DOLDA HEMLIGHETER
RIGMOR WINDAHL
DOLDA HEMLIGHETER
Rigmor Windahl DOLDA HEMLIGHETER
Vemärjag?Vem är du?
©Rigmor Windahl 2025
Förlag: BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck:Libri Plureos GmbH, Friedensallee273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8134-834-7
MARIANNE.
Regnet vräktener.Ingahadesvårt atthitta huset honvar på väg till. Honhade avvikit från sitt städjobb på hotellet iMotala, som hon hadefått för någraveckor sedannär honkom hit.Nukände hon att detvar dags ochsom tur var så hade hon fått en adress dit man kunde vändasig närman skulle föda,men nu varhon mest orolig för vad hotelldirektören skulle säga närhan upptäckte att hon intevar på jobbet. Regnet ranni rännilarefter ryggraden ochhon kände hur fukten trängde in under hennes klänning.Hon behövde verkligen kommainomhus så fort sommöjligt. Inga hadelämnat gården iNärke, där hon arbetadesom kokerskaoch sagt att hon skulle hjälpaensläkting iMotala, menkommatillbaka så fort honkunde.Som tur var så hade folkinte märktatt honvar gravid så honkändesig trygg attingen skulleana orådoch straffahenneför otukt närhon återvände. Däremot så hade hon tänkt ut hur hon skulleförklara att hon hade ett barn med sig när hon komhem.
Inga stannade upp, togfram lappendär adressenstodnedpräntadmed stora bokstäver.Den
blevsnabbt genomdränkt av regnet så honstoppade kvickt ner denigen. Hontittadesig omkring ochupptäcktedörren honsökte på andra sidan gatan, mensåkom det en värk igen.Hon tvärstannade ochförsöktetanågra djupa andetag. När värken planatut skyndadehon över gatanoch in iporten. Nu var hon helt genomvåt ochskämdes översitt tillstånd, men nu fanns det ingentid attförlora.Hon måstehitta jordemodern så fort sommöjligt,annars skulle trappuppgången bli födelseplatsen ochdet villehon inte. Närkvinnan öppnade dörren störtadeInga in ochropademed högröst:” jag håller påoch föder barn! Hjälpmig snälla ni!” Allt gickbra ochen liten flicka komtill världen. Hon fick namnet Marianne.
Detta flickebarn hade bott på gårdenunder hela sin barndom. Det var detendahon kändetill.
Ibland hörde honpigornaprata,när de trodde atthon inte lyssnade.De pratadeomåretdåInga varborta, ochhur hon sedan komtillbaka med en liten flicka.EnligtIngahade hontagit hand om ett barn somen annan kvinnaintekunde ta hand om. MentillMarianne hadehon sagt:” Det är jag som är din mamma,men detbehöver de andra intefåveta.”Det blev som en hemlighet mellan dem, men ocksåett sår.
NärMarianne var liten brydde hon sig inte. Honblevbortskämd av bådetjänstefolket och till ochmed av Esters föräldrar.Men ju äldre hon
blevdestomer förstod hon att hon varannorlunda. Attnågot fattades,att något hölls undan. Mötetmed Ester hadeförändrat allt.Hon glömde aldrigförstagången honklevini storahuset.
Hongick på tå,räddatt smutsaned mattorna. Esters mamma haderopat på henne ochsagtatt Ester ville leka med henne.Hon hade ett rum med vita möbler,tunna gardineroch något som såg ut som en gardin på sängen.
–Det är ettöverkastförklarade Ester.Marianne vissteintevad ett överkastvar,men hon gillade det.Delekte med dockskåpet. Marianne hade aldrig sett ett sådant.Hon fick vara pappan. Det kändes konstigt.Hon visste inte vadpappor gjorde.Ester fick säga tillhenne vadhon skulle säga ochgöra. Sedan lektedeskola. Estervar läraren. Marianne skulle läsa efter henne, men Marianne tröttnade snartoch villegåhem.Trots det var det en av de bästadagarna ihennes liv. Efterdenna händelse blev de vänner, på riktigt! Oftast var det baraEster ochhon. De kunde smyga på andra barn ochävenvuxna,sedan sätta sig iett hörndär ingen sågdem ochfantiseraom demdehade smugitpå. Nästagångdestöttepå demräcktedet medett ögonkast föratt de skulle börja skratta.
