DETÄRINTE ÖVER NÄR DETÄRÖVER
Om barndomstraumaoch dess okända konsekvenser
DET ÄR INTE ÖVER NÄR DETÄRÖVER
Om barndomstrauma ochdess okända konsekvenser
DET ÄRINTEÖVER
NÄR DETÄRÖVER
Om barndomstrauma ochdess
okända konsekvenser
In my beginning is my end.
T.S. Elliot
Tidigare publikationeravBjörn Magnér: Improviseraoch diskutera,Björn Magnér,Esselte Studium/Akademiförlaget1972. Medveten Människa. En metodför attutforskaförhållandetmellanindivid ochsamhälle, BjörnMagnér, Helena Magnér,W&W 1976
Hurvet du det? Socioanalysipraktiken,Björn Magnér,Esselte Studium/Akademiförlaget 1980, Drömmenommakt. Historienommänniskanskampmot detlevande, BjörnMagnér, HelenaMagnér, NyaDoxa1998.
©Björn Magnér 2025
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8114-888-6
I. BARNDOMSTRAUMAOCH PSYKISKOHÄLSA20
III. MOTENFÖRDJUPAD FÖRSTÅELSE67
Anpassning till en hotfull värld82
Epigenetiskprogrammering av föräldraomsorg
Sårbarhetoch känslighetsperioder88
Känsliga perioder100
Kritiska perioder113 Anknytningsfasen –entraumakritisk period
Anknytningsstörningar ochsårbarhet förtraumatisering119
Traumanunder pågåendeanknytning120
Ett»öppet«fönster för utveckling av socioemotionellkompetens?122
IV.DEN TRAUMATISERADEHJÄRNAN
ochproblem medsociala relationer
Atthålla huvudetovanvattenytan154
FÖRORD
Deträckteatt kommainnanfördörrarnatillett sjukhusoch kännaden karaktäristiskaeterluktenför attjag skulle bliskräckslagenoch vilja flydärifrån. Kanske hade detsin roti någramindreoperationer imin tidiga barndomdåjag sövdes medetersom varvanligt under50-talet. Detsom idag skulle förklaras somminnenavbarndomstraumanfanns överhuvudtaget inte då.
Attbli läkare ocharbetapåsjukhus varbland detsista jagkunde tänkamig.
Någrastarkaupplevelser undersenatonår isamband medsommarjobb på någraavsocialtjänstens institutionerpåverkade migemellertiddjupt.Speciellt omskakande blev erfarenheterna från Vidkärrs barnhemsom vidden här tiden varNordensstörsta medmängder av vanvårdade ochmisshandladebarn somenbartförvaradesutandjupare omsorg.Mötenamed de härrädda och kärlekshungrande barnen förändrade migför livet.
Jagbestämdemig föratt blibarnpsykiater utan attriktigt veta vadensådan gjorde.Kanskevar detför attdet iden stad jagväxte uppfanns en sådan, som dessutomvar radiodoktoroch högt respekterad. Mendet innebaratt bliläkare ochegentligen varjag betydligtmeraintresserad av samhällsfrågor,psykologi,teater och film än naturvetenskap.Jag trodde attomjag verkligen skullefåmaktatt påverkabarns psykiskamåendemåste jagbli läkare precis som»radiodoktorn«.
Under mina medicinskastudieårfortsatte jagatt samlaerfarenheterpå flera av socialtjänstensinstitutioner.Jag jobbadepåbarnkolonieroch medungdomsgrupperpåfritidsgårdar,var övervakare förkriminella ungdomar,arbetade på upptagningshemmed mera ochjag ochmin frufungerade en period som familjehem.Det varett slags»egenutbildning«där jagville skaffamig en fysisk,praktiskerfarenhetavdebarnoch ungdomar ochderas livsvillkorsom väntademig.
De härtidigaerfarenheternaavpsykosocialtarbeteblevminaverkligauniversitet.Den långa, långaläkarutbildningenvar viddenna tiddessvärre högst undermålig närdet gällde barnpsykiatri.Barndomstrauman existerade överhuvudtaget inte, vare sigi medicinskaläroböckereller iden dokumenterade verkligheten.
