9789180977968

ANNA-SVEA AV SÄVELIEN

J.M. PARMFJORD i

GÅRDSLOGENSÖDE

J.M. PARMFJORD

ANNA-SVEAAVSÄVELIEN:

GÅRDSLOGENSÖDE

Kapitel1

Oväntade möten

Gryningenhadenyligen anlänt.Kylan hade ej föravsiktatt kapitulera trotsatt nattens mörker ochdesssnöstorm nu avrest.Den skulle beståfaständagensljusankommit, somden undermerparten av året ocksågjordei Sävelien.Riketskronprinsessa, Anna-Svea, hade nyligen slagit upp ögonentill följdavatt solenstrålat in genom fönstret tilldet lilla tornet,inutihennesstora torn,i dennordöstradelen av det uråldriga, praktfulla slottet Snökristall.Långsamtsatte hon sigupp efterenstunds mornande ochsträcktearmarna iluften. Honkonstaterade ganska snabbt atthon sovit gottoch såledesvar välutviladoch redo förden nya dagen. Honstegupp ur sängen ochslogsig nedvid spegelbordet, därhon piffadetillsittnyvakna utseende en aning. Närhon borstat sitt långa,ljusa hårhämtade hon sinfavoritklänning, i Säveliens färger.Med stor omsorg ochtillförsikt toghon på sigden,eftersomhon varmycket förtjust iden ochsåledes ocksåväldigt rädd om den, sedansnurrade hon ettvarv framför spegeln. Ettleende uppstodpåhennesläpparnär hon sågsig självi den.

Därefter begavhon sigglatt nermot matsalen därhennesfar,konung Gustav VII, och mor, drottningFreja,i vanlig ordning redanpåbörjatfrukostenvid hennesankomst ”Godmorgon, far.”. Sade hon ochgickframtill matsalsbordetdär hansattoch omfamnadehonom,kärleksfullt.”Godmorgon, minkäradotter.”. Svaradehan och kramadeomhenne,innanhan kvicktåtergicktillatt glufsa isig igen.”Godmorgon, mor.”. Fortsatte hon ochomfamnade sinmor likadant.”Godmorgon, älskadedotter.”. Svaradehon ochkramade Anna-Sveatillbaka. Motsin platsvid bordetfortsatte sedan kronprinsessan ochmöttespåvägen ditavsin älskadehund ochbeskyddare,Fenrir, somkom springande ifullgallopp. ”Ja, godmorgon till digockså.”.Sadehon och klappade honom innanhon slutligen slog signed viddet långa bordet. På detstod hennesabsolutafavoritfrukost, samma somhon ätit nästan varjedag hittills isitt liv menändåaldrigtröttnatpå: Klappgröt,ett pargoda hönökakor ochtill efterrätt, nystektapannkakor medsyltgjord endast på de allrafinaste av Säveliens jordgubbar.

Mitt imåltiden lade plötsligthennesfar ifrånsig tidningenhan läst i, något sominte hörde till vanligheternaoch sökteögonkontaktmed henne.Med ettleende såghon undrande tillbakapåhonom.”Sovitgott, kära dotter?”. Frågadehan ochtittade ovanligtfundersamt på henne.”Ja,far,som en stock. Självdå?”.SadeAnna-Svea glatt. Hanharkladesig ochrynkade pannan. ”Nej,nej,det kanjag inte påståatt jag har. Denfördömda snöstormen höllmig tyvärr vakenstörredelen av natten.”. Svaradehan,lättirriterat. ”Jaså? Dengjordebaraatt jagsov bättre. Jagtyckerdet är så mysigt medovädernär manliggertryggt nerbäddadi sinsäng. Du då mor?”.

Fortsatte Anna-Svea. ”Ja, jaghållermed dig, kära dotter. Jagsov somenstock jag med.”. SvaradeFreja.

