KAPITEL 1
I gryningen vaknade Oscar Sabelsköld av solstrålarna som smög sig in i sovrummet på andra våningen i deras skärgårdshus på Härön. Ett hem som han och hans hustru Patricia så smakfullt, omsorgsfullt och varsamt renoverat till ett av kustens vackraste hus med en hög stenfot av bohuslänsk granit.
Yrvaket satte han sig upp i sängen. Huvudet kändes tungt och kroppen var trött. Han ville inte vakna men han var tvungen att gå på toaletten. Trägolvet knarrade under hans tunga kropp och sovrummet kändes alltför ödsligt och kallt. Han upptäckte, när han såg sig omkring, att Patricia inte låg i sin säng. Han tänkte att hon säkert hade somnat i soffan framför tv:n igår kväll men sängen var obäddad. Hon måste ha legat i den någon gång under natten.
Han gick till badrummet och sjönk ner på toalettstolen. Tankarna kretsade kring föregående kväll. En dusch kändes som ett måste för att kroppen skulle vakna. Medan han duschade funderade han på argumenterandet under gårdagskvällen, det kändes så onödigt. Efter en välbehövlig stund i duschen stängde han av varmvattnet och lät kallvattnet forsa över huvudet, kylan gjorde gott. Badhandduken fick göra sitt jobb. Sedan gick han, med badrocken tätt omsluten kring kroppen och en handduk värmande runt halsen, ner till köket för att göra kaffe till sig och sin hustru. Kroppen hade vaknat till och en kopp kaffe skulle göra underverk.
I trappan ner från övervåningen såg han ut genom fönstren
mot havet och det smala sundet mellan Härön och Tjörn. Ännu en vacker morgon även om vinden verkade vara kraftig, båtarna på andra sidan sundet gungade mer än vanligt.
Oscar gick runt på bottenvå ningen och fick inte ihop läget, var fanns Patricia egentligen? Hon var inte i soffan, på divanen eller någon annanstans. Han ropade hennes namn högt, men fick inget svar, huset var tyst. Det enda som hördes var vinden som ven i de översta stagen på masten i segelbåten vid bryggan. Sabelskölds egen brygga och sjöbodar låg precis nedanför deras hus men något var helt oväntat fel. Patricias transportbåt låg inte där den skulle. Var hennes båt stulen eller var hon själv på havet i sin båt?
Direkt, med en isande känsla, tänkte han igen på deras gräl kvällen innan, onödigt och ganska ovanligt för dem att gräla på det sättet. Deras träta kändes som ett öppet sår som gjorde ont och det sved inom honom. Diskussionen handlade om allt de tillsammans skapat under livet: företagen, husen, bostäderna och alla börsnoterade bolag som de investerat i. Det fanns många tillgångar och mycket kapital som behövde sorteras, hur och vad skulle deras barn ärva? Han ville planera för ett klokt och rättvist arvskifte. Det fanns mycket att ta hänsyn till och noga genomarbeta för att generationsväxlingen skulle bli så bra som möjligt för alla syskonen. Om arvsskatten dessutom skulle återinföras skulle stora delar av deras tillgångar skattas bort helt i onödan. Patricia förstod inte varför han tog upp detta politiska vänsterspöke igen, det fanns inte ens som ett förslag från regeringen. Hon hade inte gillat det han sagt och hans vilja att göra ett större arvskifte förstod hon inte. De var klara med sina utbildningar, alla utom sonen. Arvsfrågan skulle de ta senare, ansåg hon. Patricia tyckte att alla gåvobrev som barnen fått tidigare räckte gott. ”De har mer än vad de behöver redan nu”, var hennes ståndpunkt. Patricia ville att hon och Oscar skulle ta hand om det de skapat och fortsätta att bygga vidare.
