Med stigande gÄshud pÄ armarna upplevde jag vÀrmen och intensiteten i hennes blick. Vi sÄg in i varandras ögon och jag kunde inte slita mig, jag kunde knappt blinka. Vem var hon?
ANDRA CHANS
GUSTAFSSON
KĂRLEKENS GĂRAN
KĂ€rlekens andra chans
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Göran Gustafsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-276-8
KĂRLEKENS
ANDRA CHANS
GĂRAN GUSTAFSSON
DEL 1
Orsak och verkan
ORSAK
Allt har en början, en start, en orsak.
Kapitel 1
Sommaren 1968 intrÀffade det som kom att förÀndra mitt liv. Den sommaren var jag visserligen bara ett barn men jag kommer tydligt ihÄg kÀnslan av att det som hÀnde var livsavgörande.
Just dÄ förstod jag inte vad det betydde men faktum Àr att allt jag skulle fÄ uppleva senare i livet berodde pÄ den hÀndelsen.
Det hÀr var starten.
PÄ 1960-talet bodde min mormor Sofia och morfar Bertil i ett hus strax utanför Göteborg och mamma och jag var ofta dÀr och hÀlsade pÄ. Trots att mormors och morfars hus var litet, tvÄ vÄningar med ganska smÄ rum, fanns det mycket att upptÀcka för en ensam kille som snart skulle fylla Ätta Är. SÀrskilt om man var som jag, en drömmare med stor nyfikenhet och en nÀstan överdriven upptÀckarlust. Jag sÄg Àventyr i allt och jag for runt som en virvelvind och lekte. NÀr mamma och mormor tröttnade pÄ mitt springande försökte de lugna ner mig genom att föreslÄ att jag skulle sitta vid köksbordet och rita eller lÀsa. Jag gjorde nÀstan alltid som de sade men oftast höll det bara en liten stund.
Nyfikenheten och rastlösheten tog lÀtt över och dÄ lÀmnade jag böckerna, ritblocken och serietidningarna pÄ köksbordet för nya upptÀcktsfÀrder.
Den hÀr speciella dagen blev jag nyfiken pÄ en dörr som jag av en slump upptÀckte i mormors sovrum pÄ övervÄningen. Dörren var klÀdd med samma tapet som vÀggen bredvid sÄ jag sÄg knappt att den fanns och jag hade tydligen missat den vid
alla andra tillfÀllen. Anledningen till att jag uppmÀrksammade den nu var att nyckeln satt kvar i lÄset och stack ut. Jag tittade fascinerat pÄ den stÀngda dörren och fantiserade om att det var en osynlig lönndörr som ledde till en annan dimension eller till och med rakt ut i rymden. Varför skulle den annars vara dold och se ut som en del av vÀggen, resonerade mitt ÄttaÄriga jag. Min nyfikenhet var stor över vad som fanns dÀr inne sÄ jag tog ett stadigt tag om nyckeln och vred om den. Jag var pirrig i hela kroppen nÀr dörren lÄngsamt öppnades. Min andning var ryckig och ögonen stora som tefat av upphetsning inför vad jag snart skulle fÄ se. Dörren gnisslade pÄ sina gÄngjÀrn nÀr den sakta gled upp. Luften som mötte mig var mycket svalare Àn den i sovrummet och med hjÀrtat i halsgropen kikade jag in genom den mörka öppningen. Trots dunklet sÄg jag att utrymmet var stort och avlÄngt och vid första anblicken verkade det vara fullt med möbler och kartonger. Det jag inte visste som barn var att ett sÄdant hÀr utrymme kallades för kattvind och att det var vanligt i gamla hus med skarpt sluttande tak. Kattvinden löpte lÀngs hela husets lÄngsida och mormor anvÀnde det till förvaring. Hon verkade förvara vÀldigt mÄnga saker.
