Leah Karlberg Fors EN VLIDS VAL
En vlids val
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Leah Karlberg Fors Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-228-7
EN VLIDS VAL
Leah Karlberg Fors
Observera att denna berättelse innehåller känsliga ämnen så som psykiskt, fysiskt och sexuellt våld.
Prolog
De kom med eld. De var eld.
Och snart var de överallt.
Lågorna spreds från deras tassar och slukade marken. På några ögonblick nådde de folket. Skriken skar i öronen. Någon ropade hennes namn.
”Azelia!”
Mor tog tag i hennes arm och drog henne mot kristallen. ”Stanna där!” skrek hon i hennes öra. ”Titta inte in i elden! Be!”
”Vart ska du?”
Deras händer gled ur varandras. Mor tog sin trästav, ingraverad med ord på gudinnans språk. Hon höll den som ett spjut när hon rusade mot varelserna. Azelia ville ropa till henne att stanna, men rösten höll inte. Den röda flamman spred sig som en sjukdom. Folkets kroppar täckte det gyllene fältet. Vissa satt kvar i bönposition men nu utan huvuden. Azelia backade närmare kristallen.
Titta inte in i elden. Titta inte in i elden.
Hennes tankar tystnade. Det var för sent. Någonting tog över hennes sinne och en kraft lika förförisk som envis tvingade henne att se åt sidan. Hon stirrade in i dödens ögon. Varelsen var varken djur eller människa utan något däremellan, någonting den aldrig varit menad att bli. En zothir.
Marken skakade till. Hon föll, likaså gjorde kristallen. Den splittrades och lämnade ett sista döende ljus.
”Återvänd!” hördes fars röst någonstans. ”Återvänd till byn!”
Men hon kunde inte röra sig. Hon var fast i zothirens blick.
”Azelia!” Mor drog upp henne. Hennes välsignade stav var borta. ”Spring!”
De rusade över de rökfyllda fälten in i skogen. Grässtråna åts upp av trädens rötter och Azelia lyfte klänningen.
”Var är far?” ropade hon.
Skriken ökade. Tills allt blev tyst bakom dem.
”Titta inte bakåt!” skrek mor. ”Fortsätt!”
”Var är far?”
Hon snubblade. Mor släpade upp henne medan den kvävande tystnaden tog sig in i deras öron.
”Titta inte bakåt! Spring!”
De skyndade mellan träden. Alltid beskyddande, men nu bara hinder i deras väg.
Hon sprang i motvind trots att det var vindstilla, som om en osynlig kraft kämpade för att sakta ner henne. Aldrig hade yrseln varit så påträngande eller världen så suddig. Aldrig hade hennes fötter fått kämpa så för att finna sin väg.
Hon duckade för grenarna och hoppade över snåren.
Klänningen fastnade i en gren.
”Azelia!” ropade mor.
Hon slängde en blick bakåt och slet i tyget. Zothirerna närmade sig.
Jag fick vandra på planeten i tjugotvå år, min gudinna. Tack. Farväl.
Hon blundade och inväntade den brännande smärtan och eldens omfamning.
Mor skrek. Azelia såg upp. Zothirerna hade sprungit förbi henne och stod samlade i en klunga runt mor. Då hördes ett knäckande ljud.
Ljudet av en kropp som bröts.
Hon bet sig i läppen för att inte skrika. Hon slet i klänningstyget, kravlade in i en buske och tryckte händerna mot munnen.
Zothirerna skingrades och en av de väldiga lejonvarelserna steg fram. Mor låg i dess gap som en trasdocka.
Zothirerna förflyttade sig tillbaka mot fälten. De gick som djur men rörde sig som något annat. Målmedvetet, vaksamt, kontrollerat. När de befann sig en bit bort lade zothiren ner mor på marken framför en kvinna.
Azelia kisade mellan tårarna. Kvinnan omgavs av ett ljussken så starkt att det var omöjligt att se hennes ansikte, bara hennes själva siluett. I nästa ögonblick var siluetten borta. Likaså var zothirerna.
Och mor.
