Jag och Imre, polishunden
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Adrian Wallin
Omslagsfoto: Erika Karlsson
Foto baksida: Privat
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-584-6
Adrian Wallin
NÀr dörren öppnades hördes hundskall. Jag och Maria tog ett par trevande steg in i hallen och Morten ropade frÄn köket:
âImre kommer nu!â Sekunden dĂ€rpĂ„ kom den stora schĂ€fern springande runt hörnet, glatt viftande pĂ„ svansen, och hoppade rakt mot oss.
Imre var enorm. Den absolut största och maffigaste schÀfern jag nÄgonsin sett. Han tryckte in sin stora nos mellan mina knÀn vilket Morten skrockande förklarade var hans signaturhÀlsning nÀr de fick besök. Med sitt kraftiga huvud, stora tassar och fluffiga pÀls var han mÀktig, med pondus som ett lejon. Han var glad och sprallig men hade ÀndÄ ett lugn och var helt tyst, inga pip, inget gnÀll. De mörka, snÀlla ögonen plirade pÄ mig. Allt kÀndes rÀtt.
Vi satte oss i Morten och Ankies kök för att gÄ igenom all information om den vackra schÀfern. Morten och Ankie hade fött upp honom, tillsammans med hans valpsyskon. Nu var det bara Imre kvar, och han var ingen valp lÀngre. Tanken
var att han skulle flytta in hos mig och min sambo en vecka senare. Mitt huvud snurrade av all information. Jag som inte vuxit upp med hund i familjen och aldrig haft en egen hund försökte hÀnga med. Den sortens mat och den sortens vÄrd. Si och sÄ mÄnga promenader, timmar och deciliter. Efter en stund fick jag och Maria gÄ en svÀng med Imre för att bekanta oss med honom. Det kÀndes bra Àven om jag blev rejÀlt trött i armarna. Han var stark och drog som en bulldozer i kopplet och jag och min sambo tittade pÄ varandra och frÄgade oss vad vi gett oss in pÄ.
NÄgon vecka senare Äkte jag tillsammans med min chef Hasse och hÀmtade Imre. Hasse gav mÀngder med tips och rÄd hur jag skulle tÀnka den första tiden. Det viktigaste var att i lugn och ro lÀra kÀnna Imre, det pÄtalade Hasse flera gÄnger. Jag nickade och höll med, men tankarna var lÄngt borta. Allt var fixat dÀr hemma, iordninggjort för honom. Det pirrade i magen och jag ville bara komma fram.
Jag jobbade som polis i yttre tjÀnst, sÄ kallad ingripandepolis pÄ IGV, nÀr intresset för att bli hundförare vÀcktes. Det var frÀmst för att jakten pÄ inbrottstjuvar eller andra som försökte sticka frÄn polisen var det jag upplevde som det mest spÀnnande med jobbet. DÄ steg pulsen och kÀnslan av att allt stod pÄ spel var som mest nÀrvarande. Det slutade givetvis inte alltid som jag ville. Vissa gÄnger kom gÀrningsmÀnnen undan. Det var dÄ vi kallade pÄ hundförarna med sina hÀftiga hundar. De gjorde entré nÀr vi andra blivit ifrÄnsprungna och inte rÀckte till. Det lockade mig att vara i centrum av klassisk tjuv- och polisjakt och det kunde inte göras pÄ ett bÀttre sÀtt Àn med en polishund. Min svÀrfar hade jobbat i över tjugo Är som hundförare inom polisen och han uppmuntrade mig.
Han brukade berÀtta om Àrenden han varit pÄ under sin karriÀr. Det lÀt otroligt spÀnnande. Det enda hindret för mig var att jag aldrig haft hund sjÀlv.
Redan andra veckan var jag med pÄ hundtrÀningen tillsammans med alla andra i hundgruppen. Kontaktövningar stod pÄ schemat för mig och Imre, och Àr precis vad det lÄter som. Att fÄ hunden att söka ögonkontakt med dig som förare. Det visade sig vara lÀttare sagt Àn gjort. Jag betydde noll och ingenting. Alla andra hundar och hundförare var mer intressanta och trots att jag lockade och bad tittade han bara runtomkring sig och vÀdrade med nosen i luften.