En kortstunds något pinsam tystnaduppstoddåtill följd av derasolikasyn på saken, menden avbrötssnart av hennesfar.”Ahem…jo, såhärärdet…Det finns något vi måstediskutera.”. Fortsattehan ochövergickfrånden tidigare småpratliga tonentill en allvarlig.”…Duärnutjugo år fyllda…tänk vadårengår…hmm,nåja, detinnebär ivarje fall attdet är på tiden attduväljerdig en värdig kronprinsdåvårtrike, somej förbigåttvaresig våra vännerellerfiender, vidmin bortgångsaknarenkonung. För attsäkerställa vårätts platspåtronenärdet därför viktigtatt du redanfattatdetta avgörande beslut innanden dagjag är borta ochden värsta sortensopportunister börjarslita ochdra idig,såatt denman somkung blivaskall,vid detlaget redanstår viddin sida.”.Sadekung Gustav.

Anna-Sveablevstum. Nyhetenhadeslagitned somenblixtfrånklarhimmeliden dessförinnanvardagligamorgonen. En vågavkänslor sköljdeöverhenne.Hon kände sigsåväl pressadoch orolig somförväntansfulloch glad.Nuskulle alltsåhon, som knappt tittatenmanshållförut,plötsligtvälja en förlivet.Visst varkärlekens äventyr lockande,hon hade ju trotsalltdrömt om attfinna sinprins sedanhon varliten,men detta varnaturligtvis något helt annat, större än barndomensfantasier.Det härvar på riktigt. Honförstod därför mycket välallvaretisituationen, inte minsthennesfarsoro övertronenoch dynastinsöverlevnad, menhur dethelaskulle gå tillhadehon ingen aningom. ”Jag...jag förstår, farmen...men varfinnerjag en värdig manatt välja till kronprins? Ochvad innebär värdig?”. Stammade Anna-Sveafram. Kung Gustav skrattade hjärtligt.”Så länge hanärenkapabel ochgodhjärtadman av nobelbörd kommervarkendin morellerjag ha någrainvändningar. Men, kära dotter, dröj inte förlänge.Det är givetvis av yttersta vikt attduväljerrätt, menlikasåatt du gör deti tid.Din farär67åroch ingenlever förevigt!Det skallhellerejstickasunderstolen medatt detskulle innebära storaoroligheteroch ivärstafallkuppförsöki riketomdu vidmin bortgångejgjort ditt valän.”. Sade hansedan allvarligtvarpå Anna-Sveas blickföllner ibordet.

Kärleksfullt ochförstående sågdåmor,Freja på henne.”Detkommergåbra skadu se.Jag vetatt detärentung börda somläggs på dina axlaroch attdet är ettsvårt beslut attfatta,men pliktenärendel av livet.”.SadeFreja,uppmuntrande Anna-Sveasuckade tyst försig själv. ”…Komihågatt dinfar ochjag alltid finns vid dinsidaoch stöttardig,påalla sätt vi kan.”. Tilladehennesmor sympatiskt. ”Självfallet.”. Fylldefar,Gustavi ochtog Frejakärleksfulltihandinnande tillsammans logvarmt motAnna-Svea. Honlyfte då blickenigenoch sågpåsina föräldrar, samtidigtsom hon försökteframhävaett leende.Deras ordvar naturligtvis betryggande meningetkunde få detatt kännassom innanigen. Faktum kvarstod; Honskulle välja en kronprins.

Iett försök attfåordning på sina tankarbeslötAnna-Sveataenpromenad, somhon så ofta gjorde närhon stötte på huvudbry. Vanligtvis brukade Fenrir få följamed men

