Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Kompetens AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Verket får inte användas för analys av text och data, till exempel för att utveckla AI-system och -tjänster eller för att skapa nytt material såsom texter, bilder, filmer och ljud.
Gothia Kompetens erbjuder verksamhetsnära kompetensutveckling baserad på forskning och erfarenhet. Kompetensutveckling med både hjärta och hjärna som får dig, dina kollegor och organisationen att växa. För en bättre dag på jobbet.
Genom att återvinna denna bok bidrar du till papperets kretslopp. Riv av pärmen/omslaget och släng i återvinningskärl för ”brännbart”. Resten lägger du i pappersinsamlingen så blir det till nya böcker.
Tack för allt ni delat med er av till mig om era möten med rättshaveristiskt beteende. Ni har alla berört mig djupt med era berättelser. Ett vet jag: ni är inte skuld och upphov till beteendet även om ni fått hantera det och ofta under lång tid.
Ett tack också till alla er på Gothia Kompetens som under tio års tid haft modet att ge ut våra böcker om rättshaveristiskt beteende och olaga förföljelse inom yrkeslivet och understundom själva fått dela det obehag det innebär att våga tala om offentliganställdas utsatthet. Och sist men allra mest tack till redaktör Linnéa Isheden, mer värdefull än vad AI och chattbottar någonsin kan bli för en författare.
Jakob Carlander Tommarp i september 2025
Innehåll
4 Prolog
10 R ättshaveristens kännetecken
12 R ättshaveristen och jag
28 R ättshaveristen och sagans slut
34 R ättshaveristens rötter
64 R ättshaveristen och de många begreppen
72 R ättshaveristen och metaforerna
84 R ättshaveristen och sårbarheten
92 R ättshaveristen och det lömska beteendet
98 R ättshaveristen och domstolen
106 R ättshaveristen och advokaten
112 R ättshaveristen och tillsynsmyndigheterna, del 1
122 R ättshaveristen och tillsynsmyndigheterna, del 2
130 R ättshaveristen och massmedia
136 R ättshaveristen och sociala medier
142 R ättshaveristen och den offentliganställda
152 R ättshaveristen i privatlivet
16 0 R ättshaveristen i nära relationer
16 6 R ättshaveristen i vård och omsorg
18 0 R ättshaveristen i skolan
192 R ättshaveristen i idrottsföreningen
198 R ättshaveristen och rätten
206 R ättshaveristen och serviceparadoxen
218 R ättshaveristen och det kränkande språket
228 R ättshaveristen i socialtjänsten
234 R ättshaveristen i föreningslivet och politiken
240 R ättshaveristen och de otaliga mötena
248 R ättshaveristen i övrig offentlig verksamhet
260 R ättshaveristen och de bästa motdragen
266 R ättshaveristen och min egen kamp
272 R ättshaveristen och den här boken
276 Epilog
Prolog
Min mamma berättade ofta för mig hur det var när hon började sin första tjänst som småskollärarinna i en liten kommun i mörkaste Småland i mitten av 1940-talet. Läraren förväntades bo ensam på övervåningen till skolan utan möjlighet till några herrbesök. Skolan låg lite för sig mitt i skogen. Kommunpolitikerna som anställt mamma lät henne därför välja mellan telefon, hund eller pistol som ett extra skydd där ute i obygden. Mamma valde telefon vilket jag själv som barn, som ofta lyssnade till denna berättelse, tyckte var ett dåligt val. Pistol hade väl varit att föredra, i varje fall en hund.
Läraryrket var ett kall, särskilt om man var småskollärarinna. Då förväntades man också stå ut med ett och annat som andra inte funnit acceptabelt eller rimligt. Den personliga friheten och integriteten var det inte mycket bevänt med. Det var förresten inte bara läraryrket som var ett kall, många andra yrken inom offentlig verksamhet hade samma låga status och samma diffusa förväntningar på sig.
Och på den vägen har det varit. Fortfarande i vår tid finns kallet med som en outtalad förväntan på den offentliganställda, särskilt inom vård och omsorg. För några år sedan såg jag en annons på Facebook. Det var en kommun i Uppland som sökte en sjuksköterska till äldreomsorgen. I annonsen stod det:
Att arbeta som sjuksköterska är ofta ett kall. En strävan efter att jobba med människor och göra skillnad på riktigt.