Jagblevenpassionerad socialpsykiatriskt orienterad läkare på BUP. Under mångaårarbetadejag framföralltmed psykoterapi, isynnerhet familjeterapi ochandra systemiskabehandlingar. Minkunskap om neurobiologi varhögst otillräcklig,men detvar ingetsom tillenbörjanbekymrade mig. Etttiotalår in imin yrkeskarriär hamnadejag emellertid iett slagskrisdåjag vardjupt besviken på barnpsykiatrin. Varfanns alla de misshandlade ochvanvårdade barnen ochungdomarnajag mött inom socialtjänsten?Jag tyckte attBUP prioriterade felbarnoch attvårabehandlingsresultat,inklusive mina egna, varskrala. Jagövervägde attsluta sompsykiater ochgjordeett uppehåll. Saknadeemellertidbarnpsykiatrin, främst barnen ochderas familjer men även mina kollegor,och bestämde migför attgepsykiatrinännuenchans. Jaghadesedan en tidbörjatatt alltmera upplevamig sombiologisktokunnig ochångrade attjag aldrig riktigttagit vara på den på mångasättfantastiska läkarutbildningen. Tänkte attjag kanske skulle få en fördjupadkunskap om barnspsykiskastörningaromjag kompletterademinasocialpsykiatriskaoch psykoterapeutiska erfarenheter medall ny kunskapomneurobiologi ochhjärnan. Jagplockadeframminagamla kursböcker ifysiologi,invärtesmedicin, genetik,farmakologimed fleraoch börjadestudera på nytt,numed etthelt annatengagemangänförstagången.
Närjag ibörjanav90-taletåtervände tillbarnpsykiatrinvar jagendelvisny doktor.Jag hade upptäckt traumaområdet, väsentligen genomBesselvan der Kolk ochdet nätverkavtraumaforskare,psykoterapeuter ochbehandlareavalla slag somsamlats kringhonom på traumacentreti Boston.Jag tyckte attman här lyckades integrerabarns inre,såväl deraspsyke,biologi,inklusive genetikoch kropp,med yttrepsykosocialaförhållandenpåett konstruktivt sätt.Här fanns en helhetssynoch odogmatisk öppenhet isynsätt,behandlingaroch forskning somjag saknat inom svensk barnpsykiatri.Jag inspirerades till mängder av ny integrativ kunskapsom hjälpt migatt på djupet förstå ochbehandlatraumatiserade barn ochungdomar.Jag blev kort sagt »hooked« på barndomstrauma ochpåden vägenärdet.
Denhär bokenbyggerpåminaerfarenhetersom barnpsykiaterpåett tiotal BUP-mottagningar,huvudsakligen istorstadsregioner, menockså ett antalföreläsningar ochutbildningarjag hållit om barn,stressoch trauma. Framföralltärden ettresultatavminamöten medtusentals barn ochungdomaroch deras föräldrar. Detärmånga år av upprördhet över denbristande
Detärinteövernär detär över
förståelsenavtraumatiseradebarnsom till slut hardrivitmig till attskriva denhär boken.
Bokentillägnas alla misshandlade ochtraumatiserade barn idagens, gårdagens ochframtidens samhälle.
BjörnMagnér, juni 2025.
INLEDNING
De flesta barndomstraumanärbegravdaiglömska.Spårenavminnena är bortsopade,gömda bakomskuld,skamoch rädslor. Ändå kandefortsätta att påverkaoss mycket merände flesta tror,iblandunder ettheltliv.Det är om dettaden härboken handlar.
Decennier av psykologisk ochneurobiologisk forskninghar visatatt negativa barndomsupplevelsersom tidig omsorgsbrist,upprepadfysiskoch psykisk misshandel,sexuellaövergrepp ochandra traumankan förändra barn på sätt somivärstafall fårlivslånga konsekvenser.Ett trauma utgörenavdemestnegativa erfarenheter ettbarnöverhuvudtagetkan vara medom. Detkan omdirigera barnets utvecklingmot en mera stresskänslig organism medenökadsårbarhet förolika former av både psykisk ochsomatiskohälsa. Barndomstraumankorrelerar medanmärkningsvärtmånga både psykiska ochsomatiska ohälsotillstånd: beteendestörningar,ångest, depressioner,suicidmed fleraliksommissbrukoch kriminalitet.Pålångsiktkan de bidra till inflammatoriskaoch neurohormonella degenerativa processersom ivärstafallkan ökariskenför en radsomatiska sjukdomar, däribland fleraavvårastora folksjukdomarsom hjärtinfarkt,stroke, cancer,typ 2-diabetes,demensoch tilloch medförkortad livslängd.
En etableradneurobiologiskforskaresom CharlesNemeroff sammanfattar allvarlighetsgraden av barndomstraumanoch tidigstresspåföljandesätt: »Det utgördet enskiltstörsta bidraget tillökadriskför psykiatriskaoch medicinska störningar överhuvudtaget.Störreän en enskildgen ellerfaktor. Detökarriskenför hjärtsjukdom,stroke, depression,drogmissbruk, suicid.« (Medscape MedicalNews2020.)