Lätt packning borde gälla för dem båda, ansåg Oscar, framför allt när de började blir äldre. Patricia kände till detta argument även från tidigare pratstunder. Hon ansåg att det var tråkigt och absolut inte utvecklande eller något som hon gillade. Han fortsatte med sitt argumenterande, barnen behövde få reda på hur allt hängde ihop och hur allt kunde och borde fördelas. Jakträttigheterna på öarna behövde också redas ut. Jakten var ett känsligt område, inte bara i familjen utan även för flera öbor, det kände de båda väl till. Patricia var tyst och lyssnade inte på honom, hennes tankar fanns på annat håll och på allt hon ville göra. Grälet dog ut när Patricia satte på tv:n och la sig på soffan. Oscar gick uppför trappan och la sig för natten. Ingen av dem önskade den andra god natt.
Skärgårdshuset hade många rum och många ställen att leta på. I deras gemensamma arbetsrum gjorde Oscar en fasansfull upptäckt: vapenskåpet som stod i hörnet av rummet var öppnat.
Patricias kulvapen med kikarsikte stod inte på sin givna plats i skåpet och vapenfodralet, som alltid hängde bredvid, var också borta. Det var visserligen jaktsäsong men varför var kulvapnet borta och vapenskåpet öppet? Oscar fick inte ordning på sina tankar. Vid några tidigare tillfällen när han vaknat, och Patricia inte varit hemma, hade det oftast funnits en lapp på köksbordet med ett kort meddelande: ”Du sov, är i Skärhamn, hemma till lunch.”
Det fanns inte någon sådan lapp denna morgon. Oscar förebrådde sig själv att han varit en dålig lyssnare, inte bara igår utan vid flera tillfällen. Ångesten kom över honom när han planlöst sökte igenom undervåningen, men där var det helt tomt. Grälet hade definitivt urartat. Deras gemensamma liv var trots allt bra, ekonomiskt bekymmersfritt, mycket tack vare gåvor och arv från hans föräldrar. Men igår kväll hade måttet blivit rågat och känslor som varit nedtryckta så länge hade kommit upp till ytan hos dem båda. Grälet hade verkligen inte fört dem samman
i någon ny plan för deras framtid. Patricias ord ekade i Oscars skalle: ”Ta du ditt, så tar jag mitt!”
Hans svar hade varit kort och kyligt: ”Gör du det!”
De nådde inte fram till varandra. Hur kunde det bli så illa?
Varför kunde de inte prata som förr? Vad skulle de göra åt sin dåliga relation? Ingen av dem var intresserad av den andras svar.
Vinden var nordvästlig och havet mellan öarna byggde upp vågor, sikten var bra och väderprognosen sa stabilt väder. Några måsar seglade fritt över sundet men inte en båt var ute så långt Oscar kunde se.
Han funderade på vad han skulle göra. Ringa sjöräddningen, polisen eller grannen Björn? Han som alltid hade koll på båtar i sundet oavsett när på dygnet de seglade förbi. Deras hus låg nära varandra, Björns låg strax norr om Sabelskölds. Från början var det ett enkelhus. När fisket blev bättre byggde hans familj till huset för att få ett dubbelhus. Det blev med tiden ett generationsboende och där bodde Björn nu ensam som änkeman. Björn älskade havet som varit hans arbetsplats då som nu.
Stanna, tänk och agera, den metoden fungerade många gånger i affärslivet och i många svåra situationer som Oscar varit med om. Oscar kände sig helt ensam och förtvivlan kröp in i honom.
Vad ska jag göra? Var är du? tänkte han samtidigt som han fortsatte att leta efter sin Patricia i det tomma huset.
Rädslan tog överhanden och hans hjärna var tom på energi och handlingskraft. Hur kunde det bli så här illa? Det var helt tomt i huvudet på honom och känslan av att något olycksbådande hade hänt kom allt närmare och blev påtaglig. Han älskade Patricia och måste ta reda på var hon fanns.
Björn svarade direkt när Oscar ringde honom. Han lyssnade lugnt på när Oscar berättade vad som hänt. Björn förstod läget och berättade att han hört ett motorljud från en båt när det fortfarande var mörkt ute. Vem som suttit i motorbåten hade
han inte kunnat se, men det hade kunnat vara Patricias båt för han hade känt igen motorljudet.
Samtalet gav inte Oscar något lugn. Björn blev också bekymrad, han kunde inte ge något bra svar på varför hon tagit ett vapen med sig, för ingen skulle jaga denna morgon, vad han visste. Patricia var antagligen på väg någonstans men vart kunde Oscar inte förstå.
