9789181172751

Catherine Bicen

VÅRA RINGAR PÅ VATTNET

Våra ringar på vattnet

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Text: Catherine Bicen

Grafisk form: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8117-275-1

Catherine Bicen VÅRA RINGAR PÅ VATTNET

Prolog

Höggravid i den tryckande sommarvärmen gick hon längs den bullriga och dammiga bilvägen i utkanten av stan. Det var sen efter middag och de allra flesta var på väg hem från sina arbetspass. De slitna arbetarna vällde ut från de robusta portarna till stans fabriker som en likformad massa. Lite som en flock stressade gaseller som nervöst söker av sin omgivning för att spåra en eventuell fara. Medvetna om allt som lurar i skuggorna.

Vägarna packades fulla av bilar med förare som hetsigt slingrade sig genom de smala och tätt trafikerade vägarna. Ivriga tycktes de att få komma hem till den sköra tryggheten inom husets väggar. Bort från bevakande blickar och stränga regler.

Gatorna fylldes av människor som med monoton beslutsamhet rörde sig framåt. Från arbete till vila. Det hela övervakades av den strategiskt utplacerade polisen vid gatuhörnen och den mer strategiskt osynliga säkerhetspolisen någonstans i vimlet.

Det var bara åtta veckor kvar tills hon skulle förlösa nytt liv. Ett nytt, oskyldigt, obearbetat liv som skulle formas i ett samhälle som styrdes med järnhand. En plats där motstånd tystades obevekligt med alla tänkbara medel. Där moderlandet var avskärmat från omvärlden och inte tillät sina medborgare att ta sig ut ur dess isolerande fysiska gränser annat än i särskilda fall och med övervakarnas godtyckliga välsignelse. Här frodades nationalism och patriotism i det kollektiva medvetandet.

Trots den stundande glädjen bar hon också på en malande känsla av obehag. Som att det var lugnet före en vildsint storm.

Hon kunde inte göra sig av med den känslan hur hon än försökte.

Den gnagde och tilltog i styrka för var dag som gick. Hon försökte enträget tränga bort de olycksbådande tankarna. Hon visste att hon behövde fokusera på sitt ofödda barn. Hon skulle uppbåda tillräckligt med styrka för dem båda två.

Det hela hade börjat för fyra år sedan. Sommaren 1975. Hon var 17, han 30. Hon, fånge i ett land hon föraktade. Rebellisk, sökande och naiv, fast besluten att leva sitt liv i frihet utan den påtvingade och absoluta kontroll som regimen krävde. Han kom från Tanzania och flyttade till Rumänien för att nå sina drömmar.

Han såg med utforskande och nyfikna ögon på sitt nya värdland. För honom representerade Rumänien vägen till framgång, sista steget på en lång, utstakad bana som stundvis känts overklig och oåtkomlig. Han var så nära nu. Men vägen dit hade varit lång och hård. Hans framgångar bar med sig stora uppoffringar redan från tidiga skolår.

För att klara de avgörande proven genom skolans alla etapper hade han tvingats studera flitigt och alltför ofta avstå lek med de andra barnen i bygden. En lekfull barndom ersatt av flitigt studerande och ett stadigt fokus på en blomstrande framtid. Hans mamma som blivit änka när han bara var fem år satte sin tilltro till hans färdigheter och slet mödosamt för att försörja den stora familjen och för att göra det möjligt för honom att studera. Av tolv barn i den stora syskonskaran var det han och en äldre bror som korats till delegater av högre studier. De äldre generationerna satte sin tilltro till dem. De skulle lyfta familjen ekonomiskt och socialt och skapa bättre möjligheter även för kommande generationer. Han axlade ett tungt ansvar redan från sin debut in i skolväsendet.

Hon var en ung kvinna som levt ett hårt liv kantat av många motgångar. De hårda livserfarenheterna hade bepansrat henne med en barskhet och rakhet som kunde misstolkas för arrogans

och kyla. Att vid åtta års ålder ha förlorat sin pappa efter en längre tids både fysisk och psykisk sjukdom hade lämnat henne med en djup känsla av misstro till sin omgivning. Ett öppet sår som inte ville läka.