Mennär Marianne fick reda på attEster skulle flytta till stan blev det kaos ihenne.Hon rusade
in till Inga, helt utmattad. Henneskroppbar på ett raseri som hon intevisstevart honskulle rikta ochhenneshjärtavar fullt av förtvivlan. Honkastadesig på sängen ochgrät,intetyst utan med en sådan kraftatt rummet vibrerade. Gråten blevtill hulkningar,sedan tillett kvävt viskande.
–Varför? Honsatte sigupp ochsåg anklagande på sin mor.
–Varför får Esterbörja ienskola istan, men intejag? Inga suckade djupt. Honsåg trött ut, äldre än vanligt.
–Det beror på att hennesföräldrarhar pengar ochdet har intejag.
–Men om du bara berättar vem somärmin pappa, så skulle jag kanske ocksåkunna få åka tillstan! Hankanskehar pengar! Hankanske vill hjälpa mig!
Det blixtrade iMariannes ögon. Den vanliga försiktigheten var borta. Honhadeställt frågan många gånger förut,men denhär gången var det annorlunda.Hon hadenåttgränsen till vad hon kundeacceptera.
–Dukännerhonom inte,sadeIngatyst.Han borlångthärifrån. Hanhar inga pengar.
Marianne såg på henne medenblick som kunde ha skurit genom sten.
–Jag förstår inte hurdukan accepteraatt leva så här,att bo ochjobba sompigahela livet,att
bo iett rum med ett fönstersom knappt släpper in något ljus. Hardu ensvarit inne istora huset, förutom iköket förstås?Har du setthur de bor? Vi är väl intemindrevärda än de?
Inga försöktenärma sighenne,ville lägga sin hand på hennes axel, menMariannedrogsig undan.
–Jag kommer aldrig acceptera attlevasom du har gjort,aldrig!Det måste finnas ettannatsätt!
Hongick raktuturrummet bort motstallet. Detvar inteförsta gångenhon ifrågasattesin mamma, men något hade förändrats.Hon var inte längreett barn som undrade.Hon varen ungmänniska somkrävde svar.
NärMarianne öppnade dörrentill stalletsåg hon en gestaltdär inne, vidboxen,Pedro,och någon somstodnära honom, Ester.Mariannehörde hur Ester pratade med hästen, tystnästan som en bön. Hontog ett steg närmareoch harklade siglätt. Ester vände sighastigt om.
–Oj, Vadduskräms!
–Jag vissteinteatt du varhär.Jag trodde du åktetill stan. Vadpratadedumed Pedroom?
–Det vanliga. Hanlyssnar, vet du,mer än man tror.Marianne log snett.
–Ibland ser detfaktisktutsom att han förstår, när han lägger huvudet på sned, somnu. Han brukar göra så när jag sägernågot viktigt.
–Och vad sade du tillhonom idag då? frågade
Marianne.Ester svarade inte.Det blev tyst mellandem,för tyst.
–Jag måstegå, sadeEster hastigt.Deväntar nog med middagen. Vi ses.
Marianne blevståendekvar. Honhadetrott att det kunde bli som förr, attde kunde planeranågottillsammans,kansketilloch medleta efter hennes pappa. MenEster försvann genom dörren utan att se sigomPedro stod kvaroch såg på hennemed sina mörka ögon. Dendär sneda huvuddippen honhoppats på uteblev. Hanbara glodde, som om hanintealls förstod henne.
Mariannekände somomhela hennes värld hade glidit henneurhänderna. Gårdagenvar redan förbi ochmed den Ester.Hon vissteatt hon måste göra något.Hon villeintelevadet liv som hennes mamma gjorde. Honville hitta sinpappa.
På kvällen låg hon vaken.Hon komihågmammans skrivbordslåda, denmed brev ochpapper, somaldrig intresserat henne förut. Inga andades med jämna andetag. Marianne försäkrade sigom atthon sov, reste sigförsiktigt.Mörkret irummet var mjukt.Fullmånen lystesom en gammal lampa utanför. Honöppnadelådan. Det knakade. Honstelnade till, menIngarörde siginte. Hon togpappren ochsmög ut,sattesig på förstubron. Vinden var ljummen. Honbörjadeläsa. Några
dokument var ointressanta, kontrakt,formulär från kyrkan,något från ettpolitiskt parti. Men längst ned fannsbrev. Henneshänder skakade närhon öppnadedet första. Honläste orden långsamt, flera gånger.Iett av breven stod det en adress,iMotala. En uppmaning tillInga att komma dit.Marianne revavenbit av ettpapper ochskrev av adressen. Sedansmöghon tillbaka in mendåupptäcktehon att Inga var vaken.Ljuset från gryningen låg somen blek hinna över golvet.Inga hadeväntsig om isängen:
–Vad gör du? Varhar du varit? Marianne stannade till mitt isteget. Hennesröstvar lugn,nästanöverdrivet kontrollerad.
