9789180978774

Skuggorvid kusten Leif Hjort

Skuggorvid kusten –LeifHjort

Skuggor vidkusten

©Copyright 2025 av Leif Hjort– Alla rättigheterreserverade.

Förlag:BoD · BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se

Tryck, LibriPlureos GmbH,Freidensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland

ISBN: 978-91-8097-877-4

Det är intetillåtetatt återge,kopiera elleröverföradetta dokument i någon form,varesig på elektroniskväg eller iutskrivet format.

Inspelning av denna publikation är strängtförbjudet.

Skuggorvid kusten

Prolog

Havet barpåhistorier.Det hade alltid gjortdet. Långtinnan Stenhamn blev en stad medgatlyktor,små butikeroch en hamn sompulserade av aktivitet, hade vågornaviskatmot klipporna.

Viskningar sombar på minnenavskepp somgåtti kvav, av människor somförsvunnit, av hemlighetersom aldrig nådde fast mark.

Denkvällen lågdimmantät somett lock över kusten.

Lamporna från hamnen glimmade somdovastjärnor genom detgråa. Vinden drog in från havetoch fördemed sigendoft av salt ochtång, menockså någotannat– en underton av metall ochjord, somomsjälvamarkenunder Stenhamn varpåväg att avslöjanågot somlänge legatdolt.

En ensamfigur stod längst ut på piren, orörlig motmörkret.

Skepnadenvar nästan ett meddimman, bara konturerna skilde sigfrånnatten. Händerna arbetade långsamt,metodiskt,med någotlitet somhölls nära kroppen. En bukett.Rosmarinoch nejlika. Fingrarnaknöt ett smaltsvart band runt stjälkarna,hårt ochprecist,som en handlingbådeavkärlekoch av hat.

Buketten ladesförsiktigtpådevåtastenarna vidvattenlinjen. Vågornanådde uppoch slickade dess stjälkar,drogtillbaka, komigen– somomhavet självdeltogi ritualen.

Figurenstodkvarenstund,lutadehuvudet somomorden som lågosagdainomhenne skulle lösasupp ivinden.

–Ingen kommerförstå, viskadeenröst, knappt hörbar. –Förutomhon.

Ettsteg bakåt, sedanett till.Skepnadenförsvanninmot staden, därhusen lågsom mörkasiluettermot dimman. Kyrktornet restesig längre bort, otydligt, nästan spöklikt.Ljusetfrånnågra få fönster bröt igenom dimridån,små fyrari natten som vittnadeommänniskor somfortfarande levdesinavardagsliv, ovetande om attnågot hade satts irörelse.

På pirenlåg buketten kvar,vaggadavvinden. Rosmarinen, nejlikorna,det svarta bandet. Etttystmeddelande, ettdolt språksom ingenannan skulle se –inteännu.

Havetfortsatte sitt evigaandetag. Dimman slöt sigtätareom staden.Och någonstans därinne,bakom gardiner och mörklagdafönster,började skuggornarörasig.

Skuggorvid kusten

1

Havets andetag

Dimmanlåg tätöverStenhamn denkvällen, en sådansom komsmygandefrånhavet somenlevande varelse. Gatlyktorna längsdesmala gatornastodsom ensamma väktarei mjölkvitt dis, ochljudetfrånvågorna slog dovt motklipporna nedanför kyrkan.Det varensådan kväll då staden verkadehålla andan, somomnågot väntade.

Cordelia Brandt kändedet ikroppennär hon gick hemfrån stationeni Marviken.Hon hade tagitbilen till jobbetpå morgonen, menvalde ofta attpromenera densista biten hem längshamnenför attandas ut.Hon trivdesi Stenhamn –påsitt sätt.Havet gavhenne ro,men ocksånågot annat, en ständig påminnelseomdjupoch hemlighetersom ingennågonsin kundebottnai.

Hon varfyrtioåtta, ensam, medkattens klarablicksom enda sällskapnär dagarnatog slut.Neo väntadedär hemma,strök sigalltidmot hennesben närhon komhem.Iblandtänktehon attden katten vardet enda levandeväsen somaldrigdömt henne,aldrigtvivlat.

