Sommarkattenoch andraberättelser
Ieva Kisieliute
©2025 IevaKisieliute
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-822-4
Noveller
Sommarkatten5
Sommarkatten
”Jag måstefåtautminst femveckori sommar”, sa Anna-Karin. ”Min semesterbank är full ochjag fårheltenkeltintespara mer.”
”Alltså,Per ochjag harredan köpt flygbiljetter till Island så detär inte riktigtförhandlingsbart”, sa Ellenoch lade armarnai kors.”Vi kommeratt vara borta från mitten av juli, om vi så måsteta tjänstledigt.”
”Nuärdet så attvissa funktioner måstevarabemannade under hela sommaren”,saBirgitta, mindåvarande chef.”Vi fårgörasåatt jaghängerlistanpåmin dörr, ochnifår helt enkelt bocka förvilka veckor ni önskaratt få ledigt,och så fårjag se vadjag kangöra. När jaggodkänt papperslistan fårniansökai Palasso. Nåväl, om detinte varnåt annatsåavslutarvimötet.”
Detvar en regnig eftermiddagi mars,ensådan därpissigdag när detblåseroch regnar på tvären.Mentalt kundeman inte vara längre ifrånsommaren, ochändåsåhadeden statliga semesterplaneringen börjat. Jagsuckade förmig själv. Jaghadeingaplaner, ingenpartner, inga barn,inteens etthusdjur hemma, ochjustnukändesdet som attjag inte hade någotliv heller. Detvar ingenchans attjag skulle få hävdamig motsådanasom Anna-Karin ellerEllen,ellernågon annanpåavdelningen.Paniken steg.Justnulåg jagi riskzonenför attbli åretsSvartePetter.
Bea, skärpdig,tänktejag ochlät naglarna sjunka in ihandflatan. Då fick jagsyn på Johansom sågutatt ha viftat medpennanett bra tagför attfåuppmärksamhet.
”Ja?”Birgitta sågutatt vara en halv sekund från atthimla med ögonen. Johanvar ökändför attställafrågorprecisnär detvar dags föratt brytaför fika,enegenskapsom inte riktigtuppskattadesinom denstatligaförvaltningen.
”Enfråga bara.Ska vi ha någrasommarjobbarei år?”
”Jadu, detkanskeärenbra idé”,saBirgitta. ”Vihar ju utrymme i budgeten,och så kandet ju vara ettsättatt få ihop semesterschemat. Vill du börja skissa på en annons så tarvidet på måndag.Men nu tycker jagatt vi tarkaffe.”
Johans fräkniga ansiktelystesupp.Det verkadesom atthan hade ruvatpåidénlänge.Precissom jagvar hanmåttligtsugen på att jobba mitt isommaren, näringen annanvar här.
”Bra tänkt”,viskade jagnär vi resteoss föratt hämtakaffe.
”Ellerhur!Nufår vi bara hoppasatt Birgitta köperdet”, sa han ochskötinstolen. ”Väntardumedan jaghämtarmin mugg?”
Jagnickade.Fastänvihadefåttvarsintermosmuggav arbetsgivarennär vi börjadeenvisades hanmed attfortsätta använda sinegen, en löjlig vithistoriamed en svartbild på en tax. Life is short andsoare my legs,stoddet på den. Helt obegripligt, egentligen, eftersom Johanvar långtöverenoch åttio. Självhadejag alltid min termos redo,och närJohankom tillbaka från sitt rumfortsatte vi färden motkafeterian.
”Vad kuldet skabli”, sa hannär vi hade satt ossi fikarummet.
”Vifår se.”
Tja… Mankan välsägaatt detgicksådär.Visst skulle vi anställa en sommarjobbare,men bara underförutsättningatt minstenjurist ochenteknisktsakkunnig närvaradeunder hela sommaren,delsför attkunna hanteraärendeflödet, dels föratt handleda stackaren. Och detfickviredapåförst närannonsen redanlåg ute. Viddet härlaget hade alla indikeratsinasemesterönskemål, ochdet stod klartatt Johansom jurist ochjag somcivilingenjör lågriktigt risigt till med tankepåatt vi varyngst på avdelningenoch därmed hade minst antalsemesterdagar.
”Vifår anställa en trevligprick”, sa Johannär annonsen äntligen lågute.”En riktig glädjespridare,såatt vi står ut meddenna sommar. Tänk digensommarkatt… fast en människa.”