Det gick någon halvtimme. Sedan dök det upp en kommentar i fältet under annonsen. Någon hade skrivit:
Att beskriva mitt viktiga yrke som ett kall gör att jag aldrig skulle söka jobb i er regi. Det skickar signaler om att vi förväntas sätta jobbet före allt, inte bry oss om vettiga löner och strunta i bristande arbetsvillkor – för att vara sjuksköterska.
Efter den kommentaren plockades annonsen ganska snart bort. Det gick en timme och sedan dök annonsen upp på nytt, nu med en ny text:
Att jobba som sjuksköterska är ett ansvarsfullt uppdrag. Då är tid, arbetsro och ett väl fungerande lagarbete viktiga faktorer för att möjliggöra ett kvalitativt och metodiskt arbete.
Den nya formuleringen kom lite för sent. Skadan var ju redan skedd. Man hade på ett tydligt sätt redan avslöjat vilka förväntningar man hade. Vackra och välformulerade ord ändrade inte på det förhållandet. Du ska stå ut med mer än vad vi andra gör. Tankar om att vissa arbeten är ett speciellt kall med särskilda villkor lever kvar än i dag och inte bara inom sjukvård och äldreomsorg. De flesta yrken inom offentlig verksamhet har samma klang där man ska ikläda sig det allmänna och vardagliga i en lite trist kontext. Man talar om kommunalgrått som en färgsättning vilken väl beskriver den offentliganställdas omtalade tråkighet. Kallet att stå i det allmännas tjänst.
Den offentliganställda ska dessutom vara stryktålig. Det är inte bara lön och arbetstider det handlar om. Det finns också
mer diffusa föreställningar som att man ska tåla spott och spe. Stå ut med tillmälen och att bli omtalad som en marodör och en förtryckare av den lilla människan. Man ska betraktas som en omständlig och tvångsmässig person, en regelryttare och småaktig jävel som med petimäterblick förpestar vanligt folks liv. En person att irritera sig på, göra sig rolig över och ifrågasätta, särskilt de gånger personen påstått att man själv gjort något fel, håller fast i sin professionella bedömning eller utsätter en för krav och utdelar avslag.
Rättshaveristen och de människor som lånat tydliga drag av detta beteende har ett särskilt ont öga till den offentliganställda. Det är som om de provoceras djupt in i själen av att möta den person som har till uppgift att se till att samhällets regler efterlevs, som ska fatta beslut, ge tillstånd och fördela, behandla, vårda och lära ut, utöva tillsyn och övervaka att var och en får den hjälp, den service och det bistånd man har rätt till.
Den offentliganställdas uppdrag blir rättshaveristens narcissistiska kränkning. En parkeringsbot, det egna barnets betyg E i engelska och avslaget på ansökan om byggnadslov, allt triggar hen. Personens misstänksamhet letar efter en skyldig att anklaga, anmäla, attackera och trakassera. Då är den offentliganställda en lämplig måltavla eftersom hen i sitt offentliga uppdrag måste tåla och stå ut, vara saklig, korrekt och alltid ha en god ton, hur mycket hen än blir pucklad på.
De som själva inte är rättshaverister kan ändå med viss beundran se på haveristens kamp. I varje fall tillfredsställer det viss skadeglädje. Den offentliganställda får nog vad hen trots allt förtjänar. Det får oss andra att känna oss som en trotsig man som heter Ove. Hämnden är ljuv.
Ibland önskar att jag den offentliganställda i varje fall hade tillgång till en hund.
