Warm Sun
WilliamSzaradowski
WARM SUN
Text: Copyright William Szaradowski2025
Omslag: William Szaradowski2025
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-881-1
Till digsom nu hålleri denna bok,tack.
DEL1
WarmsunCity, SektionB2,År11006
WarmsunCity.Den levande oraganismsom hade kommit på stadensnamnkunde inte ha kommitpå något bättre, tyckte SemanahGroul,samtidigtsom hon lågi sinkapselmed blickenfästi taket. Vitt, tråkigttak,som likagärna skulle kuna vara en av kapselns tvåväggardådevar exaktlikadana. Vita ochtråkiga.Precissom hela staden.
“Varm” och“sol” varnog de ordsom beskrevden somallrabäst. Båda tvåvar egentligen rejäla underdrifter, menräckteför attförståvad någon menade.Men ifallnågon inte gjorde detsåkunde manockså säga atti WarmsunCity varmiljontals gångervarmare än på en stekpanna.Miljontalsbokstavligen talat. Detvar stekpannans stekpanna. Semanahvar nära på atthoppa ur skinnetnär hon plötsligtrycktes ur sina tankaravett plötsligt, öronbedövande larm.
Detskarigenom luften.Ljudetskulle passa bättre tillenvarning om världens undergångäntill att vara hennesoch resten av sektionens väckarklocka. Ochävenomhon hade hörtden varjemorgon under hela sitt liv så hoppade henneshjärtaöverett slag förvarje gång.
Honvar ifrånsig en djup suck.Alarmet fortsatte att tjutaomoch om igen ochhon fortsatte attligga rakryggatoch platti sinkapsel. En annanposition gick detinteatt ha idet lilla rummet, sommer liknande en gravkista. Honvissteatt hon behövde resa sigupp ochgörasig redo infördagen.
Genom detlilla fönstret somvar den klaustrofobiskakapselnsenda lillautgångvid sina fötterkunde Semanahsehur hennesmedarbetare på sektionengickförbi,i riktning mot duschrummenmed snabba hastigasteg. Alla ville hinna tvätta sigunderdefem minuter somvätet rann frånducharna, något sombaraskedde en gång om månaden. Femminuter permånad då mani alla fall minimalt kunde njutaavkänslan av attfå känna sigren iden konstgjordaersättningentill vatten.
Iden stundenvar detsäkertfyraminuter kvar.
Sentre.
MenSemanah lågkvari sällskap av detfortsatta larmet,som tycktestjuta meningslöst bara föratt ge alla isektionentinitus.Det varintesåatt hon hade sovigt dåligt ochintehadeork.. hon bara låg där. Somomhon inte kunde lämnasin kapsel.
Stankenfrånhennesgenomsvettiga kläder störde henne undervarje sekund. Till ochmed ventilationeni kapselntycktes ha blockerats av något,dåden nästan så fränande lukten var
kvävande idet lillarummet. Menför henne vardet en vana.
Duscharnahördesstängasav. Alla samtidigt. Under ettknappt ögonblickhadeallt väte liksomklippts bortfrånhelaWarmsun City.Tillföljd av det hördesirriterade besvikna röster från hennes vännerpåsektionen, säkert klagomål överatt tiden hade gått så snabbt.Det varade en stund innande tillsluttystnade, gissningsvisgickvidaretill omklädningsrummen.
Femminuter hade alltså gått. Femminuter somför Groul kändessom rent av timmar.Varje sekund i Warmsunkändesrentavsom en evighet, somom tidenständigt sniglade sigfram. Livettycktes snigla sigfram. Allt kändesdessutomsålångsamt. Jobb, tillbakatillkapseln.Och så varjedag.Allt dettillsammans medden stekpannans-stekpannavärmen.
"HögresoldatGroul!"
Semanahrycktetillsåkraftigtatt hon slog huvudet idet låga taket. Hongav ifrånsig en mumlande svordom,innanhon vältog sigtid på attfundera överden röst somsträngt hade tilltalat henne.Hon märkte då attlarmethadetystnat.
Detvaradeenstund innanhon togsig orkenatt lyftaupp på sitt huvud -med somalltid verkande nacke- ochtitta mot kapselns fönsternerevid sina fötter. Detvar genom dethon kunde se den
irriterade mannensom knackadeilsketpådet lilla glasrutan.
Mannensom varPeter -högrevaktPeter Dansson.
Densom alltidsuraoch irrteradesektionsvakten sågdåutatt vara merförbannade än någonsin.
Hans ansiktevar rött ochhansständiga intensiva knackningari kapselns glasruta tyckteskunna krossa glaset ivilkenstund somhelst.