Hasse och resten av gruppen skrattade gott och pĂ„talade att det Ă€r sĂ„ hĂ€r det Ă€r innan man lĂ€rt kĂ€nna varandra som ekipage. Hasse lugnade mig: âOm nĂ„gra veckor, nĂ€r Imre förstĂ„r att det Ă€r roligt att vara med dig, dĂ„ kommer det vara helt annorlunda.â
Jag hÀmtade Imre vÄren 2013 och vi började jobba tillsammans pÄ skarpa uppdrag i januari 2014 efter att grundutbildningen för mig och Imre var fullgjord. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat tÀnka mig att den ofokuserade, spralliga jycken jag nu försökte lÀra kÀnna skulle nÄ sÄ lÄngt. Under sina Är i tjÀnst blev han nominerad till à rets polishund tvÄ gÄnger, kÀnd av i princip alla poliser i vÄrt omrÄde och omtyckt av dem han jobbade nÀra. Flera gÄnger blev han föremÄl för reportage i media och omtalad av flera Äklagare efter att ha tagit nÀstan tvÄhundra personer under sina Är som polishund. Han gav aldrig upp och vek aldrig ned sig för nÄgon.
Alla vet vad en polishund Àr men det Àr inte mÄnga som kommer i nÀra kontakt med dem. De flesta har en aning
om vad en polishund gör pÄ arbetet men vÀldigt fÄ vet hur mÄnga olika arbetsuppgifter de har, hur de jobbar, och hur det Àr att leva tillsammans med en polishund. Genom att dela vÄr berÀttelse önskar jag att inspirera fler till att bli hundförare inom polisen. Det Àr möjligt Àven om hundvanan inte finns sedan tidigare. Det Àr ett otroligt spÀnnande jobb dÀr samarbetet med hunden Àr det som gör arbetet sÄ speciellt och stimulerande. Jag hoppas att peppa andra till att vÄga bli hundförare, pÄ samma sÀtt som min svÀrfar inspirerade mig med sina berÀttelser frÄn verkligheten.
Ni kommer att fÄ följa med pÄ sjÀlvupplevda hÀndelser, fÄ en inblick i hur livet som polis och hundförare ser ut och hur det fungerar att leva med sin nÀrmaste kollega. Hur jag lagt upp en del av trÀningen, och hur verkligheten prövar hundförarens förmÄga att lita pÄ sin hund.
Nu ska ni fÄ lÀsa om hur det Àr att jobba med sin bÀsta vÀn och varför vÀrldens roligaste jobb Àr sÄ speciellt. DÀr dalarna kan vara vÀldigt djupa men topparna desto högre.
Den vanligaste frÄgan jag fÄtt sedan jag blev hundförare Àr om hunden bor hemma hos mig. Svaret Àr sjÀlvklart för mig, men jag förstÄr att mÄnga tror att hundarna bor i nÄgon form av hundstall och anvÀnds av flera förare. Inom den svenska polisen fÄr en polishund endast arbeta med sin utsedda förare och bildar dÄ ett sÄ kallat ekipage. En hund som Àr med sin förare hela tiden skapar förutsÀttningar för att bilda ett starkt och speciellt band, nÄgot som Àr vÀldigt viktigt för att en hundpatrull ska bli sÄ effektiv som möjligt. Det Àr av vÀldigt stor betydelse att familjen ocksÄ Àr instÀllda pÄ detta och inser att det kan bli en rejÀl uppoffring och till och med en helt annan vardag. Att skaffa ett husdjur Àr ju vanligtvis nÄgot som hela familjen tar sig an tillsammans, men en polishund Àr hundförarens ansvar och inget som nÄgon annan har valt. I mitt fall var omstÀllningen större för mig sjÀlv Àn för min sambo. Hon har vÀxt upp med hundar i hemmet, och dessutom polishundar, sÄ hon var vÀl medveten om vad som
vÀntade. För mig blev förÀndringen mer pÄtaglig. Jag som aldrig hade haft egen hund fick lÀra mig mÄnga grundlÀggande saker nÀr Imre flyttade in.
