Issuu

Hämnd, Ljuva Hämnd

Bertil Sörensson

Spänningsroman Thriller

II

Bertil Sörensson

”Hämnd,Ljuva

Hämnd” är en direkt fortsättning ochenavslutandedel av ”SverigesSoldat”

©BertilSörensson 2025

Typsnitt Calibri 11,5

Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland

Omslagsbild: Pixabay/Bertil Sörensson

ISBN 978-91-8097-817-0

Där rättvisa sökerbalansi en större gemenskap, söker hämnd en subjektivkompensation, ofta driven av vrede och stolthet.

(Definition av HämndenligtAI)

PizzeriaGenua inorra Göteborg serveradeerkäntgoda pizzor. Ägaren Alessandro Esposito,enman i50-års åldern,var självföddoch uppvuxen iGenua ochhade stolttagit medsig denlokala, italienska traditionenfrån hemlandet. Ställethadeerhållit fullständigarättigheter ochlockade till sigbådelunchgäster ochhungrigakvällsmänniskor.

Restaurangen varbelägen vidett litet torg,byggt på 1960-talet, idirektanslutningtillmiljonprogrammets höga hyreshus.Bostadsområdetoch torget byggdesunderden period iSverige då krafttag togs föratt avhjälpa bostadsbristen ochtrångboddhetenoch varavnödvändighet lik denösteuropeiska brutalistiskaarkitekturen. Kanske inte nödvändigtvisför attdet svenskaregeringsbärande partietunderden härtiden lågtillvänster på denpolitiska skalan,utanhur bygger manannars 1miljonlägenheteri ettsålitet land somSverige underden kortatiden av 10 år?Det måstebli prefabricerade,råa betongkolosser utanförstadskärnorna om föresatsen skulle lyckas.

Femtio år senare hade dessa förortsidyllerförvandlats till detsom imoderntid fått beteckningar somutanförskapsområden ellerinvandrartäta områden.

Densvenska medelklassen hade medtiden fått detallt bättre,deflestasom varfödda under1940och 1950-talenhadegjort en fantastisk klassresa. Detvar slut med dass på gården,kallvatteni kranarna ochavsaknadav badrum ihemmen, de hade flyttattillegnavilloreller dyra insatslägenheter.

Istället hade nu mångaavdeslitnaoch renoveringskrävande hyreskomplexen fylltsmed de nyanländamänniskorna från alla delaravvärlden.

PizzeriaGenua varinrymti dennedlagdaKonsumaffären, mendet fannsenliten servicebutik vägg iväggsom närmaste granne.

En ung marockan,Josif,försöktelivnära sigsom frisör i detsom tidigare varitenliten tobakskioskoch en familj medkinesiskbakgrund såldeasiatiska varori sparbankens gamlalokaler.Devar efterlevande till de så kallade båtflyktingarnafrånVietnam,enfamilj somi sintur flytt från Kina under kulturrevolutionen imittenav1970-talet. Nu hade de funnitentrygg platsi världenoch hade lyckatsstartaett nytt liv ochsåg ljustpåsin framtid.

Deraslivsmedelsbutik gick mycket bra, därkunde man köpa risoch couscous istora säckar till betydligtbättre kilopris än idevanliga,svenska matbutikerna.Konserver från Kina,Sydkoreaoch Indonesien varockså exempel på populäravaror somuppskattadesavdeboendei bostadshusen runt torget.

Dethände attföretagarebjödnågon kund på en god middag på Genua, menockså ensamgästerellerunga, nyförälskade parkundefördrivakvällen medstorbehållning på dentrivsamma restaurangen.

Krögarenshustru, en sympatiskkvinnafrånRom,delade på ansvaret attlagamat,diska ochservera.

De hade sedannågot halvår dessutom kunnatanställa en ung flicka,Lisa, från grannskapetsom fick dukaoch serveraunder veckoslutendåbeläggningenvar extra hög. Detgickbra förAlessandrooch hans lillarörelse.

Dukarnavar vita medfärgglada broderieroch kantband. Attdeintevar italienska utan inköptafrånengrekisk internetsajt vardet ingensom kände till ochAlessandrohadebarafåttpositivtberöm förinredningen.De typiskapizzeriautsmyckningarna,vinflaskormed hysterisktrinnande stearinljus, saknades inte helleroch gjorde,tillsammans medsmakfullkvällsbelysning, en oemotståndlig mysfaktor. De medstearin indränkta flaskljusstakarnahörde kanske egentligen till en inredningsdetaljsom varnågot ute, ellersåhadedeblivit inne igen.Många gäster upplevde underalla omständigheter nostalgisktnågon sorts60-tals vibbar närdesatte sigtill bords. De kände sigförmodligen somomdebefannsig på någonavsin ungdoms pizzerior,den tidsperiod då dennamat-och restaurangkultur spredsig somenlöpeldöverSverige.