Jag tog ett steg in i utrymmet och tittade mig omkring. Min syn anpassade sig gradvis frÄn ljuset i sovrummet till dunklet hÀr inne och jag kunde snart konstatera att det inte fanns nÄgra uppenbara faror. Jag sÄg en kontakt pÄ vÀggen och nÀr jag vred om den tÀndes en naken glödlampa i taket. Nu nÀr jag kÀnde mig tryggare började jag utforska de byrÄar och hyllor som stod nÀrmast dörren. Jag tittade igenom dem alla och de var fullproppade med saker. Det var böcker, tidningar, fickur, kompasser, leksaker, skor, klÀder och födelsedagskort frÄn sÀkert de senaste hundra Ären. Mitt intryck var att mormor och morfar hade sparat allt de nÄgonsin Àgt. PÄ golvet nedanför en av byrÄarna stod en fyrkantig lÄda och nÀr jag öppnade locket sÄg jag att det var en gammal resegrammofon. Runt omkring den fanns pappkassar
som var fyllda med stenkakor och min första tanke var att veva upp grammofonen och spela nÄgra av dem, men nÀr jag tÀnkte pÄ det en gÄng till sÄ vÄgade jag inte. Mormor skulle omedelbart höra vad jag höll pÄ med och eftersom det fanns mycket kvar att utforska sÄ ville jag inte bli pÄkommen och utmotad.
Vid sidan av byrÄarna och hyllorna stod en stor mÀngd flyttkartonger. De var travade pÄ varandra och tÀckte nÀstan hela golvytan vilket gjorde det svÄrt att komma lÀngre in, men just den hÀr dagen var jag extra ihÀrdig sÄ jag klÀttrade över kartongerna och klÀmde mig pÄ sÄ sÀtt förbi. Nu befann jag mig lÀngst inne i det stora utrymmet och mot yttervÀggen stod en stor lagerhylla. Det fanns kartonger pÄ alla plan i hyllan och min blick gled lÄngsamt fram och tillbaka över dem. Av nÄgon anledning fastnade ögonen pÄ en liten skokartong som stod ensam pÄ den mittersta hyllan. Det var egentligen inget speciellt med den kartongen jÀmfört med mÄnga av de andra men eftersom den stod ensam fick jag en kÀnsla av att den var viktig. Jag lyfte dÀrför ner den frÄn hyllan och stÀllde den pÄ golvet. NÀr jag tog av locket sÄg jag att det lÄg en tjock bunt svartvita fotografier i den. Ljuset frÄn glödlampan i taket nÄdde nÀstan inte hit bort men det var ÀndÄ precis tillrÀckligt för att kasta sitt svaga sken över innehÄllet. Jag plockade upp fotografierna och lade dem ett i taget bredvid mig pÄ golvet. NÀstan genast fastnade min blick pÄ ett fotografi som förestÀllde en ung kvinna. Det var en för mig helt okÀnd kvinna och hon satt bekvÀmt tillbakalutad i en hammock och tittade rakt pÄ mig. Hon hade lÄngt mörkt hÄr och var klÀdd i en ljus kortÀrmad klÀnning. Mina ögon spÀrrades upp av intresse och jag fascinerades genast av hennes fasta blick. Jag tittade noga pÄ henne och trots det bristfÀlliga ljuset sÄg jag att ett svagt leende spelade i hennes mungipor. Hon log hemlighetsfullt mot mig. Mina tankar virvlade nu runt i huvudet. Vem var denna mystiska kvinna som kunde fÄ en ÄttaÄrig lekfull pojke att stanna upp i sitt utforskande och bara stirra? Det var ett enkelt svartvitt fotografi
som förmodligen legat osett i mormors skokartong under mÄnga Är, men den vackra kvinnan pÄ bilden hade fÄngat mig. Jag upplevde att hon hade en sjÀlslig nÀrvaro sÄ jag tittade en gÄng till och mötte hennes ögon pÄ nytt. Jag kÀnde att jag befriade henne frÄn kartongens mÄngÄriga fÀngelse bara genom att se pÄ henne. Blicken var levande och stark och ingen av oss vÀjde undan. Med stigande gÄshud pÄ armarna upplevde jag vÀrmen och intensiteten i hennes blick. Vi sÄg in i varandras ögon och jag kunde inte slita mig, jag kunde knappt blinka. Vem var hon?
Efter en stund bröt jag ÀndÄ ögonkontakten och lade henne försiktigt Ät sidan och sÄ blÀddrade jag igenom de andra fotografierna. Efter nÄgra minuter kunde jag besviket konstatera att hon inte var med pÄ nÄgra fler och jag mÀrkte ocksÄ att ingen av personerna pÄ de andra fotografierna hade samma intensitet och nÀrvaro som hon. Det fanns flera fotografier av en annan kvinna som jag trodde var mormor som ung. PÄ ett av dem stod hon vid en grind med ett sÀdesfÀlt i bakgrunden och pÄ ett annat satt hon tillsammans med ett Àldre par pÄ en bÀnk framför ett hus. Antagligen var det hennes mor och far och alla tittade allvarligt in i kameran. Jag blÀddrade vidare och hittade flera bilder pÄ en liten flicka som jag anade var min mamma nÀr hon var liten.