–Jag blevkissnödig ochvilleintestöra digmed mitt skvalande.Ingasuckademen kundeinte somna. Honstirradeupp itaket ochlyssnade på ljuden utanför,entuppi fjärran, en dörr som slog iblåsten,vinden somrörde lövverken. Hon vissteatt något höllpåatt glidahenne ur händerna, något viktigt.Dåsomnadehon. Marianne hörde åter Ingas jämna andetag ochladesig i sängen,gömde pappren under kudden, men honkunde intesova, bara tänka.
Solen hade ännu integått uppnär Marianne steg upp. Honrördesig tystsom om hon gick i sömnen. På stolen lågkläderna redan framlagda. Honklädde sig långsamt,metodiskt.Brevenlåg viktaiinnerfickan på jackan, tillsammans med
Utepågårdsplanenvar detsvalt ochstilla.Hon gick med snabba steg motlandsvägen, där bussen mot stan brukade stanna. Honvisstevilka tider den gick för hon hade hört drängarna prata om de olika tiderna,när sistabussengickhem från stan t.ex. men nu vardet förstabussen till stan hon skulle ta.
Närbussen närmadesig hördehon ljudet långt innan den syntes, detkarakteristiskaljudetfrån motorn, knarretnär den bromsade in vid hållplatsen.Hon klevpå, satte siglångt bak. Hjärtat slog så hårt så hon trodde chauffören skulle höra det. Hon fick hålla händerna iknät föratt de inte skulle darra.
Mariannestirrade rakt fram.Snart var fälten utbyttamot hus, bondgårdarmot trottoarer.
Honvar på väg!Hon skullehittahonom och hon skulle få veta!
NärIngavaknade sattehon sigupp isängenoch insåg direkt att någotvar fel, Marianne varborta!
Honropade:” Marianne!” Inget svar.
12 papperslappen med adressen. Honöppnade dörren försiktigt,som om hon fruktadeatt väggarna också skulle vakna. Inga låg medryggen mot henne ochandadesdjupt.Mariannestodtyst ett ögonblickoch sågpåhenne.Sedanvände hon sigomoch smög ut.
Först tänktehon attMarianne hade gått upp ochvar iköket.Men något skavde.Det varför tyst.Sängenvar slät, som om någon intesovit därhelanatten,ellerstigitupp mycket tidigt. En iskall känsla for genom kroppen. Honvisstedet nu.Marianne hadegettsig av.Ingasatte sig ned på en pall ochhöllhuvudeti händerna.Hon försökteandas lugnt,försökte tänka rationellt,men det gick inte.
Honvisste varför Marianne lämnat henne.
Marianne satttyst ibussen. Honhadetagit plats längstbak,tryckt sigmot fönstret ochlåtit världen susa förbi utan att riktigt se den. Landskapet förändrades, från välbekanta gärden och skogsdungar till tätarehusrader ochasfalterade gator.Hon höllhårt ilappen med adressen, somnuvar skrynklig av värmeoch handsvett.
Välframmeistantackadehon chauffören,som blinkade åt henneinnanhan kördevidare.
–Lycka till hörde hon honom ropa innan dörrarna stängdes. Somtur varhade hon hittatIngas pengaburk igarderoben, så hon kunde betala bådebussen ochtåget som hon vartvungen att ta för att komma till adresseniMotala.
Ingas arbetsuppgifterdenna morgonvar attkoka kaffeoch duka fram frukosteni stora huset. Det var en vana så inarbetadatt hon kundegöradet i sömnen. Menidagkändesdet annorlunda.Hela
13
kroppenvar seg som om luften blivittrögatt röra sig i. Hontog på sig förklädet,band dethårti midjan hushållerskanvar redanigång.
–Kaffe, Inga. Husherren ska ut tidigt.Inga nickade, sadeinget,började sitt arbete, hällde uppvatten, måttadeupp kaffe, tändeispisen.
Doften av kaffespred sig snabbt irummet.Hon rörde ikastrullen med gröt med sammarörelse som hon gjort tusentalsgånger förut.Det var något tröstande idet mekaniska, irytmen. Men tankarna for till Marianne,till allt hon aldrig sagt.Hon hade hållittysti så mångaår, för att skydda, föratt skona,för att det var enklast så. Mennukände honatt tidenhöllpåatt rinnaut.
