Ni kanske tror attalltärnormalt
av Mats Eriksson,LarsBergwalloch Kennet Bertling
Trozelli Ordklubb
Ni kanske tror attalltärnormalt
Ni kanske tror attalltärnormalt
av Mats Eriksson,LarsBergwalloch Kennet Bertling
©2025avMatsEriksson, Lars Bergwalloch KennetBertling
Omslag: TrozelliOrdklubb
Förlag:BoD ·BooksonDemand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-133-1
FÖ RO RD
”Nikansketroratt allt är normalt” är denandra bokenavTrozelliOrdklubb.
Även denna gång harviutgåttfrånvårtkoncept:Ett ord. En A4-sida. En månad.
Sedanstarten imaj 2016 harvi, Mats Eriksson, Lars Bergwall ochKennetBertling, utan uppehåll, träffats en gång imånaden föratt läsa ochdiskutera de texter vi haft en månadpåoss attskriva, på varsin A4.Tillsammans harvinuskrivit merän300 texter utifrånöver100 ord.
Iden härvolymen harvitagit med23ord vilket ger69berättelser.
Urvalethar vi resoneratoch kompromissatoss fram till.Läsaren fåralltså ta delav treolikatolkningaravett ochsamma ord.Här finns vardagligahändelser,dråpliga situationer, personliga upplevelseroch politiskareflektioner. Allt hämtat ur vår fantasioch från våromvärld.
Förutomlustenatt skriva är drivkraftenoch utmaningen föross attupptäckaoch undersökavilkaberättelser somkan ligga doldai ettendaord.
Skrivprocessenkan ta ossmed på strövtåg motlöstuppsatta mål, menockså på märkligairrfärderutanatt vi harenaning om hurberättelsen skasluta.Vägen till denfärdiga texten kanbjuda på mångaöverraskningar –avolikaslag.
Meddetta sagt lämnar vi över våra berättelser till läsarenatt på egen hand ta del av dessa språkligautflykter itid ochrum
Mats Eriksson, Lars Bergwall ochKennetBertling. Trozelli Ordklubb
Innehållsförförteckning
Biljett
”Den härgällerintelängre, denhär hargåttut.”
En myndig mani oklanderligkostymhöllupp minskrynkligapapperslapp mot fönsterljuset.
”Va?”
”För längesedan.”
”Vad sägerdu? Jaghörde inte.”
”Duhar en gammal biljettsäger jag”,sahan.”Denärslut, denhar passeratbäst före datumför längesedan,dukan inte åkamed,dufår inte helt enkelt,den är för gammaldin biljett, jagmåste be digatt gå av.”
Jaggjordesom mannensa, vadskullejag göra.Jag restemig föratt plocka ihop mina sakermen detfanns ingetdär isätet bredvid. Detvar tomt.Heladen högjag hade lagt där. Portföljen.Hatten. Jagsträcktemig eftermittbagagemen detvar borta ochmin kavaj, minfavoritkavaj, varockså borta, denhängdeintepåsin krok.Jag tog luft föratt berätta om alla mina persedlarsom så plötsligtoch så mystiskt bara försvunnit meni sammaögonblick sågjag attmannen, somkontrolleratoch dömt ut minbiljett ochsom gett migorder om attgåav, varförsvunnenoch inte bara han, hela vagnen varheltplötsligttom på människor.Tömdsom genomett trollslag. Uppslukade.Jag tittademig omkringi vagnen.Färgernaändradessakta.
Jagvar rejält konfunderadnär jaggickavtåget.Stodenlångstund ochsåg att konturerna saktaflötiväginnanjag gick över perrongen ochsedan vidare in genom terminalen ochutpågatan på andrasidan.Där stannade jagupp ochtog ettdjupt andetagoch försökte få fatt iminatankaroch få greppomdet somjusthadehänt. Jag tittade på minklockaför attsehur jagtidsmässigt lågtillinför detsom jaghadekvar attgöraden härdagen mennär jagtittade på mitt armbandsur så sågjag atturtavlan saktaförvandladestillengrå vätska därdet inte gick atturskiljanågra visare.Jag tittade uppigenoch noterade attolika detaljer istadsvynrörde sigruntvarandraför atti nästaögonblick ta en ny form på en helt ny plats. Minförvirring växteför varje sekund ochförvirringenbörjade ocksåsakta övergå iett obehag då jaginteförstod vadsom hände, om detsom verkadehända verkligenhände ochvarföri så fall eller höll jagheltenkeltpåatt bliknäpp. Jagstodenlångstund på sammaplats,påsamma gata ochtittade ochblundadeoch tittade igen ochvarje gång jagöppnadeögonen
hade omgivningenändrats,hus hade flyttats ellerkrymptellerförsvunnitheltoch hållet. En helt ny verklighet spelades uppoch tognyformframför mina ögon,om mannukunde kalla detsom pågick förverkligtöverhuvudtaget. Jagvar på vägatt sätta migpåenbänkför attvila lite, jagkände attdet hade börjat snurra ihuvudet av allt sompågickmen bänken somnyssstoddär varplötsligtborta meni samma sekund stod därenglasskiosk istället.Jag stirrade migomkring en stundinnanjag hittade en annanbänkenbit längre bort.Jag börjadegåmot denbänkenmedan jag tittade på glasskiosken somplötsligt dykt uppoch saktabörjade en minnesbildaven gammal, exaktlikadan glasskiosk ta form imittinre, en glasskiosk jagmånga gånger hade besökt medminaföräldrar på 60-talet närjag varsisådär fem-sexårgammaloch somframtillbörjanav70-talethadestått på precis sammaplats somden nu stod på igen
Jagkom fram till denandra bänken ochsatte mig. Alltingbarasnurraderunt omkringmig.
”Duvissteväl attdubarahadeenchans?”
Mannenfråntåget,kontrollören, satt helt plötsligtbredvid migpåbänken. Han tittade rakt fram ochtalademed lugn ochförtrolig stämma.
”Duvet välatt detärvissa sakersom du måstegörai livetför attdin biljettsom du en gång hämtadeutska fortsätta attgälla.Viser tyvärr attduhar missatnågra viktigahållplatser.Duhadejusåmycketsom talade fördig menduhar inte uppnått dina personliga målsom vi serdet.Duhar inte ansträngtdig tillräckligtsånufår vi alltså be digatt gå av.Enliten tröstdock, du fårenbonusveckatill, en veckas vistelse på Hästskobacken3,ensolig veckakvarpåplatsen därallting började, en veckakvar av sorgfria lekarinnandin biljettslutaratt gällaoch ditt så kallade äventyräröverför gott”.
Mannenlog.
”Några frågor på det?”
Mats Eriksson
”Hemligheteroch skvaller.Konspirationer ochillasinnade planer. Imin trånga korridor somnirör er iverkaralltvarasom vanligt. Denena dagentycks istort sett vara denandra lik. Ni kanske tror attalltärnormalt.”
Ettord.EnA4-sida. En månad.
Detärutgångspunktoch ramför bokens texter. Läsarenfår ta delavtre försök attskrivautifrån ordsom ibland valtsutavslumpen menvid andra tillfällen finstämt sållatsframursvenska språkets ljus ochmörker.
Trozelli Ordklubb