Föregående kväll hade Patricia gjort klart för honom att resorten på Lyr var ett viktigt projekt för henne och det ville hon komma vidare med. Hade hon tagit båten till Lyr? Men vapnet?
Han fick inga bra svar eller någon förklaring på sina frågor. Han önskade så innerligt att det legat en lapp på köksbordet med information om var hon var. Om hon var på Lyr eller i båten borde hon svara i telefonen, men det gjorde hon inte. Var det projektet på Lyr som hon skulle till, men varför i så fall så tidigt? Oscar kände till Lyrprojektet sedan tidigare men det var inte hans projekt, det var bara hennes.
Björn hade hört och sett en båt med en person gå norröver, det var Oscars enda ledtråd just nu.
Visst hade relationen mellan Patricia och Oscar försämrats under de senaste åren, det kände de båda. Men det som nu skedde var grumligt och otydligt. Patricia var viljestark, många gånger tog hon själv båten ut på havet för jakt eller hummerfiske. Skjuta sjöfågel eller något av öns rådjur, det gjorde hon mer än gärna. Han fick ingen ordning på sina tankar och grälet igår kom upp i hans huvud hela tiden. Patricia mörkade kanske något eller så ville hon bara bort från allt och komma tillbaka senare, tänkte han.
”Stanna, tänk, agera”, sa han med eftertryck. Oron bara tilltog, det var verkligen något som inte stämde. Morgonrodnaden, som lyste upp himlen med sitt varma rosa ljus, stod i tvär kontrast till det mörker som växte i honom. Han ropade högt: ”Vad ska jag göra? Var är du?”
De träffades i tonåren på Härön under några sommarlov. Dessa sommardagar var fyllda med bad och sol. Solbrännan djupnade och håret blev sommarljust på dem båda. Patricia gillade den solbrända grabben med sitt långa, ljusa svallande hår och alla sina tokiga påhitt. Oscars liv var så olikt hennes, ett liv som hon gillade och ville ha mer av. Hon var beredd att satsa på ett liv med honom, som i så fall absolut skulle förändra allt för henne.
Hon var kär redan då och älskade att vara tillsammans med honom. Han såg bara henne och vilken fin tjej med mycket driv och energi hon var.
De skrattade ofta åt på vilket sätt de blev ihop. Ett vinnande team, sa man om dem. Båda gillade att vara tillsammans och de kände sig privilegierade. Det gav dem möjlighet att passionerat utforska livet och förgylla det med resor, vänner och dessutom en skoltid som mestadels var rolig. Båda skaffade sig akademiska utbildningar och det gemensamma livet rusade på.
Patricia jobbade hårt för att nå sina mål. Arkitektutbildning och en projektanställning gav henne en bra start på yrkeslivet. Drömjobbet på Hartmans med möjlighet att bli partner gav henne en plattform och livsglädje. Hartmans Arkitektbyrå var en av de mest framstående i branschen med huvudkontor i Göteborg. De var alltid djupt engagerade i sina projekt och hade vunnit flera prestigefyllda arkitekttävlingar.
Patricia och Oscar gifte sig i Göteborgs domkyrka. Den unga familjen Sabelsköld fick två döttrar och en son. Patricia fick möjligheten att bli delägare och partner i Hartmans redan några år efter att de gift sig. Arbetet på arkitektbyrån var krävande och hon gillade utmaningarna i de olika projekten. Hennes tid med barnen var begränsad och Oscar, som fanns mer hemmavid, fick ta ett stort ansvar för deras familj med tre barn. Oftast var han tillfreds med arbetsfördelningen i familjen, men han saknade sin fru många kvällar då hon jobbade sent eller representerade firman på middagar. Patricia gav inte upp jobbet trots att åren
gick och det var dags för en ny fas med vuxna barn. Hon var chef för arkitektbyrån och kunde välja sina projekt och vilka hon arbetade med. Många gånger fick Oscar ställa upp mer än vad som kanske kunde förväntas i en modern och jämställd familj. Hon tog ingen notis om det, för han fanns oftast tillhands, vilket för henne blivit så självklart.