Hon kände att hon var annorlunda från sin omgivning redan från tidiga år. Hennes pappa kunde inte arbeta på grund av sitt sargade psyke och det var därför han var den som fick vara hemma med flickorna och sköta hushållet. Även om hon älskade att ha sin pappa hemma om dagarna så insåg hon snabbt att detta tillhörde ovanligheterna i 60-talets Rumänien. Normen var att åtminstone mannen i familjen arbetade och försörjde familjen.

Hon kände att grannarna såg med förakt på det okonventionella familjeupplägget. Hon hade få vänner och när hon väl var hemma hos någon vän var det inte ovanligt att föräldrarna avfyrade någon nedlåtande kommentar inbäddad i en finurligt ställd fråga. ”Åh, lille vän. Din klänning är alldeles skrynklig. Det kan inte vara lätt för din pappa att ansvara för så delikata uppgifter som tvätt och strykning.”

Hennes pappa var exotisk, kreativ, ifrågasättande och annorlunda. Ingen skulle någonsin ha vågat ställa honom mot väggen, utan det var flickorna som fick betala det sociala priset för hans okonventionella leverne. Ett leverne som förmodligen bidragit till att även hon kom att bli en tänkare, en analytiker och en sann idealist. Hon blev drabbad av repressalier både i skolan och på sin fritidspassions etablissemang – ridklubben, ledd av armén. Hon straffades för sitt ifrågasättande sätt även om hon höll tillbaka så gott hon kunde. Etablissemanget hade hotat med att skicka henne till de fruktade uppfostringsanstalterna. Hennes mamma lyckades övertyga dem om att det inte var nödvändigt.

Många år senare föll hon handlöst för den mörke främlingen som kom från en avlägsen kontinent och en verklighet så skild från hennes.

Han bjöd in henne i gemenskapen bland de utländska studenterna. Hon hade aldrig känt sig mer hemma. Hon kom till sin fulla rätt i den tänkande utländska elitens gemenskap. Men, det var inte ofarligt att umgås med utländska studenter i den alltmer misstänksamma staten.

De fångade så småningom den ökända säkerhetspolisens intresse. De var inte subtila. Både hon och han kunde se att de var följda. Det var tydligt att de observerades. En akt skapades kring dem och ungefär ett år in i relationen kallades hon till förhör i en av säkerhetspolisens anläggningar i stan. Det var en omskakande upplevelse. Hon visste inte om hon skulle komma ut från förhöret levande.

Den intensivt ifrågasättande och smått trotsiga framtoningen ersattes av en mer försiktig och genomtänkt persona. Hon lärde sig att välja sina ord och att se sig om ryggen.

Hennes mor hade haft förstånd nog att inse att hon inte kunde förbjuda sin rebelliska tonårsdotter att träffa sin nyfunna kärlek. Hon hade försökt med en annan strategi och vädjat till honom som vuxen, beläst och mer livserfaren att avsluta den ingångna kärleksaffären. Han var där på ett uppdrag – att erhålla en akademisk utbildning för att sedan ta vid en framgångsrik karriär i sitt hemland. Hennes dotter tillhörde en regim som inte tillät medborgarna lämna landet utan särskilt tillstånd. En icke godkänd flykt skulle försätta henne i livsfara. Kanske även honom. Nog måste han väl inse att det skulle vara för deras bådas säkerhets bästa att avbryta relationen? Om de inte lyckades fly landet, vilka var deras planer? Det var högst osannolikt att han skulle beviljas uppehållstillstånd när han inte längre var student. Deras relation var dömd att sluta illa, på ett eller annat sätt. Trots alla argument hon förde fram vägrade han avsluta relationen med hennes dotter.

Fyra år in i relationen blev hon gravid. Men hon var ung, 21 år och såg inga orosmoln. Han var en lugn och omhändertagande

gestalt med ett spännande och annorlunda sätt att se på livet. Hon var fascinerad av det liv han levt och kände sig upplyft av hans lättsamma och positiva karaktär. Även han hade varit med om förtryck som svart i en brittisk kolonialstat, men han hade ett mer avståndstagande och hoppingivande sätt att se på sin omgivning. Han trodde på att allt löste sig, förr eller senare, och han gick snabbt vidare efter nederlag. Han var skämtsam, karismatisk och rolig och hade ett rikt socialt nätverk. Hon visste att allt skulle gå bra så länge de var tillsammans.