Det var i slutet av februari och jag och min sambo trÀffade
Imre för första gĂ„ngen hemma hos uppfödarna Ankie och Morten som drev Kennel Trönderjycken. Som liten hade vi flera hĂ€star genom Ă„ren, men att lĂ€ra kĂ€nna en hund var nĂ„got helt annat â det förstod jag redan dĂ„ vi första gĂ„ngen hĂ€lsade pĂ„ varandra dĂ€r i hallen. Han sĂ„g pĂ„ mig med sina varma, spralliga ögon. Och jag minns att jag tĂ€nkte: Nu Ă€r det du och jag.
NÀr Imre sedan kom hem till oss nÄgon vecka senare i början pÄ mars började vi vÄrt nya liv tillsammans, med mÄnga förÀndringar för oss bÄda. Han som var van vid en stor familj med andra hundar kom hem till en tvÄa i stan.
Det blev nĂ„gra tidiga morgnar för första rastningsrundan men annars anpassade han sig vĂ€ldigt lĂ€tt till sitt nya hem. Ăven om det mĂ€rktes att han var van vid landsbygden fanns det mycket spĂ€nnande att lukta pĂ„ inne i stan. Imre var med mig hela tiden, redan frĂ„n början. Vi blev snabbt oskiljaktiga och det stod tydligt att det först och frĂ€mst var jag och han. Alla andra var mindre viktiga för Imre. Visst mĂ€rkte man att han tyckte om min sambo, och hon tyckte onekligen mycket om honom, men det var liksom inte samma sak. Imre hade valt mig. Det var inte sĂ„ konstigt eftersom allt roligt Imre fick göra nĂ€r vi trĂ€nade och jobbade var tillsammans med mig. NĂ€r min sambo var ensam med Imre, dĂ„ var det annorlunda. DĂ„ höll sig Imre nĂ€ra henne men sov alltid vid ytterdörren för att hĂ„lla koll pĂ„ vad som hĂ€nde utanför. Han vaktade henne och tog pĂ„ sig ansvaret att skydda henne till varje pris. Men
nÀr jag var pÄ plats sÄ var Imre alltid fokuserad pÄ mig. Om min sambo kom hem efter en hel dag pÄ jobbet sÄ blev Imre glad men det var inte alltid sÄ att han sprang till ytterdörren och mötte henne. Om jag dÀremot gick ut i fem minuter, dÄ lÄg Imre vid ytterdörren och vÀntade nÀr jag kom tillbaka. DÄ viftade han pÄ svansen och stÀllde sig pÄ bakbenen, som om jag varit borta en hel vecka! Att vi tyckte om varandra sÄ mycket skapade förutsÀttningar för att Imre skulle göra allt för mig och jag allt för honom.
Imre var över tre Är gammal, vilket Àr ovanligt för en polishund som precis ska pÄbörja sin provperiod. Det vanligaste Àr att hunden Àr runt tvÄ Är nÀr den börjar. Anledningen till att han var lite Àldre Àn vanligt nÀr han kom till polisen var att han frÄn början var tÀnkt som civil tÀvlingshund till Ankie som fött upp Imre tillsammans med Morten. Ankie kÀnde dock att tiden som skulle krÀvas inte riktigt fanns och Imre fick dÀrför chansen att testa nÄgot annat. PÄ sÄ vis hamnade han alltsÄ hos mig. Kalla det slumpen, ödet eller vad ni vill.
LÀmplighetstestet som blivande polishundar mÄste göra innebÀr att hunden testas i en mÀngd olika miljöer och situationer under bedömning frÄn sÀrskilt utbildad hundförare. Den polis som Àr tilltÀnkt som framtida förare till hunden som testas kan vara med för att fÄ se hur hunden agerar, men det Àr inget krav. Vidare testas hundens reaktioner och agerande nÀr den blir skrÀmd, vid höga ljud och annat obehagligt. Hunden mÄste kunna hantera eventuell rÀdsla och kunna stÄ upp mot hot och försvara sig, Àven i svÄra miljöer som hala golv, trÄnga utrymmen och liknande. Hundarnas nyfikenhet och intresse för föremÄl testas ocksÄ dÀr det Àr positivt om hunden bÄde Àr nyfiken och tycker om föremÄl.