Rättshaveristen och jag är en bok om personer med rättshaveristiskt beteende, men framför allt en berättelse om de offentliganställda som tvingas möta dem i sitt dagliga arbete. Det är en blandning av faktabok och debattbok med självbiografiska inslag. Under drygt tio års tid har jag intensivt arbetat med rättshaveristen och hens möte med den offentliganställda. Jag har gjort en märklig resa från minsta kommun i Skåne genom Högsta domstolen och Regeringskansliet i Stockholm till en högskola i Luleå. Om jag haft en karta där jag med en liten flagga markerat varje kommun, region, länsstyrelse, myndighet, domstol, institution, fackförbund, högskola och universitet jag besökt skulle kartan vara så översållad av markeringar att man knappt kunde se något annat. Däremellan har jag mött rättshaveristen själv på någon av mina mottagningar i Skåne eller Östergötland. För att inte tala om alla de mejl, brev och telefonsamtal jag tagit emot från upprörda och ibland ganska så hotfulla personer. Det har varit långa berättelser, upprörda anklagelser och obehagliga budskap om vad som ska ske mig om jag inte upphör med att ställa mig på förtryckarnas (läs: de offentliganställdas) sida.
Jag kan mitt ämne vid det här laget och är fullständigt trygg i allt jag skriver. Fastän jag försöker få min medkänsla att räcka åt alla parter, en rättshaverist kan ju faktiskt ha rätt i sin sakfråga, klappar mitt hjärta särskilt för den offentliganställda och för ombudsmannen. Jag är således partisk. Men som du som läsare snart ska se är jag det på goda grunder.
Boken rymmer många utdrag från brev, mejl, bloggar, sms, chattsidor, telefonsamtal, JO-beslut, domar och tidningsartiklar. Inte alltid skriver jag ut varifrån jag hämtat dem då jag i så stor utsträckning som möjligt vill undvika att man ska kunna härleda de personer som varit berörda. Man har redan lidit nog. Du får helt enkelt lita på jag citerat rätt och inte hittat på. Jag är van vid att bli ifrågasatt och kritiserad. Det blir man i mötet med rättshaveristen som ständigt andas misstro, missnöje och konspirationsteori. Alla citat återges ordagrant med sina stundtals språkliga inkonsekvenser och felaktigheter, så som det ofta blir för den som skriver i affekt.
Det finns de som är tvättäkta rättshaverister och det finns de som i ganska stor utsträckning har drag av detta beteende. Båda är problematiska som samhällsfenomen och i privatlivet.
Ibland gör jag språklig skillnad på dem, andra gånger går de under samma benämning för att inte göra texten stolpig och omständlig. Det handlar hur som helst om personer som bär på en komplexitet och en påstridighet långt utöver det vanliga. Och om du undrar: nej, Ove1 kvalar inte in i gruppen.
Han har alldeles för mycket medkänsla, förnuft och mentaliseringsförmåga för att höra hemma där. Noggrann, regelstyrd, introvert och tvär kan man vara ändå.
1 Fredrik Backman, En man som heter Ove, Forum, 2012.
Rättshaveristens kännetecken
• Den långa och omständliga berättelsen i tal och skrift. Den ska delas av så många som möjligt och framföras så ofta som möjligt och det på ett auktoritärt och bestämmande sätt: Allt började år 2021 … Avbryt mig inte! Låt mig tala till punkt …
• Det jur idiska språket som personen ofta gör felaktigt bruk av eftersom hen i grund och botten har en oförmåga eller ett ointresse av att förstå hur rättssamhället egentligen fungerar.
• De många kraven som inte alltid är förenliga med lagar och regler. De är mer framställda utifrån att det är jag som kräver dem. Det är de egna kraven man skrivit in i juridiken, inte juridiken som formulerat de egna kraven.
• Viljan att dela med sig av sin berättelse om vad som är rätt och fel till andra.
• Begäran av alla tänkbara handlingar och de detaljerade frågorna i återkommande brev.
• De inspelade samtalen och filmade mötena.
• De många breven till en lång rad adressater med en lång kopielista för kännedom.
• Versalerna, understrykningarna, de färglagda textavsnitten, de många utropstecknen och frågetecknen.
• Det oempatiska och krävande språket som ofta har drag av aggressivitet och arrogans.
• De många metaforerna som med rättshaveristisk pedagogik ska få den yttre verkligheten att överensstämma med den inre verklighetens uppfattning: Djurskyddsinspektörerna är SS-soldater
• Den obändiga och oändliga viljan att anmäla, i varje fall hota med att anmäla.
• Den intensiva kontakten med domstolar och tillsynsmyndigheter.
• De många inläggen på sociala medier med berättelser om hur kränkt man blivit.
