LINA LUNDAHL
Aldrig uträknad
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Lina Lundahl
Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-291-1
ALDRIG UTRÄKNAD
LINA LUNDAHL
Till mamma och pappa
för alla sagor, böcker och berättelser ni omgav mig med när jag var liten.
Det var där allt började.
Tack för att ni alltid har uppmuntrat min skaparlust!
KAPITEL 1
Lowa drar åt handlindan om vänsterhanden. Det känns som att hon har gjort denna ritual tusen gånger. Hon lindar tyget i en sista åtta, kring handleden och knogarna, innan hon noggrant fäster änden av lindan. Hon skakar loss kroppen och tar ett djupt andetag.
Lowa är en skicklig fighter och hon kan besegra nästan vem som helst i ringen, fast nu krälar oron likt ormar i magen. Hon gör ett par snabba boxslag i luften framför sig. Miros hot i morse har fått henne att släppa tankarna på att lägga sig i kvällens match och sedan sticka från stan. Hans ord ringer fortfarande i öronen: ”Det är ingen idé du funderar på att lämna Vipers, då kommer Adam få ett helvete.”
Lowa rullar axlarna. Hon funderar på Miros varning. Det han sa gnager i henne likt en vass tagg och hon kan inte släppa tanken på att Adam kan råka illa ut på grund av henne. Hon kommer att bli tvungen att lösa det här på något annat sätt, för hon kommer aldrig att utsätta Adam för fara, men stanna hos Miro tänker hon inte göra. Den saken är klar.
Lowa tränger bort tankarna på Adam och fokuserar på matchen. Hon har tappat räkningen på hur många matcher hon gått. De flesta har hon lyckats vinna, fast några gånger har hon förlorat och blivit skadad. Kvällens match kommer att bli tuff.
Lowa har sett mannen hon ska möta krossa sina motståndare vid flera tillfällen. Visst, hon är en skicklig fighter, men hur ska hon kunna besegra honom? Varje nerv i kroppen skriker åt henne att fly, trots att hon vet att det är omöjligt.
Blicken fastnar på den halvt raserade byggnaden mitt emot gränden där hon står. De gapande hålen till fönster liknar stirrande ögon, precis lika hotfulla som Miros.
När det prasslar till i den stora sophögen bakom vaknar Lowa till. Hon drar tillbaka en förrymd hårslinga, som lösgjort sig från hennes bruna flätade hår, och fäller sedan beslutsamt upp huvan. Hon är van vid att kämpa för att överleva, och kvällens match är bara en annan form av strid, tänker hon när hennes ögon sveper över gatan för att se till att kusten är klar.
Efter den senaste översvämningskatastrofen råder utegångsförbud i Linköping efter klockan nio och det gäller att hålla sig undan de ständigt patrullerande väktarstyrkorna. Hon tittar sig hastigt omkring innan hon vågar sig ut på gatan. Det krasar till under de tjocka skosulorna när hon trampar i en hög med glasskärvor. En skabbig, mager råtta ilar förbi ena husknuten med den långa motbjudande svansen efter sig. Antagligen hittade den inget att äta i sophögen. Lowas mage kurrar till. Det är inte bara råttorna som är konstant hungriga.
Med snabba steg går hon fram mot nedgången till tågtunneln och slinker in. Fotstegen ekar mot de kalla väggarna. Innan hon kommer ner till plattformen stannar hon till ett ögonblick och knyter händerna för att sedan snabbt sträcka ut fingrarna igen, för att samla mod.
Vid den avlånga plattformen möts Lowa av stanken från alla de församlade människorna. Deras ansikten är svarta av sot och smuts. Kläderna hänger likt trasor på de magra kropparna. Hon ser hur några klättrar upp från spåret och hon vet att de kommer från sina tillhåll i tunneln. De klipper med ögonen för att vänja sig vid ljuset. Lowa möts av trötta blickar, men samtidigt finns
det en gnutta hopp i dem. Alla är här för chansen att vinna lite pengar för att kunna mätta sina familjer ett tag till.
”Lowa!” hör hon någon ropa från folkmassan. Hon ser hur Finn, Miros promotor, är på väg mot henne. Han är huvudet längre än de flesta och alla flyttar på sig när han kommer, som om han äger hela plattformen. Han kör ner ena handen i fickan på den röd- och svartrutiga jackan. En blond hårtest faller ner och döljer de blå ögonen.
När han lyckats ta sig fram frågar han: ”Är du redo?”
”Ja”, svarar hon och biter ihop käkarna.
”Här”, säger han och räcker fram en näve piller. Lowa tar emot dem och döljer dem i handen.
”En extra kick”, mumlar han i hennes öra. ”Tänkte att du kunde behöva det”, säger han med ett hånleende. Han skulle nog inte ha något emot att hennes motståndare krossar skallen på henne ikväll.