Oscar var mer en slow-starter som ville så mycket annat än att bara plugga och jobba. Bilar, båtar, golf, jakt och vinterresor till Alperna var mer intressant. Studier och jobb var viktigt men de stod alltid i andra rummet, först kom oftast alla hans intressen som barnen också fick följa med på. Oscars yrkesliv var näst intill förutbestämt av hans pappa: ett jobb i familjeföretaget. Medan Patricia kom från en familj med stadig förankring i arbetarklassen åkte Oscar ofta på en räkmacka tack vare sina föräldrars positioner i samhället och kapitalet som pappa Christian ärvt efter sin far, Oscars farfar. Pappan kom från en välbärgad familj där han var enda barnet och ärvde därmed föräldrarnas fastighetsbolag och investmentbolag. Christian arbetade jämt och arbetsdagarna blev långa. Det fattades inte något i familjen men pappan saknade empati och kärlek, något som mamma Hildur kunde ge desto mer av till deras enda son. Pappan stod för pengar, pengar och pengar. Det gav familjen en trygghet och en status. Hildur dog i cancer när Oscar bara var sexton år. Han saknade sin mamma och hennes närhet. Christian sörjde sin hustru mer än vad sonen kunnat ana. Sorgeprocessen för änkemannen blev att han arbetade ännu mer. För att få hemmet att fungera anställde han några personer som kunde hjälpa honom med matlagning och städning av den stora lägenheten. Någon ny relation ville Christian absolut inte gå in i. Köpta tjänster till hemmet och sonen blev det som fick gälla. Arbetet med familjeföretagen var allt för honom. Vid mamma Hildurs död fick sonen ärva en stor summa pengar och aktier. Pappan ville dela med sig och väcka sonens
intresse för familjeföretagen. Lustfyllda intressen och pengar gav Oscar en särställning i sin vänkrets. Värmen i hemmet, mammans kramar och omsorg, saknades. Glädjen, glöden och kärleken hittade han tillsammans med Patricia. Pengar fanns redan för ett gott liv. Oscar förstod ändå till sist att han behövde en utbildning och tog en master i business management. Det förvånade honom att det gick så lätt att plugga. Livet var ändå utstakat men likväl pluggade han på universitetet, mest för att bevisa att han kunde ta till sig kunskap och det var trots allt bra att ha en master i framtiden. Självförtroendet växte hos honom. Men hade han verkligen behövt binda fast sig så hårt med Patricia i unga år? Svaret visste han själv, han behövde henne i sin närhet och han kände sig lycklig över att dela livet med henne. Arbetet med familjeföretagen, som hans pappa ärvt efter Oscars farfar, utvecklades väl, han var insatt i firman och fick ta ansvar för stora frågor, även om pappan fanns där och bestämde. Han var alltid rädd för att talesättet ”förvärva, ärva och fördärva” skulle bli verklighet. Det plågade honom ibland när kraven på honom blev för stora.
Skulle allt gå överstyr? tänkte han nu där han irrade omkring i det stora skärgårdshuset. Rädslan för att det hänt Patricia något hemskt kom över honom. Men det fanns också en rädsla över att mista henne, kanske till John Rydström som hon ofta arbetade med i olika projekt. Oscar gillade inte deras nära relation i jobbet. Konferensresor och sena kvällar med after work förstärkte den känslan lika mycket som att de delade intresset för att dyka. John gillade att sportdyka och utforska det marina livet i havet, och det gjorde hon också. Några gånger hade de tagit Johns båt till Väderöarna för att dyka, det var inget som Oscar tyckte om. Det väckte hans svartsjuka och störde deras kärlek.
Var hon rent av otrogen? Han grubblade och tankarna, som inte var helt klara eller strukturerade, förde honom till hans
egen flört med Charlott Lööv. Det var en mycket kort relation när Patricia jobbade som mest. Det var en annan tid då, intalade han sig själv. Han hade försökt att glömma sin otrohet men nu kom hans samvete i kapp honom. Hur kunde det bli så tokigt den gången? Skammen fanns där trots att det var mycket länge sedan. Otrogen var han då, en enda gång, men aldrig mer. Ett litet äventyr som var mörklagt.
