Tidigare utgivning: Väktarens gåta (2021)
Övre häxans gåta
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Irina Eckhoff
Grafisk form: Visto förlag
Omslagsillustration skapad med hjälp av AI tillsammans med Irina Eckhoff
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-224-9
Alice var inte på humör, hon var arg på sig själv.
Idag var det höstterminens sista dag och eleverna i skolan hade fått sina terminsbetyg. Bland Alices höga betyg fanns det ett enda E. Oturligt nog i historia.
Men det var inte det välförtjänta betyget som gjorde henne olycklig i väntan på vinterlovet och julklapparna. Det dåliga humöret hade ett annat ursprung. Farmor Zina, som en gång i tiden undervisat i historia, hade hämtat henne från skolan idag. Utan att själv veta varför hade Alice ljugit för sin farmor om att hon hade fått ett A i detta ämne. Den snälla gamla gumman hade genast trott henne. Hon hade kramat om sitt barnbarn stolt och bjudit henne på fika på ett barnkafé för att fira det. Och nu, medan farmodern pratade glatt med en man vid kassan, i väntan på beställda chokladmunkar, satt Alice med dåligt samvete vid ett bord, längst in i lokalen och stirrade bittert på väggen mitt emot.
Det var en helt vanlig slät betongvägg, målad med ljusgul oljefärg. För att den inte skulle verka alltför tråkig var den prydd med en stor väggmålning. Bilden på väggen föreställde prinsessan Rödhaken och hennes elaka styvmoderdrottning ute på en smultronäng.
Den färgglada sagobilden förbättrade inte Alices humör eftersom konstnären hade avbildat just det ögonblick i sagan när drottningen hade förklätt sig till en gammal blomsterhandlare,
och räckte fram en vacker ros med giftiga taggar i utbyte mot prinsessans välfyllda korg.
Alices inre irritation bubblade inombords och manade henne till att göra något för att få utlopp för sina känslor. Efter lite betänketid sträckte hon på sig och snärtade till drottningens hand som höll i blomman.
Tanten på väggmålningen rörde plötsligt på sig. Med en genomborrande blick fixerad på Alice lutade hon sig fram och nöp flickan i örat. Alice föll chockerat ner i stolen igen, men innan den onda drottningen åter stelnade i sin tidigare position föll ett litet föremål ur hennes förkläde. I lampans sken glittrade det till och sjönk genom det målade gräset ner i Alices öppna skolryggsäck som låg på golvet. Allt hände så snabbt att ingen lade märke till det.
”Varför stirrar du så på den här väggen?” frågade farmor. Gummans röst förde Alice tillbaka till verkligheten. ”Här har du munkar med kokostopping, som du brukar vilja ha det.”
Alice ryckte till och skakade på huvudet så att hennes ljusa flätor snärtade till kinderna.
”Farmor, jag har ändrat mig. Jag vill åka hem.” Hon grep tag i ryggsäcken och sprang mot utgången i sådan fart att hon nästan drog stolarna med sig.
”Jag förstår mig inte på den där tösen”, sa farmor Zina och packade ner munkarna i en papperspåse. ”Hela veckan tjatade hon på mig om att få komma hit, och nu rusar hon ut härifrån som om någon hade bitit henne.”
Den gamla gumman anade inte hur nära sanningen hon var. Det första som Alice gjorde när hon hoppade ut genom dörren var att gnugga sitt ömma öra.
Viktorias dag var mycket bättre. Hon var färdig med terminens svåraste tenta och lämnade tentasalen med gott samvete. Nu
kunde hon äntligen slappna av och njuta av de trevliga planerna som hon hade inför helgen.
Pappa hade föreslagit att hela familjen skulle åka till campingen utanför staden, och fira nyår där med att åka skidor. Idén verkade underbar. Campingen var ett populärt semestermål och vintern kom slutligen ihåg att dennes tid hade kommit. Mamma å andra sidan ansåg att pappa inte hade återhämtat sig tillräckligt sedan bergraset. Han lovade att inte anstränga sig för mycket, och följa ”husläkarens” ordinationer, men mamma gav sig inte.
Medan Viktoria grubblade över hur hon kunde övertala mamma till att gå med på denna resa, kämpade hon sig ut mot utgången längs universitetets bullriga korridorer.
”Se upp, snygging!” En av studenterna stormade förbi och slog nästan omkull henne i farten. ”Oh la la, vilka fina blå ögon!”