Trotsatt barndomstrauma tveklöstutgör en av de vanligaste,mesttoxiska ochekonomisktkostsamma ohälsoprediktorervikännertillunderskattasoch underrapporterasdekraftigtoch så hardet iprincip alltid varit, inte bara i Sverigeutanihelavärlden.Baraenbråkdel av alla utsattabarnfångasupp av samhällets vårdapparatoch en ännu mindre delfår tillgång till kvalificerad traumabehandling. Detsistnämndabyggerjag på en nästan halvsekellångerfarenhet somläkareinombarnpsykiatrin.
Denförstadelen, Barndomstrauma ochpsykisk ohälsa, inleds medendefinition av barndomstrauma ochnågra konkreta exempel. Jagbeskriver hur barndomstrauma är någotkvalitativtannorlundaänett vuxentrauma. Detsom görtrauman under barndomen, specielltden allratidigaste,såtoxiska är attde ivärstafall permanentkan förändra barnetsstressreglerande försvarssystem, vilket kanbidra tilllångvariga, ibland livslånga, skadligaprocesser medhöga nivåer av stressubstanser somkan störaoch omdirigera barnetssjälvautveckling, såvälden neurobiologiska somsocioemotionella.
Därefter presenterarjag prevalenssiffrorsom visaratt barndomstraumanär mycket vanligabådei befolkningen istort ochinompsykiatrin. Jaghänvisar tillett stortantal studiersom pekarpåkorrelationer mellan barndomstrauman ocholika psykiatriska tillståndoch överhuvudtaget psykiskohälsa. Slutligen frågar jagvad detärsom igrunden görbarndomstrauman så skadligaoch vad somförklarar dess vittomfattande negativa effekteroch kopplingartillmånga både psykiska ochsomatiska ohälsotillstånd.
Iden andra delen, Hundra år av traumaförnekelse, beskrivs de traumatiserade barnen somett slagsglömdabarn, somparadoxaltnog aldrig blivit riktigtsedda ochhjälpta.Jag frågar migvarfördessa barn somkorrelerarmed så mycket lidandeoch ohälsa inte fått detutrymme ochden prioritetsom de borde. Jagreflekterarkring vadden omfattande underskattningenoch underrapporteringenavbarndomstraumanberor på.
Jaginleder medenhistorisk tillbakablickpåBUP medfokus på dess relation tilltraumaoch konstateraratt man, trotssin omfattande kunskap, paradoxalt nogaldrigprioriterat barndomstrauma.Det är somomman inte enshär fullt ut förstått dignitetenavtraumans djupgåendeoch omfattande konsekvenser, specielltintedelångsiktiga ochneurobiologiska.
Jagbeskriver hurbarndomstrauman gjorts ochfortfarande på mångasätt görs osynligainompsykiatrinoch samhället. Jagdiskuterarbland annatbetydelsen av attdet fortfarandesaknasenutvecklingsbaseraddiagnos förinterpersonella barndomstraumanoch hurdetta harbidragittill atttraumatiserade barnslidanden alltför oftanegligerats ochosynliggjorts,inteminst genomatt bakas in iandra symtomlika diagnoser.
Jagkritiserardet rådande symtomorienterade diagnossystemetför attvara såvälytligtsom otillräckligt.Min mest allvarligakritik motDSM-systemet är attdet inte förankrarsinadiagnoser itillståndensbakomliggandeorsaker,
varken neurobiologiska,intrapsykiska, relationella ellerbarns livshistorier. Dettariskeraratt leda tillgodtyckliga trendkänsligadiagnoser menframförallttill svårigheteratt adekvatdifferentieratillstånd medlikartade symtom från varandra. Jagförklarar hurdetta blandannat gäller ADHD ochbarndomstrauman.
Iden tredje delen, Motenfördjupad förståelse,hävdarjag attdemångdimensionella skadliga effekternaavtrauman underbarndomen allraytterst bara kanförstås utifrånbarnhjärnansstora plasticitetoch känslighetför sin omgivning. Atthjärnansutvecklingär»erfarenhetsberoende«, detvill säga formas genomett samspelmellangener ochdeerfarenheter, både positiva och negativa, sombarnetgör,speciellt tidigti livet, kanses somengrundbult för argumentationeniheladen härboken.