• Viljan att agera ombud för andra så att man får sin egen sak stärkt.
• Det tveklösa utpekandet av en särskild tjänsteman som skyldig.
• Hoten om repressalier som ska försätta motparten i evig skam och vanära.
• De många pärmarna med insamlade bevis på de oförrätter man utsatts för.
• Uppdelandet av goda och onda i tillvaron med en absolut övervikt av onda och där de fåtaligt goda mest är en relief till andras ondska.
• De uppenbara dragen av narcissism, misstänksamhet, konspiration och tvångsmässighet: Jag har rätt, du förvägrar mig min rätt, jag kommer aldrig att sluta kräva min rätt.
• Och framför allt: budskapet att jag ger mig aldrig!
Rättshaveristen
och jag
Jag är en stark person som trots allt vad jag gått igenom tänker fortsätta min kamp för rättvisan. Jag ger mig aldrig. Kampen har pågått i över 20 år men jag kommer fortsätta till dess jag fått full upprättelse, annars kommer jag aldrig kunna gå vidare i mitt kvarvarande liv.
År 1999 flyttade jag från Uppsala där jag under fjorton år
arbetat som sjukhuspräst inom den psykiatriska vården på Ulleråkers sjukhus. Jag var nyss klar med min psykoterapeututbildning som sjukhuset bistått mig med och hade f ått ett jobb som personalvårdare inom Svenska kyrkan och Linköpings stift.
Det var en omtumlande omställning. Ditintills var de flesta av mina erfarenheter av psykisk ohälsa och sjukdom kopplade till sjukhuset och det slutna psykiatriska samhälle som nu låg på sitt yttersta efter det att den sektoriserade psykiatrin genomförts fullt ut. Nu fick jag möta den psykiska ohälsan och sjukdomen i det öppna samhället, både i och utanför mitt arbete. Jag förstod snart att jag tidigare levt ett skyddat liv på Ulleråker. Där var rollerna så tydliga: den som var sjuk och
ägde problemen och den som fanns där för att hjälpa och bota. Nu var det inte längre så lätt att veta vem som var vem och vad som var sjukt och friskt. Ibland kunde jag tycka att jag gick från det friska till det mer sjuka.
Tidigt gjorde jag bekantskap med en man som stod utanför restaurangen till ett konferenshotell i Linköping. Han delade ut ark i A4-storlek till alla lunchgäster samtidigt som han uppmanande dem att bojkotta restaurangen. På lappen talade han om varför han förväntade sig lunchgästernas sympati och lojalitet. Hans humör var ombytligt. Tog jag emot ett av hans dokument log han vänligt mot mig, som att vi nu delade en förtrolighet och förde en hemlig gemensam kamp mot restaurang och hotell. Det faktum att jag accepterade hans blad och nickade vänligt mot honom räckte för att mannen skulle identifiera mig som en vän som stod på hans sida.
Om jag däremot bara skyndade förbi utan att se honom kunde han skrika åt mig och hötta med näven, som att jag stod på fiendens sida. Så gjorde han med alla som kom i hans väg. Det var så han gjorde åtskillnad mellan ond och god. Den som inte är med mig är emot mig. Att man ibland var god och vid andra tillfällen ond bekom honom inte, hans upprördhet var så stor att han aldrig lärde sig att känna igen en och samma person. Hans förmåga att upprätta verkliga relationer var obefintlig. Han levde för sin kamp. Ibland gick han fram till restaurangens stora panoramafönster utmed väggen till Trädgårdsföreningen och bankade på dem med handflatan så att glaset bågnade samtidigt som han skrek hotfullt till personalen därinne. Lunchgästerna blev oroliga. Ibland kunde jag höra någon ur personalen sucka: ”Nu är han igång igen.
Det är dags att ringa polisen.” Uppenbarligen var de väl bekanta med honom.
Citatet här ovan är slutorden på den A4-sida han kopierat upp i mängder och dagligen delade ut. Han hade stått där i minst tjugo år och fortsatte att stå där tills jag flyttade till Tommarp år 2021, om än alltmer sporadiskt. Åldern tog väl ut sin rätt, han såg trött ut. Bara när han lämnade över sitt blad återfick han något av sin forna glöd. När jag nu åker tillbaka till Linköping ser jag honom inte längre. Någon säger att han avlidit. Han gick aldrig vidare i sitt kvarvarande liv. Kampen tog aldrig slut. Han levde med den och tog den med sig när han dog.
