Spanarna KarinEnglund samlingsvolymen
Karin Englund SPANARNA
Inbrottstjuven
Rånet
Bränderna
Automatiseradteknik vilken används föratt analyseratextoch data idigitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15boch 15c§§upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden.
©2025 Karin Englund
Förlag: BoD · Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm,Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri Plureos GmbH,Friedensallee273,22763 Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8097-782-1
Till de finaste barnen
Elsa och Albin
SPANARNA Inbrottstjuven
Söndag 29:e maj
Fulla av förväntan sattbarnen inklämda iden gula, hemmasnickrade lekstugan.
Förutomdesjälva fanns en leksaksspis, en lastbil, en grävskopa,två skottkärrori plast ochenstorlådamed sandleksaker.Kajsa och Jenniesatt på lådan, Jossan ochPelle på golvet.Efter en kort överläggning varderörandeöverens.Det varensportklubb som skulle bildas
”Först och främst behövervienordförande”, sa Kajsaentusiastisktoch delade ut lapparna honhämtat ochförsett medrubriker.”Senska vi ha en sekreterare, en justerareoch en kassör.”
”Jag kan varakassör”, sa Pelle med iver irösten.”Jaghar ett orangekassaskrin.”
”Dåfår du skriva digsjälvsom det”,saKajsamed en nick mothans lapp.
”Sådåskriver jagmig somsekreterare om jagvill vara det?”frågadeJossansom tyckte det hela verkade lite förbra föratt vara sant.
Kajsa bekräftade.
”Men vadhänderomniskrivermig somnågot annat”, sa Jossan ochsåg plötsligt fundersam ut. Honlyfte pennan från papperet.”Är det inte bättre att vi bara säger vad vi vill vara?”
Storasyster Jennie skakade lätt på huvudet. De blonda råttsvansarnadansade kringhuvudet
”Man brukar rösta”, sa hon. ”Ochgör mandet så blir detden sompassarbäst.”
Jossan rynkade skeptiskt ögonbrynenoch hävdade bestämt att honnog självvisste vadhon passade bäst som.
”Men jag skai alla fall vara kassör”, sa Pellesom precissom Jossan trottatt man skulle få blidet manville.Han smälldelätt medluckantillleksaksspisen varpå Kajsa togsig åt pannan.Hon hade velat attdet härskulle bliett demokratiskt möte mensom detnuartade sig kanskedet varit bättre om honbarabestämt rollerna.
”Man fårväl säga ifrånomman blir någotsom man inte troratt manklarar”,sa honoch rättade till detgula, stoppade diademet. ”Nu görvisåhär.”
När Kajsaenstund senare vecklade ut lapparna kundehon glatt konstatera att hon själv ståtadesom ordförandemed tre röster medanPelle blev kassör medfyra. Jennie hade en röst som ordförande, en somjusterare ochtvå somsekreterare. Jossan en som sekreterare och tre somjusterare
”Jaha, då vardet klart”,konstaterade Kajsalättatoch klargjorde vemsom skulle vara vad.
”Jag vill vara sekreterare”, sa Jossan buttertoch blängde på de andra itur och ordning. ”Jag sa ju det. Men ingen röstadepåmig utom jagsjälv.”
”Du röstadejuintepåmig somordförande”, replikerade Jennie iglättig ton. ”Men jagärintesur fördet.”
”Nä fördublev sekreterare. Trotsatt du skriversåslarvigtsådet inte gåratt läsa vaddet står.”
”Slarvigt?!”frästeJenniesom tändetill.”Jagskriver iallafallfinare än du.Och förresten kanjag låna Kajsas skrivmaskin ochrenskriva.”
Honslängde en snabbblick på kompisen som nickade kort.
”Jaha, jag kanväl lånapappas datori så fall”, inföllJossan.
”Nädet kanduinte fördublev inte sekreterare!”
Jennie höllpåatt tappa tålamodet ochfrån Jossanslägre positionpågolvetsåg storasyster plötsligt så hotfullutatt Jossan hastigtdrogsig baklänges motlekstugedörren.
”Då tänker jag inte vara medi er dummaklubb!”
Honavvaktade ett parsekunder iförhoppning om att någon skulle hejdahenne mendådetta inte skedde vändehon på klackenoch gick.Dörrendrämdehon igen bakomsig. De andrasatt kvar ochsåg genomfönstret hurJossanilsketfällde upp stödet på cykeln ochgav sighem.
Med ett barn mindre ilekstugan blev detbättreplats ochPelle fick rumatt sträckaut benen.