NĂ€r jag tittat igenom alla fotografier flera gĂ„nger samlade jag ihop dem och lade ner dem i kartongen, dĂ€refter plockade jag upp fotografiet med den mörkhĂ„riga kvinnan. Jag studerade henne noga och konstaterade att vĂ„ra blickar fortsatte fastna i varandra. Ăven om jag var ung och fantasifull sĂ„ förstod jag nog nĂ„gonstans Ă€ndĂ„ att det inte var mig hon tittade pĂ„ utan pĂ„ den person som höll i kameran, men det kĂ€ndes som att det var mig hon sĂ„g. Vad tĂ€nkte hon nĂ€r fotografiet togs och varför upplevde jag henne sĂ„ intensivt? Det kĂ€ndes som om hon satt alldeles levande intill mig och jag var inte lĂ€ngre ensam. Det var en fantastisk och lugnande kĂ€nsla.
Jag kÀnde ett starkt behov av att frÄga mormor om det hÀr, hon
kanske visste mer och kunde berÀtta. Jag bara mÄste fÄ veta mer sÄ med fotografiet i handen trÀngde jag mig förbi alla kartonger och lÀmnade garderoben. Mormor och mamma var nere i köket sÄ jag rusade nerför trappan och sprang fram till mormor. Hon höll pÄ att göra i ordning fika till oss, de nybakade bullarna var upplagda pÄ ett fat och hon höll precis pÄ att hÀlla upp kaffe till sig och mamma. Ett glas hemmagjord jordgubbssaft till mig var fÀrdigblandad och stod pÄ bordet.
âMormor, mormor!â ropade jag med andan i halsen och viftade med fotografiet. âVem Ă€r det hĂ€r?â
Jag rÀckte fram fotografiet samtidigt som hon stÀllde ner kaffepannan och tog det frÄn min hand. Hon tittade pÄ det i nÄgra sekunder och ett sorgset leende framtrÀdde i hennes ansikte.
âDet var lĂ€nge sedan jag sĂ„g det hĂ€râ, sade hon till slut med lĂ„g röst och tittade mig i ögonen. âStefan, har du varit och lekt i min garderob?â
âJag lekte och hittade det dĂ€râ, sade jag snabbt för att slippa förklara mer. Jag tittade ivrigt pĂ„ henne. âMormor, vem Ă€r det?â
âDet hĂ€r var en vĂ€ldigt trĂ„kig historiaâ, svarade mormor med lĂ„g röst och tittade med vemod pĂ„ fotografiet. âAmanda, min kĂ€ra Amandaâ, viskade hon med vĂ€rme och det kĂ€ndes som att hon förlorade sig i minnen.
âAmanda?â svarade jag upphetsat och tittade pĂ„ mormor med uppspĂ€rrade ögon. Jag hade fĂ„tt ett namn!
âJa, hon hette Amandaâ, sade mormor och log. âDet var min allra bĂ€sta vĂ€n. Jag tĂ€nker ofta pĂ„ henne men det var lĂ€nge sedan jag sĂ„g det hĂ€r fotografiet. Varför undrar du det?â
âHon Ă€r sĂ„ vackerâ, fick jag ur mig.
âAmanda var verkligen vackerâ, instĂ€mde mormor och tittade pĂ„ fotografiet igen samtidigt som hon log sorgset. âMen tyvĂ€rr Ă€r hon död och har varit det vĂ€ldigt lĂ€nge.â
âDöd?â svarade jag förvĂ„nat och kĂ€nde att det knöt sig i magen.
âHon dog redan 1934, och det var pĂ„ tok för tidigtâ, suckade hon. âHon blev bara tjugotvĂ„ Ă„r gammal och om jag minns rĂ€tt togs det hĂ€r fotografiet sommaren innan.â
âVad dog hon av?â frĂ„gade mamma som satt vid köksbordet och lyssnade pĂ„ oss.
