ADLERS TRÅDAR
ADLERS TRÅDAR
LIZCARLÉNBROOKES
ADLERS TRÅDAR
Detta är ettskönlitterärt verk.Allanamn, personer, platser, organisationer ochhändelser är skapade av författaren.Eventuellalikheter med verkligapersoner,levande elleravlidna,organisationer, händelsereller platseräroavsiktliga.
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digitalformi syfteatt genererainformation,enligt15a,15b och 15c§§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden.
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
©Liz CarlénBrookes 2025
Titel:ADLERSTRÅDAR
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-848-4
Till minmamma somsådde fröettilldeckarglädjen samt till minman,minabarnoch mitt barnbarn förert fantastiskastöd.
ETT
IngetljudväckteClaes-WilhelmAdler.Ingen väckarklocka,ingen bilsom bromsade på gatannedanför, ingen granne somsmällde igen en dörr.Han vaknadesom alltid, utan drömmaroch utan överraskning.Kroppenvisstenär detvar dags.Disciplinen satt kvar imusklerna somett invant urverk.
De få somännu nämnde hans namn sa bara Adler, rakt ochutanomsvep. Hanlåg nu på rygg medhändernavilade över bröstkorgen. Genomgardinenframför sängen föll en smal ljuslinje av gråblått dis. Luften varfuktigoch kylig dennavästkustmorgoni februari,men värmen höllsig kvar ilägenheten.
Adlerlåg kvarnågra minuteroch tittadei taket. Inte för attsamla tankar,utanför attdagen alltid börjadelångsamt ochstilla.
Sängen varhård, medrakakanteroch fast stoppning. Lakanenlåg sträckta,nästanperfekta, trotsenhel natts
sömn.Kuddarnavar slätaoch hade fått nyaörngott dagen innan, dethadehan bytt själv.
Ettavfåljudhan tilläti rummet varprassletavbomullstyg. Ingetsyntet, ingetbroderat, utan alltid enklavita textilier. Väggarna isovrummet barenblekgrönfärgsom en gång kallades mossgrön. Nu sågden snarareutsom någotvattenlämnatefter sig. På enaväggenhängdeenliten målning, ettinteriörmotiv imörkt trä. På andraväggen, ovanförskrivbordet,sattengammalspegelmed förgylld ram, lätt nöttvid hörnen. Denhadetillhörthansmor och hanhadealdrigbyttutden.
NärAdler restesig ur sängen,lät hanfötternamötagolvetutanatt förstletaefter tofflorna.Destodalltidpåsin plats, lätt vinklade utåt.Han sköt in fötterna itofflorna medvan precision. Trotssinaåttiotre år restehan sig spikrakt,utanstöd. Allt varkontrollerat, isnåla,exaktarörelser.
Morgonrocken hängde över ryggstödet på denmörkbrunastolen. Denvar mörkblåi silke, utan broderiereller mönster. Adlerdrogpåsig deni tvårörelseroch lindade knytskärpettvå varv runt midjan.Han barden nästan som en uniform, inte en bekvämlighet.
Badrummetlåg rakt fram.Dit gick Adleralltid direkt på morgonen. Dörren knarrade inte eftersom hanvar noga medatt olja gångjärnen varjevecka.Han vred på strömbrytaren.Ljusrören tändemed ettkallt,vittskenoch ett lågt surr.Med säkrastegövergolvets plastmatta medmarmoreffektgickhan bort mottvättstället. Därfanns tvåkranar, en förvarmt,enför kallt.Adler användebaraden kalla på morgonen.Två stänki ansiktet.Sedan toghan en
handdukurden noga staplade högen.Allavar vita,grova ochalltid viktapåsamma stilfulla sätt.Han torkadesig i tvåbaddanderörelserheltutanspegelstudie. Ingetatt tolka. Bara avklarat.
Rakhyvelnmed trähandtag stod rakt isittsilverfärgade ställ. Hanbytte nogabladvarje fredag,oavsett behovså denvar alltid sylvass. Ibland uppstodentunnstrimma blod vidkäklinjenefter rakningenoch då gick hanomkring med en bitpapperöversåret.Det hörde till rutinen.
NärAdler återvändetill sovrummetsåstängde handörrenljudlöstefter sig. Hangicktill garderoben ochöppnade enadörren. Därhängdeflera gråskjortoroch fleramörka byxor, inga färger somstack ut.Han valdeinget utan bara togdet somhängdelängsttill vänster. Adlerkläddesig långsamt ochutantvekan. Hanvar nogamed attallt skulle sitta perfekt.