Hennesrykte på Stationeni Marviken varbådeenvälsignelse ochenförbannelse. Hon varkändsom skarp, intuitiv,ensom sågdet andramissade.Men ocksåsom en somgicksinaegna

vägar. Polischefen Lars Ekholmtålde henne knappt,ävenom hani hemlighetvissteatt hon ofta hade rätt.JohanNilsson, hennes närmaste kollega, stod kvarpåhennessidaför det mesta– menävenhan hade ibland suckat tungtnär hon bröt motrutinerna.AnneliPersson, denyngre kriminalassistenten, sågupp till hennemen testadesständigt. OchAndersSjögren, IT-analytikern,levereradealltid detCordelia behövde, men ofta medentorrkommentar somfickspänningen attlätta.

Denhär kvällenhadehon hunnitnästanhelavägen hemnär mobilenvibrerade ifickan. Hon stannade underengatlykta, såg skärmenlysa, JohanNilsson.

–Brandt, svaradehon.

–Vihar ett dödsfall,saJohan utan omsvep.– Stenhamn.

Tallgatan.ErikSandqvist.

Cordelia rynkadepannan. Hon mindes namnet vagt.Enman i femtioårsåldern, bygg-och fastighetskonsult. Någonsom alltid syntspåavstånd,med finger medi mångalokalaprojekt.Hon hade sett honom på stadensårsmöten, hörthansnamnnämnas vidkommunens planeringar. En mansom hade nätverk, kanske fler än hanville skylta med.

–Dödsorsak?frågade hon.

–Ser ut somsjälvmord.Hansfru hittadehonom.Men…jag vetinte.

Cordelia drog in ett djuptandetagavden råahavsluften. Hennesmagkänsla slog redantill. Hon kändepåorden. Serut som. Inte är.

–Jag kommer, sa hon kort.

Hon gick hem, hämtadebilen. Neojamadehögti hallennär hon klev in föratt byta skor.

–Förlåt, älskling, mumladehon ochströk honom över huvudet. –Det blir sent igen.

Vägenupp till Tallgatan slingradesig längsenhöjdovanför havet. Radhusen lågprydligaoch tysta,med småträdgårdaroch välputsade fönster.Trygghetpåytan. MenCordeliavisste bättre än någonannan atttrygghetkunde sprickapåensekund.

Tvåpolisfordon stod parkeradeutanför nummer14. Blåljusen blinkade dovt idimman, kastadeblå skuggoröver husfasaderna.Hon steg ur bilen, drog rocken tätare om sigoch gick fram.

Johanmötte henne idörren. Hans mörkahår varrufsigt, blickentrött.Han nickadekortmot vardagsrummet.

–Han liggerdär.Påsoffan.

Cordelia gick in.Hon noteradedoftenförst,enblandning av sprit, damm ochnågot annat– någotsterilt.Rummetvar städat, nästan förstädat.

På soffan lågErikSandqvist.Ansiktet varstilla,händernavilade längssidorna.Påbordetframför honom stod en halvtom whiskyflaska,ett glas ochett papper.

Cordelia böjde sigfram, lästetextenpålappen, ”Jag orkarinte längre.Förlåt.”

Hon sågpåhandstilen. Denvar jämn,kontrollerad. Inte hastig. Inte desperat.

Hon gick runt bordet, sågpåglaset. Nästan orört. Placerat mitt på bordet, inte slarvigt avställt.

–Vad sägerdu? frågadeJohan lågt bakomhenne.

Cordelia strökhandenöverkinden.

–Jag sägeratt någonhar gjortsig mycket besvär medatt få dethär attseutsom någotdet inte är.

Bakomdem hördestunga steg.Polischefen Lars Ekholm trädde in irummet. Hans ansiktevar stelt, ögonenmörka under silverhåret. Hansåg på kroppen, sedanpåCordelia.

–Brandt. Nilsson. Vi harett självmordhär.Enstadsom vill ha lugn.Gör ertjobb, mendra inte ut på det.