âPĂ„ den tiden kunde man dö av vad som helstâ, sade mormor och vĂ€nde sig mot sin dotter, min mamma Lisa. âAmanda fick en svĂ„rartad lunginflammation och mycket snabbt fick hon hög feber som aldrig gav med sig. Hon hostade hemskt och fick svĂ„rare och svĂ„rare att andas. Hon led mycket den sista tiden och dog efter bara en eller högst tvĂ„ veckor.â
âSĂ„ ni var vĂ€nner?â frĂ„gade mamma. âJag kommer inte ihĂ„g att du har pratat om henne.â
âDet var min bĂ€sta vĂ€n nĂ€r vi var unga, min allra bĂ€sta vĂ€nâ, upprepade mormor och jag sĂ„g att hon fick tĂ„rar i ögonen nĂ€r hon pratade om henne och tittade pĂ„ bilden. âHennes död kĂ€nns sĂ„ onödig nu men pĂ„ den tiden fanns det ingen medicin. Inget penicillin. Det var tyvĂ€rr ofta sĂ„, folk dog unga av Ă„kommor som man kan bota pĂ„ ett enkelt sĂ€tt i dag.â
âVem tog fotografiet?â frĂ„gade jag, lika ivrig som förut.
âDet var jag som gjorde detâ, svarade mormor och log mot mig igen. âGĂ„ nu upp och lĂ€gg tillbaka det i kartongen dĂ€r du tog det och sĂ„ kommer du ner och fikar med oss.â
Hon tittade pÄ det en sista gÄng innan hon lade det i min hand. NÀr hon Äter vÀnde sig mot spisen lÀmnade jag köket och sprang uppför trappan. Med fotografiet tryckt mot mitt bröst klÀttrade jag över alla flyttkartonger pÄ vÀg mot yttervÀggen. Jag lade henne överst i kartongen och tittade pÄ henne igen. Hon hette alltsÄ Amanda och var tjugotvÄ Är. Eftersom hon dött 1934 rÀknade jag mödosamt baklÀnges och kom fram till att hon var född 1912. Det var vÀldigt lÀnge sedan. Jag lade pÄ locket och stÀllde upp kartongen pÄ hyllan. Sedan gick jag ner till mormor och mamma och fikade.
TvÄ veckor senare besökte vi mormor igen. Jag fick brÄttom upp till garderoben och nÀr jag kommit lÀngst in plockade jag ner skokartongen frÄn hyllan och öppnade locket. Amanda lÄg överst, precis dÀr jag lagt henne förra gÄngen. Hon tittade upp pÄ mig och jag tog varsamt fotografiet i min hand. Hon satt lika behagfullt tillbakalutad i sin hammock som jag kom ihÄg. Hennes ögon mötte mina och jag rös i hela kroppen av hennes intensiva blick.
Jag hÀlsade vördnadsfullt pÄ henne.
âHej Amandaâ, viskade jag. âKul att se dig igen.â
Hon svarade inte men jag höll fast min blick i hennes och hoppades att hon sÄg mig. Hon var sÄ vacker och levande och jag ville veta allt om henne. TyvÀrr pÄminde jag mig om att hon varit död i en hel evighet och förmodligen skulle jag aldrig fÄ veta nÄgot mer. Det gjorde mig sorgsen.
Varje gÄng jag och mamma besökte mormor och morfar de kommande mÄnaderna och Ären smög jag in i garderoben för att plocka fram fotografiet och titta pÄ Amanda. Det kÀndes inte som att jag bara besökte mormor, jag besökte Àven Amanda och jag kunde inte lÄta bli att öppna skokartongen dÀr hon lÄg. DÀr jag ansÄg att hon bodde. Jag pratade ofta med mormor om henne och Àven om hon verkade glad över mitt intresse sÄ fick jag inte veta mer Àn att hon hade dött tidigt och att hennes familj varit hÄrt drabbad av död och elÀnde. Amandas intensiva blick som borrade sig in i min fick mig alltid att undra vem hon varit. Hur hade hon levt innan hon dog sÄ ung? Vad hade hon för intressen? Vem skulle hon ha blivit om hon fÄtt leva? Jag ville bara se Amanda igen och igen och jag skÀms inte för att sÀga att jag förÀlskade mig rejÀlt i henne. Det hÀr intresset, eller snarare besattheten, pÄgick under nÄgra Är och Amanda fanns stÀndigt i mina tankar. Hon blev en slags vÀn i mitt liv, en hemlig allierad i ensamheten. De dÀr stunderna tillsammans i den mörka garderoben gjorde oss bÄda mindre ensamma.