”Jaha”. Kajsa knackade medenspade motleksaksspisen.”Då är jagvald till ordförande, Jennie till sekreterare ochPelle till kassör.Dufår vara justerare ocksåså länge.”
Inte föratt Pellehadeenaning om vadjusterare gjorde mendet kändes viktigtatt ha tvåuppdrag
”Vad skavihetadå?”undrade Jennie ochskrev Klubbens namn på det linjerade papper somKajsastuckit till henne.
”IFKÖstra Olinge”,svarade Pelle rappt. Det lätsom ett riktigt klubbnamn.
Kajsa sågfundersam ut.IFK ÖstraOlingelät somenfotbollsklubb.
”Det beror kanske på vilkasporter vi skahålla på med”,sahon avvaktande. ”Synd att inte fotboll funkar på tre. Annars kunde vi fått hjälp av era brorsor.”
”Tennis”, föreslogPelle då.”Detkan vi spela.
Kajsa och Jennie tittade gillande på varandra. Tennisvar perfekt. Tvåsom spelade ochensom dömde. Faktisktskulledekunnahålla på medallaindividuella sporterdär detbehövdesdomare fördåkunde domaren samtidigt vara tränare. Ochnär någonav demi framtiden vann SM så skulledekunna berätta hurdet hela börjademed den egenstartade klubben… ja,vad skulle denhetaegentligen?
”Östra Olinge TK,omviärentennisklubb alltså”, villePellemen Kajsa tyckte detvar förtråkigt
”Allaheter ju en plats ochnågra bokstäver. Vi kanväl heta så att manförstår att detärvi.”
Barnen la sinapannori djupa veck
”Bollen!”utbrast Jennie plötsligt. ”Det passar ochärspeciellt!”
”Bollen?” Kajsa fnös ljudligt trotsatt detvar hennes bästakompissom kommit medförslaget.
”Eller Nätet!”
”Mendåkan vi ju bara hålla på medtennis.”
”Skulle vi inte detdå?”
”Jag vill ialla fall heta ÖstraOlingeTK”, fastslogPelle.
”KanskePuma?”föreslogKajsa. ”EllerBagheera,det finnströjorsom detstårså på.”
När honinteficknågot gehörsuckade honlite.
”Men då görviväl så attvilottar.”
Och så blev det.Kajsa skrev Bagheera, Jennie Bollenoch PelleÖstra Olinge TK
Senblandades lapparna ienröd plastspannoch Kajsadrogvinnarlotten.Det blev ÖstraOlinge TK
”Neej”,saJennie medeftertryckoch grinadeilla. Hontittade på bästakompisen föratt få medhåll. ”Det kanviinteheta.”
”Nej,jag tycker inte heller det”, höll Kajsa med.
”Men vi lottade!”påminde Pelle. ”Viskullejulotta. Annars är inte jagheller med!”
”Var inte detdå”,sa Kajsa nonchalantmen ångradesig nästan genastnär lillebror lämnade lekstuganoch detbarablev honoch Jennie kvar. Tvåmedlemmarvar förlite förenhel klubb, detförstod de båda två, ochJenniegav sig hemför att äta middag.
Kajsa larvade grymtandeini köketoch ställdesig viddiskbänken. DummaJossanoch dummaPelle.Hade de bara varitlitemer samarbetsvilliga kundehon ha varit ibörjan av en lysandeidrottskarriär
Mamma stodoch ströktvätt medanpappalagademat. Pellehadeslagitsig ned medtuschpennoroch målarbok vidköksbordet.
”Detäringen av er somhar råkathittaValborgs guldarmband?” frågade mamma plötsligtoch vekihopenavPelleströjor. ”Hon hartydligentappat det.”
Kajsa skakade på huvudet.
”Skulle det vara här inärheteneller?”
Honspolade fram kallvatteni kranen ochhälldeupp.Tjugotrestoddet iglasets botten.Ett av de högsta numren.
”Honvisste inte”, sa mammaoch sträckte sigefter nästa plaggi högen. ”Men ni kanväl hålla ögonen öppna.”
”Visst”, sa Pelleoch hoppadei nästa sekund jättehögtnär Kajsamed en smäll dängde glaset idiskbänken.
”Nu vetjag!!”utbrast honivrigtmedan mamma småmuttrandeinspekteradeglaset föratt se om det klaratden våldsammahanteringen. ”Såklart!Det är ju en deckarklubb vi skabilda.”
”Jaså?” sa Pelle ochlapennan ifrånsig.”Vadärdet?”
”Deckare. Detektiver!” sa Kajsa. ”Man löser mysterier ochså. Mankan säkert leta uppborttappade guldarmband också.”