Totalt tar testet nÄgra timmar och det Àr mÄnga hundar som inte klarar att bli godkÀnda. Det Àr vÀldigt höga krav som stÀlls pÄ hundarna men det Àr för att se om de kan klara av det tuffa livet som polishund dÀr de ska kunna agera i alla möjliga tÀnkbara situationer. En av egenskaperna som testas Àr hundens nerver. Det Àr nÀmligen otroligt viktigt att en polishund klarar av att fokusera pÄ sin uppgift, Àven i stresssiga situationer. Imre var testad som nervfast vilket mÀrktes pÄ flera sÀtt, bland annat genom att han inte pep och gnydde som mÄnga andra schÀfrar. Det faktum att Imre var tyst av sig ansÄgs vara en stor tillgÄng under skarpa uppdrag. Jag fick med hjÀlp av mina instruktörer och mentorer pÄ hundenheten trÀna Imre till polishund. Eftersom allt var nytt för mig ocksÄ sÄ fick vi vissa gÄnger lÀra varandra, och lÀra oss tillsammans. Imre var tacksam att trÀna, Àven om han till en början var rÀtt skeptisk till spÄrarbetet. Han var vÀldigt noggrann, men det fanns inte direkt nÄgon glÀdje i det. Jag mÀrkte med tiden att det gick som allra bÀst nÀr trÀningen varierades och andra moment vÀvdes in mellan spÄren vi lade ut. Imre tyckte det var roligare nÀr det var en figurant som han fick spÄra upp och inte bara en leksak i slutet av spÄret.
Att trÀna spÄr kan göras pÄ en mÀngd olika sÀtt och nÀr vi började trÀna pÄ hÄrda underlag i stadsmiljö lossnade nÄgot för Imre. Det blev nÄgot nytt och spÀnnande, och hans noggrannhet var en stor tillgÄng. Jag började kÀnna mig vÀldigt hoppfull att han skulle bli duktig nÀr vi vÀl skulle spÄra skarpt i framtiden. Hans lugn och noggrannhet gjorde att han sÀllan tappade spÄret för att han blev för ivrig, och det Àr en bra egenskap. NÀr man sjÀlv som hundförare Àr uppjagad och vill ifatt en gÀrningsman Àr det vÀldigt skönt att ha en hund
som jobbar pÄ och vet vad den ska göra utan att bli stressad över hur husse beter sig. Just den egenskapen hade Imre, och glÀdjen i spÄrandet kom mer och mer allt eftersom.
NÀr Imre bott hos oss i nio mÄnader var det dags att genomföra alla proven för att fÄ börja arbeta som ekipage i skarp tjÀnst. Jag var sjÀlvklart nervös, men litade till Imres förmÄgor. Han var duktig pÄ det mesta, alldeles redo att börja jobba ute i verkligheten med mig. Imre Àlskade att Äka bil, det var bland det bÀsta han visste. Tur Àr vÀl det eftersom vi alltid Äker radiobil nÀr vi jobbar med vÄra hundar. Det kan bli lÄnga strÀckor vi mÄste Äka och vissa arbetspass kunde det bli över femtio mil jag körde till och frÄn olika jobb. DÄ Àr man glad över att hunden tycker om sjÀlva fÀrden. Om vi var hemma och jag hade bilens baklucka öppen, dÄ hoppade Imre sjÀlvmant in i bilen. Det vÀrsta han visste var nÀr jag Äkte ivÀg utan honom. Nu hÀnde det ju i princip aldrig, men vid dessa tillfÀllen drabbades jag inte sÀllan av dÄligt samvete. Med tiden vÀxte jag och Imre nÀrmare varandra, sÀrskilt nÀr vi började jobba skarpt och han fick erfarenhet frÄn olika situationer. Jag fascinerades över vissa företeelser. NÀr vi Äkte i polisbilen och Imre fÄtt smak för att jaga banditer sÄ hörde jag tydligt hur han for upp med vÀrldens fart nÀr jag knÀppte upp bilbÀltet efter att ha stannat polisbilen framme vid Àrendet. Det bara rasslade till i buren och han var redo att hoppa ut för att jobba. Bara klicket nÀr jag lossade bilbÀltet var en signal att nÄgot vÀntade. Gjorde han dÄ likadant i vÄr privata bil? Nej, han var lugn som en filbunke och lÄg kvar nÀr jag knÀppte upp bilbÀltet i privata bilen trots att det lÀt identiskt. Visst kunde vi göra roliga saker och vara ute och trÀna spÄr och annat Àven pÄ fritiden, men Imre förstod tidigt skillnaden
mellan jobb och fritid. Hemma var han alltid snÀllheten sjÀlv, men pÄ jobbet kunde han vara riktigt elak nÀr det behövdes.