just denna gång föredrog hon ensamhet.”Tackaköketfrånmig.Det varutsökt,som alltid.”.Sadehon ochreste sigfrånsin plats. ”Det skavigöra. Vart skalldubegedig nu då?”. Svaradehennesfar meninnanAnna-Sveahannsäganågot svaradehennes morför henne.”Detärett stortbeskedvigetthenne idag,Gustav. Honbehövertid ochutrymme attbearbeta det, förstårduväl.”.SadeFreja medlidande ochladearmen om konungen. Anna-Sveavar givetvis tacksamför sinmorsingripande ochgladöver atthon förstodsin dottersåpassväl attsvaretnästanblevtydligareänomhon själv gett det, menför attinteignorerasin farvalde hon ändå attfylla idet.”Jagtänkte bara gå ut ochpulsa runt lite isnön…föratt rensamitt huvud.”. Svaradehon. ”Jaså…jagförstår.Det gör du rätt i. Adjö då!”.SadeGustavVII.”Adjö.”.Svarade Anna-Sveaoch begavsig nertill entrévåningen.

Genom dess huvudportlämnade hon slottet Snökristall.När hon korsatslottsbron, fortsatte hon genom dengamla fästningen, nerför backen motriketshuvudstad, Säveborg,som vuxitframkring, ochdärförockså delade namn med, dettidigare nämnda försvarsverket.Men staden varinteAnna-Sveas färdmål. Halvvägs dit svängde hon iställetini dendjupa Skändlaskogen.Snön somfallit undernattens kraftigaovädertäcktebådeträdoch mark,och dolde densmala stigen somslingrade sigunderdesstäcke. Detvar dockingetproblem förAnna-Sveasom ända sedan barnsben vandrat idenna skog ochsåledes kände densom sinegenficka.Djupare och djupare in gick hon, mellan de uråldrigaträden, de bredajättekasten ochdelivliga småporlande bäckarna,som ej helt frusit trotsvinternskyla. Tankarnavandradefram ochtillbaka ihuvudetpåhenne.Hur skulle denne manvara, hur skulle hanseutoch hur skulle hon veta om hanvar kapabelatt regera över Sävelien?Dessutomönskade hon ju,liktnästanallaandra, spendera sitt livihop mednågon hon faktiskt älskade, somälskade henne tillbaka. Någon hon helhjärtat kunde lita på menhur skulle hon lyckas finna allt deti en ochsamma person? Honsuckade djupt.Promenadens syfte hade varitatt få ordning på tankarna, iställethadenubaraännu fler frågor dykt upp. Honförsöktedärförsluta fundera förstundenoch bara vandravidare.

Plötsligtföllenstordrössnö nerfrånengranenbit längreframintillstigen. Hurdet kunnatske förstodhon inte eftersom detvar alldeles vindstilla. Isamma stund hon dragit slutsatsen attdet nog orsakats av en fågeleller ekorre hände detigen, fast denna gång vidett träd närmarehenne.Vem somlåg bakom detvar då ej längrenågot mysterium. En frustande,monstruös varelsekom rusande rakt mothenne,med kolsvartblicki ögonen. Skräcken spredsig iAnna-Sveas kropp. En brunbjörn! Vadi allsin dargjordeenbrunbjörnvaken?Var inte de iide såhärårs?Frågade hon sig självi panik. Denkom närmareoch närmare. Snabbnog attspringa ifrånden varhon ej,att klättraupp iett träd hjälpteföga ochatt slåssvar naturligtvis helt otänkbart. Vadskulle hon göra? Oförmögenatt fattaett beslut stod hon bara där, på samma plats, fastfrusen av skräck,när nu björnenvar blottett parstegbortoch detsista lilla hopp hon haft attden ej hade siktet inställt på henne utraderats.Men så,i det

ögonblickhon räknatmed varhennessista,kände hon plötsligthur hon till följd av en hård knuffflögurbjörnensväg ochlandade mjukt iden djupa snön. Någon hade fått henne bortfrånstigen menvem?Chockadoch frusen vändehon hastigtblicken i riktning motplatsen hon nyssstått ochfickdåsesin räddare.Enung manreste sig därfrånmarkenmed blickenvändåtdet håll björnensprungit. Hontittade då självåt samma håll ochsåg attden nu varlångt borta.Det varprecissåAnna-Sveahannse deninnanden svängde av stigen ochförsvanninmellangranarnaigen. Honpustade ut.Det varnäraögat.