Lowa ger honom en mörk blick och går bort till några av de stora plåttunnorna där eldar brinner för att mildra den förlamande kylan och för att lysa upp plattformen. Den fräna lukten av fotogen sticker i näsan och gör henne lätt yr. Hon vänder ryggen åt folkmassan och låter tabletterna försvinna ner i svalget. Hon försöker tränga undan tanken på vad det är hon stoppar i sig. Om hon har otur kan det vara en dödlig blandning. Pillren är hårdvaluta på svarta marknaden och många försöker sälja dåliga blandningar för att tjäna en hacka.
”Lowa”, ropar Finn uppfordrande. ”Skynda på!” Han vinkar åt henne att hon ska komma. Det måste finnas en utväg ur det här, tänker Lowa och just i det ögonblicket beslutar hon sig för att hitta den. Vad det än innebär. Hon går fram till Finn. Han busvisslar för att få de församlades uppmärksamhet.
”Ögonblicket vi väntat på är här. Det är dags för årets fight.” Pengar byter händer en sista gång.
”Ikväll ser vi Lowa, Vipers bästa fighter”, fortsätter Finn.
Spridda applåder och busvisslingar hörs. Lowa går in i mitten av folkmassan och rullar på axlarna för att få spänningen i kroppen att släppa. Hon känner hur pillren börjar verka. Hennes sinnen skärps och hon blir mer fokuserad på det hon ska göra. Det pirrar i kroppen, och viktigast av allt, hon känner sig stark.
In i ringen kliver en kille i hennes egen ålder och hon inser att det inte är Ivan, den motståndare hon trodde hon skulle möta. Den här killen ser ut att komma direkt från en reklamaffisch för svindyra träningskläder med sin gröna underställströja och ljusbruna combatbyxor, som ser helt oanvända ut. Trots de muskulösa armarna, de hårt hopknipna käkarna och den beslutsamma blicken som möter Lowas, väcks en strimma hopp. Förhoppningsvis är han bara ett snyggt paketerat skal och ingen vidare fighter. Med pillrens hjälp kanske det inte är omöjligt att besegra honom ändå. Hon hinner inte tänka mer förrän Finn presenterar killen.
”Vår andra fighter är Amir.”
Återigen applåderar och busvisslar folkmassan. Finn vänder sig till dem båda.
”Ni vet reglerna. Ni kör tills en av er ger upp eller inte kan fortsätta längre. I övrigt gäller inga regler”, säger han och flinar åt dem. Finn stiger åt sidan och Lowa höjer genast garden. Hon tar ett par steg bakåt för att kunna bilda sig en uppfattning om sin motståndare. Hon hinner inte göra mer förrän hon ser en hård näve komma farande. I sista sekunden hinner hon vika undan och ge Amir en hård knuff i sidan. Lowa konstaterar, utan omsvep, att han är snabb. Han spiller ingen tid utan är över henne igen.
Hon får ett hårt slag på ena axeln och tumlar baklänges. Adrenalinet pumpar i kroppen. Hon får upp armarna för att blockera ännu ett slag. När Amir backar undan för att behålla avståndet mellan dem och för att kunna gå till ytterligare attack ser Lowa sin chans.
Hon samlar kraft och får in ett snabbt och explosivt slag som träffar Amirs haka. Han kommer ur balans och Lowa fortsätter sitt angrepp med en rad välriktade slag mot Amirs huvud. Han lyckas snurra runt så att han befinner sig utom räckhåll för hennes nävar. Lowa blir överrumplad och missbedömer situationen. Amir utnyttjar misstaget och ger Lowa en rak höger. Den följs av en välriktad spark i bröstkorgen. Lowa tappar balansen och faller till marken. Hon drar efter andan för att fylla lungorna med luft.
”Lowa, för helvete, upp med dig!” skriker Finn. Hon hör hur publikens vrål ringer i öronen när hon försöker ta sig upp på fötter. Hon känner sig skakig och undrar om det beror på pillren hon tagit eller om det är smällarna hon fått.
När hon lyckats resa på sig ser hon rätt in i Amirs stålhårda ögon och då vet hon att slaget är förlorat. Den hårda knytnäven träffar henne under hakan och hon vacklar till. Innan hon faller ihop och slår huvudet i den hårda betongen hör hon hur stadslarmet börjar tjuta. Sedan blir allt svart …
2042: SVERIGE LIGGER I SPILLROR.
Naturkatastrofer och kon ikter har ödelagt landet. Det som återstår är en laglös ruin, styrd av väktare och gäng. 18-åriga Lowa har förlorat allt, men inte sin styrka. För att överleva slåss hon i brutala matcher åt en hänsynslös gängledare. När hennes enda vän försvinner, tvingas hon ta ett beslut för att inte också förlora sig själv. Hon måste kämpa för sin frihet.
ALDRIG UTRÄKNAD
är en rå och intensiv dystopi om styrka, svek och hopp i ruinerna av det som en gång var Sverige.