Till slut kunde hon därförintestå ut,och bestämde sigför attsåmycketsom möjligtsätta sigupp idet lilla rummetoch vridakapselnsdörröppen. Direkt strömmade en färskmängd syre in irummetsom i en vindpust. Imotsats till vaktensord,som likt pistolskottsköt rakt iansiktetpåSemanah närhan ilsketvrålade:"Vadi hela friden är detdutroratt du hållerpåmed,Groul?"
Honsjälv vissteintesvaretpåden frågan -varför hon egentligenhadelegat kvariställetför attgåtill sitt jobb. Honhadealdriggjort så tidigare, fast den dagenhadehon bara.. inte orkat. Inte haft lust. Allt detsahon till Peter.
Till svarsfickhon ettminst lika ilsket rytande:"Är du helt galen?"
"Förlåt, vakten,jag ska.."
"Duska springa till omklädningsrummet genast innanportenstängs igen!"
"Ja, ja,skall göras.."
"Gör detdå!"
Linn valdeatt inte svarapådet,utaniställetlyda
genom attitytnadkrypa ut isin sovkapsel.Hon hoppade nerdet meterhöga hoppetner på golvet.
Så fort somhon landade ochställde sigpåsinaben kunde hon känna hurstelkroppenvar efterännu en natt idet minimala rummet. Menatt sträckasig hann hon inte innanvaktenledde skyndade på henne vidare ut ur sovrummet.
Semanahinsåg atthon verkligenvar sennär hon gick förbiden digitala väggklockan; somvisadepå elva minuter eftertre på morgonen. Elva minuter senalltså- en rejältid närvarje sekund räknades. Honhadedåalltsåknappt fyra minuter på sigatt duscha..eller, detskulle hon inte göra, bytaomoch görasig redo innanportenstängdes. Närhon väl nådde framtill omklädningsrummet medvakten fortfarande tyst gående eftersig vardet treminuter.
Hela livet iWarmsun City varegentligen en enda timer ochstress, tänkte Groul inom sig.
Efterenstund, efteratt ha gått igenom dettomma ochtystlagda duschrummet,nådde hon framtill det lika tommaomklädningsrummet. Alla hade redan hunnitgå. Honvar sistsom aldrig tidigare.
”Två minuter kvar”,påminde vakten närhon förett kortögonblickstannadetillvid sitt skåp -ett av de nästan hundratal irummet.
Detvar meddeorden somhon medsnabba fingerrörelser vred iden rätt kodeni sitt låsför att
medett ilande gnisslande få uppskåpens obsidiandörr. Därmötteshon av mestadelstomhet; förutomdefåtal styckenböcker, anteckningsblock, pennor samt sindagsutrustningsom varlika smutsigoch stinkande sompyjamasen somhon hade på sig.
Hongjordesig redo föratt draner pyjamasbyxorna innanhon stannade till, vände sigom, ochmötte
Peterblick. Hantittade direkt bortoch verkadese minst likaobekvämi densituationen, även om det varden äldremannens jobb attvakta soldaterna i SektionB2- även närdebytte om.Därförtog
Semanahslutligen av sigsinakläderutanatt han något somhelst annatval.Hon slängde in de ien enda klumpi skåpet,för attsnabbttaut dagsuniformen föratt lika fort kränga på sigden.
”Enminut kvar”,påminde vakten ännu en gång. Hans blickvar fortfarande rastlöst bortvänd.
Dentid somvanligtvistycktes gå så långsamt tycktesnupassera iraketfart,tycktehon samtidigt somhon hastigtdrogigendragkedjan på sinväst.
Detsista hon gjordevaraatt sätta på sig skyddshjälmenför attsen smälla igen sitt skåp, sättapålåset,och slutligen rusa ut ur omklädningsrummet.Hon hann bara ge sigsjälv en snabbblicki spegeln, bara för attsesitt trötta oförberedda ansikte. Mendet fanns detdåingen somhelst tid för.
Vakten hade slutat attfölja efternär hon rusande hade kommit ut ur omklädningsrummetoch in i Sektor B:skorridorer.Vittgolv, vitt tak, vita väggar samt dörrarmed jämnamellanrum på varderasida somkloneravvarandra. Dörrensom Semanah hade kommit ut genom hördesautomatiskt smälla igen sigekandei dentystlagda korridoren.Ända tills alarmetkom tillbaka -nui sällskapavenröst ur högtalarna somräknade ner. 30, 29, 28..
Honsvor till inom sig. Groul behövde verkligen skynda på sig. 25, 24..
Rösten lätsom om denmed flit villestressa upp henne.Hon sprang så fort sominom sinmöjlighet genom denkorridor somtycktes inte ha något slut.
Dendörr-ellerrättare sagt port- idessände längst bortsyntes ännu inte till inom synfält. 18, 17, 16..
Spring Groul,spring! Chansernapåatt hon skulle hinna itid varnästintillomöjliga. Detvar just då somhon kunde höraett metalliskt, trögt,gnisslande somvar så högt attdet nästan överröstade det ständiga tjutandet. Ettljudsom Semanahsåväl kände igenom somljudetavportensom stängdes igenom.