En torsdagskvälli mitten av aprilbänkade sigtre medelåldersmän vidett av borden.Detaladearabiskamed varandramen beställdesin matpåförortssvenska, den dialektsom numerablivit så vanlig,särskilt iden härdelenavstaden. Lisa togemotbeställningarna.Två av dem beställdekebabpizza,denna hybrid på pizza somblivitså populär iSverige sedanmånga år.Den tredje ville ha en grilladbiffmed potatisgratäng.Samtligavalde vatten sommåltidsdryck.

Denungaservitrisen fick ettvarmt leende av mannen sombeställde maten, han somönskade biff.

”Inteför välstekt?Det skabli,”svarade flickan, uppmuntradavdet trevliga bemötandet.Enoch annanav denyngre generationen uppträdde ibland meronyanseratoch kommed detena skamligaförslaget efterdet andra, modiga somdeblevavgrupptrycketoch kanske

någonölför mycket.Det varsjälvklarttrevligareatt bli vänligtbemöttävenomLisabörjatvänja sigvid jargongen hostonårspojkarna.

Männen lätsig välsmaka då de blivit serveradeoch tog godtid på sig. De pratadesparsamt, detverkade som biffätaren skötte denmesta av konversationen.När matenvar uppäten dukade Lisa av.

”Får detlov attvaranågot mer?”undradehon innan honlämnade in disken iköksavdelningen.

”Varförinte?”svarade dentalföre mannen. ”Tre kaffe ochnågot sött.”

”Vihar en godhembakt kaka medlitevispgrädde.”

”Det låtergott. Dettar vi.” Lycklig över sinförsäljningsframgång trippade flickanutmed disken ochgjordei ordning treassiettermed kaka ochgrädde.Hon lade på liteextra grädde föratt fjäska ochhälldeupp nybryggt kaffei storakoppar. Allt placerades på en bricka ochhon barutden till gästerna ochdukadeupp efterrätternatill varoch en.

”Vill ni betala tillsammansellersplittranotan,” frågade honnär densista koppen nått sinplats.

”Jag skulle viljatalamed ägaren,” svaradeledartypen. Hanvar någotmer propertklädd än de andra, hanhade en mörk,nästansvart kostym ochvit skjorta, medande övriga barjeans ochkortärmade, kulörtaskjortor.

Lisa mötteförvånadhansblick. Hade hongjort något fel? Honfunderade en sekund på om någothon sagt ellergjort skulle kunna haorsakat missnöje. Honkunde verkligen inte kommapånågot somstack ut,tvärtom hade sällskapetverkatsånöjda.

”Visst.Jag skahämta honom,”stammade honframoch vände genast på klackenmed dentomma brickani handen. Honvinkade till sigAlessandrosom befann sig längst inne iköket ochskarupp sallad.

”Vad vill du? Är detnågot problem?”Han lästeavhennesansiktsuttryckoch kundeana någotsom bekymrade henne.

”Han somsitteri mitten av de tredär vidfönstret,”började honoch pekade diskret medena handen. ”Han vill tala medägaren.”

”Vad vill han?”

”Det sade haninte, jagvet inte.”

Alessandrolossade på kökshandduken somhan stoppatinnanförbyxlinningen föratt inte skvättatomatsås på byxornaoch lade dendubbelviktpåenavbänkarna. Hanslätade ut handdukenmed handflatanmot bänkskivan, hanvar liteavenperfektionist,och gick sedanuti restaurangen ochframtillmännenvid fönsterbordet.

”Någon ville tala medmig?Här är jag.”

”Alessandro! Trevligt attträffas,” börjademanneni kostym,han kändetydligen till krögarensförnamn.Detta måstegälla affärer, tänkte Alessandro, menhan kommenteradeinteatt hannämntsvid namn.

”Vad kanjag göra förer?”frågade hanmed sitt mest professionella tonfall, mensamtidigt smög sigenliten dosonda aningarin. ”Var inte matentillbelåtenhet?”

”Jo, detvar denverkligen!Vikommergärna hitoftare. Maten varmycketgod.Och ditt ställe härverkarmycket populärt.”Mannenlog självsäkert.

”Jotack, jagska inte klaga,”svarade Alessandro, lättad ochstolt över berömmet.