NÀr jag kom in i tonÄren dök andra intressen upp i mitt liv och Amanda föll mer eller mindre i glömska. Livet gick vidare och barndomens magiska vÀrld fick gradvis lÀmna plats för det mer vuxna liv som obönhörligt tog över. Min morfar Bertil dog 1979 efter en tids sjukdom och mormor följde honom i graven bara fem Är senare. Hon var sjuttio Är gammal nÀr hon dog 1984 och mamma Àrvde allt. Jag vet inte vad mamma gjorde med alla mormors och morfars saker men jag sÄg inte till vare sig skokartongen eller fotografiet av Amanda nÄgot mer under min uppvÀxt.
Kapitel 2
Ett Är efter mormors död var jag inte lÀngre den fantasifulla ÄttaÄring jag en gÄng varit och jag hade stoppat in bÄde barndomens bild av Amanda och den naiva förÀlskelsen djupt i minnets labyrinter. 1985 var jag tjugofem Är gammal och studerade matematik och fysik pÄ Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Min barndoms fantasier var ersatta av en mer vuxen önskan om att förstÄ mer om det universum vi bodde i, mÀnsklighetens plats i vÀrldsalltet och hur allt runt omkring oss hÀngde ihop. Jag hade alltid haft en önskan om att förstÄ sammanhang, orsak och verkan, och fastnade lÀtt i mina egna svÀvande tankar. Ibland tÀnkte jag pÄ hur jag som barn fastnat i fascination över den vidstrÀckta vÀrldsrymden. De myriader av galaxer, stjÀrnor, planeter och mÄnar som fanns dÀr ute, bortom det lilla klot vi bodde pÄ. Jag ville veta mer om universum inklusive dess matematik, fysikens lagar och tidens beskaffenhet.
Under studentÄren trÀffade jag Linda Thorén pÄ en fest och vi började umgÄs. Hon studerade till lÀkare pÄ Göteborgs Universitet och vi konstaterade tidigt att vi var vÀldigt olika men att vi trots det kÀnde attraktion till varandra. Vi trÀffades allt oftare och vÄra olikheter blev en balanspunkt för oss bÄda i en intensiv tid full av mÄl och ambitioner. Vi upplevde varandra som drivna och intelligenta och i eftertÀnksamhetens ljus var det nog den frÀmsta attraktion vi kÀnde. Vi passade helt enkelt bra ihop. Det fungerade hyfsat de första Ären pÄ grund av att vi delade tanken
pÄ att ha gemensamma mÄl, men nÄgon passion fanns inte. Vi kÀmpade sida vid sida för att fullborda vÄra utbildningar och söka oss ut pÄ arbetsmarknaden. Efter examen fick jag flera bra jobb som forskningsassistent och det hjÀlpte mig framÄt i karriÀren.
Linda blev anstÀlld pÄ ett sjukhus i Göteborg. Vi gifte oss nÄgra Är senare utan större tankar och kÀnslor, det var helt enkelt sÄ det skulle vara efter att vi varit tillsammans sÄ lÀnge.
Eftersom vi hade vÄra jobb och karriÀrer att tÀnka pÄ sÄ tog vi oss aldrig tiden att skaffa barn. Linda Àgnade sig Ät att arbeta och vidareutbilda sig som lÀkare och för mig var mitt forskarjobb betydligt mer Àn ett jobb. Det var ett kall. Jag fortsatte utbilda mig till matematiker och forskade en hel del i fysik. Jag försökte tÀcka ett brett omrÄde i min utbildning och forskning och det tog mycket tid och energi, egentligen allt jag hade.
à ren gick och bÄde jag och Linda avancerade inom vÄra respektive yrken. Vi gick mer och mer in i vÄra yrkesroller och en vacker dag insÄg vi bÄda att vi bara sÄgs nÄgra fÄ korta stunder Ät gÄngen, och dÄ inte ens varje dag. Hon arbetade mÄnga timmar om dygnet som lÀkare och höll förelÀsningar för lÀkarstudenter pÄ kvÀllarna. Jag Ä andra sidan var forskare och arbetade mÄnga timmar om dygnet med mina projekt pÄ Chalmers. Utan att vara arga eller besvikna pÄ varandra sÄ kom vi överens om att skiljas. VÄrt gemensamma liv var över, det hade runnit ut i sanden utan att vi hade reflekterat över det.