Härgör jagenteoretisk djupdykningoch lyfter fram epigenetiken somden nyarevolutionerandevetenskap sompåmolekylär nivå förklararhur barns konkreta livserfarenheter ochbiologi, detvill säga Nurtureoch Nature,samspelar.Epigenetikenmöjliggör en ny förståelse av hurtidigaerfarenhetersom barndomstraumanförmåratt så attsäga»getunder theskin«.Den visarhur de kanträngaini kroppen, ända in icellkärnanoch allra ytterstregleragenuttrycketi kroppensförsvarssystemmed långtgåendeeffekterpåsåväl barnets fysiologisom känslor, beteendenoch inte minstutveckling.
Ienöversiktpresenterar jagstressresponssystemetsneurobiologi, vilket kan betraktassom traumats själva hjärta.
Iden härdelen diskuterar jagävenhur en mängdolika sårbarhetsfaktorer kanförstärka effekternaavtrauman. Härbeskrivsockså denstora betydelsen av känsligaoch kritiska utvecklingsperioder.
Iden fjärde delen, Dentraumatiserade hjärnan, beskriverjag de instinktiva, uråldrigamobiliserings-och immobiliseringsresponser somkännetecknarden akutatraumareaktionen.
Jagdiskuterarockså denparadoxalakaraktärenhos traumaminnen,det vill säga hurdebidrartillen oförmåga både attglömmaoch attminnas.Jag förklararvarförmånga traumatiserade barn ihög grad saknar verbalaminnenavsjälvatraumasituationen.Många varken minnseller inseratt de redan haröverlevt. Oftaersätts bristenpåkonkretaminnenmed somatosensoriska symtom somupplevs somomde händer nu.Dessa från traumatfrikopplade ochtillsynes obegripligakroppssymtom, dykerupp somfråningenstans och
Detärinteövernär detär över
Iavsnittet Märkta av traumat sammanfattas någraavdeviktigasteneurobiologiskaförändringarnasom utmärker en traumatiseradhjärnaoch jagbeskrivervilkabegränsningar ochkonkretasvårigheter dettakan innebära förbåde barnets ochsenareden vuxnesvardagsliv.
Iden femtedelen, Livslångaprocesser,fokuserar jagpåtraumansprocesskaraktär ochdeoftalångverkandeeffekternaavett trauma.Jag betonaratt etttraumaärsåmycketmer än själva den akutahändelsen ellerhändelserna ochförklarar varför mångaövergåriprocesser.Trauman haralltidenbörjan, menintelikasjälvklartett slut.Reaktionenpåtraumat fortsätter,oftasom en inre både emotionell ochautonomnervös överreaktibilitetsom barnet kanfå allt svårareatt kontrollera. En våldtäkt ellermisshandelunder barndomen ärdärförofta»inte över närden är över«. Inte sällan utgörden startpunkten förenmängd psykiskaoch socialamen ocksåbiologiskaprocesser somi värsta fall kanprogrediera ochlöpagenom en människas hela livoch störa utvecklingoch funktioner isåväl nerv-, hormon-som immunsystemet. Detär bara motbakgrundavbarndomstraumans processkaraktär, medlångdragna höga nivåer av stress,som dess djupgående ochvittomfattandeeffekterblir begripliga.
Jagunderstrykeratt de posttraumatiskaprocesserna ochsymtomenlångt ifrånbaraärpsykiskautanävenihög grad kroppsliga. Traumanfastnar och uttryckersig framförallti kroppen.»Thebodykeeps thescore«(vander Kolk 2014), »TheBodyBears theBurden« (Scaer 2001).
Iden sjätte delen, Barndomstraumanoch folkhälsan, vidgar jagperspektivetoch beskriverhur traumaprocessenpåsiktkan bidra till somatiskasjukdomar. Jagpresenterar ACE-studien(AdverseChildhood Experiences),vilken merännågon annanvisar på sambandetmellannegativabarndomsupplevelser ochfolkhälsan. ACEär ettantal belastande uppväxtförhållanden,specificerade av de båda läkarnaAndaoch Felittiideras berömdastudie(Felitti, Anda, Nordenberg,Williamson, Spitzetal. 1998).Som exempelnämnerdeatt växa uppienfamiljsom präglasavmissbruk, våld,psykisk sjukdom, kriminalitet, omsorgsbrist och/eller sexuella övergrepp. Sådana uppväxtförhållanden utgör ettslags »maligncocktail« av upprepadetrauman, mikrotrauman ochallmänt stressande ochbelastandeerfarenhetersom enligt ACE-studien korrelerar med