”Det gläder migatt detgår braför dig, Alessandro. Men är du inte rädd attdet skakomma in någrabusar och ställa till bråk?Jag menar, detbor mångaoroligasjälari trakten. Detkan lätt spåraurenblötkväll. Då kandet vara braatt ha någonatt få hjälpav. Ellerhur?”

Nu förstodAlessandrovad sakengällde. ’Beskyddarverksamhet’kalladesdet på kanslisvenska.Han föredrog benämningen’utpressning’ istället.Han hade varitförskonad från sådant hittills,men nu satt de svinen häroch börjadehotamed hjälpavsittsmicker.

”Jag är lyckligtlottad,”försöktehan,medan hans ansikteantog en blekareton.”Dethar aldrig varitnågra problemhär.Aldrigfaktiskt.”

”Det sägeralla.’Dethänderintemig’. Tänk på alla trafikanter sområkar ut förenbilolycka. ’Det händer inte mig.’Och så:PANG! så smällerdet närman minstanar.” Mannens röst varlugnoch stadig.

”Jo, itrafikenså… då…”

”Dubehöver inte vara rädd förbråk. Bra! Då är vi överens.”Mannengjordeenkortpausoch tittadeAlessandroi ögonen medenfastblick. ”Det blir inte dyrt,” fortsattehan.”Någonkommerhit en gång imånaden ochhämtarförsäkringspremieninlagdi ettkuvert. Vi tar kontantbetalning,och inga extraavgifter.”

”Vad menarni?”Alessandrohöjde rösten mendämpade siggenast, hanville inte attdet somsades skulle hörastilldeandragästerna.

”Skullejag betala för…förvadå?”Han lätynklig nu.

”För vårhjälp,förstås,” svarademannenmed ettförsmädligttonfall.

”Och vemärni?”Förtvivlanbörjade sprida sigi Alessandros bröst.

”Vihör av oss,”svarade mannenutanatt svaradirekt på frågan.Han behöll samma tonfallsom hanuppvisat under hela konversationen.Han gjorde tecken till de andraatt resa sig, mensattsjälv kvar på stolen ytterligare någraögonblick.

”15000 denförstavarje månadräcker,”konstaterade hanlugnt.”Meddin omsättning härsåärdet en droppe ihavet,ellerhur?Och tänk på vaddufår förpengarna.” Hanpresenteradeett brettleende.”Tack förmaten,du hargjort ettgottjobbikväll.”

Nu restesig även hanoch togpåsig sinsvartaStetsonhatt av 1940-talsmodell. Denhadesmakfulla brätten ochkläddeverkligen den, även iövrigt, välkläddemannen.

Alessandrostodhäpen ochmållös.

Denene av hantlangarna höll uppdörrenför denhattprydde gästen somvände sigomi dörren ochutbrast: ”Ännu en gång,tackför måltiden.Och vi kommer gärnahit ochäteribland.”

Sedanlämnade de tregratisätandegästernaGenua ochförsvannuti skymningen.Alessandroförsöktese vart de togvägen mensåg ingenbil hankunde läsa av registreringsnumretpåoch hanvågadeinterusautefter dem. De hade inte hellerlämnatnågot namn ellerandra sätt attidentifiera dempå.

Alessandroblevstående en kort stundvid bordet,tittandesig oroligtruntför attupptäcka om någonavde andragästernahadelagtmärke till detovanligasamtalet. Hanupplevde inte attsåvar fallet utan plockade ihop kaffekopparnaoch kakassietternaoch barutdisken iköket.Han varintebereddatt berättaför sinhustruvad hannyssgenomlidit,han bordenog hålla detför sigsjälv

till attbörja med. Kanske kundehan ta sigurdenna knipapånågot sätt?

15 000kronori månadenvar minsanningasmåpengar somden därskojarenhävdat. Alessandrovar en ärlig man. Hanbetaladeskatt,arbetsgivaravgift ochdeklarerade momsen pliktskyldigt. Attäta gratis någongång kunde hanaccepteraombaradedär gangsterna läthonomvarai fred.Men 15 000…?

Hangicktillbakauti lokalenmed en urvriden disktrasa ochtorkade av bordet ochställde stolarna till rättai väntanpånya gäster.Han tittadesig därefter runt medett påklistrat leende ochfrågade de övriga sällskapen om alla varnöjda ochfickbaraglada mineroch tummar upp till svar.Skönt,tänktehan.Jag fårlåtatiden visa hur jag skatahandomdetta.När hankom tillbaka till köketstod Lisa medarmarna ikorsoch väntadepåhonom.

”Var detnågot särskilt?” frågadehon medenängslig min. ”Hadedenågot attklaga på?”