”Ensommarkatt?”Jag rynkadepannan. ”Hur menardunu?”
”Jo, en katt somman tarhandompåsommarenoch sparkarut på hösten”,skrattade han.
”Shhhh.” Jagtittade migomkring.”Så kandujuintesäga. Tänk om chefen hör.”
”Det är lugnt”,sahan ochtog en slurkkaffe.”Birgitta harsagtatt jagfår vara medpåintervjuerna. Jagska se till attdet blir perfekt, jag lovar.”
”Kör hårt”, sa jagoch logsnett.
Närrekryteringen drog igångblevJohan meroch mer hemlighetsfull ochfnittrig. Trotsminaihärdigaförsöklyckadesjag inte lirka ut någrasom helstdetaljer. Jagvar så nyfikenatt jagtilloch medförsökteluraiväghonom från skrivbordetför attfåtjuvkika på hans dator, mendet gick såklartinte. Till slut fick jagtag på ett protokollfrånförhandlingarna medfacketdär detstodatt denvi skulle anställa hetteJosefin Larsson. Detfanns över femhundra personeri Sverigemed denkombinationen av förnamnoch efternamn. Trehundra, om mansorterade utifråntänkbar ålderför en sommarjobbare.Det kliade ihelakroppenavnyfikenhet.
”Men snälla,dukan välåtminstonesägavar hon borsåräckerdet förmig”, sa jagtillJohannär jaghadetröttnat på attscrolla genom tiotalsintetsägandeFacebookprofiler.
”Sådukan kollaupp hennei förväg ochskaffa förutfattade meningar?Nix”, sa hanoch togenslurk kaffeursin löjligamugg.
”Förutfattade meningar?Jag?Ursäkta!” skrattade jag.
”Jag vetprecisvad du är uteefter.” Hanblinkade medena ögat. ”Men du måsteinseatt dethandlar om statlig förvaltningoch inte en dejtingtjänst.”
Precissom jagvar hanockså singel ochbrukade ofta skojaomatt de tvåoftasammanföllnär manjobbade på en utlokaliserad myndighet.
”Jaha, då fårjag välstå ut till mitten av juni då”, sa jagsnopet.
”Orkar jagvänta så längesåkan jaglikagärna träffa någonpåPride. Nej, just det, detfinns ju inte ensnågon Pridei denhär hålan.”
”Jag hör vaddusäger,men jagkan tyvärr inte hjälpa dig”, sa han ochsveptedet sistaavsittkaffe.
Innerstinne förstodjag hurnaivt detvar atthoppas. Naivt. Nej, oetiskt. Oetisktoch idiotiskt. Jagvar aningens förblekoch aningens förmullig,haderåttfärgathår,dålig hy ochvar ständigt beväpnad medbitskakommentarer.Vad fick migatt troatt någonnågonsin skulle bliintresserad av mig? Särskilt inte någonsom hettenågot så tjusigtsom Josefin. Ochändåblevrestenavvåren bara en nedräkning till mittenavjuni, till hennesförstaarbetsdag.
”Det härärJosefin”, sa chefennär vi alla satt samladepå veckomötet.”Honkommeratt jobba hososs isommar. Josefin, du fårberätta meromdig själv.”
Hela avdelningenriktade sina blickarmot tjejen vidkortändan av detlånga ljusgulabordet. Förstnär jaghadesetthenne medegna ögon förstodjag vadJohanhademenat medförutfattade meningar. Hurkännerman igen ensommarjobbare på en statligmyndighet?Jo, de klär sigmer formellt än någonannan på hela stället, tänkte jag medanjag pilladei ettpyttelitethål ifickanpåmin kofta.
Sommarjobbarens fläckfriaknytbluspåminde om attjag hade missat tvättidenigen.
”Hej,jag heterJosefin mennifår gärnakalla migJossan. Jag kommerfrånLyckselemen pluggari Umeå.Jag är tjugotre ochhar precislästklart termin sexpåjuristprogrammet. På fritiden gillarjag attumgås medvänneroch familj,och så tillbringar jagmyckettid i naturen. Äh…det varväl allt.” Hon nickadeförsynt,men lagom kraftigt föratt de mörkalockarnaskulle studsa motkavajensaxlar.