Var Patricia stressad av allt jobb och alla måsten? Hade hon också varit otrogen? Frågorna hopade sig i Oscars huvud och hans rädsla bara växte.
Oscar hade varit riktigt arg igår kväll och talat med hög röst innan han gått upp och lagt sig. Tyvärr kände han igen den reaktionen från sin pappa. När han inte fick som han ville blev hans röst tydlig, skarp och hög. Oscar gillade inte brösttoner och han ångrade sig djupt.
Trots att det var svalt i rummen på bottenvåningen var hans skjorta blöt av oro och svett. Han kände sig både olycklig och orolig, han fick inte kontakt med Patricia hur han än försökte nå henne på mobilen.
Oscar gjorde sig redo för att gå ut och leta. Det var redan förmiddag och ingen kontakt med Patricia trots flera försök. Om motorn lagt av eller om någon olycka skett skulle båten ligga i någon av de norra vikarna, vinden och strömmen skulle ta båten dit med Patricia, tänkte han. Hon och båten måste vara där om något gått snett. Oscar hoppades att han skulle få syn på båten och då kunna larma efter hjälp.
Vinden var fortfarande hård, träden bockade sig och de första torra höstlöven slets bort. Han gick norrut utmed den asfalterade vägen och vinkade in till Björn när han hastigt skyndade förbi hans hus. Att stanna och prata var inte aktuellt, han måste snabbt ut mot havet och leta.
Där asfalten tog slut och gruset tog vid gick han en bit till
innan den norra stigen kom. Det var en smal, slingrande stig mot kohagarna vid gården, ljungbeväxta hällar och klippor måste passeras innan havet och vikarna skulle bli synliga.
Oscar gick med korta snabba steg, orken fanns inte på samma sätt som tidigare i livet. Han flämtade och behövde egentligen vila, i backen upp till höjden var hans puls hög och kä rlkrampen gjorde sig på mind, men snart skulle han vara uppe på höjden och se havet. Det var det bästa sättet för att snabbt se havet norr om ön. Han hade sprungit där bland klipporna som pojke och även senare i livet hade han gått den vägen för att fiska eller bara leta efter drivved och annat som flutit i land.
Havsströmmarna förde ofta med sig vrakgods och annat, det visste Oscar. Några gamla spöknät och bråte som spolats upp bland klipporna, men inget mer. Han gick försiktigt över de mörka fläckarna av våta alger på klipporna, väl medveten om att stenarna kunde vara såphala. Under hällarna med svarta och hala alger fanns vassa havstulpaner som kunde skära sönder det mesta som slogs mot klipporna.
En brutal och ogästvänlig känsla kom över honom.
”Patricia”, ropade han och tog sig vidare till nästa vik med grynnor och kobbar. Med snabba steg tog han sig över flera hällar, vikar och uddar innan han nådde platsen där Jungfruviken låg.
Oscar kände väl till berättelserna om skeppsbrott och tända narrvardar, eldar som tändes förr i tiden för att lura fartygen att gå på något av de många grunden. Oftast drunknade hela besättningen. Panikkänslan och rädslan kom över honom när han ropade högt: ”Det får inte vara ett skeppsbrott, båten måste ligga här i en av vikarna. Du måste finnas men var är du?”
Hans röst överröstades av vinden och vågbruset. Oscar frös in i märgen, hans kläder var våta av svett, vinden var kall, han sökte med blicken över det skummande havet. Där ute vid grynnorna var det något i vattnet! Han stelnade till och skrek: ”Patricia!”
Var det verkligen en kropp som gungade där ute i vattnet?
Han kände igen kläderna och håret. Det var Patricia som låg där ute. Kroppen såg livlös ut med ansiktet vänt ner mot botten. Oscar grät och skrek: ”Patricia, jag kommer!”