Kapitel 1
Azelia såg ut över folkmassan. Far höll i bönen. Hans röst var dämpad och orden försvann med vinden. Hon betraktade kropparna som färdades ut i havet på flytande, vita flammor. Kvinnor, män och barn.
Nästa kropp puttades ut i vattnet. Under den bleka huden skymtades fortfarande kristallhjärtats sken.
”De må vara borta, men deras hjärtan kommer att fortsätta ge sin kraft och energi till världen”, sade far. ”Till vattnet, till jorden. Kristallens kraft kommer alltid att leva kvar.”
För tusentals år sedan välsignade gudinnan människorna med kristallhjärtan, för att skydda mot solens dödliga strålar. Hjärtat försåg dem med allt nödvändigt för att överleva, och behovet av att äta och dricka försvann. Hjärtat förlängde deras liv, och i dag levde människor i hundratals år.
”Ni kommer alltid att tillhöra stammen Khawen, lika mycket nu som när ni fortfarande andades”, sade far. ”Kristallens ljus kommer aldrig att dö.”
”Kristallens ljus kommer aldrig att dö”, mumlade stammens medlemmar.
Kroppen flöt ut i vattnet. Azelia lät blicken vandra över människorna runt sig. De var vlider, ett troende folk som ägnade sina liv åt gudinnans lära och att värna om naturen. Hon var van vid att se dem skratta, le eller grimasera av frustration när stammens barn busade. Nu var de flesta stilla, den rosiga färgen på deras kinder borta.
En häst gnäggade. Alla vände sig om. Vagnar som lämnat byn för några dagar sedan rullade genom fälten med attackens offer. Under tyget vagnarna var täckta med stack fötter ut. Svedda hälar, bränd hud. Vanärade vlider.
Mördade vlider.
Hon höll mors dödskrans i handen. Mor var borta. Det fanns inget huvud att placera kransen på, ingen kropp att sända ut över havet.
Hon kastade kransen i vattnet. Den flöt iväg.
Folket på stranden gav sig av. Ytterligare en begravning skulle hållas i morgon. Hur många fler skulle det bli?
”Vi måste försöka minnas henne”, sade far. ”Inte sättet hon dog på.”
”Jag vill inte behöva minnas henne”, sade Azelia. ”Jag vill att hon ska vara här.”
De stod tysta. Allt som hördes var guldfältens strån som smektes av vinden.
”Jag har sänt ett brådskande bud om att hålla en samling”, sade far. ”De andra stamledarna kommer anlända inom kort.”
Hon suckade. ”Vi behöver tid att sörja, far.”
”Vi vet inte hur mycket tid vi har på oss.”
”Tid för vad?”
”Att förbereda oss.” Han strök de mörkbruna slingorna från hennes ansikte. ”Den vandrande kristallen attackerades. Vi måste tala med de andra.”
Stamledarna skulle komma från öst, syd och väst med sina sorgekransar och gåvor, men inte med någon lösning. Ingenting de kunde säga skulle få mor tillbaka.
”Varför?” frågade hon. ”Det finns inget vi kan göra. Ingen bön kan rädda oss. Elden är skoningslös och vi borde förstå det. Vi borde fly.”
”Och lämna guldfälten? Är det verkligen vad du vill?”
”Jag ser inte hur vi har något annat val. Vi kommer inte att klara oss själva.”
”Nej, det kommer vi inte. Och det är just det vi måste övertyga de andra ledarna om.”
Hon sökte efter svaret i hans ögon. Menade han vad hon trodde att han menade?
”Du vill att vi ska söka hjälp hos Worion”, sade hon.
Far nickade.
Halsen blev torr. Worion var en krigarklan vars uppgift sades vara att skydda folk från ondska. Huruvida det stämde var omdiskuterat och stammarna hade för många år sedan tecknat ett avtal att worionerna skulle hålla sig borta. Men kanske hade far rätt. Kanske skulle deras beskydd vara välkommet nu.
”Tror du att de andra stamledarna kommer att hålla med?” sade hon.