Det var egentligen hela berÀttelsen om mitt kÀrleksliv, kort beskrivet och koncist sammanfattat. Linda och jag skildes som vÀnner 1998 efter att ha varit tillsammans i tretton Är. Egentligen spelade skilsmÀssan ingen roll för vare sig mitt yrke eller min forskning. Jag arbetade lika lÄnga dagar, kvÀllar och ibland nÀtter som förut. Jag var trettioÄtta Är gammal och arbetade energiskt med de projekt min forskargrupp höll pÄ med, men jag hade precis startat ett eget projekt som jag inte pratade med nÄgon annan om. Jag hade stött pÄ en del intressanta matematiska
ekvationer och frÄgestÀllningar under vÄr forskning som jag inte kunde slÀppa och de ville jag utforska vidare. Det fanns ingen beröringspunkt med de officiella projekten sÄ jag Àgnade min lediga tid Ät det och jag mÀrkte att det intresserade mig mer och mer.
Mamma dog vÄren 2002. Det kÀndes tungt att hon var borta och jag hade inga syskon att dela sorgen med. Hon hann inte ens fylla sextiofyra Är och min sorg var blandad med ilska. Det var för tidigt för henne att dö och jag var arg för att hon rökt. De förbannade cigaretterna hon envisats med att röka större delen av sitt liv hade förkortat det rejÀlt. Dödsorsaken var naturligtvis lungcancer. SÄ med den kÀnslan i kroppen var det med tunga steg jag klev in i hennes hus för att se vad jag skulle göra med allting. Vad skulle jag kasta, vad skulle jag spara och vad skulle jag skÀnka bort?
Ădsligheten omfamnade mig redan i hallen. Mamma borde ha varit dĂ€r och mött mig, som hon gjort genom alla Ă„r, sĂ„ tomheten och saknaden kĂ€ndes verkligen i luften. Jag försökte mota bort kĂ€nslorna genom att ta tag i röjningen, rum för rum. Det tog tid och den första dagen hann jag inte alls lĂ„ngt. Under den andra dagen kom jag fram till utrymmet under trappan som ledde upp till övervĂ„ningen. Det var ett ganska litet utrymme men trots det hade mamma lyckats trycka in en stor mĂ€ngd prylar. NĂ€r jag röjt bort skurhinkar, trasor, kvastar, borstar och nĂ„gra gamla dammsugare av varierande kvalitet och Ă„rsmodeller sĂ„g jag att det stod flera kartonger travade pĂ„ en hylla och den översta var vĂ€lbekant. Det var mormors skokartong, den som för lĂ€nge sedan stĂ„tt lĂ€ngst in i den stora garderob jag upptĂ€ckt som barn. Jag hade inte sett kartongen pĂ„ mĂ„nga Ă„r och det sög genast till i magen. Gamla minnen störtade upp som en tsunami i mitt medvetande. Det var alltsĂ„ i den hĂ€r skrubben kartongen stĂ„tt under de Ă„r som gĂ„tt sedan mormor dog. Med nervösa
och fumliga hÀnder öppnade jag kartongens lock. Det lÄg nÄgra kuvert överst som jag lyfte pÄ och dÀrunder sÄg jag för första gÄngen pÄ mÄnga Är det lilla svartvita fotografi pÄ kvinnan som varit min barndoms förÀlskelse och kÀlla till djup förundran.
Den mörkhÄriga skönheten mötte pÄ nytt min blick och med en ilning lÀngs ryggraden drog jag ett djupt andetag.
âHej Amandaâ, viskade jag lĂ„gt nĂ€r jag tittade pĂ„ hennes vackra ansikte. âDet var lĂ€nge sedan.â
Alla kÀnslor frÄn barndomen kom upp pÄ nytt. Jag undrade i mitt stilla sinne hur jag lyckats förtrÀnga henne under hela mitt vuxna liv, hon som hade varit min hemliga vÀn under flera Är.