Mannenhaderäddathenne från vadsom medall säkerhet annars blivit hennesdöd ochförst nu fick hon möjlighetatt faktiskt se hur hansåg ut.Det varden mest attraktivaman hon någonsin lagt ögonenpå. Hans vackra ögon ochhansskimrande sandréhår fick henneshjärtaatt slådubblaslag. Hennesmagefylldes medfjärilar. Det kändesnästansom attden höllpåatt spricka. Alla frågor hon ställt sig, alla hennes rädslor, varsom spårlöst försvunna.Tydär stod hannu, rakt framförhenne,manneni hennesdrömmar, somprecisräddathennesliv.”Är ni oskadd?”. Frågadehan försiktigt. ”Ja, t-t-tack vare er,herr...?”. HördeAnna-Sveasig självstammafram. ”Åh, förlåt,såoartigt av mig, Nils Ädelborgärmitt namn.Vilken lättnadatt höraatt ni mårbra!Jag sågbjörnen komma rakt moteroch insågatt detintefanns tidatt göra något annatänatt få er ur dess vägmen tillåt migändå attbeomursäktför attjag knuffade er,fröken…?”.Fortsatte han. Isin strävanatt framståsom självsäker och dölja denrådande känslostormeninom henne försöktehon omgående gå in irollen somkronprinsessa.”Anna-SveaVase, av Sävelien.”.Svarade hon uppriktigt och bestämt. Isamma stund somhennesord nådde denunge mannens öron förändrades drastiskt hans ansiktsuttryckoch meddetsamma bugade han. ”Jag bertusen gånger om ursäkt,Ers Majestät.Jag…jag…vissteejatt detvar ni!Hadejag vetathadejag aldrig tagitmig friheten atttilltala er så,änmindreatt knuffa er.”.Sadehan sedan, mycket generat. “Inte? Isåfallvar detenhimla turför migatt ni ej visste, annars hade ju björnenrusat rakt på mig.”. SvaradeAnna-Sveaoch logvarmt mothonom ”Ja...nej,eller alltså...jag menade inte…”.Stammade hanfram. ”Åh, jagär naturligtvis bara ironisk,herrÄdelborgoch inte hellerbehövernibuga.Motsatsen vorenästanmer korrekt då ni nyssräddatmitt liv.”. Sade Anna-Sveaoch gestikuleradeåthonom attresasig.”Förall del, kalla migNils.”.Svarade han försiktigt. “Men…omdet inte är föropassande attfråga;Vad gör kronprinsessanhär, alldeles ensamute iskogen?”. Fortsattehan.”Nejdå, inte alls.Vanligtvishar jag Fenrir…min hund medmig mendåjag bara villefåennypa frisk luft ochsinnesro tänktejag attdet varbästatt gå själv, menack så jagbedrogmig…tja,frisk luft fick jagväl förvisso,fastalltannatänsinnesron jagsökte.”. SvaradeAnna-Sveamed ett leende.Hon antogatt Nils skulle tolkadet somatt hon syftadepåbjörnen,men främst syftadehon faktiskt på denvåg av varmakänslor somsköljt överhenne närhon fått se honom.Det mötethademärkligtnog påverkat henne ännu mer. Vetandesellerej

om vilken inverkan hanhaftpåhenne badhan dock, tillAnna-Sveas storaförvåning, faktiskt om ursäkt.