Medbestämdasteggickhan motköket somlåg med utsikt över innergården. Köketvar smaltoch avlångt. Köksskåpen vari ljust träoch installerade under80-talet menfortfarande välbehållna. Ettvittkakel medmörkfog täckte väggen bakomdiskbänken. Denlilla italienska espressokannanstodpåspisenoch denvar redanladdad. Adlervredpågasen,enlåg blålågaantändes, tillsammans började spis ochkanna sitt samarbetemed attkokafram detperfektakaffet.
Hanöppnade fönstret en aningoch Majornas fuktiga luft fylldeköket.Gårdenutanför barlågaljudfrånstaden. En cykel skrapade motställningen utanföroch en duva kuttradepåplåttaket.Adler lyssnadeintemen registrerade
allt ochhan visste attsåfortfönstretvar på gläntsåbjöd haninutsidansljud.
Närkaffetbörjade bubbla toghan kannanfrånplattan ochfylldesin mörkgrönakoppmed guldkant upptill en centimeter från koppenskant. Adlertog denförsiktigtmed båda händerna ochgickutmot salongen.
Salongen varhjärtat ilägenheten. Inte föratt någotsärskilt skedde därmen föratt detvar därtiden ochminnen samlades.
Bokhyllornatäcktehelaena väggen ochvar fyllda med böckeri halvfranskaband, medläderryggar ochhörn. Det satt småetiketterskrivna medbläckpenna somvar fästai underkantavvarje hyllplan. Sorteringenvar inte alfabetisk, inte ämnesvis,utannågot tredje somett system hansjälv byggt, en ordningsom bara hanförstod.
På väggarna hängde inga färgstarka tavlor.Barainteriörer.Enskrivmaskin imotljus.Ett fönstermed regn mot glaset.Ett rumdär någonjustlämnatoch därcentrum av målningenvar en kopp på ettruntbord. Hanhadebara tavlor därtystnad målats fram.
Adlersatte sigi fåtöljen. Detvar en lågstadigmöbel medgrönklädsel ochmed armstödi mörkbetsat trä. En gråyllefilt lågviktöverryggstödet.
På bordetframför honom lågenbok.Bredvid stod kaffekoppen hanjustställt dit. Hanlutadesig fram och smuttade på kaffet.Svart ochoblandat, utan vare sig socker ellermjölk.Inget fick störaaromenavenpanamanskGesha från La Esmeralda.
Adlerrätadepåryggenoch lätblickensökasig till klockan. Lägenhetensendanya detalj. Nästan ljudlös,med
en sekundvisare somgledfram. Hannoteradetiden,kvart över åtta.
Sedanreste Adlersig ur fåtöljen, togmed sigkoppen ochgicktillbakatill köket. Handiskade denför hand,inte imaskin. Hanhadediskmaskin, menden användes aldrig.
Koppenficktorka på en handdukavbelgiskthellinne somhan bytte varjemåndag.
Därefter gick hanuti hallen. Denvar lång,smaloch inredd medenröd gångmattasom täckte mittenavgolvet. På hatthyllanlåg hans hatt.Engammalfilthatt, mörkgrå, medett litet märkeinvändigt från en känd herrekipering. Underden stod en käpp medsilverkrycka.Han använde deninte, menden skulle alltid stådär.
Ytterdörrenkontrolleradessom alltid.Adler vred om låsettvå gånger,drogi handtaget. Detvar stängt.
Posthögen på hallbyrånvar sorterad.Öppnadposttill vänster, olästtillhöger.Ingenting nytt lågdär.Adler visste detredan,men hankontrolleradehögarna nogaändå.
Irummetlängstbortfrånhallenfanns dethan kallade biblioteket, därfylldes väggarna av bokhyllor. Dessavar enklarei ljusare träoch en aningsolblekta.Här förvarade Adlerintebaraböcker, utan pärmar,brevoch pressklipp. Allt ordnat efterett system av årtaloch ämnesområden.På ettavhyllplanenlåg en aski mörktträ.I denfanns visitkort,vissa gulnade, andranypressade. Hantog inte upp askenidag.
Däremotdroghan ut en pärm märkt’Korrespondens 1989–1997’. Adlerbläddrade fram ettbrevfrånenkvinna hanengångsällskapatmed.Han älskadehenne fortfarandeoch brukadeläsahennesbrev. Detvar ordsom
gjorde ont ihonommen hanläste demändå. Islutetav brevet stod ’Duärkalloch haringet behovavatt vara nära. Jagkan inte stanna kvarhos dig.’Han lästebrevetigen, lade tillbakadet ipärmenoch sköt in denexakt därden legat.