Pappasmåskrattadedär hanstodoch rördei kastrullen. Kajsatänkte att hanskulle skratta så lagomnär de håvade inbelöningen. Guld var dyrt ochman skulle alltidha tio procent ihittelön.
Pappasatte tomatröran åt sidan, snirklade förbistrykbrädan ochställde sigatt knåda ut pizzadeg på bakbänken. Under tidentog hanupp önskemål om pålägg.Kajsa hade svårt atttänka på pizza nu ochbeordrade Pelle attgenastspringa till telefonen ochringa tillbakakompisarna.
Efter middag hjälptesbarnen åt att släpaträdgårdsmöblernafrånderassedvanliga plats underlönnentillupp på altanen. Pappahademenat attklubbmötengickprecis lika braatt ha på husets framsida menKajsa insisterade på attaltanen varett bättre alternativ. Detblev meravskilt så. Somett riktigthögkvarter.
Ettritblock ochPelles tuschpennorlåg mitt på trädgårdsbordet.Kajsa hade tagit plats videna kortsidan förhon hade ju blivit framröstad somordförande. Även om det varit förenannan klubb. Hontog en rödpenna och knackade medänden av denmot bordsskivan.
”Då förklarar jag mötet öppnat”, sa honmyndigt.
”Har inte du egna pennor?” undrade Pelleoch rynkade ögonbrynen närhan såg vems pennorhon burit ut.
”Inga bra”,saKajsaoch räckteävenJennie en penna. Sen flyttade honinsin stol somskrapade högt motbetongen.
”Skahon inte använda skrivmaskinen?” frågadeJossanlitesyrligt menignorerades av de två äldsta
”Deckarklubb alltså”, fortsatte Kajsa. ”Ska vi hitta på ett namn eller sparar vi det?”Med tanke på hur detgåttunder förmiddagenvar denenvansklig fråga attföra på tal.
”Spanarna!”utbrastJennieefter ettögonblicksbetänktetid. Sentillade hon försiktigt:”Det är mitt förslag iallafall.”
Jossan öppnade munnen föratt kommamed ett eget menångrade sig. Spanarna varjuperfektsom namn på en deckarklubb. Hontittade på Kajsasom nickade ochdå nickade Pelle också.
Kajsaknackade återigenmed pennan ibordetoch badJennie anteckna klubbnamnet. Det varviktigt attprotokollet fördes ordentligt. Närkompisenskrivit färdigttog Kajsa vid igen. De hade redan fått sitt första uppdrag,sahon,och detvar ju uppdraget som var själva anledningentillklubben.Sen,när de hittat armbandet, bordedeävenägnasig åt viss utbildning, tillexempel hurman spionerade ellersmög ljudlöst. Honkändehur detpirrade imagen av förväntan. En så härbra klubbhade de aldrighaftförut
”Kan vi inte gå till biblioteket?” föreslog Pelle. ”Där finnskanskenågon bokom deckarklubbar ochomvad mangör idem.”
”Bra Pelle!”uppmuntrade Kajsamen slogs sedanavvilkendag detvar. Biblioteksbesöket fick vänta tills imorgonefter skolan menleta armband kundede göra medengång. Hon samladeihop anteckningsmaterialet ochstuvade in alltihop underdet lösa, nedersta hyllplanet isin bokhylla sombrukade användas somhemligt utrymme.
”Var skavibörja?” undrade Pellenär alla kommit ut.Han kikade försiktigt över gärdesgården somutgjordegränsen mellan derastomtoch grannens.
”Det troligaste är välatt hon har tappat detinnehos sig”, sa Kajsamen erkände samtidigt att honinte skulle våga gå in dit. Åtminstone inte medan Valborgvar hemma.När grannen reste på semester vardet en annan sak. Då brukade mammata posten och barnen passa på att undersökaträdgården.
Valborgs trädgård varinteallssom deras egen.Medan deras till störstadel bestod av gräsmatta, träddungar ochflyttblockhade Valborgjordgubbsland,vinbärsbuskar, fruktträd och ett överdåd av blommor. Man kundetrava runt nästan hurlänge som helstoch baratitta.
Det allrabästapågrannenstomtvar den lillasyrenbersån medsittvitmålade gjutjärnsbordoch tillhörandestolar. På en stark andraplats kombrunnen somValborg hämtadeträdgårdsvatten från.I taketöverbrunnenfannsenlucka somman kunde öppna ochdär innanför satt en trärullemed vev.Vevademan på denhissadesenhink uppeller ned.Mamma hade förbjuditdem attöppna luckan så detgjordedebara när honinte såg.
