9789180808095

©2025 Sara El Moukeffes

Förlag:BoD ∙ Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland

ISBN:978-91-8080-809-5

Prolog.

Ingen iGråvik lämnar byn. Det står inte skrivet någonstans, men varje barn lär sig det från stunden de kunde gå. Vissa regler viskas fram, andra bränns fast i minnet som en varning. Bakom gränsen bortom den sista granen, förbi bäcken finns något som inte får störas. Väsen,säger de gamla. Skuggor,säger de unga. Men alla vet en sak, ingen kommer tillbaka. Ingen vet exakt vad som händer iskogen.

Det sägs att människorna en gång tog för mycket. Att de skövlade marken och skrämde bort det som fanns där före dem. Att väsenen blev arga och började skydda skogen med våld. Nu vågar ingen längre gå in. Inte ens för att hämta ved, jaga eller leta örter.Skogen tillhör inte människan längre. Eskil, Ivar och Milo hade vuxit upp med historier om världen utanför,men för dem var Gråvik allt de kände till.

De visste att deras liv var annorlunda. Deras far,den enda som vågat trotsa gränsen, hade försvunnit för flera år sedan. Han gick in iskogen för att hitta medicin till deras sjuka mamma men han kom aldrig tillbaka. Efter det förändrades allt. Byborna såg på dem med misstänksamma blickar som om deras fars mod, eller dumdristighet, smittat av sig på dem. Han hade brutit mot byns oskrivna lagar,och det gjorde att pojkarna och

deras mamma blev utstötta. Folk undvek dem, som om själva kontakten kunde föra otur med sig.

Bröderna visste aldrig riktigt varför skogen var förbjuden, människorna som bodde ibyn föredrog att hålla allt undertystnad. Ingen hade någonsin förklarat dettydligt för dem. De visste bara att den var farlig, bara attden var förbjuden.

Och ändå... skulle detvisa sig att ödet hade större planer för pojkarna. Större än Gråvik någonsin kunnat ana.

Kapitel 1

Klockan tickade långsamt mot rasten. Läraren stod där framme och pratade som hon gjorde varje dag om skogen. Om hur farligt det var där.Det var alltid samma sak.

"Gå aldrig in iskogen. Där finns väsen, farliga väsen. Vår by har en viktig regel, gå ALDRIG över gränsen"

De var rädda för vad som fanns där ute och ännu mer rädda för att det okända skulle ta sig in. Eskil satt längst bak iklassrummet och såg hur klasskamraterna viskade. Han visste inte exakt vad de sa, men han visste att det handlade om honom.

När det var rast gick Eskil ut ur klassrummet och hörde en röst bakom honom som fick honom att stanna till. Det var Loretta. Hon log mot honom som hon alltid gjorde. Loretta var deras barndomsvän, den enda de hade kvar efter att resten av byn drog sig undan. Men Eskil ville egentligen inte prata med henne. Han visste hur de andra tjejerna tittade på henne när hon var med dem. Som om hon också bar på något smutsigt bara för att hon stod vid deras sida.

"Vart ska du?" frågade hon, fortfarande med ett leende. "Till Ivar och Milo, vi ska äta lunch," svarade Eskil tyst och såg bort.

"Får jag hänga med?" sa flickan glatt.

“Alla här är så tråkiga."

"Nej!" röt Eskil till, snabbare och hårdare än han menat. Loretta stelnade till. Men hon ville snabbt lätta upp stämningen.

"Oj, vad du var känslig idag." sa Loretta skämtsamt.

"Förlåt." mumlade Eskil. Skammen brände till ibröstet men han menade egentligen inget illa, han ville bara att hon inte också skulle bli retad. Just då dök några klasskamrater upp bakom Loreta.

"Loretta, du kan inte prata med honom," sa en av dem och fnös.

"Tänk om du blir smittad eller nåt. Kom nu, vi går!" De tog tag ihennes arm och drog henne med sig. Loretta släppte inte Eskil med blicken. Inte förrän hon försvann bakom de andra. Eskil stod kvar.Något sved bakom ögonen, men han blinkade bort det och skakade på huvudet, sen vände han sig om och fortsatte gå. Alla tre gick isamma skola, men det var allt annat än lätt. Eskil som precis börjat sjunde klass hamnade ofta ibråk med barnen som pratade illa om deras pappa. En gång hade han slagit till en kille som kallade dem för skogsungar. Efter det blev det tyst iflera dagar men viskningarna kom till slut tillbaka.