Efter att ha varit pÄ nÄgra jobb dÀr den vi gripit försökt skada honom för att ta sig loss eller komma undan lÀrde sig Imre att en del mÀnniskor bara vill honom illa. Han förstod snabbt vad det innebar att husse fick adrenalinpÄslag nÀr vi var pÄ vÀg att jaga efter brottslingar. DÄ var det som att trycka pÄ en knapp och han blev en maskin. Han fick mer kraft och vilja och Àlskade att hjÀlpa till att gripa folk. NÀr vi sedan kom hem var han samma familjehund som han alltid var hemma, det förÀndrades aldrig.
Alla polishundar Ă€r olika individer och har sĂ€rskilda egenskaper och egenheter. De flesta har dock gemensamt att de fungerar bra i hemmet hos sin förare. Imre Ă€lskade sitt hem. Det var aldrig nĂ„gra problem nĂ€r vi hade gĂ€ster eller var ivĂ€g hos andra. Han kĂ€nde att han var trygg och att han var ledig. NĂ€r han var pĂ„ jobbet var det annorlunda och det var precis sĂ„ jag ville ha det. PĂ„ jobbet var det mĂ„nga gĂ„nger vi mot dem. Hemma var det âbaraâ vi.
Att leva med en polishund, att bo med sin kollega, Ă€r pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt som att ha en vanlig hund hemma â men med ett mycket större ansvar. Det som skiljer en polishund frĂ„n en annan hund Ă€r att den Ă€r trĂ€nad att anvĂ€nda vĂ„ld i vissa situationer och att den har en vĂ€ldigt stor arbetslust. Det stĂ€ller stora krav pĂ„ oss som hundförare men Ă€ven familjen i övrigt. Vi fĂ„r inte lĂ€mna bort hundarna till vem som helst och de kan reagera pĂ„ saker som de kĂ€nner igen frĂ„n jobbet. Det kan vara rörelsemönster eller dofter de kĂ€nner igen.
DÀrför gÀller det att ta sitt ansvar sÄ hunden inte fÄr chansen att agera pÄ egen hand.
Ett första uppdrag. Det var lika stort för mig som för Imre. NÀr jag för mÄnga Är sedan började arbeta som polis minns jag att jag bara ville komma ut pÄ fÀltet. Jag var otÄlig, energisk och framför allt peppad. Nu kan jag inte lÀsa tankar, men om jag hade kunnat göra det skulle jag satsa vad som helst pÄ att det var exakt sÄ Imre ocksÄ kÀnde den dÀr kvÀllen dÄ vi skulle gÄ pÄ nattpasset.
Efter genomförda prov Àr vi Àntligen redo att börja jobba och tvÄ nattpass ligger framför oss. Jag Àr taggad till tÀnderna och har bestÀmt mig för att vÀnda pÄ varenda bil och se om jag fÄr nÄgon reaktion frÄn föraren för att i bÀsta fall hitta ett brott dÀr nÄgon kanske skulle försöka springa ifrÄn oss. De första timmarna löper pÄ smÀrtfritt och förhÄllandevis trÄkigt. Det hÀnder absolut ingenting, och bilarna vi möter tillhör antingen hemtjÀnsten, Securitas eller tidningsbud. Jag fortsÀtter leta efter allt som kan tÀnkas vara intressant för mig som polis. Det gÀller att försöka hitta den dÀr föraren som
reagerar pÄ polisbilen och ser ut att vilja undkomma, eller den dÀr bilen som svÀnger av plötsligt, vÀnder eller bara kommer snabbt. UpptÀcker man dessa förare brukar det innebÀra att man Àr nÄgot pÄ spÄren. Men inga sÄdana bilar syns till inatt, hur mycket jag Àn vill. Det Àr helt enkelt bara att inse att det finns trista nÀtter Àven som fÀrdigutbildad hundförare. Jag skulle nu vara ledig i flera dagar, och en djup besvikelse infinner sig medan jag och Imre promenerar hemÄt. Till och med Imre tycks sloka med öronen, tycker jag.