Cordelia möttehansblick,höllden länge.

–Ellersåhar vi ett mord,sahon lågt.– Ochenstadsom inte alls är så lugn somden vill tro.

Ekholmsuckade,som hanalltid gjorde närhon gick emot honom.

–Sevad du hittar.Men håll detkort.

Närhan gått ut sågJohan på henne,enrynka mellan ögonbrynen.

–Trorduverkligen?

Cordelia sågåterpåkroppen, på glaset, på lappen. Havets brus hördesdovtutanför,som en påminnelseomnågot som alltid fanns där, osynligt mennärvarande.

–Jag tror,sahon långsamt,– attdet härbaraärbörjan.

2

Sprickor iytan

Det första dygnet efter ett dödsfall är alltid avgörande.

Cordelia visste detbättreännågon annan. Ju mertid somgick, destomer slipades kanterna av,minnena mattades,detaljer försvann. Därför varhennesblickaldrigstilla närhon stod iett brottsrum– hon svepte denframoch tillbaka, söktesmå avvikelser somandra redanlärtsig bortse ifrån.

Vardagsrummeti Tallgatan 14 sågnästanutsom ett utställningsrum. Soffan varperfekt ställd,bordetdammfritt, fönsterkarmen frifrånfingeravtryck.Enligtden uniformerade patrullensom förstkommittill platsenhadeinget rörtsmer än absolutnödvändigt.

Cordelia gick långsamt runt irummet. Hon stannade vid soffansarmstöd.Tygvecken härvar nedsjunkna,men bara på enasidan.Den sida därkroppenlåg varnästanorörd.

Hon knäpptemed fingrarnamot Johan. –Hjälp migatt dokumenteradet här.

Johannickade ochtog fram mobilenför attfotografera. Cordelia sågpåglasetigen. Detfanns inga fingeravtryck synliga, inte ensavtryck efter fukt på bordsskivan.Hon antecknadedet iblocket. Förrent. Förkontrollerat.

Bakomdem hördessteg.AnneliPerssonkom in,andfådd och medhåret ienstram hästsvans. Hon barpåenmappoch såg

ut attvaramitti en växlingmellannervositetoch beslutsamhet.

–Jag harpratatkortmed grannarna, sa hon. –Desäger attallt verkadenormalt.Inget bråk,inget högtljud. En av demsåg honom bära in matkassartidigareidag.

Cordelia sågpåhenne,vägde informationen.

–Matkassar ochsjälvmord samma dag. Intressant.

Anneli svalde,antecknadesnabbt.Hon varfortfarande iden fasdär hon försökte förutsevad Cordelia villehaför svar, snarareänatt följa sinegenkänsla.

Inifrånköket hördesenröst. Anders Sjögren,IT-analytikern, stackuthuvudet.Hansglasögonvar immiga,och hanbar latexhandskar somvar en storlekför små.

–Datornärpå, menlösenordskyddad. Jagtar medden in till stationen. Ochmobiltelefonenlåg på laddningi sovrummet. Jagsäkrarallt.

–Bra,Anders, svaradeCordelia kort.– Kolla om detfinns raderade mejl.Sådanasom skickats,men sen… försvunnit.

Hanhöjde på ögonbrynet.

–Dutänkeratt detintevar ett spontantbrev, detdär på bordet?

–Jag tänker attnågon ansträngtsig föratt iscensätta ett skådespel, sa Cordelia.– Ochskådespelarelämnaralltid manusnågonstans.

Hanlog snett, en torr humorglimtade fram.

–Dåletarjag efter kulisserna.

Cordelia lämnadevardagsrummetoch gick mothallen. Därsatt

Lena Sandqvistpåenstol, medenfilt runt axlarna. Hennes

ansiktevar blekt, ögonenrödsprängda.Enkvinnligpatrullpolis stod bredvid, somstöd.

Cordelia sattesig mittemot henne.Hon talade lugnt, medden därrösten sombådekunde trösta ochträngaigenomförsvar. –Lena, jagvet attdet är en chock. Menjag behöver förstå.Kan du berättahur du fann honom?