”Jag förstår, så olyckligtatt jagoch björnenberövade er på det. Jagavlägsnar mig meddetsamma…såvidakronprinsessan inte vill attjag eskorterarhenne tillbakatill slottet, naturligtvis.Nihar ju trotsalltvarit medomnågot ganska omtumlande och eftersom björnenännu är på fri fotvoredet kanske inte helt olämpligt.”. SvaradeNils, försiktigt. ”Såvänligtaver, detfår ni jättegärnagöra.”. Sade Anna-Svea, som kämpademed atthålla sigkvari rollen somkronprinsessamen trotsdet nu tillstor delbefannsig idet blåavalla känslor. Sedanvände de båda om ochstrosadetillbaka genom skogen, upp mot slottetSnökristall.”Säg, Nils,vad hade ni självför ärende häri Skändlaskogen egentligen?”. FrågadeAnna-Svea. ”Åh, nej, jag…jaghade faktiskt ingetsärskilt häratt göraalls. Jagtyckerväl bara,lite somHennesMajestät självbeskrev det, attvandragenom skogenärfridfullt på någotvis…förutom närman tapparbortstigen ochstöterpåbjörnar somgår bärsärkförstås...”.Svarade han. Anna-Sveaskrattade till. ”Ja, detärjag villig atthålla medom. Oväntade mötenkan uppenbarligen skakaomen.”. Tilladehon. ”Ja, verkligen…”.Svarade Nils ochtittade neri marken förensekund. Närhan lyfteblicken igen,log hanåtAnna-Sveasom då genereratlog tillbaka.

En kortstund senare vardeåtervid stigensbörjanoch skogens slut.Där insågde båda attdet mest naturligavoreatt skiljasåtdåNilsoch andra Säveborgsbor,utan formella rollerellerärenden, ej ägde tillträdetillslottet. ”Ja, då varviframmevid vägs ände,antar jag.”. Sade Nils artigtmen medenton av sorgsenheti rösten.”Ja, tyvärr…”. SvaradeAnna-Svea, enligthenne självmed allt föruppenbarsorgsenheti rösten.Hon försöktedärförhastigtkorrigera sitt svar.”…Alltså, eftersom ni varitså vänlig motmig.”.Fortsatte hon meninsåg direkt,tillsin frustration, atthennestillägg istort sett bara innehöllenkomplimangsom blottade hennestycke förhonom ännu mer. ”Nöjet varheltpåmin sida,Ers Majestät.”.Svarade då Nils abrupt och entusiastiskt.Det både förvånadeoch gladde henne då hon tolkadedet somatt hennes nyfunna känslorför honom kanske,åtminstone inågon form,kunde vara besvarade.

”Tackänengångför attniräddade mig, Nils.”.SadeAnna-Svea. ”Ingenorsak,min kronprinsessa. Jaghadeintetvivlat en sekund på attgöradet igen.”.Svarade han. Sedansåg de blottpåvarandra, aningenför länge,vilketgeneradebådaoch tillslut fick Nils attrycka in.”Adjö då,Ers Majestät.”.Sadehan artigtoch vände om,ner till Säveborg.”Adjö…”.Svarade Anna-Sveaoch tittade efterhonom närhan begavsig bortmot staden ochsakta mensäkertförsvannurhennesåsyn. Närhon inte längre såghonom vände hon självomoch begavsig långsamttillbakaupp motslottet.

Välvid Snökristalls portdroghon en djup suck.Vilkensvårdag dethadevarit Hennesendatröst varatt hon funnitenman hon redankunde se somenpotentiell

kronprinskandidat, trotsderas mycket korta möte.Hon hade ju åtminstone fått rätt känsloroch hanverkade somenbra person, även om manbortsåg fråndet faktum att hanräddathennesliv.Men vikten av atthon valderättkunde ej betonasstarktnog. Mycket kvarstoddärförinnanhon på allvar kunde övervägaatt väljahonom.När portvakternasläppt in henne skyndade hon omgående uppför alla trappor till sitt rum. Honladesig nerpåsängenoch stirrade upp itaket ivad hon självförmodade varett undermedvetetförsökatt bearbeta allt somskett. Efterenstund toghon framsin dagbok ur nattduksbordetoch skrevfortner allt hon varitmed om denna så händelserikadag,frånhennesfarsstora tillkännagivande till mötetmed björnenoch Nils…underbaraNils. Somlöv ienhöstvindflögfjärilarnaomkring imagen närhon tänktepåhonom.Deras möte hade verkligenväckt något inom henne.