Hon drömde fortfarande om att fly det kontrollerande och förtryckande samhälle hon fötts in i. Den saken hade inte förändrats.

Men ju närmre förlossning det blev desto mer hade hoppet börjat svikta och känslorna av oro och obehag börjat tillta alltmer. Varför hade han inte kommit? Inte ens hört av sig? Tänk om han inte kom tillbaka utan lämnade henne och deras ofödda barn helt till sina egna öden. Hur skulle hon uppfostra det oskyldiga liv hon bar på i detta slutna och totalitära samhälle?

Hon avbröt sig själv i tankarna. Hon kunde inte föreställa sig att han skulle kunna göra något så grymt som att lämna dem till sina egna öden och vända dem ryggen. Det måste finnas en förklaring. Något allvarligt och oförutsett måste ha hänt.

Hon hade inte hört av honom på lite mer än en månad nu. Det var inte likt honom. Hon hade försökt ta reda på vad som kunde ha hänt via hans studentkamrater på universitetets campus. Ingen sa sig veta något, men hon kände intuitivt att något inte stämde. Han hade åkt till Sverige för att säsongsarbeta på somrarna flera gånger tidigare. Det var inget nytt. Han brukade skriva kärleksfulla och mycket inlevelserika brev om sina upplevelser och intryck på den avlägsna skandinaviska halvön. Ofta även ringa.

Han tog alltid med sig pengarna från arbetet som bärplockare

till deras gemensamma besparingar inför det framtida hushållet. De skulle lämna Rumänien, tillsammans. Starta ett nytt liv i hans hemland på den exotiska östafrikanska kontinenten i den unga självständiga republiken Tanzania. Framtiden var ljus och hoppfull. Deras ofödda barn skulle få växa upp i frihet. Ett möjligheternas land.

Hon såg utopiskt på de många möjligheter som skulle erbjudas henne där. Hon hade velat påverka och förändra även i Rumänien, men hon insåg tidigt att det var nästintill omöjligt. Folket var rädda för regimen och vågade inte längre resa sig. De få som vågade försvann spårlöst, fängslades eller avrättades. Regimen hade kuvat sina en gång så ståndaktiga och tappra medborgare.

Med mindre än två månader kvar tills hon skulle föda bodde hon fortfarande kvar i sitt barndomshem med sin bekymrade mamma.

Planen var att de skulle gifta sig så fort han kom tillbaka. De skulle flytta in i en egen gemensam lägenhet och starta sin nya familj. Sedan lämna landet för att bosätta sig i hans avlägsna hemland så fort han var klar med sina studier. Snart skulle de leva tillsammans i den fria republiken Tanzania. Han skulle arbeta som veterinär efter att ha avklarat sin efterlängtade examen och hon skulle till en början ta hand om hem och familj. Sedan försöka få ett arbete som lärare på en av de många missionärsskolorna i landet.

De hade ansökt om att få ingå äktenskap två gånger tidigare, men blivit nekade. Till sin stora lycka hade de nu äntligen bifallits sin ansökan och de skulle kunna gifta sig så fort han kom tillbaka. Alla pusselbitar höll trots allt, äntligen på att falla på plats.

Men, den illavarslande känslan var där. Hon kunde inte tränga bort den samtidigt som hon var fast besluten att inte låta en obetydlig obehagskänsla stå i vägen för allt gott som skulle komma ut av frukten av deras kärlek.

Tiden gick fort. Fortare än vad som var möjligt för att reda ut alla praktikaliteter innan det lilla livet skulle komma till världen. Fortare än hon hann få svar på varför han dröjde.

Det var dags. Dagen hon väntat på i nio månader och som skulle förändra hennes liv för alltid. Hon skulle inte längre bara vara Eva, fabriksarbetare på Someşul. Nu skulle hon axla moderskapet.

Hon försökte samla all styrka för att klara den uppgift som nu låg framför henne. Smärtan var värre än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. Men med stöd av de handlingskraftiga, bestämda och barska barnmorskorna var det hela snart över. Det gick fort och inom ett par timmar hade hon sitt lilla flickeliv i famnen. Stora mörka ögon som sökte efter henne. Det var svårt att tänka sig ett före. Det verkade som att livet började nu.