Han tog sig snabbt fram genom det grunda vattnet. Smidig var han inte och krafterna började sina men adrenalinpåslaget tog honom fram mot platsen där Patricia låg. Oscar förbannade sin tunga kropp och sina vingliga ben. Ögonen blev fuktiga och blicken dimmig av tårar. Han torkade bort dem med handens ovansida. Havet var kallt och stenarna på botten hala och kantiga. Han stapplade fram alldeles för fort, halkade, vinglade till, fäktade med armarna för att få balans igen men föll bakåt och var oförmögen att ta emot eller bromsa fallet. Han föll handlöst och slog huvudet i en stor sten. Vattnet färgades rött efter att skallen slagit i det hårda underlaget. Hans tunga kropp gjorde fallet extra brutalt. Några måsar blev förskräckta och flög bort från kroppen som flöt ute i viken. Sedan blev allt stilla, bara vinden och vågorna var i rörelse runt kropparna som flöt i vattnet.
Kapitel 2
Grannen Björn ringde sin fiskekompis David och berättade för honom om telefonsamtalet med Oscar tidigare på morgonen. Oscar hade varit riktigt bekymrad och upprörd. Patricia var inte hemma och hennes båt var borta.
”Han undrade om jag hade sett något, han trodde att hon tagit sin båt tidigt på morgonen när han sov och det var mörkt ute. Jag tror det var henne jag såg i båten när jag hörde ljudet från en båtmotor. Den lät som en gammal Johnsson 25:a, du vet, hon har en sådan och det ljudet känner jag igen.”
David förstod att Björn var orolig och att han ville dela med sig av sin oro. Det kunde varit Patricia i båten. Båtens storlek, form och det tydliga motorljudet stämde. Båda männen var övertygade om att det var Patricia och hennes båt. Ingen av dem hade sett om hon och båten kommit tillbaka.
Oron gnagde i Björn och han kunde inte släppa tanken på att det hänt henne något. Han undrade om David kunde ta en sväng med sin båt och leta i de norra vikarna och se om han såg båten där. Davids båt var en äkta doris, en nytillverkad träbåt som båtbyggare i Henån byggde från gamla ritningar. Björn visste att David var rädd om sin båt men tyvärr var Björns motorbåt på varvet i Mollösund för service.
David lovade att han skulle ta sig ut med båten och leta, han behövde bara få ordning och avsluta arbetet vid sin brygga. Det låg grejer i vägen både på bryggan och i sjöboden där motorn till hans båt fanns.
Björn ringde David igen när han såg att Oscar gick förbi hans hus på vägen norröver.
”Jag såg Oscar gå förbi vårt hus och han verkade riktigt bekymrad, han gick fortare än vanligt mot norra stigen. Han stannade inte ens och pratade som han alltid gör annars. Tror du att du kan hjälpa mig att ta en sväng med din båt och kolla om du ser något? Kan du göra det, gärna nu direkt?”
David var klar med sitt jobb på bryggan och han skulle ta sin båt, köra nordväst och leta. När han något senare rundade de norra vikarna var vinden hård, han spanade in över de närmaste vikarna. Sjöhävningen var för kraftig för båten med dess rorsman, så han var tvungen att vända hemåt efter en stunds letande.
Båda männen försökte att ringa Oscar och Patricia flera gånger. De fick ingen kontakt med någon av dem. När David kom tillbaka och hade förtöjt båten vid sin brygga ringde han upp Björn som svarade direkt.
”Vi måste ringa sjöräddningen, de skickar säkert en båt som kan spana vidare, jag fick ge upp halvvägs ut. Det kan ha hänt något tragiskt.”
Läget var märkligt och sjöräddningen i Skärhamn behövde hjälpa dem att leta, det var de båda öborna helt överens om. David ringde därefter direkt 112 och berättade om situationen.
Sjöräddningens stora båt, Mai Rassy, kom från ett uppdrag nära Härön och rescuerunnern, Malin Felicia, kom från sin hemma hamn i Skärhamn. Båda båtarna gick med hög fart genom sundet mellan Härön och Kyrkesund och vidare norrut i rännan. Besättningen ombord kunde sjövägarna förbi alla öar, skär, grynnor och strömmar. Det som fick räddningschefen i den stora båten att stanna upp och spana extra noga vid Räbbeviken var att ett antal måsar flög omkring och skränade. Fåglarna verkade intresserade av det som låg där långt inne i Jungfruviken. Den mindre båten, rescuerunnern med sin förare och en ytbärgare,
tog sig in på det grunda vattnet och gick försiktigt in bland de många grynnorna mot de skränande måsarna.