Hon satt kvar i sin hammock och hade inte Äldrats en dag sedan jag var Ätta Är gammal. Fotografiet var Àldre nu men intensiteten i blicken fanns kvar. Hon tittade pÄ mig rakt genom pappret. Det jag sÄg direkt nu som vuxen man var att hon var vÀldigt attraktiv. Jag tittade pÄ henne en bra stund och mÀrkte att mina kÀnslor definitivt inte försvunnit och jag undrade hur det var möjligt. De kÀnslor som bilden av Amanda frammanade hos mig hade jag aldrig haft för Linda. Jag kunde inte förstÄ hur sÄ starka kÀnslor kunde lockas fram bara av att Äterse ett gammalt fotografi. Jag kÀnde en stor lÀngtan vilket var en mÀrklig kÀnsla eftersom jag aldrig trÀffat henne. Men det var pÄtagligt för mig att inte nÄgon kvinna under hela mitt liv nÄgonsin fÄtt mig att kÀnna sÄ hÀr. Det var sÄ typiskt mig att bli kÀr i en död kvinna, en kvinna som dessutom dött lÄngt innan jag föddes. Det var oförklarligt och ologiskt. Jag suckade och strök tummen lÄngsamt över hennes ansikte innan jag lade tillbaka fotografiet i kartongen och satte pÄ locket. Jag tog kartongen i famnen, bar ut den till köket och stÀllde den i högen som skulle sparas.
Enligt mormor dog Amanda redan 1934 men en tanke grodde nu i min hjÀrna. Mitt arbete hade under alla Är handlat om fysik i en eller annan form och jag började nu förstÄ varför jag lagt
mitt fokus pÄ att studera en gren av matematiken och fysiken som jag kallade för temporalfysik. BÄde i mitt jobb och pÄ min fritid anvÀnde jag utrustningen pÄ min arbetsplats för att forska djupare i teoretisk matematik och praktiskt tillÀmpad fysik och det jag nu förstod var att mitt djupa intresse sammanföll med bilden av Amanda. Den lÀngtan jag haft sedan jag var barn hade fÄtt mig att göra det vÀgvalet, fÄtt mig att studera det jag gjorde. Det handlade om komplicerade matematiska modeller och nÀr jag vÀl förstÄtt hade jag förfinat dem och Àven ersatt vissa delar med mina egna teorier. Jag hade Àven forskat en hel del om elektromagnetiska fÀlt och höga energinivÄer. Vad jag skulle fÄ ut av det i slutÀnden var inte klarlagt, det kanske inte ens fanns nÄgot slutligt anvÀndningsomrÄde, men det var intressant och jag höll tyst inför mina kollegor och forskade vidare. Jag hade arbetat med mina egna teorier och experiment Ànda sedan skilsmÀssan frÄn Linda fyra Är tidigare och som med all forskning, speciellt grundforskning, sÄ blev de flesta experiment jag utförde ganska stora fiaskon. Men jag visste att i varje fiasko fanns det en lÀrdom sÄ jag förfinade lÄngsamt men sÀkert min matematik. Steg för steg fick jag fram en modell dÀr jag kunde ana ett embryo till att temporal förflyttning, det vill sÀga möjligheten att förflytta ett objekt i tidsdimensionen, inte bara var teoretiskt möjlig utan Àven praktiskt genomförbar. NÀr jag kom till den insikten arbetade jag Ànnu hÄrdare. Det var tungt att göra det hÀr helt ensam men jag ville inte blanda in nÄgon annan. NÀr jag nu Ätersett bilden av Amanda förstod jag att min drivkraft inte hade sÄ mycket med mitt intresse för vetenskap att göra. Allt stod nu helt klart för mig, jag ville uppnÄ tillrÀcklig kunskap om universums natur, och speciellt försöka förstÄ vad tid egentligen var, sÄ att jag nÄgon gÄng skulle kunna strÀcka ut min hand till Amanda. Jag ville överbrygga tidens begrÀnsningar för att uppfylla min djupaste dröm och trÀffa henne. Det var Amanda som var min drivkraft.