”Nej tvärtom, hjärtat. De varmycketnöjda ochville säga detpersonligen till mig.”

Hantittade inte hennei ögonen närhan svaradeutan gick till diskbänken ochsköljde ur trasan ochhängdeupp denpåkranen.

”Vikan kanske förvänta sigatt de dykerupp igen.Du skötte digutmärkt Lisa,bra jobbat. Mennutrorjag att du skagåutoch tittatillgästernaigen.”

Hanspelade avslappnad trotsatt detbrann inutihonomavoro ochgrämelse. Hanplockadeförstrött bland bunkar ochbestick då servitrisenkom tillbaka ochmeddelade attnågon av matgästernahadebeställtytterligare en Pizza Capricciosa.

Sedan Sven Dalman kommit hemefter sina hemska upplevelserden därdecemberkvällen året innan, hade hanlegat väldigtlågtgentemotsin familj ochsin bekantskapskrets.

Hanundvekonödiga diskussioner om allt galetsom pågick därute,han försökte istället begränsa samtalsämnena kringden lillavärlden,det därsom angick dem själva ochingen annan. Attungdomsligor sköt vilt omkringsig på gatornaelleratt bomber exploderadelite varstans varinget samtalsämnehan valde.

Haninlät sigintehelleri politiska samtal ellerdelade åsikteromvemsfel detvar attgangsters härjadefritt på gatoroch torg.Nugälldedet bara attlåtamordenhan självbegåttfalla iglömska ochhan försökte ducka för alla antydningar om vadsom verkligen hänt.

Ulrika hade inte misstänktnågot,och varför skulle hon göra det? Atthennesblidemakeskulle utfört flerabrutala avrättningar föreföll naturligtvis helt otänkbart, och så längeingen ifamiljen förstodvad hansysslat med fannsegentligen bara etthot kvar;polisensletande efter etttrovärdigthändelseförlopp efterdet attden förre vice polischefeni Göteborg,AronFlyktberg,hittats död tillsammans medenokänd manpåVallfagra gård.Även denfrämmande mannen varmördad, skjuteni pannan.

Sven kundehaenoch annanmardröm därhändelserna spelades upp, mensålänge hanintepratade högt isömnenoch avslöjadesittinreför Ulrika,kunde hanandas ut närmorgonenkom ochbefriadehonom från ångesten.

Bombdådenhadeverkligen blivit ettgisselför allt fler företagoch enskildaindivider.Utpressning medhot om vandalismmot butiker ellerannanaffärsrörelse hade blivitsåvanligtförekommande attfolkknappt höjdepå ögonbrynen längre.Nästanvarje natt vaknadesovande svenskar någonstans ilandetavenkraftig detonation ochavatt huset skakade. Ibästa fall vardet porten ihyreshuset de boddei somsprängdes,som en varningoch en hälsning:”vi vetvar du bor!”Men ibland riktades dådetdirektmot en människa med, ivärstafall, dödlig utgång.

Attvåldetblivit vardagsmat varnågot somSvenDalmanoch hans generation hade svårtatt acceptera. När de somföddespå1950-taletväxte upp, levdedekanske iden tryggasteavtider.

De katastrofala 1930 och40-talenhade, efterden förödande världsvida konflikten,övergåtti någonsorts framtidstro, särskilt iSverige somjuvarit förskonatfrån denomedelbarainverkansom etttotalkrig innebär. Svenskarna behövdeinteåteruppbyggasin infrastruktur ochsinahus ur grushögarsom mångaandranationer tvingats attgöra.

De hade inte heller en åderlåtenbefolkningmed hundratusentals, ellermiljoner döda ochskadade.Svenskarnakunde byggaupp sitt försvaroch sinindustrifrån en framskjutenoch gynnad position,medan omvärlden kommit långtefter.Sverige blev en framgångssagasom inte varitnågot folk förunnat imoderntid.

Attvarabarni 1960-taletsSverige varkanske, rent generellt,att ha dragit denlyckligaste vinstlottennågonsin. Pappornafickmöjlighettillbetaldsemester, mammorna vari stor utsträckning hemmahos sina barn och

SverigesSoldat ISBN 978-91-8027-748-8

är en direkt fortsättning och en

När våren anländer till Väst-Sverige

"Hämnd, Ljuva Hämnd" avslutande del av "Sveriges Soldat" korsas huvudpersonernas vägar

ännu en gång, vilketfår ödesdigraföljder

Sven Dalman,den pensionerade byggnadsmålaren, blirpånytt indragen ibesvärliga omständigheter