”De är faktiskt grå”, snäste hon.
”Ja ja. Jag hade gärna stannat hos dig, raring, men jag måste tyvärr kila vidare.”
”Du kunde ha bett om ursäkt istället”, mumlade hon, men han var redan borta.
”Ingen fara, det gjorde inte så ont”, hörde hon en manlig röst i sitt öra.
Hon vände sig om. Ett steg ifrån henne stod en finklädd mörkhårig kille med ett brett hånflin på läpparna. Han fångade upp hennes ifrågasättande blick och sa: ”Damen har vassa klackar.”
Han rörde på ena foten. Hon sneglade på hans välpolerade skor. Hennes ena stövel hade lämnat ett tydligt dammigt skoavtryck på dem. Hon rodnade.
”Det är inte nödvändigt att be om ursäkt. Det var inte damens fel”, tillade killen.
Hans tonläge provocerade fram ett kyligt gensvar.
”En tung sten har lyfts från mina axlar, herrn”, sa hon och vände på klacken. Hon kom dock inte långt för i samma ögonblick dök en kortvuxen tjej med illröda lockar upp bredvid henne.
”Tjena Viktoria. Aha! Så ni har redan träffats?” utbrast hon.
”Hej Tomka.”
Viktoria bet sig i läppen. Ända sedan hon hade funnit diamantskrinet med Kosjtjejs stenhjärta gjorde hon allt för att undvika sin väninna. Detta eftersom hon kände sig oförmögen till att varken reda ut det som hade hänt eller låtsas som att inget hade hänt. Tentor gav henne en bekväm ursäkt för att hålla sig till korta och obetydliga konversationer som ”Hej, hur är det?
– Bra – Hej då”. Just nu skulle det också vara skönt att få smita iväg, men Viktoria tvingade fram ett leende.
”Vi sprang bara på varandra. Jag råkade trampa på hans fot, oavsiktligt.”
Den mörkhåriga killen bekräftade det med en nick men fortsatte att titta på henne med samma hånleende.
”Viktoria, det här är Jakob. Tjaa …” Tomka gav henne en menande blick. ”Du vet, jag berättade för dig om honom förut.”
”Eh?”
”För några veckor sedan. På vägen från biblioteket. Kommer du inte ihåg?”
En fantastiskt vacker prins med underbara chokladfärgade ögon, mindes Viktoria vagt. ”En oväntad bekantskap från den senaste tjejkvällen.”
”Tror du på oväntade bekantskaper?” Jakobs röst var honungslen.
”Jag upprepar vad jag hörde”, sa hon och tog ett steg tillbaka. ”Jag hoppas att ni ursäktar mig, men jag måste gå.”
Tomka grep tag i väninnans ärm. ”Vänta! Vad gör du i helgen?”
”Jag ska åka till campingen med föräldrarna. Vi kommer förmodligen tillbaka efter årsskiftet.”
”Okej.” Tomkas ansiktsuttryck avslöjade en tydlig besvikelse.
”Jag slår vad om att du också kommer att ha fullt upp.” Viktoria sneglade på Jakob. ”Jag är säker på att din bekant här inte kommer låta dig bli uttråkad under denna storhelg.”
”Jag kommer att göra allt som står i min makt”, sa han med en bugning. ”Jag lovar.”
I den bortre delen av korridoren öppnades dörren till en föreläsningssal. Studenterna i Tomkas klass kallades in för tentamen, varpå Viktoria passade på att lämna byggnaden.
Det första låset på diamantskrinet är förseglat, och Viktoria ser fram emot att få njuta av sitt kommande jullov. Den onde
Kosjtjejs ande kämpar dock fortfarande emot och försöker bryta sig loss från sitt fångenskap medan häxorna utmanar Viktoria för sin egen vinning.
Återigen måste Viktoria, lillasystern Alice och katten
Jefimka ge sig ut på äventyr för att lösa gåtor och leta efter sigill till diamantskrinets lås. Tiden är knapp – de har bara två veckor på sig att hitta nästa sigill!
Häxan Go-Go gör dessutom allt i sin makt för att försäkra sig om att Viktoria lider ett nederlag. Och som om det inte vore nog dyker Viktorias gamla vän Tomka upp mitt i allt med sin mystiska pojkvän.
Kommer Viktoria att lyckas hantera allt detta på så kort tid? Och döljer häxans profetior något mer fasansfullt?
Följ med på en oförglömlig resa full av magi och vänskap i kampen mot det onda!