15 Inledning fortsätter attåterkomma ochplåga barnet.Jag beskriverhur traumandärmed riskerar attbli sårsom inte läker.
Iden sjunde ochsista delen, reflekterarjag översiktligt ochkortfattat kring traumabehandlingoch prevention.Jag beskriverallmännasvårigheter medtraumabehandlingoch konstateraratt psykiska störningar medursprungitraumatiskaupplevelser är generelltmerasvårbehandladeändeutansådana. Attutgå från kunskaperomhur den traumatiserade hjärnanfungeraroch processarinformation ökar enligtmin egen erfarenhet ochmånga forskare avsevärt chanserna till framgångsrik behandling. Insikten atttraumantillsin naturärintegrerade biopsykosocialasystemöppnarnya dörrar då detinnebär attdet finnsmånga sätt ochmetoder somkan bidra till läkning. Det finnsinteden enda rättatraumabehandlingen. Oftabehövs fleraolika metoder somkompletterarvarandra.
Jaghävdaratt trotsatt barndomstraumanofta»trängerdjupt«och somregel är svårbehandlade harvimänniskor en naturlig,sedan årtusenden nedärvd förmågaatt processa ochöverlevatraumatiska upplevelser. På sammasättsom barnet ochhjärnansutvecklingstörtsoch förändrats av traumankan de också helas av terapeutiska ochandra korrigerande erfarenheter.Det finnsingahopplösafall, bara otillräckligabehandlingar.
Närdet gäller prevention betonarjag vikten av attsamhälleligaoch andra insatser föratt skydda barn ochungdomar högprioriteras.Resursernatill föräldraroch andra primäraomsorgspersoner,förskolan,skolans elevhälsa, socialtjänsten,barnmedicin, familjecentraler,BUP ochöverhuvudtagetalla barnorienteradeverksamheterbehöver inte bara kraftigtökasutanockså sättas in så tidigt sommöjligt.Allasom arbetarmed barn ochungdomar måstevara medvetna om atttrauman är vanligaoch attman vidbehovbör kunnascreena föreventuellatrauman.
Allra yttersthandlar de preventiva insatsernaomatt tidigt,redan direkt efter födseln, börjaskapa ettslags omsorgskulturruntvarje barn somföljer demunder hela uppväxtenoch skyddarmot alla former av barnmisshandel ochandra övergrepp.
Jagsammanfattardetta avsnittmed atthävda attknappastnågot vore mera effektivt ochdärmedsamhälleligtlönsamt än atttidigtförebygga ochvid behov behandla barndomstraumanoch ACE-förhållanden.
Slutligen någraförtydliganden. Närjag iden härboken använder begreppen toxisk stress,barndomstraumaoch ACE, varför sigoch tillsammans, är jagfullt
Detärinteövernär detär över mångabådepsykiatriskatillståndoch längre fram ivuxen ålder somatiska sjukdomar.
De flesta barndomstrauman är begravda iglömska. Spåren är bortsopade, gömda bakom skuld,skamoch rädslor. Ändå kande finnas kvar –mobbningen under mellanstadietellervåldtäkten itidiga tonår kanfortsätta attpåverka barnet,i vissa fall under etthelt liv.
Enligt mångaforskareökarbarndomstrauman sårbarhetenför iprincip allapsykiatriskatillstånd inklusivesjälvmord men också drogmissbruk och kriminalitet.På sikt kandetill och med bidratillflera somatiska sjukdomar. Vissa menar attdeärenavsamhälletsallra främsta riskfaktorer förohälsa överhuvudtaget.
Hurkommer detsig attbarndomstrauman är så skadliga?Varförärde så underskattade,underrapporterade och alltför ofta negligerade?Vad är detviinteförstått?
Denhär boken är skrivenför dem som vill skaffa sigmer kunskap
om barndomstrauman och dess djupgående konsekvenser –fysiskt, psykiskt,kognitivt ochemotionellt. Denärdelvis också ettdebattinlägg
om prioriteringar inom barnpsykiatrin. Slutligenärden en påminnelse om attjustidetta ögonblick utsättsenmängdbarnoch ungdomar, utan insyn och skydd, förvåld, övergrepp ochandratrauman.Här har inte minstvårapolitiker ochbeslutsfattareett stortarbeteatt göra.
Björn Magnérärspecialistibarn-ochungdomspsykiatri. Hanhar arbetatpåBUP sedanbörjan av 70-taletmed särskilt intresse för traumatiserade barn ochderas familjer.Boken bygger delvis på hans mångaföreläsningar ombarn, stress och trauma.