Närhon skrivitfärdigt ochläste igenom sitt verk upptäckte hon till sinförvåning att nästan ingentinghandladeomhennesödesdigra valeller detfaktumatt hon nästan blivit mördad av en björn. Iställetvar texten närapå enbart en beskrivning av mötet medNils ochhur fantastisk hon tyckte hanvar.Detta oroade henne djupt.Hennes hjärta fick ej tillåtasförblinda henne,tyfastnadehon förhonom skulle detvara omöjligtatt välja någon annantill kronprins, även om detfanns en bättrekandidat. Honförsöktedärför, förriketsbästa,att skakaavsig känslorna, åtminstone tills dess hon visstemer om honom mendet varallt annatänenkelt.

Kapitel2

Stjälp på traven

Förstnär matklockan plingade itornetför attsignalera attdet varlunch, begavsig Anna-Sveaner igen.Långsamtskred hon genom hallen, in imatsalendär hon slog sig nedpåsin vanligaplats ochblickadeutöverdet dukade matbordet. Förrättervar inte sedvanligai Sävelien,därförfanns heller ingensådan,men renkött, potatismosoch lingon somhuvudrättenbestodav, fanns detgottom. Till efterrätt, eller fika somdet ofta kalladesi Sävelien,serveradeskaffe,punschrullaroch semlor samt en radandra frestande bakverk.Intelångt senare anlände hennesfar ochmor.”Hurärdet meddig, hjärtat? Du serlite hängigut.”. Sade Frejaomtänksamtoch kysstehenne ipannanpå vägentill bordet. ”Jo, detärväl okejmed mig, antarjag.”.Svarade Anna-Sveablott eftersom hon ansågdet bäst attejnämna något om björnenoch Nils då hon vartrött ochgärna undvekuppståndelsen detskulle orsaka.”Hurärdet meder?”. Fortsatte hon. ”Med ossärdet bara bra. Dinfar harstora nyheter, somkanskekan pigga upp diglite!”.Svarade morFreja samtidigtsom hon ochGustavVII slog signed vid bordet.

Fler storanyheter? Räckte detintemed de hon fått tidigare?TänkteAnna-Svea oroligtsamtidigtsom hon började ta försig av maten. ”Ja, kära dotter, jaghar idag skickateninbjudantill tre, enligtmittomdöme, lämpligakandidatersom du skafå träffa imorgon. Minförhoppning är attdet skaunderlätta detsvåra valdustårinför.”. Sade Gustav VII, uppmuntrande.”Åh,tackfar,såomtänksamtavdig.”.Svarade Anna-Sveai ettförsökatt låta optimistisk. Honvar naturligtvis tacksamför hans försök atthjälpatillmen eftersom henneshjärtanuredan bultade förNilsvar känslornablandade.För hur skulle hon kunna välja ellerens bliintresserad av någon annanefter hon träffathonom?Hon hoppadesdärförinnerligtatt en av de tremännen hennesfar valt attbjuda in varjustNils. Ty även om de setts alldeles förkorttid för henne attdirektfatta något beslut hade detgjort alltinglättare.För varhan bara en såpass värdig mansom hanverkade skulle hon ju iallafall få chansenatt se detoch så småningom eventuellt kunna väljahonom.Var handet inte,ja, då skulle hon istället upptäckadet ochtvingasavfärda honom förriketsbästa,ävenomdet togemot. De möjligheternakunde hon ståutmed,ävenomdet sistnämnda voresvårt,men tanken på attaldrigfåvetavar fullständigt olidlig.