Om Eskil hade fått välja, hade han helst stannat hemma. Men han gick dit för Ivars skull. Ivar gick isjätte klass och älskade att lära sig saker,och även om han inte hade några vänner,trivdes han så länge han fick upptäcka något nytt.

Milo däremot brydde sig inte om vad de andra barnen tyckte. Han hade tidigt förstått att oavsett vad han gjorde skulle de aldrig gilla dem trots att han bara var tio år.Så istället bestämde han sig för att göra det som var bäst för honom och hans bröder.Han blev den som alltid kom med tokiga idéer,den som försökte lätta upp stämningen och få dem att skratta. Men bakom den lättsamma fasaden bar han på en osäkerhet.

Närdeinte var iskolan var de hemma och hjälpte deras mamma Selina. Byn var gammal och mörk, med hus byggda av trä och tak täckta av mossa. Vintrarna var långa,och under större delen av året låg snön tjock över marken. Strömmen gick ofta, vilket gjorde det ännu svårare att hålla sig varma och trygga. Det fanns inte mycketatt göra och pojkarna orkade inte längre möta bybornas kalla blickar.Dehöll sig på avstånd där de slapp höra viskningar och känna hur folk drog sig undan.

Men skogen… skogen var annorlunda. Där,vid byns ytterkanter,innanför gränsen, kunde de vara sig själva. Ingen som stirrade, ingen som dömde. Där kunde de springa fritt, leka, glömma bort sina tuffa liv för en stund. Trots allt hade de ändå varandra. Men under de senaste fyra åren, efter att deras pappa försvann, blev Selina aldrig bättre, hon blev svagare med tiden. De hade provat all medicin som fanns ibyn. Hon gjorde allt hon kunde för att inte visa hur dåligt hon mådde för sina söner.Men de kunde se genom hennes fasad. Hennes sjukdom fick dem alltid att tänka på deras far.Vad hade hänt honom? Levde han ens? Ingen ibyn ville tala om honom, inte ens deras mamma. Hans försvinnande var tabu. Det var som om han aldrig

funnits. Kanske var det inte bara för att han trotsat gränsen. Han hade varit forskare, en man som sökte svar på sådant byborna inte ville veta. De såg på honom som någon som lekte med farliga krafter,som inte respekterade det som var förbjudet. För dem var han en varning. Och pojkarna, hans söner,påminde dem om det varje dag.

"Vimåste bli starka," sa Eskil en kväll när de satt i vardagsrummet och stirrade in ieldstaden.

Hans röst var låg men fylld av allvar.Eldskenet fladdrade över deras ansikten, och från sovrummet hördes ljudet av mammas dämpade hosta. Den här dagen hade varit tuffför henne. Eskil spände käkarna. Han var denäldsta, den som alltid försökte hålla ihop allt, men just nu kändes det som att allt föll isär.Han drog ett djupt andetag och såg på sina bröder.

"Vikan inte bara sitta här och vänta på att mamma ska ge upp. Vi måste göra allt vi kan för att rädda henne."

Hantittade på Ivar och Milo, hans blick glödde av beslutsamhet.

"Vilovade pappa att vi skulle ta hand om henne. Minns ni det?"

Milo, den yngsta och modigaste av bröderna, nickade ivrigt.

"Ja, jag minns," sa han nästan viskande, rösten fylld av sorg.

"Ja….Jag saknar honom." Han svalde hårt innan han fortsatte.

"Men en dag jag ska bli stark nog att ta mig ut ur byn och hitta medicinen till mamma." Hanspanna var rynkad av vikten bakom hans ord, och beslutsamheten syntes tydligt ihans ansikte. Iena handen höll han en trasa, som han hade använt för att torka upp vattnet som deras mamma spillt. Hennes händer hade skakat för mycket när hon försökte dricka, och synen av det hade borrat sig in iMilos hjärta. Han kunde inte bara stå bredvid och se på längre.Han behövde göra något. Ivar,den mest eftertänksamma av bröderna, såg på de andra med en sorgsen blick och sjönk ner iden gamlalänstolen.