Somvarje morgon gick Adlersin rundai lägenheten ochefter hanlästbrevetgickhan in imatsalen. Ettstörre rummed tungagardineroch ettovalt bord imittendär en hög medpapperlåg.Vid väggen stod ettsideboard meden silverbricka medtvå glas.Han hade inte rört viddem på månader, mendammade av demvarje fredag.Glasenvar klaramed tjockbottenoch karaffenhadeett slingrande handtagi silver.Karaffenstodfylld medkonjak, somalltid. Ovanförsideboardet hängde tvåporträtt. Inga släktingar utan bara tvåäldre mäni 1800-talskostym,måladei profil. Adlernoteradeatt denena tavlan hängde snettoch rättade till denmed ettkorttryck.Sådanasaker lämnades inte utan allt måstevarakorrekt.
Efterdet gick hantillbakatill salongen.Ljusethade ändrats. Inte starkare,men mindre blått. En antydanom attförmiddagenbörjat. Detfickhonomatt draned persiennennågra centimeter. Bara föratt skärma av från utsidan.
Adlersatte sigigen. Sammafåtölj. Sammavinkel. Den bok hanlämnatdär lågkvar, en litteräressäsamling. Han öppnade på sidan47och lästeett stycke hanredan kunde. Ordenvar därför rytmensskull, inte förbudskapets.
Hanlutadesig tillbakaoch tänkte på livet.Påentid när hanbjödingäster. De tackadeoftaja, ibland av nyfikenhet, ibland av plikt. Detvar så längesedan nu.ServisenAdler
brukadedukamed stod fortfarandekvari vitrinskåpet i matsalen.Blåvitt porslin,med guldkant,inköpt1962. Bestickenlåg isittfack, alltid putsade. Ingetanvändeslängre. Menhan visstevar allt fanns.
Ibland gick hanini matsalen ochrättade till de åtta stolarnaruntbordet. Adlersåg till attalla stod irättvinkeloch medlikaavstånd från bordskanten. Hanskruvadelitepå signär hantänktetillbakapådet somvar.Han saknadeinte dentiden meniblandskavdelivet på honom ochdet gjorde honom arg.
Timmarnagicklångsamt. Ibland restehan sigoch vandrade från rumtill rum. Rörelsen mellantystnaderna höllhonom vidliv.
Adlerhadeärvtmycketavinredningen ochpåett litet sidobord isalongen stod en glaskupa medtorkade blommor. Inte fördekoration, utan somett minneavenbegravning hanaldrignämnde. Ingenrörde den. Ingenskullefå röra den.
Adlertittade på klockan, nu varden elva.Han gick fram till fönstret.Vädrethadeinteförändrats. Himlen lågfortfarandetungövertaken.
En kvinna medbarnvagnrullade över innergården, saktaoch utan brådska. Adlerföljdehenne inte med blickenutanbaranoteradeatt hon fanns.
Adlergicktill byrånoch drog ut första lådan. Därlåg ettgammalt brev,viktfyragånger. Baksidan hade en gång buritett lacksigill, mennuåterstodbararester. Hantog inte uppdet,utanlät fingrarnavilaöverbrevetenstund. Detvar från hans far. Hanvisstevad detinnehöll. Detvar ingenhemlighet.Adler lästedet inte längre,inteför attdet
13
gjorde ont,utanför attvissa ordbarabehövde sägasen gång ilivet.
Hanlät handen vila kvar en sekund.Värmeni papperet kändes bekant mothandflatan. Sedanslöthan lådanförsiktigt. Ingetslamrande ochnästanljudlöst.
NärAdler åter sattesig ifåtöljen, toghan uppboken somlegat kvar. Hanläste ettpar sidor, långsamt,utanatt verkligen ta in innehållet. Detvar inte ordeni sighan sökte utan detvar rytmen.Den fasta, trygga,återvändandemeningsbyggnaden.Adler lästeinteför attförstå. Hanläste föratt sakerskulle vara somdealltid varit.
Närlunchtimmennärmade siggickhan ut till köket igen ochöppnade kylen. Därfanns en kastrull medärtsoppa från dageninnan. Hantog fram den, ställdeden på spisen,tände gaslågan ochtog fram en grov träsked. Han rördeförsiktigtrunti soppan föratt sedansätta sigpå köksstolen medanhan väntadeenstund på attden skulle blivarm.
Närdet började bubbla igrytantog handen åt sidan. Adlerfylldeendjupvit tallrik medvågig kant medsoppan ochåtden långsamt medsin favoritsked. Eftermåltiden diskadehan ochtorkade noga av bordetmed en fuktad trasa. Sedanåtervände Adlertill salongen.