”Kan vi inte leta utanförtomten då?” föreslogJennie. ”Påeruppfart. Den använder honjuockså ibland.”
Snart varinsatsstyrkani full gång.Uppfarten delades in ifyralikastora zoneroch varje zon finkammadesminutiöst.Kajsa fick till ochmed gå in efterenficklampa för att Jossan skulle kunnalysaned iett uppstickande rör. Det skulle vara just typisktom Valborgtappat armbandet precis närhon passerade röret.Men till slut fick de ge upp. Det fannsinget armband varken på eller bredvid uppfarten.
”Men kolla här!”ropadeJossan somintevelat ge uppnär detkanskevankades hittelönoch därför fortsattsökandet lite längre in iskogen. Just somhon gått och sparkat imarken hadefotengåttemotett föremålvilket visade sigvara änden av ett rep.Blått ochplastigt,tvinnat tjocktavmångatunna linor, stack detupp bland löven.
De andrabarnen sprang till ochlyckadesmed förenadekrafter draupp repet ett pardecimeter innandet togstopp ochKajsa fick springaefter en spade från trädgårdsskjulet.
”Wow.Kolla!”
”Häftigt!”
Barnen turades om attgräva ochmer ochmer av repet visade sig. Ungefären meter in varpåträtt en slagskroki metall ochKajsabörjade genast klurapåifall det gick attanvändarepetför bergsbestigning. Hon höll undanänden medanJennie grävde. Efter en stund fick Pelle gå in efterpappas tumstock.Dåhadedefåttupp nästan tremeterrep.
”Undrar just varfördet är nedgrävt”,saJossanfundersamt. ”Tänkomdet sitter fast någoti andraänden.”
”En dinosaurie”,föreslogPelle ochsken medens upp. ”Tänk om det är en dinosaurie.”
”Dåfår ni ringa hitenarkeolog”,saJennie. ”Och så blir detutgrävningpåhela tomten.”
”Det är noginteendinosaurie”, sa Kajsakrasst.
Jennie hadefåttenvattenblåsa ihandflatan ochlämnade spaden vidare. Medan
Jossan fortsatte gräva satte sigJennie att fingra på lerjordendefått upp. Denvar ljust brun ochganska formbar. Honplockadeupp en klick ihanden ochtryckte ihop till en boll
”Titta på denhär”, utbrasthon ochhöllupp bollen.”Detkännsprecissom sådan leravihadeiskolan. Närvigjordekrukor.KommerduihågKajsa?”
Kajsa släppte repetpåmarken ochfor nedpåknä. Hongrävdeupp lera med handen ochknådade dentillentjock mask.
”Vet du vad”,sahon ivrigt. ”Vikanskekan göra tallrikar ochmuggar. Ochhatill klubben.”
Mamma stodoch strök tvätt medan pappa lagade mat. Pelle hadeslagit sig ned med tuschpennoroch målarbok vid
köksbordet.
''Det är ingen av er som har råkat hitta Valborgs guldarmband?'' frågade mamma plötsligt ochvek ihopenav
Pelleströjor.''Hon har tydligen tappat det.''
Kajsa skakadepåhuvudet.
''Skulle det varahär inärheteneller?''
Honspolade fram kallvatten ikranen ochhällde upp.
Tjugotre stod det iglasets botten. Ett av de högsta numren.
''Honvisste inte'',samammaoch sträckte sig efter nästa
plagg ihögen. ''Men ni kan väl hålla ögonen öppna.''
''Visst'',saPelle och hoppade inästa sekund jättehögt när
Kajsa medensmäll dängde glaset idiskbänken.
''Nu vetjag!!''utbrast hon ivrigt medan mamma småmuttrande inspekterade glaset föratt se om det klarat den våldsamma hanteringen. ''Såklart! Det är ju en deckarklubb vi
ska bilda.''
Med ett försvunnet armband.Såbörjar historien om deckarklubben Spanarna. Det är tur att sommarlovetsnart står för dörren förhur skulle de fyra barnen annars hinna både leka och tälta och spana på mystiskapersoner? Försådana finns och deras antal växer efter hand. Men ocksåvänskap kan finnas överallt och iblandpådemestoväntade ställen. Sommaren imitten av nittiotalet blir en sommar fylld av spänning och äventyrmen den ger även barnen insikt om att
det är genomsamarbete som man lyckas bäst.
Spanarna, samlingsvolymen, innehåller de tre delarna
Inbrottstjuven, Rånet och Bränderna.