NärAnna-Svea ätit färdigttackade hon tjärnarnaoch kockenför matenoch begavsig tillslottets storateateri syfteatt försöka fokuserapånågot annat. Väldär badhon skådespelarnaframförahennesfavoritballet, Jungfrunoch Soldaten.Den vardeså vana vidatt visa attdeintebehövde lång tid alls attförbereda sig. Anna-Svea behövde därför inte väntasärskilt länge.Balettenhandladeomenjungfru somfinner kärleken ienung soldat.Han kallas sedanutikrigmen återvänder, motalla odds,

somtur är tillhenne igen vidberättelsensslut, eftervilket de gifter sigoch lever lyckligai alla sina dagar. Anna-Sveahadealltid betraktatsig självsom jungfruni denna berättelsemen aldrig riktigtreflekterat övervem soldaten skulle kunna vara. Nu kunde hon inte undgå attsehonom somNils.Avden anledningenvar detmer smärtsamtänunderhållande förhenne attsesin favoritbalett denna gång. Nästan alla interaktioneroch händelser huvudpersonernaemellansporrade hennestrånande ytterligare. Tänk om detinteblevhon ochNils,ellerännu värre faktiskt blev detoch hanvisadesig vara någon annanänden hon trodde.Men då hon ej ännu ensvisste om intressetvar ömsesidigt drog hon slutsatsen attdet varfruktlöst attfundera på Trotsdet fortsatte alla möjligatänkbara scenariondyka upp ihuvudetpåhenne under balettens gång ochalla sominteresulterade iatt hon ochNilsfickdet lyckligaslut somden sköna jungfrunoch modiga soldaten ibalettenalltid fårorsakadeen brännande känsla av vemodoch frustrationi henne

Närbalettenvar övervar Anna-Sveatagen ochsplittrad.Endel av henne ville av någon outgrundlig anledning omgående se denigenmedan en annanaldrigmer Artigtreste hon siglikvälupp ochapplåderadeskådespelarna förderas insats i föreställningen. Därefter flydde hon fort teaternmen tankarnaoch känslornaföljde medhenne.Framoch tillbakaveladehon om vadhon skulle görahärnäst.Tillslut landade hon iatt ta sigtillslottsbiblioteket, ihopp om attdär finna en bok somfick henne på andratankar. Detlåg en våning upp, på tredje våningeni densydvästra delenavslottet. Honknatade upp fördebreda trapporna,vid hallens slut,tilltredje våningenoch fortsatte därifrånbortförbi denstora balsalen.Precisutanför biblioteket stötte hon på sinlärare, slottsbibliotekarien ochbotanikern, herr Lené somoftaläst förhenne närhon varliten ochävenvar densom lärt henne attläsa. Hanvar alltid vänlig mothenne ochhadebådeskrivit ochtagit in massvismed böckersom hon tyckte om.”Goddag, ErsMajestät. Kanjag ståtilltjänstpånågot vis? Sökernien särskild bok kanske?”.Frågade han. Honhadepåvägen ditkommitframtillatt det nog vorebästatt undvika allformavromantisklitteratur,påobestämdtid,efter den smärtsamma upplevelsenpåteatern. Menvad hon villeläsavar hon ej säkerpå. ”Nej, idag harjag faktiskt ingenspecifikbok iåtanke,men en faktabok av något slag kanske hade varitroligt. Finns detnågon ni rekommenderar?”. Sade Anna-Svea. ”Nämen,ett sånt sammanträffande attnifrågar! Vi fick alldeles nyligen in en Om Väsen heterden.Skulle denkunna intressera kronprinsessan?”.Sadehan uppmuntrande ochlog.

Väsen överlag varingetAnna-Sveavisstevärst mycket om.Att läsa ochlärasig mer om demkunde därför kanske vara intressant.”Ja,det kanjag tänka mig! Varstår den?”. Sade hon artigt. Hansåg uppriktigtgladutöverhennesbeslut. ”Jag råkar faktiskt ha ettexemplarmed mig, ni kantadet!Ställ dengärna på radsju närniär klar medden bara.”.Sadehan ochplockadeframbokenurbunten hanbar under armenoch gavden till henne.”Åh,tack,vad vänligtavdig.”.Svarade Anna-Sveaoch

togemotden.”Ingenorsak,min kronprinsessa.Numåste jagdessvärre kila vidare Resten av dessa böckernaärnämligenockså nyinkomna ochHansMajestätville ta en tittpånågra av dem.”. Fortsattehan.”Jagförstår.Adjödå!”. Sade Anna-Svea. ”Adjö!”. SvaradeherrLenéoch fortsattebortgenom hallen.