Många gånger under de gångna nio månaderna hade hon ställt sig frågan hur det samhälle hon levde i skulle betrakta deras barn, en flicka av blandad härkomst. Hon tänkte bekymrat på den hårda kritik och mycket illasinnade behandling hon fått utstå för att hon valt att ingå ett förhållande med en svart man. Hatiska och föraktfulla kommentarer när de visade sig tillsammans ute bland folk. Ibland så hotfullt bemötta att de retirerade till att hålla sig inomhus, borta från folks rädslor och förakt. Släktingar och vänner hade brutit all kontakt och förnekat släktskap. Förhör och korrigeringssamtal för att hon beblandat sig med en utlänning. Allt för att sära på dem och straffa dem. Att umgås med utlänningar sågs på med misstro och ansågs ofta av staten vara ett hot mot den totalitära kommunistiska regimen. Regimen fruktade att de utländska influenserna skulle föra med sig andra och avvikande synsätt än de kommunistiska och att de skulle beväpna medborgarna med hopp om att forma ett annat samhälle. Även om visst utländskt samarbete tilläts så var det regimen som dikterade över formerna.

Skulle samhället acceptera frukten av den fördömda kärleken? Skulle det här barnet få utstå samma behandling som hon? Kanske värre?

Tankarna rusade otyglat i huvudet på henne och hon insåg den uppenbara och absoluta sanningen. Verkligheten var den att nu fanns bara de två tillsammans. Hon vågade inte sätta tilltron till en flykt just nu utan hon behövde stärka sig själv för att klara livet här och nu. Det skulle gå. Hon litade på att hon skulle klara det.

Hon var Eva, analytikern och möjliggöraren, modern, snart hustrun och hon skulle hitta en väg ut.

Tids nog.

Del 1

Eva

Det var skönt att vara hemma igen. Allt var sig likt, men samtidigt så totalt förändrat i grunden. Ingenting skulle någonsin kunna bli som förut igen.

Dagarna på förlossningsavdelningen hade varit påfrestande. Eva hade varit tvungen att rätta sig efter sjukhusets rutiner, som bland annat innebar att hon endast fick ha sin flicka hos sig under bestämda tider. Övrig tid hölls alla nyfödda i egna små plastsängar på hjul i gemensamma sovsalar. Eva hade längtat efter att få komma hem och själv styra över tiden med sin nyfödda lilla flicka och efter att få sätta sina egna rutiner.

Evas mamma och hennes äldre syster Ildi hade troget besökt henne varje dag på sjukhuset. De var bekymrade över situationen hon befann sig i, men de stöttade henne helhjärtat. De skulle göra vad de kunde för att underlätta för den nya familjen.

Eva hade tre månader med betald föräldrapenning för att vårda sin lilla flicka. Sedan var det dags att börja arbeta igen. Hon hade ordnat så att hon och hennes mamma arbetade olika skift så att de kunde turas om att ta hand om flickan. Katalin skulle hon heta. Efter Evas absoluta favorit till tennisspelare.

Dottern var vaken och nyfiken med tjockt, svart lockigt hår som omslöt det lilla huvudet. När Eva var ute med flickan för att utföra diverse sysslor flockades de nyfikna landsmännen runt vagnen. De ville känna på det tjocka, frissiga, mörka håret. Folk hade inte sett en bebis som hon tidigare. Hittills hade de, till Evas stora förvåning, stött på nyfikenhet och förundran och människor

som var genuint fascinerade av det lilla bruna barnet med stora mörka ögon och det annorlunda håret. Eftersom hon fått utstå rasistiska påhopp och kränkningar i sällskap med flickans pappa och hans afrikanska landsmän så var den här mer nyfikna reaktionen något hon inte riktigt förväntat sig. Hon hade utgått från att barnet som var av blandad härkomst skulle bemötas på samma sätt som sin pappa och hans landsmän.

Eva var ensam med sitt flickebarn. John hade fortfarande inte kommit och hon hade inte hört något från honom. Ingen verkade veta var han var eller vad som hänt.

Under de nästan fem år de varit tillsammans hade kontakten dem emellan aldrig upphört. Även när han varit i väg och säsongsarbetat hade han hört av sig, via brev och telefon.

Tystnaden oroade henne. Den var illavarslande. Men hon hade inte råd att låta sig dras med i oron och rädslan kring vad som dolde sig bakom tystnaden. Hon behövde vara närvarande, fokuserad och stark.