Lena torkadesinaögon, rösten skälvde.

–Jag…jag komhem från jobbet. Jagjobbarkvällar på äldreboendet. Närjag kominsåg jagatt detvar mörkt. Jag tänkte atthan sov. Mennär jaggickini vardagsrummet…

Hon stannade,drogfilten tätare.Cordeliaväntade,lät tystnaden tala.

–Han lågdär.Såstilla.Jag sågflaskan.Lappen. Jag… jag skrek.

Cordelia lutade sigfram.

–Lappen. Hade du sett hans handstil därförut?Något som liknade det?

Lena blinkade förvirrat.

–Handstilen? Ja…det varhans. Men… densåg…jag vet inte. Jagsåg bara orden.

–Hur mådde handesenaste veckorna? frågadeCordelia.

–Han…han vartrött.Stressad. Jobbet. Hanhadehaft problem medett projekti stan.Men hanvar inte…jag menar… hanpratade aldrig om atttasittliv.Aldrig.

Cordelia nickadelångsamt.

–Det är viktigt. Minns du närdusåg honom sist ilivet?

–I morse. Hansattvid köksbordet, gick igenom papper. Han sa atthan hade möte istanombygglov.Sen…sen gick jagtill jobbet.

Cordelia skrevner orden. Bygglov. Projekt. Honvissteatt sådana sakeroftadroginmer än bara siffroroch papper.

Närhon restesig såghon attLenas händer skakade. Inte bara av sorg,utanavnågot mer. Rädsla.Kanskeför framtiden, kanske förnågot hon inte vågade säga.

Cordelia gick tillbakaini vardagsrummet. Johanstodkvar, såg på henne.

–Vad tror du?

Hon sågpåkroppen, på glaset, på lappen. På denalltförrena ordningen.

–Jag tror,sahon,– attvihar fått vårförstaspricka iytan. Och denleder någonstans djupareänvad vi vill tro.

3

Skuggori papperen

Stationeni Marviken lågupplysttrots densenatimmen. En fyrkantigbyggnad itegel,byggd på sjuttiotalet medför få fönster ochför mångakorridorer. Cordelia kändealltidsamma känsla närhon klev in genom dörrarna,enblandning av trygghet ochinstängdhet. Dethär varhenneshem lika mycket somlägenheteni Stenhamn,men härkrävdes alltid vaksamhet.

Hon gick direkt motutredningsrummet. Johansattredan vid bordetmed händerna kringenkaffemugg,Anneli hade spridit ut sina anteckningar iprydligahögar,och Anders Sjögren knackade på sitt tangentbordmed dendär intensiteten som gjorde attman kundetro attvärlden höllpåatt sprängas ut genom skärmen.

Cordelia slängdeavsig rocken ochsatte sigvid bordets kortända.

–Okej. Vadhar vi?

Anneli sågpåsinapapper. Hon tvekadeensekund, somom hon vägdesinaord. –Jag hartalat meddenärmastegrannarnapåTallgatan. Ingen harhörtnågot ovanligt. Ingetbråk, ingetoväsen. En granne såghonom på förmiddagen, på väginmed matkassar. En annansåg honomvid brevlådanvid tvåtiden.Sedan ingenting.

Cordelia nickade. –Och Lena?

–Hon varpåarbetet underkvällen. Kollegor kanstyrka det. Hon komhem straxefter elva ochlarmade då.

Cordelia sneglade motJohan.

–Det betyderatt dödstidpunkten ligger någongångmellan eftermiddagenoch sena kvällen. Vi fårvänta på obduktionen.

Menjag tyckerredan nu attdet är förmånga sakersom inte stämmer.

Hon höllupp blocketoch räknadeupp,

–Lappen. Handstilenför jämn,för kontrollerad.

–Glaset. Nästan orört, placerat mitt på bordet. Inga fingeravtryck.

–Soffan. Kroppenlåg stilla,men tyget på armstödetvisade inte trycksom detborde.

Johandroghandenöverhakan.