NÀr jag vaknar pÄ eftermiddagen ringer jag till min chef, Hasse, och frÄgar om jag kan fÄ jobba i helgen som bara var nÄgon dag bort. Jag sÀger att jag kan byta ett pass eller vad som helst för att fÄ chansen till Ätminstone ett skarpt hundjobb i helgen. Hasse garvar Ät mig och lovar att jag fÄr byta ett arbetspass. Han ordnar dessutom ett förstÀrkningspass pÄ lördagen, det absolut bÀsta av tvÄ vÀrldar: de mest hÀndelserika timmarna bÄde pÄ kvÀllen och pÄ natten. Jag tackar sÄ mycket och lÀngtar till helgen.
KÀnslan nÀr jag förbereder mig sjÀlv och Imre för helgpasset Àr svÄr att beskriva. Det Àr samma kÀnsla som nÀr man ska spela sin första match eller tÀvling efter mÀngder av trÀning. Nytt och bekant pÄ samma gÄng, och vÀldigt, vÀldigt spÀnnande!
NÀr jag kommer till jobbet möter jag upp min hundförarkollega Frasse som Àr under utbildning. Han ska Äka med mig det hÀr passet. Direkt nÀr jag dragit i gÄng min radio fÄr jag höra att en radiobil har en pÄgÄende biljakt i en stad tre mil bort. Jag och Frasse tittar pÄ varandra och samtidigt börjar vi springa till vÄr hundbil. Jag vÄgar inte ta ut nÄgot i förskott, men kÀnner spÀnningen stiga i kroppen. Bilen mina kollegor
ligger efter har stulits vid ett villainbrott nÄgon dag tidigare och körs nu i full fart i tÀttbebyggt omrÄde. Frasse kör och jag sitter pÄ radioplats. Jag meddelar kollegorna över radion att vi Àr pÄ vÀg och att vi kommer sÄ snabbt vi kan, samtidigt som jag lider med dubbarna i dÀcken som protesterar högljutt nÀr Frasse trycker plattan i mattan.
Vi kör pÄ motorvÀgen och har cirka tio minuter kvar nÀr kollegan som jagat efter bilen ropar ut att den körts in i en brevlÄda och dumpats. Han befinner sig nu vid bilen som Àr tom. Kollegan Äterkommer snart med ytterligare information frÄn vittnen som intygar att tre personer sprungit frÄn bilen mot ett bostadsomrÄde. Jag tÀnker för mig sjÀlv att jag mÄste behÄlla lugnet och inte svÀva ivÀg. Det Àr tÀtort och kan bli svÄrt för Imre sÄ jag fÄr inte ha för höga krav, samtidigt som jag mer Àn nÄgot annat vill ta fast tjuvarna nu nÀr det Àntligen Àr dags.
NÀr vi kommer fram till den dumpade bilen tar jag nÄgra djupa andetag och fyller lungorna med krispig vinterluft innan jag tar ut Imre som fÄr söka spÄr. Han tar upp spÄr vid bilen men Àr lite trevande och korsar ganska försiktigt en asfaltsvÀg. Han blir tydligare och mer sjÀlvsÀker nÀr underlaget övergÄr frÄn asfalt till terrÀng. Imre spÄrar i riktning mot en större skogsdunge dÀr ett motionsspÄr ringlar sig kors och tvÀrs.