Måsarna flög bort när räddningsbåten närmade sig. Det som mötte besättningen skulle för alltid finnas kvar i deras minnen och på näthinnan. Två kroppar, till synes livlösa, låg längre in i viken i det grunda vattnet. Båtföraren arbetade professionellt och tog sig in så långt det gick med båten. Båda kropparna låg stilla med ansiktena nedåt och huvudena var under vattenytan. Det verkade vara en man och en kvinna som flöt i vattnet. Ytbärgaren, som simmade in mot kroppen som låg närmast, tog tag i kvinnans seglarjacka och började simma ut till räddningsbåten med henne. Han blev andfådd trots sin mycket goda kondition. Vattnet var kallt och han simmade kraftfullt med kroppen släpande i vattnet efter sig. Det var slitsamt både fysiskt och psykiskt.
Mannen i räddningsbåten frågade honom hur han bedömde läget.
”Inga livstecken, jag hämtar den andra kroppen, det verkar vara en man.”
Ytbärgaren simmade in i viken igen mot den andra personen som flöt längst in i viken. Han fick vada in bland stenarna, fick grepp om mannens jackärm och simmade ut till räddningsbåten med kroppen efter sig. Ytbärgaren och båtföraren såg inga livstecken.
Räddningschefen följde händelsen från den större båten och stod i kontakt med räddningscentralen i land och gav en direktrapport. Kropparna, som var till synes livlösa och saknade kännbar puls, skulle bärgas och tas till Skärhamn.
Sjöräddningens personal tog upp kropparna med räddningsnät utmed båtens sida, proceduren gick värdigt, stillsamt och säkert till. När kropparna var ombord påbörjades upplivningsförsök som pågick hela vägen till sjöräddningens hemmahamn i Skärhamn. Räddningscentralen säkrade upp så att både läkare, ambulans och polis skulle möta upp vid bryggan. Räddningsbåten
höll god fart genom sundet vid Härön. Räddningschefen ringde till David och bad honom att, tillsammans med Björn, skyndsamt komma till bryggan vid färjeläget där en polisbåt väntade för att ta dem till sjöräddningens brygga i Skärhamn.
”Polisen vill tala med er, det har hänt en fruktansvärd olycka, de vill veta vad ni sett eller hört”, sa han, men berättade inget om vad som hade hänt.
Polischef Erik Mattson var på plats när polisbåten kom in mot kaj. Sjöräddningsbåten låg redan där med de båda kropparna. Han fick information om olyckan, tog sig snabbt dit och insåg att det var viktigt att hålla allmänheten borta från området. Han och en kollega spärrade av delar av hamnen med polisens avspärrningsplastband i blåvitt. Några personer utrustade med mobiltelefoner var redan på kajen nära räddningsbåten, de fick backa undan bakom avspärrningen. Bilder fick man alltid bra betalt för från allehanda medier och kvällstidningarnas hemsidor var snabba på att lägga ut nyheter.
Erik ansåg att avgränsningen måste respekteras så han bad en av sina poliser att stå vakt medan han själv gick ombord. Han blev bestört över det han såg. En läkare hade redan konstaterat att livet lämnat dem båda. Erik kände de båda som låg på räddningsbårarna, det var paret med det stora skärgårdshuset på Härön. Han sa inget mer än att han bekräftade att det var Oscar och Patricia Sabelsköld. Det rådde ingen tvekan om vilka personerna var. Oscar hade sin plå nbok på sig och i den låg körkort och kreditkort. Patricias mobiltelefon låg i hennes jackficka, tyvärr var den inte i ett vattentätt fodral. Identifieringen var nu säkrad. Vad som hänt dem kunde ingen berätta för Erik mer än att sjöräddningen fått ett larm och bärgat kropparna som låg i havet på nordvästra sidan av Härön.