Min forskning var inte sanktionerad av universitetet. AnstÀllningen gick inte ut pÄ att forska om det hÀr och det var dÀrför jag gjorde det i hemlighet. Om jag nÄgonsin skulle nÄ mitt mÄl visste jag att jag inte skulle fÄ behÄlla forskningen och dess resultat för mina egna sjÀlviska behov. Det skulle vara en för stor upptÀckt för en enda person och jag skulle absolut inte fÄ göra vad jag ville med den. Tidsresor har genom alla tider varit omgÀrdat av mystik. För det första sades det att det var omöjligt att resa i tiden och om det ÀndÄ av nÄgon anledning skulle vara möjligt sÄ skulle det uppstÄ paradoxer. Fysiker och filosofer förutspÄdde att tidsresor skulle förstöra allt som fanns, vÄr historia, vÄr nutid och vÄr framtid. AlltsÄ verkligen stöka till det för oss alla. Den klassiska paradoxen som alltid togs upp var att jag Äkte tillbaka i tiden och dödade min farfar innan min far föddes. Om inte min far föddes skulle inte jag heller födas och dÄ skulle jag inte kunna resa tillbaka och döda honom. Det i sin tur skulle innebÀra att han överlevde och bÄde min far och jag kunde födas, och sÄ gick cirkelresonemanget runt. Jag hade inget svar pÄ den paradoxen. I alla fall inte nu.
Min forskning befann sig just nu i ett kritiskt skede och resultatet, om jag lyckades, skulle inte vara nÄgot annat Àn hÀpnadsvÀckande och revolutionerande. Det skulle fundamentalt Àndra mÀnsklighetens syn pÄ vÀrldens och universums beskaffenhet och vÄr personliga plats i den. SÄ jag tÀnkte inte sÀga nÄgot till nÄgon förrÀn jag var helt sÀker pÄ mina resultat och kunde visa upp ovedersÀgliga bevis pÄ att min forskning var korrekt. Om jag rÀknade rÀtt skulle jag ganska snart veta om jag lyckades eller misslyckades.
Bilden av Amanda dök upp i min hjÀrna igen och en ilning drog genom min kropp nÀr jag tillÀt mig tÀnka tanken att barriÀren som fanns mellan oss, de sjuttio Är av tid som kommit och gÄtt, kanske snart inte lÀngre var helt ogenomtrÀnglig. Hon och hennes vÀrld fanns nÄgonstans dÀr pÄ andra sidan men jag visste
inte hur tunn eller tjock barriÀren var mellan vÄra existenser. Jag mÀrkte att jag började tÀnka pÄ matematiken igen sÄ jag försökte
febrilt slÄ ifrÄn mig alla tankar pÄ forskningen och sÄ arbetade jag hÄrt nÄgra timmar till med att sortera mammas kvarlÄtenskap.
Efter det tog jag mormors skokartong och en del annat jag ville spara och packade in i bilen och Ă„kte hem.
Sommaren 1934 dog Amanda Henriksson, endast tjugotvÄ Är gammal. En svÄr lunginflammation tog hennes liv under den allra vackraste delen av Äret, veckan runt midsommar. Historien om Amandas alldeles för korta liv kunde ha slutat dÀr om det inte varit för Stefan Isaksson. Trettiofyra Är efter hennes död hittar den ÄttaÄriga Stefan ett svartvitt fotografi i en skokartong hos sin mormor. Fotografiet visar en ung Amanda som sitter behagfullt tillbakalutad i en hammock. Hennes intensiva blick och sjÀlfulla uttryck talar direkt till honom. NÀr mormor berÀttar att hon Àr död, och att hon varit det lÀnge, blir han ledsen och betryckt.
Tanken pÄ den vackra Amanda förföljer honom under uppvÀxten. Som ung man studerar han fysik och matematik och tack vare flera Ärs hÄrt arbete utvecklar han teorier som visar att tidsresor kan vara möjliga. En förhoppning tÀnds att han kanske kan trÀffa den kvinna som fascinerat honom under sÄ mÄnga Är. Om han lyckas nÄ henne, kan han dÄ rÀdda hennes liv och ge henne en andra chans? Vad skulle hÀnda om Amanda fÄtt leva det liv hon ursprungligen förvÀgrades?
Stefan och Amandas resa strÀcker sig frÄn nutid tillbaka till tiden omkring andra vÀrldskriget. Det Àr en berÀttelse om kÀrlek, men Àven om orsak och verkan. För ger förÀndringar av historiska skeenden bara positiva effekter? Om kÀrlek och empati kan frigöras, kan inte Àven hat och ondska?