Imre jobbar pÄ och jag och Frasse springer efter. NÀr vi kommer upp pÄ motionsspÄret fÄr Imre kÀmpa dÄ det blir svÄrare för honom. Det mÀrks att det Àr mycket dofter och det har sÀkerligen varit mÀngder med folk dÀr under dagen. SpÄrningen fortsÀtter och efter nÄgra minuter kommer vi ned till en asfalterad gÄngbana vid ett stort villaomrÄde. Imre
fastnar och börjar lukta dÀr andra hundar rastats. Jag biter mig i kinden och tÀnker: SjÀlvklart leder spÄret till kommunens största hundrastningsstrÄk ⊠Imre tvekar nÄgon sekund, Àven om det kÀnns som en evighet, men fortsÀtter sedan spÄra vidare lÀngs gÄngbanan.
Vi kommer upp till en villagata. Plötsligt stÄr tre personer framför oss. De tittar pÄ oss med stora förvÄnade ögon, sedan springer en av dem allt vad han kan bortÄt lÀngs gatan. Frasse skriker Ät de tvÄ som stÄr kvar pÄ gatan att de ska stanna.
Han Àr tydlig i sitt budskap och de tvÄ stÄr kvar som om de var förstenade. Jag lÀmnar Frasse med de tvÄ personerna pÄ gatan och jagar efter den springande killen med Imre. Jag hÄller lÀngst bak i spÄrlinan och hör hur jag flÄsar nÀr jag fÄr kÀmpa för att hÀnga med Imre som galopperar i full fart. Plötsligt ser jag hur den vi jagar springer in pÄ en villatomt till höger om gatan. Imre har cirka hundra meter fram till den aktuella villatomten och jag har redan blodsmak i munnen.
Nu Àr Imre i gÄng. Det finns ingen kissflÀck i vÀrlden som kan störa honom nu. Imre rusar in pÄ tomten men sin vana trogen samlar han sig och börjar noggrant spÄra genom en passage mellan garage och hustomt och vidare mot Ànden av tomten. DÀr sluttar det ordentligt nedÄt och jag försöker hÄlla mig pÄ benen. Jag ser dÄ gatubelysningen nedanför slÀnten dÀr en större asfalterad vÀg löper. Den springande personen dyker upp pÄ andra sidan vÀgen och jag vrÄlar till honom att stanna innan jag skickar polishunden. Men han bara tittar sig om och springer vidare.
Jag slÀpper nu linan helt frÄn högerhanden och sÀnder Imre pÄ ett fasttagande dÀr mÄlet Àr att han ska springa ikapp och bita den flyende killen sÄ han kan gripas.
Jag ser honom springa allt snabbare, och tvingar bort kÀnslan av oro. Det Àr detta vi trÀnat sÄ lÀnge för, pÄminner jag mig. Imre rusar ned i slÀnten, över vÀgen, och det Àr dÄ jag inser att jag inte ens tittat om det var nÄgon trafik. Tack och lov kommer ingen bil och jag ser pÄ hÄll hur Imre hoppar upp och biter tag i ena armen pÄ personen som faller till marken. Jag som nyss tagit mig nedför slÀnten springer fram sÄ snabbt jag kan och efter att Imre slÀppt taget ser jag att han trasat sönder killens vÀnstra jackÀrm. Jag tar över och griper den förtvivlade killen som sitter pÄ marken. Nu behöver vi bara vÀnta pÄ mina kollegor.
Jag skakar i hela kroppen av adrenalin. Imre sitter alldeles intill med tungan hÀngande. Vad hÀnde precis? Jag kan inte förstÄ. Allt jag vet Àr att vi just utfört vÄrt första skarpa jobb tillsammans. Efter att den gripne killen hÀmtats av kollegorna kramar jag om och pussar Imre sÀkert tjugo gÄnger pÄ nosen och huvudet. Jag sÀger till honom att han Àr vÀrldens bÀsta. Han verkar inte riktigt förstÄ vad jag hÄller pÄ med, men han Àr glad i alla fall och det Àr det viktigaste. Att han efter en trevande start med mÄnga andra störande dofter löste det hÀr spÄret och gjorde precis allt rÀtt nÀr jag slÀppte honom lös för att ta fast killen kÀnns fantastiskt. Jag har hört frÄn erfarna hundförare att det Àr viktigt att visa hunden uppskattning nÀr den gjort nÄgot bra i skarp tjÀnst sÄ det blir en positiv upplevelse för hunden. Det var inga problem, Imre tycker nog jag Àr konstig som överöser honom med sÄ mycket beröm men jag kÀnner mig som ett barn pÄ julafton, kÀnslan Àr obeskrivlig.