–Sådumenar…iscensättning?

Cordelia logsnett.

–Jag menaratt vi skasebortomfasaden.

Anders Sjögren lutade sigbakåt istolenoch stretchade fingrarna.

–Jag harhunnitgöraensnabbkollavdatorn. Detärenvanlig bärbar,lösenordskyddadmen inte någotjag inte klarar.Han harhaftenhel delmejlkonversationermed byggbolag i regionen. Samt någraintressanta dokument om fastighetsprojekt.

–Intressanta hur? frågadeCordelia.

–Intressanta somi…olagliga. Jagsåg kalkylblad därsiffrorna inte matchar. Överföringar till underentreprenörer sominte

verkar existera. Fejkadeorganisationsnummer. Jagvill gå djupareinnanjag sägermer,men…det luktar skumt.

Cordelia kändepulsenöka.

–Så, Erik Sandqvist. Bygg-och fastighetskonsult, mitt ien liten stad.Enman medfingrarna imånga kakburkar. Ochnu död, på ett sätt somser ut somsjälvmord meninteluktarrätt.

Anneli bläddradei sina papper.

–Jag kolladesnabbti kommunens register.Han harvarit inblandadi trestörrebygglovsansökningar detsenaste året.

Ettäldreboende, ett bostadsområde nere vidhamnen, ochett renoveringsprojektavengammalindustrifastighet.Allatre harhaftförseningar ochöverklaganden.

Cordelia höjde ögonbrynen.

–Vilken av demvar hanstressadöver, enligt Lena?

Anneli bläddradetillbaka.

–Bostadsområdetnerevid hamnen.Han hade möte om det samma dagsom handog.

Cordelia lutade sigbakåt,blundadeett ögonblick. Hon såg framförsig havet, dimman, husenpåTallgatan.Hon kändeatt detfanns ett mönster här, någotdoltsom väntadepåatt synas.

–Anders, fortsätt rota idatorn. Jagvillvetaexakt vadhan höllpåmed.Pengar, mejl, allt.

–Javisst,saSjögren,fingrarna redantillbakapåtangenterna.

–Anneli,saCordelia. –Dufortsätterprata medgrannarna. Någonmåste ha sett ellerhörtnågot mer. Människor minns olikanär manfrågarenandra gång.

Anneli nickadesnabbt,liteför ivrigt.

–Johan, du ochjag tarnästa steg.Vibehöver veta merom hans affärer. Ochomhanstidigareliv.Det härluktarinte första gången hangömtnågot.

Johansåg på henne.

–Dutänkerpåexfrun.

Cordelia möttehansblick.

–Ja. Erik Sandqvistlevde tvåliv.Ett offentligt ochett privat. Detprivata började långtinnan Lena komini bilden.Vi måstedit.

Stämningen irummetblevtät.Kaffedoften blandadesmed ljudetavAnderstangentbord,Anneli sombläddrade, Johans låga suck.Cordelia kändedet tydligt,dehadeklivit in inågot somvar större än ett självmordpåensoffa.

Hon restesig,drogpåsig rocken igen.

–Vibörjartidigtimorgon. Stenhamn är en liten stad,men småstäderdöljeroftadestörsta hemligheterna.

Skuggorvid kusten

Ettlugnt kustsamhälle.Ett plötsligtdödsfall. En sanning somvägrarlåtasig begravas.

Kriminalutredare Cordelia Brandtkallasinnär en älskad man hittasdöd undermystiskaomständigheter.Officiellt talarallt förenolycka– menbland dagböcker, brev ochviskningar från detförflutna anar hon en annanberättelse.Judjupare hon gräver,desto merbörjarstadensjälv drasig undan, som om någonvill hålla sanningen dold.

Skuggornatätar sigkring Cordelia,och snartinser honatt utredningenintebarahandlar om ett brott– utan om ett spel därnågon drar itrådarna, steg försteg.

”Skuggor vidkusten”ärförstadelen iserienomCordelia Brandt:ensuggestiv kriminalromandär havets evigabrus speglardeskuggor vi alla bärinom oss.