GlattslogAnna-Sveaupp dörrarnatilldet uråldrigaslottsbiblioteketoch steg in.Som alltid beundradehon hur högt itak detvar ochalla de tusentalsböckernafylldamed äventyroch faktasom rymdes underdet.Hon begavsig direkt motden södradelen av rummetdådessfönstren erhöllden vackrasteutsikten. Därsloghon signer ien högryggadfåtöljfrånvilkenhon kunde blicka ut över Köldhav,den delav Njordgatt somskeppen,när de avgick från elleranlände till Säveliens hamn,var tvungna att besegla. Så härårs kryllade detavstora isflak,vilketvar mycket omständigt förde många skeppens stackars kaptener,men ur Anna-Sveas perspektiv vardet en fröjd Detfanns något obeskrivligtmysigtmed atthöradelossnafråndestora istäcken och flytaivägmedan hon självsattintillden varmabrasanoch läste, tyckte hon.

Åter någorlunda tillfreds medtillvaron slog hon upp första sidani bokenoch möttes däravenbild på vadhon snartläste sigtillvar en askfru,sittandesi ettträd. En smal ochlitenvarelse medblek, nästan turkosfärgad hud. Denhadelånga ochsmala fingrar ochtår,med klor vassa somknivar, uttryckslösa mörkaögon, långt och spretigtsvart hårsamtenkrona av askträ på huvudet. Attdetta varett odjur av den hemska Mörklunden inorrvar inte svårtatt se.Devar demonersom stal sinlivskraft ur skogens askaroch sedanlevde idet tommaskalsom återstod av de döda träden. Mendearmaaskarna förblevsällanihåliga, ty de fylldessnart medbenen av de som föll offerför askfruarna.Anna-Svearös

Honhoppade överderesterande sidorna om varelsen ochbläddradevidarei boken tills hon stötte på en ny - Valkyrian.Den verkadebetydligttrevligare, åtminstone vid första anblick. Denavbildade, mycket vackra kvinnogestalten, medsittlånga,flätade blonda hårbar en bevingadhjälm av koppar, en blåmantelavsilkeoch en sköldav glittrande brons.Var denna varelseblott hälftensåvackeri verklighetensom bokens målningskulle dess skönhetvarafullständigt trollbindande,tänkteAnna-Svea. Men attfåseen, lästehon sigsnart till, varytterst få förunnatty valkyriors uppgift varatt hämtaendast de allramodigasteavkrigare,fallnai stridoch flyga demupp till Valgårds heligahallari himlen.Och föralla utom densom hämtades ochdennes kärastevar Valkyrian ochdesshandlingarosynliga. Såledessågsdealdrigavnågon underannatänyttersttragiskaomständigheter. NärAnna-Sveabläddrat ochläst färdigti bokenslängde hon ettöga på vägguret en bitbort, mellantvå bokhyllor. Det varsnart middagsdags vilket vartur då hon började blihungrig igen.Hon ställde tillbakabokenbland faktaböckernapårad sju, somherrLenébetthenne och vandradeomkring en stund på slottetinnanhon begavsig nermot matsalen

Ideturåldriga kungariket Sävelien, högt uppe inorr, fårtjugoårigakronprinsessan Anna-Sveabeskedetatt tidenär inne attvälja en värdig kronprins.

Menvem?När henneshuvudbry är somallrastörst tarhennesliv plötsligtenoväntad vändning som ledertillett storslaget äventyroch en kamp mellangottoch ont.