Närhan åter sattesig ifåtöljen, vardet medsamma rörelsesom varjedag.Inget ikroppenmotsatte sigoch inga lederprotesterade. Ljuset irummethadeförändratsigen. Nu vilade ettsvagt gulgrått skimmeröverbokhyllorna där dammeti luften fångadeförmiddagens ljus ochhölldet kvar.
Adlertittade motdet lilla bordetdär bokenlåg.Den låg nu stängd,som avslutad isin uppgift. Iställetvilade hans blickpåenbronsskulptur av en hjort. Denstodpåbyråns överkant,omgiven av tvåblåvita vaser. Hjortenhadetillhörthansfarfardet visste han. Menhan vissteintelängre varför hansjälv valt atttaden medsig närhan flyttade hit. Denvar inte vacker utan ganska tung ochklumpig.Den varintehellersärskilt värdefull. Menden hade blivit kvar somett minne ochdet vartillräckligt.
Adlerreste siglångsamtoch gick till vitrinskåpet iandra ändenavrummet. Därlåg glasprydnader, ettmetallmärke, någramedaljeri öppna etuier ochett blektfotoavunga mäni uniform. Hantittade på ochtänktepådet livhan levt.Han hade ingenkontakt meddem på fototlängre.
Från kökethördesett fågelskri, kanske en fiskmås. Adlerrynkade pannanmen lätfönstret ståöppetändå.
Hangicktillbadrummet ochenliten fläckpåspegeln fick honom attstanna.Adler togframentrasa,fuktade den ochtorkade bort fläckenmed kortacirklar.Intesmutsen utan oordningen, denlilla sprickan iytan.
Hangickgenom salongen,vidaremot matsalen.Pådet ovalabordetdär inne lågenbuntmed papper.Han hade lagt demdär tidigare underveckankallelser,utdragoch en handling från ettäldre ärende.Adler hade varitmilitär första tidensom yrkesverksam menblevsedan jurist.Han hade inte jobbat på mångaår, menvissa dokument gick hanmaniskt igenom då ochdå.
Adlertog bunten,läste rubriken på detöversta dokumentet ochskötindet understsåatt detinteskulle märkas.
Sedanladehan tillbakabuntenpåbordet, vändesig om ochgickini salongen.
Längslångväggenstodskänken.Han öppnade en av de nedrelådorna,där hanförvarade stämplar,papperoch kuvert.Allt stod iperfekt ordning. Varjepappersarki plastficka, varjeplastfickai en mapp, varjemappmed etikett. Adlerlutadesig nära ochlät blickengåöveretiketterna.
Hanrörde deminte. Deträckteatt de fannsdär.
Närhan sköt igen lådanhördesenmjukskrapning.Det vardet enda ljudeti rummet,förutom detsvaga bruset från de vattenburnaelementen.Vid fönstret isalongen stod en liten piedestal. Denbar en krukväxt,enaspidistramed storaläderartade,mörkgröna blad.Den hade nästan slutat växa,men hanvattnadeden varannansöndagenligtrutin, ingetannat.
Adlerdroglångfingret försiktigt över ettavbladenoch fick damm på huden. Hanhämtade dammvippanoch svepte över bladen medett kort,snabbtdrag. Sedan hängde hantillbakaden på sinplats.Ingen dramatik,bara återställande.
Efterdet drog Adlerframett fotoalbumurbokhyllan ochsatte sigi fåtöljenigen. Hantittade på klockansom nu visade kvarti ett.
Medensuckbörjade hanbläddra ialbumet.Den första bilden varpåhansfru somung.Sedan ettavhonom själv iuniform.Ett tredje varett färgfoto somföreställdetvå pojkari en trädgård.Ena pojken höllett leksaksgevär och denandra en boll. Hans blickblevkvarenstund,i ett försök attminnastiden medbarnen.
En död man. En ordning som faller. En sanning som vägrar begravas.
Claes-WilhelmAdler var jurist medmilitärdisciplin, rik
och respekterad,fruktad idet tysta.
När han hittas död isin lägenhet spricker fasaden.
Annika ochEinar,två oväntade amatördetektiver,dras
in ihans slutna värld.
En plats där den poleradeytangår föresanningen och
varje ord bär skugganavdet outtalade. rädsla, pressad av det som satts irörelse.
Icentrum står en ung kvinna,fångadmellanlojalitet och
När alla till sist samlas står det klart attenavdem har merblod på händernaänman kunnat ana.