Björn och David kom in i hamnen med polisbåten. Polischefen gick direkt ombord på båten och mötte de båda männen. Han
ville snabbt orientera sig om vad de båda kände till om situationen eftersom de hade larmat. Björn berättade att han tidigt, innan det ljusnat, hört en motorbåt gå norrut. Han fortsatte: ”Oscar ringde mig och var orolig för hans fru var borta, hennes båt låg inte vid bryggan, han sa att det kunde ha hänt henne något. Senare såg jag Oscar snabbt gå förbi mitt hus norrut utan att stanna som han alltid brukade göra. Jag ringde David som gick ut med sin båt, han letade på norra sidan av ön utan resultat, och ringde därefter sjöräddningen.”
Erik noterade männens berättelser med tidsangivelser för att få med så mycket fakta som möjligt i detta tidiga skede. Han förstod att männen önskade se paret och sa undvikande: ”Tack så länge, ni behöver inte identifiera dem för det har vi redan gjort.”
”Men vi vill se dem för vi känner dem så väl”, sa Björn.
”Ni båda har varit delaktiga i sökinsatsen, jag förstår er. Vi måste hålla informationen om vilka som har förolyckats tills vi har delgivit de anhöriga. Men jag vet att jag kan lita på er. Eller hur?”
Båda vännerna förstod allvaret och läget. Erik bad en poliskollega att visa dem kropparna. När de kom till aktern såg de två bårar med filtar som dolde kropparna. Polismannen lyfte på filtarna. Björn fick sätta sig ner. Han såg blek ut, det han varit med om idag var för mycket. Hans fiskekompis satte sig bredvid honom och la sin arm om honom. De satt länge tysta, sökte tröst och förståelse om vad som kunde ha hänt. De utbytte blickar och sorgen grep tag i dem. Björn dolde sitt fårade, sorgsna ansikte i sina stora händer, han grät. Så rätade han på sin krumma kroppsställning, lät händerna sjunka ner och landa i knät. Ögonen var fyllda av tårar när Björn blickade ut mot havet och med svag röst sa: ”Havet tog dem.”
Erik var med i aktern och iakttog, han följde männen tillbaka till polisbåten och beordrade dem igen att inte tala med någon om vilka de förolyckade var. Vad orsaken till olyckan var skulle
han och poliskollegorna utreda, rättsmedicin behövde göra sitt jobb för att förstå hur de dog.
I både Björns och Davids släkt fanns det män som omkommit när deras fiskebåtar blivit beskjutna eller sprängda under krigsåren. De hade inte haft något val, de hade varit tvungna att fiska för familjernas överlevnad. Men vad hade hänt med Patricia och Oscar?
Räddningspersonalen säkrade kropparna så att de värdigt och diskret skulle kunna lyftas av båten för att köras vidare till Göteborg och rättsmedicinska undersökningar. Paret Sabelsköld hade lämnat sin ö för sista gången. Sökandet efter vad som hänt dem påbörjades direkt.
Patricia och Oscar är andra generationen Sabelsköld. Deras förhållande präglas av kärlek men också av hemligheter.
När polisen får information om ett dödsfall måste polischef Erik Mattson utreda om det är ett olycksfall som skett, eller om de står inför ett mord. Ju djupare de gräver desto fler blir de uteblivna svaren. Allt är mörklagt.
Förvärva – ärva – fördärva är talesättet som familjen
Sabelsköld byggt sin framgång på, ett uttryck som nu börjar utmanas av nästa generations arvingar. Dimridåerna omkring familjens historia gör att relationerna inom familjen prövas, och den enighet som varit kring de så kallade ”goda investeringarna” bryts upp. Samtidigt är det ingen som talar när polisen ställer sina frågor.
Först när ett arvskifte sker, och en ny generation poliser söker sina svar hos Sabelskölds arvingar, börjar sanningen komma fram. Men när oceaner av hemligheter kommer upp till ytan, får de oanade konsekvenser. Går det att leva med dem?
Havet tog dem är en psykologisk spänningsroman om tystnad, svek, pengar och förlorade liv.