Snark. Detärväl bara om manintegillaratt umgåsmed vänner ochfamilj somdet är någotspeciellt attbabblaom, tänkte jag? Jag sneglade på Johansom sågnöjdut. Fastän hanvar minbästa vänhär istantvivladejag ibland på hans personkännedom. Själv varjag måttligtimponeradavden nyaäppelkäckaminibyråkraten.
”Hur längeska du vara här?”frågade Anna-Karin.
Typ lika längesom du är ledig. Jagfickhejda migfrånatt inte säga dethögt.
”Åtta veckor”, sa Josefin. Jossan.
Varför envisadeshon medatt fördärva sitt namn på dethär viset, tänkte jagoch bestämde migför attalltidkalla henneJosefin.
”Nåväl,hoppasduska trivas här”,saBirgitta. ”Omdet är något du undrar över så är detbaraatt frågaJohan ellerBeatricesom ska vara härtill slutet av juli. Skavigåvidareoch fördelanågra ärenden innankaffet?”
”Det hade suttit fint medenskvätt kaffe”, viskadeJosefin på överdriven dialekt, ochplötsligtkände jagatt jagändåvillegehenne en chans.
Densommarenfickvienomfattandebegäran om allmänna handlingarfrån Uppdraggranskning,och chefjuristen vartydlig med attallt annatmåste prioriterasbortför attmyndigheten inte skulle framståi dålig dager. Johanoch Josefinsattesi arbete ochfixade medsjälvasekretessbedömningen.Fastänjag medmin väg- och vattenbakgrund inte vari närheten av attvarajuristsåfickjag också hjälpa till genom attrentfysiskt mörkadeuppgiftersom vi inte fick lämnaut. En bättreanvändningavskattebetalarnas pengar hade man kunnatföreställa sig.
Sommardagarna ströks medsvartaspritpennor,och jagmärkteinte ensavhur detblevmidsommar.
”Jag kantamed jordgubbar ochgrädde”, sa jagnär Johanfrågade om vi skulle ha knytkalasi år igen.Samma procedur somvarje år, ochsamma gäng somvanligt.Johanoch jag, ochsåEllenoch hennessambo Per, ochsåSorayaoch Matildapågrannavdelningen, ochnuävenJosefin.Precislagom mångaför attfåplats på klipporna på Saltö.
Ölflaskorklirrade idinglande systemkassar medanvicyklade uppför denbrantabacken. Förutomenmassa dricka tycktesviha matsom räckte till ettheltkompani.Ellenoch Perhadefixat köttbullaroch varm nypotatisi en mattermos ochSorayaoch Matildahademed sigenhel bunkegubbröra, kavringoch tvåsorters sill. Johanlevereradeett sprillans nytt sånghäfte– hangjordeett nytt förvarje år –och tresorters nubbar, fastän hansjälv bara drack Skåne. Jagsattdär medynkatvå liter jordgubbar ochenfemma ovispadgräddeoch skämdesmedan Josefin, ifördenprickig pastellfärgadklänning,deladeutmatchande tallrikar ochsilvriga engångsbestick till alla.Jag hade ju åtminstone kunnat fixa kaffe, tänkte jagoch gned minhögra fotknölmot klippan, precis lagom hårt så attdet skulle göra ont.Grubblandetavbröts av attJohan drog igångdagensförstasnapsvisa:
”Nuhopparlaxen nu blommarhäggen, nu lyfter taxensittben motväggen. Ssssssskåål!” Hanskålade medallaoch betavsin snaps innanhan fortsatte: ”Ett litet avbrotthar visanfåttoch undertiden hartaxen gått.”
Josefinbrast ut iskratt. ”Jag haraldrighörtden härvisan förut.”
”Vadå, sjungerniintesånti Norrland?”saJohan, somaldrighade varitnorromStockholm.
”Västerbotten”,saEllen ochPer ochgav varandra en menande blick.
”Nej,intejustdenna”, sa Josefin. ”Men jaghar förmig attvi använder sammameloditillandra visor.”
”Apladalen iVärnamo”, sa Peroch Ellenunisont ochskålade iöl.
Sommarkatten och andraberättelser
Ieva Kisieliute är jurist och
rockjournalist. Ieva debuterade 2024 med romanen
Det ingen får veta.
Med rötter iLitauen och en
sipprar in. Sommarkatten och andraberättelser är
bas iKarlskrona skriver hon berättelser där vardagen rämnar och något annat hennes första novellsamling.