Hon var tacksam för sin syster som stått vid hennes sida när de flesta vänt henne ryggen till. Deras mamma hade varit skeptisk till hennes relation med barnets far och till och med bett honom lämna Eva ifred. Bekymrad hade hon fått backa undan när han vägrat avstyra förhållandet. John hade försäkrat Evas mor om att han älskade hennes dotter och att han skulle ge henne ett gott liv. Hur det löftet nu skulle infrias.

Modern litade inte på honom. Det var något med hans uppsyn och hans slingrande svar vid frågor om det gångna livet i hans hemland som fick henne att tvivla på honom. Han var retoriskt slipad, erfaren och karismatisk. Eva, ett naivt barn. Hon hade sagt till Eva att hans korta och avvärjande svar vittnade om oärlighet. Något dolt. Hon hade även sagt att så vacker och ung som Eva var så skulle det finnas gott om framtida uppvaktande landsmän. Eva hade svarat med en tonårings trots, att hon var vuxen nog att välja vem hon skulle älska. Även systern hade

stundvis fallit in i orossalvan, men hon insåg snabbt att det inte var lönt. I stället bad hon modern ha tålamod.

Nu när dottern ensam gått igenom sista etappen av sin graviditet och ensam och tappert kämpat sig igenom sin förlossning var allt hon kände kärlek. Kärlek till sin dotter och kärlek till sitt barnbarn. Hon hade kunnat hävda sin rätt i sina antaganden om barnets far, men hon avstod från vad hon tyckte var oviktigt i situationen.

Modern var själv änka två gånger om. Makar som gått bort alltför unga till följd av sjukdomar som med den tidens vård inte gått att behandla. Hon hade inte ingått äktenskap av kärlek utan mer av praktikalitet och tradition. Hon hade valt själv, men mer för att det var vad som förväntades av henne. Inte för att hon var kär. En form av respektfull kärlek utvecklade sig däremot så småningom. Hon hade därför ibland svårt att förstå hur hennes dotter kunnat bli så djupt förälskad i mannen. Hur kärleken fått henne att bortse från saker som sin egen säkerhet och trygghet. Hur hon kunnat ställa in sig på att lämna sitt eget land. Det enda samhälle hon levt i och kände till. Hur hon kunnat planera sin tillflykt till ett annat, okänt land där hon inte hade någon som helst trygghet och inte kände någon. Ett samhälle han utmålat till en utopi. En del av modern var glad att han inte kommit tillbaka. Vad skulle hennes dotter gjort på en annan kontinent, tusentals mil hemifrån? Ibland var hon så ofattbart naiv. Det var svårt att få ihop. Modig, ärlig, rak och med mycket integritet, men också en naivitet som vittnade om ett barns.

Eva förstod sin mammas oro. Ändå bortsåg hon från den. Bilden av det liv han målat upp var lockande i den gråa dystopiska verklighet hon levde i.

Hon valde att lita på honom fullt ut. Kanske var det sådan kärleken var. Att älska förutsättningslöst och villkorslöst. Att tillit och öppenhet var grunden för kärlek.

TIDIGT 1970-TAL I RUMÄNIEN. En ung kvinna vandrar genom den hårt övervakade staden, höggravid och ensam. Var är han någonstans? Varför hör han inte av sig? Snart är det dags att föda och då måste han finnas där, vid hennes sida.

När Eva och John möts är det ett laddat möte mellan två främmande världar. De faller djupt för varandra. Tillsammans drömmer de om ett liv i frihet, långt från orättvisorna i Rumänien. Drömmarna viskar om Johns hemland, Tanzania, och om platser där de kan få vara tillsammans utan att behöva be om lov.

Men verkligheten hinner ikapp och när Eva står ensam med deras nyfödda dotter och ett brev som krossar allt de byggt upp, tvingas hon omvärdera både kärleken och framtiden.

Våra ringar på vattnet är en självbiografisk roman om kvinnlig motståndskraft, rasismens ansikte och viljan att skapa en bättre framtid oavsett hur omöjlig vägen dit verkar. Det är ett personligt och politiskt porträtt av tre generationer kvinnor som bär på drömmar, trauman och styrkan att gå vidare.