Det som nu ÄterstÄr Àr att söka efter föremÄl som de gripna eventuellt kastat ifrÄn sig eller tappat mellan bilen och omrÄdet vid gripandeplatserna.
Imre markerar pĂ„ en plats nĂ€ra villatomten dĂ€r en mössa ligger. Det visar sig vara den bitne killens mössa som tappats under flykten. Inga andra föremĂ„l av intresse hittas, men den upphittade mössan visar pĂ„ Imres förmĂ„ga att vĂ€xla mellan olika arbetsuppgifter, vilket Ă€r en vinst i sig. Att först spĂ„ra, sedan springa efter och jaga en person som han ser, och sedan Ă„terigen spĂ„ra pĂ„ hĂ„rt underlag efter att han tappat visuell kontakt innan han slutligen springer ikapp och biter personen â för att minuter dĂ€refter övergĂ„ till nosarbete och leta efter föremĂ„l â synliggör hans mĂ„ngsidighet. Imres nervfasthet som han uppvisade vid lĂ€mplighetstestet Ă€r en otrolig tillgĂ„ng, annars hade han inte kunnat lösa alla dessa olika arbetsuppgifter pĂ„ sĂ„ kort tid. Jag ler vid tanken pĂ„ att Imres gripande skulle göra underverk inför kommande spĂ„ruppdrag för oss. Han förstĂ„r redan nu att det Ă€r mĂ€nniskor vi jagar och att vi inte bara trĂ€nar pĂ„ att hitta husses kollegor. Jag skickar sms till Hasse och tackar för att jag fick jobba idag. Han svarar att han aldrig hade hört om nĂ„gon hund som spĂ„rat upp och bitit pĂ„ sitt första skarpa spĂ„rjobb och gratulerar till bedriften. Nu Ă€r jag riktig hundförare. Imre Ă€r riktig polishund, och framtiden Ă€r vĂ„r.
I den hÀr boken fÄr du följa polisen Adrian och polishunden Imre i deras arbete pÄ Polismyndigheten. Jakten pÄ brottslingar, bevissÀkring och sökande efter försvunna personer blandas med vardagsskildringar om livet med en polishund och det starka band som vÀxer fram mellan hund och förare.
Goda rÄd Àr aldrig dyra, Àven om de ibland Àr ovÀntade. Jag och Imre trÀnade för fullt och fortsatte att lÀra kÀnna varandra medan vi utforskade samarbetet pÄ jobbet. DÄ var det ibland skönt att fÄ en blick utifrÄn, nÄgon som hade mer erfarenhet Àn vi sjÀlva. För ibland ser man inte vad som Àr mitt framför nosen pÄ en, hur mycket man Àn försöker. Eller just dÀrför.
Imre och jag, polishunden Àr för dig som Àr intresserad av verkliga berÀttelser frÄn polisyrket, hur livet som hundförare ser ut och hur det Àr att leva med sin nÀrmaste kollega.
Imre spÄrar för fullt i skogen och jag springer efter. Han spÄrar förbi ett kÀrr och sneddar över en höjd, men nÀr vi passerat höjden Àr spÄret plötsligt borta. Imre börjar leta i en cirkel, precis som jag vill att han ska göra. Han söker sig runt omrÄdet, fast nÀr han letat i alla vÀderstreck och inte hittat det börjar jag fundera. Jag brottas med mig sjÀlv, det naturliga Àr att vilja framÄt, men jag vet ju att Imre redan visat mig att spÄret inte fortsÀtter. Jag flÄsar, Àven om jag stÄr still Àr pulsen hög. Jag slÀpper linan. Imre tar sig runt ytterligare ett varv i en större cirkel och nÀr han kommer halva varvet runt sÄ börjar han vÀdra och lyfter nosen sÄ högt han kan.