Nej, nej, nej.. 10, 9, 8..
Honkunde se porten. Lång bort, menhon kunde se den. Honnärmade sig.
5, 4..
De tvådörrarnasom trycktes motvarandragjorde glipan mellan sigalltmindre. Honkommerinteatt hinna.
3.. Honbehövde hinna.
Soldat Groul sprang. Andningenvar snabb, de fortfarande morgontrötta lungorna vardödströtta somefter minst en veckas intensiv gymträning.
Menhon brydde siginte- sprang så fort somhon bara kunde.Fortfarande förlångsamt.
2..
"Sem!" Ropet. Detkom från framför henne,från dennunästansåosynligakvarstående glipan i porten. Detvar Danika."Spring, Sem. Spring!" DetgjordeSemanah.Underden sistasekundenvar detsom om hon plötsligtficktillbakaall sinenergi, föratt ijustsista sekund nå fram till portenoch hoppainmellandetvå väggarna,innande ögonblickensenaresmälldes igen henne meden dov smäll.
"Sem!" Danika Clemenslasinahänderpåsin väns axlaroch ryckte om henne."Vadi hela sektionen hölldupåmed?" Honhörde vara lätt irriterad, men större än denvar helt enkelt förvirringen. När Groul vartystför en stund fortsattehon: "Duvet ju
attman inte fårvarainne på avdelningenefter larmet!"
"Jag vet, Dan",svarade äntligenSemanah.Hon hade blickennedsatt -funderade förständåöver vadsom hade fått henne attgöranågot så dumt. Något somrentavkunde ha varitlivsfarligt.Hon kunde ha dött. Någonminut gick innanhon kände sigtvungenatt lägga till ett: "Förlåt."
Somsvarsuckade Danika."Detärnog inte mig somduska förlåta, Sem. Jagblevbaraorolig.. varför? Varförkom du sent?"
Groul skulle just svaramen tystnade av ettpysande läte frånbakom sinrygg. Både hon ochhennes väninna vände sigommot dennuigenstängda porten. Rengöringenhadebörjat.
"Jag vetärligttalat inte", svaradehon till slut."Jag bara.. lågkvar. Även närlarmetgick- detvar som om min kropp bara hade paralyserats."
"Duser ocksåganskatrött ut.." Medoroni rösten nuddade Danika vidSemanahspanna,och ryckte till av denstekhetavärmen. "Oj, vadvarmduvar!"
Hondrogtillbaka handen. Derasblickarmöttes.
"Duverkarhaenrejäl feber."
"Feber?",utbrast Semanahundrande.
"Ja, känn själv!"
Detgjordesoldatenoch brände sigpåsin egna hand. "Duhar rätt."
"Ja, dethar jag. Du verkar ju ha minst sextio grader."
"Men vadtyckerduatt jagdåska göra?"
"Gåtill reserv-sovsalen ochtaendag ledigt, såklart."
"Men jaghar ju aldrig varitledig förenenda dag.."
"Och du harintehellerhaftensåstorfeber, Semanah",avbrötDanikaskarptoch bestämt. Men även om hon lätatt vara irriteradsåvar allt det endast renoro."Detkan verkligenvaranågot större.."
"Men Dan," försöktesoldatenvidare"jagfår ju inte missa morgonmötet!"
"Dumissaridagoch kommernästangång."
"FastKona skatydligen vara med, så detkommer säkert vara något viktigt, vetduväl?"
Meddeorden tystnade Danika.Insåg attSemnah delvis hade rätt -för attmissa ettmorgonmötet där självastekung Kona varnärvarande varnågot helt otänkbart.
Honfortsatte atttigaför en lång stund närSemanah fortsatte medsinaargument: "Och tydligen så ska hela B-sektornvaramed."
"Okejdå",saslutligen Danika.Hon tittade rakt in i ögonenpåsin vän. "Men varbaraförsiktig idag.
Du vetjuhur försiktiga vi måstevaraspeciellt efter Lunas.."
Död, fylldeSemanah iinutisinatankar.
Första delen iden unika spänningsfyllda fantasyserien av 13- årige William Åretär11.006. Världen har gått under och på jorden leverbaraett par tusen människor ien stad kallad Warmsun City.Semanah Groul är en av dem. Närfleraavhennes vänner plötsligt börjar försvinna och folk ihennes närhet börjar bete sig underligtbörjar hon rotaisin och världens djupaste hemligheter,helt omedveten om att hon närmarsig en blodigkamp om "Warm Sun"ärenunikfuturistisk spänningsfantasyfylld av otänkbara vändningar och nervgripande stunder,handlar om att från gripandevänskap till blodiga kamper.Det är första delen ienserie skriven av Szaradowski.. hennes ochvärldens liv.
den trettonårige William Szaradowski.