlande och oväntad väderlek. Kraftiga snöfall kan vara ymniga och ihållande och vid nationalparkens högst liggande delar där snötäcket kan vara upp mot 1,5–2 meter, samtidigt som det är uppehåll och lite snö vid Kälsviken, endast fem kilometer söderut.
En militär skidexpedition 1903 kan tjäna som exempel på hur svårpasserat området har varit, och fortfarande är. Expeditionen beskrivs ingående i en lång tidningsartikel i Örnsköldsviksposten, under rubrikerna ”Vinterfältmarsch å skidor. Hernösand–Örnsköldsvik–Hernösand. Fyra nätter i bivack”- Här är ett utdrag:
”… Afdelningen räknade 62 man och stod under befäl af kaptenen
G.Vestin, förr Örnsköldsviksbo, biträdd af löjtnanterna Koch, Isaksson, Olsen och Schröder samt sergeanterna Edvinsson, Böttiger, Wahrgren och Forsberg. Den anträdde sin marsch från Hernösand i torsdags morse och tillryggalade således vägen hit på tre dagar, hvilket gör något öfver 3 mils marsch om dagen.
Utgångspunkten var som sagdt Hernösand. Vägen togs därifrån rätt öfver isen från mekaniska verkstaden förbi Vångölandet till
Finsv.k och därifrån efter en väg öfver Näset och ner på Vängöfjärden, vidare efter älfven på isen till nordvästra hörnet af Hemsön, öfver sydostligaste hörnet på Åbordsön och rakt på Löfviks by i Nora socken. Härifrån styrdes kosan öfver Näset ut på Norafjärden och så rakt öfver Noraström, sedan följde man Noraströmmen och kom ut på kustlandsvägen vid Nora kyrka. Denna väg följdes sedan till Salteå i Nora, som var målet för första dagens marsch. Här anordnades nu den första bivacken. Dagen därpå fortsattes efter landsvägen förbi Bindböle och Vännersta till Salsåker, men här lemnades landsvägen och togo vägen öfver Ullångersfjärden för att åter komma upp på kustlandsvägen mellan Skidsta och Docksta. Denna följdes nu sedan till Skule by, där andra bivacken ordnades. Under lördagen följdes landsvägen till Bjästa, och därifrån vintervägen förbi Utvik, öfver Bäckfjärden och till Domsjö. Och så öfver fjärden hit till staden.
Återmarschen sker, som nämnts hufvudsakligen efter samma väg som hit. Första bivacken tänkte man ordna vid Magdbäcken och andra i Torrom.
Hufvudsakliga ändamålet med denna färd var, yttrade kapten
Vestin under ett samtal, som vi hade med honom i söndags och därvid han meddelade ofvanstående upplysningar, att pröfva truppens uthållighet under vinteröfningar och bivackering vintertid, samt att utröna möjligheten af att under en fältmarsch då göra sig oberoende af hästar och vägar, hvilket naturligtvis vore af stor betydelse under krigstillstånd, och resultatet har visat sig mycket tillfredsställande.
Truppen var visserligen trött vid framkomsten men i stridsdugligt skick. Ingen enda har blifvit efter någonstans. Att märka är, att af manskapet, hvilket såsom värfvadt, består af folk från som så godt som hela Sverige, en mycket stor del, ja kanske mer än hälften, aldrig före sitt intagande vid regementen gått på skidor och därför ännu
Alla som färdas norrut längs Höga Kusten i Ångermanland möts av Skuleberget, en flera hundra meter hög bergvägg. Bortom berget väntar Skuleskogens nationalpark med vilda marker, trolska skogar, höga bergsplatåer och vita sandstränder.
I 100 dagar har författaren och fotografen Olle Backman vandrat i nationalparkens alla delar, dag som natt, varje årstid. Det är en plats som bär på berättelser om forna vildmarksäventyr, landhöjning, fäbodkultur, vårdkasar, ryska kosacker och djurliv. Med text och bild berättar han om historiska personer och händelser. Han nystar i legender och sägner, vandrar i en skog som har varit hem åt vittra, troll och fruktade rövarband.
Detta är Olle Backmans upplevelser och tankar mellan berg, skog och dal. Men det är framför allt berättelser om människor, skeenden och förändringar från gången tid. Händelser som fallit i glömska, eller aldrig tidigare berättats.