Mariannehöll på att glida henne ur händerna ochhon vissteintehur hon skullefåhenne tillbaka.
På stationensattesig Marianne på en träbänki väntanpåtåget. Honhadetid kvar. Väskan var lätt.Hon hade bara tagitmed detnödvändigaste. I fickan låg nu den skrynkliga lappenmed adressen. Honsåg tåget rulla in på stationen. Den mörka järnmassan motmorgonljusetvar både skrämmandeoch lockande.När dörrarna öppnades steg honpåutanatt tveka.Sätet hon tog varnära fönstret.Hon villekunna se ut när tåget rullade iväg. Honvar ute på sitt livs äventyr.För första gången restehon ensam, bar sinegen vilja
som kompass. Honhade byttbussmot tåg, såg världenrullaförbi utanför fönstreti allt snabbaretakt.Framför henne satt en mammamed en pojkeiungefär sammaålder somhon själv.Pojkensåg på henne mednyfikenblick, mensade ingenting. Istället bad hansin mammaomen smörgås. Närkvinnan höllframen korvsmörgås framför näsanpåMarianneoch sade:
–Duser ut att behövanågot imagen. Då kunde hon inte motståfrestelsen.Hon togemot den ochtackadelågmält. De började prata. Det visade sig attdeintebodde så långtifrån adressenMarianne hade på sin lapp ochkvinnan uppmanade henne att komma hem tilldem närhon uträttat sitt ärende.
Det blevbörjan på en gemenskapsom skulle komma att vara länge.
Mariannehade hittatnumretpåporten ochstod nu framför dörren, därdet stod Olsonoch försöktesamla mod. Hjärtat dunkade hårt ibröstet. Honvisste attdet här varmålet med resan, eller åtminstone ettavmålen.Hon höjdehandenoch knackade. Dettog en stund innan hon hörde steg innanför.Dörren öppnades av en äldre kvinna i vit blus ochlångkjol. Honbar ett parglasögon med tunna bågar ochhadeenblicksom var både granskande ochvänlig.
–Ja, hej! Vadvilldu?
–Jag söker efter någon som jobbadehär för många år sedan. Jagtror attmin mammafödde mighär.Hon heter Inga. Kvinnanrynkade pannan, somomhon letadeefter något långtbak i minnet.
–Inga, ja det var många år sedan, menjag minns. Det spöregnade ochhon kominrusande helt genomblöt.Duhade bråttom ut. Honvar ung. Honvar ensam.
Marianne svalde.
–Vet ni om honfödde sittbarnhär?
–Ja, det gjorde hon, inteden förstaoch inte den sista somvar ensam. Menhon var tyst,väldigt samlad. Honsadeintemycket om fadern. Och när barnet,du, var född,stannadehon intelänge.
–Ingenskrev uppnågotomfadern?Kvinnan skakade långsamt påhuvudet.
–Intevad jag vet.Hon gavingen adress, inget namn.Bara ett förnamnpåbarnet,Marianne.
Mariannekändehur det värkte bakom ögonen. Honhade anat detta.Men detvar någoti atthöra det bekräftat, att det intefunnitsnågon pappa medibilden,inteens ianteckningarna,som fick något attsjunka inom henne.
–Tack, sade hon tyst.Tackför att ni berättade.
–Vill du vila en stund? frågadekvinnan.Jag har en liten soffadärinne.
–Nej tack. Jagska vidare. Jagträffade enkvinna ochhennes son på tågetoch de boralldelesi när-
Tvåflickorväxer upppåsamma gård, menmed helt olikafamiljeförhållanden.Den enaflyttar till stan och utbildar sig, denandra flyrentidig morgon motdet okända.Flickornakommeratt leva helt olikaliv,men ingenavdem glömmer denandra.Definns ständigt närvarande hos varandra.
Vadärdet somstyrvåraliv?Ödet? Guds finger? Slumpen? Jagsjälv?Min omgivning? Hurviktigt är detatt känna till sina rötter, föratt få ettbra liv?
Jaghar jobbathelamittliv inom folkhögskolan,bådesom lärare ochsom rektor. Svenskavar detroligaste ochviktigaste ämnet, därför harjag tagittag imitteget skrivandeefter pensionenoch försöker praktisera detsom jagengångi tidenlärde ut.Att skriva är ettbra sätt attlära känna sigsjälv.Att formulerasinatankar gör attman plötsligtförstår vadman tänker. Detfinns en sann historia bakomdenna berättelse, menden är svår-identifierad eftersom detmesta är påhitt.
Rigmor Windahl