”Inte alla. Men det är bara en tidsfråga tills zothirerna återvänder. Det vi har bevittnat … ” Hans röst darrade. ”Det är en påminnelse om hur snabbt allting kan ske. Hur fort även jag kan tas från Khawen …”
”Säg inte så.”
”Och du kan bli ledare.”
Händerna blev svettiga. ”Jag är inte redo.”
”Du kommer att bli redo. Du ska få närvara och medverka i alla mina beslut, uppgifter och möten framöver. Prata med så många ledare som möjligt. Bilda dig en uppfattning om dem och deras följen, inte bara de du har träffat förut.”
Hon bet sig i tungan. Han kramade om henne och strök hennes hår. Hon blötte ner hans guldgröna tunika med sina tårar.
”Du kommer att bli redo”, sade han.
Det dröjde inte länge förrän stamledarna kom galopperande med sina följen.
Hon kände igen några av dem. Somliga hade hon gått i lära hos när hon var yngre men de flesta hade hon aldrig träffat. De var alla vlider, troende som handlade i gudinnans namn, men de var också ledare. Ledare med egna viljor, åsikter och minnen
färgade av historien. Hur skulle de ställa sig till fars förslag om att samarbeta med Worion, krigare som gjorde allt det vlider inte stod för?
När den sista ledaren anlänt samlades de vid byns största mötesplats, på en klippa mot havet. Trästolar stod i en ring runt en kristall som växt från marken, och över dem hängde ekarnas trädkronor som en sköld. Alla stolar var upptagna, utom mors.
Ledarnas närmaste rådgivare stod bakom dem, men inget annat folk närvarade.
”Jag hade önskat att det vore för att hedra gudinnan som vi samlats, men så är det inte”, sade far. ”För en kort tid sedan attackerades vi när vi var vid den vandrande kristallen. Vi överfölls av zothirer. Många föll. Min maka Wilmana Lorán, Khawens andra ledare och Azelias mor var en av dem.”
Allas blickar landade på Azelia. Hon sträckte på ryggen.
”Hon är med gudinnan nu”, sade en flintskallig ledare med vattenmålningar på huvudet. ”Det är de alla. Måtte de finna frid i den eviga döden.”
”Jag visste det”, sade en annan av ledarna. ”Jag visste att elden skulle återvända. Vi är dödsdömda. Eldens storhetstid kommer.”
”Är det möjligt?” sade en annan.
En rysning trevade genom kroppen. Det sades att gudinnan för tusentals år sedan stridit mot zothirernas herre, eldguden, och att de i striden båda försvagats och försvunnit. I hela sitt liv hade Azelia bett för gudinnans återkomst och trott att hon någonstans där ute hörde deras böner. Men om hon hörde, hur kunde hon låta detta ske?
”Det är tvåtusen år sedan eldguden stred mot vår gudinna”, sade far. ”Tvåtusen år sedan han försvagades och försvann. Men hans återvändo är inte omöjlig. Zothirerna är eldens varelser.”
”Är det vad eldguden vill?” sade någon annan. ”Vill han få världen att brinna? Utrota oss alla?”
”Jag har inga svar”, sade far. ”Men våra stammar och riken är i fara.”
EN VLID.
EN WORION.
EN BOCK.
Vliden Azelias värld raseras när hennes mor dör och hon tvingas iväg till krigarklanen Worion för att säkra sin stams beskydd.
Worionen Kindell, krigarklanens nästa överste, kämpar mot elden lika mycket som hon kämpar för att bevisa sitt värde, till den dag hennes far plötsligt får andra planer.
Bocken Dondara lever ett utstött liv på örnryggen i bergen, när elden en dag sänder henne och hennes folk på flykt. Men liksom elden kan bränna och förhäxa, kan den ge värme. En värme som kommer att väcka något inom dem alla.
EN VLIDS VAL är den första delen i trilogin om Etheria och riktar sig till vuxna. Det är en fantasyberättelse som handlar om att hitta sin egen röst och om valen man behöver göra för att överleva. Det är en berättelse om mörker: om det vi blir lärda att frukta, om det vi inte ser och om det som fi nns där vare sig vi vill det eller inte. Frågan är vilket mörker vi väljer att bekämpa.