Det var något djupt tragiskt med alltsammans. Hans berättelse i dokumentet väckte medkänsla hos mig. Och helt tokig var den inte. En gång i tiden hade mannen jobbat på restaurangen, berättade han i sin text. Han hade kommit på några kollegor att fiffla med rikskuponger.2 Med ett starkt rättspatos anmälde han kollegorna till polisen, vilket gjorde både chef och kollegor upprörda. Ledningen såg det hela som något man bäst klarade upp internt. Kanske hade ledningen själv ett finger i syltburken?
Efter många turer fick han lämna sin tjänst utan att få upprättelse från vare sig facket eller Arbetsdomstolen. Upprörd gick han tillbaka till restaurangen för att återkräva sin plats. I tumultet råkade han knuffa till chefen och blev själv fälld för ringa misshandel i tingsrätten. Därmed var allt omkastat. Han hade ju själv förvägrats sin rätt och blivit ett offer
2 Rikskuponger: Ett tidigare betalningsmedel för måltider på restauranger som företag använde för att sponsra anställdas luncher.
för chefen. Nu dömde samhället honom som skyldig. Där startade hans kamp som aldrig tog slut och som aldrig gav honom den rättvisa han begärde: ”Jag kommer att fortsätta tills jag fått full upprättelse.”
Var hans berättelse sann? Säkert till en del. Annat var nog mer tveksamt. Vissa saker hade han antagligen förstorat och annat förminskat. Det är väl så de flesta av oss gör när vi är upprörda. Vi skarvar vår berättelse så att den ligger i linje med de egna känslorna och anpassar den efter våra egna behov. Och om vi förmår oss vara självkritiska är det de små synderna vi är beredda att bekänna.
Till det tragiska hörde att restaurangen bytt ägare ett flertal gånger sedan den ursprungliga händelsen inträffat. Ägaren från tiden för hans eget drama var död och personalen utbytt. Vem skulle nu ge honom den upprättelse han aldrig kunde tänka sig att avstå från? Ständigt sökte han efter vän och fiende i sin kamp. En psykiater som vid ett tillfälle tog sig tid att lyssna på honom väckte starka förhoppningar och motiverade honom att driva sin kamp vidare, vilket hen nog inte avsett med sin medkänsla. Denna psykiater var för alltid en av de goda, ett bevis på sanningen i mannens berättelse. En domare i tingsrätten som var tvungen att avsäga sig hans mål på grund av sjukdom uppfattades som en vän som delade hans upprördhet och var därmed en hjälte i rättssamhället. Domaren måste ju ha avstått målet med insikten om att detta var ett rättsövergrepp. I mannens ögon hade psykiatern och domaren tagit hans parti.
Allt och alla han mötte tolkades i relation till hans egen kamp. Goda och onda. De flesta var onda. Någon annan dimension av tillvaron fanns inte. Kunde inte finnas.
Efter det har jag mött hans bröder och systrar lite här och var i Sverige. Mest bröder. Hit hör mannen som stod utanför Rosenbad i Stockholm med alltmer paranoida budskap skrivna på en kartongsida. När Rosenbad renoverades flyttade han till Drottninggatan. Sedan dess är han borta. Varför? Inte för att hans kamp tog slut i varje fall, det var nog aldrig möjligt.
Hit hör också de två äldre männen som promenerade runt i Malmö centrum med plakat, som om de drev en egen privat demonstration. Också de är borta, men här och var dyker det ständigt upp nya kollegor med konspiratoriska budskap om samhällets korruption, censur och rättsövergrepp.
Påfallande ofta män och lika påfallande ofta i övre medelåldern och uppåt. Kufar, stofiler, original, särlingar, kverulanter, rättshaverister.
Mannen utanför restaurangen gav mig ingen ro. Det var något jag kände igen i hans beteende. Han var långt ifrån ensam i sin kritiska syn på omvärlden och samhället.
Efter två år som personalvårdare i Svenska kyrkan hade jag mött många människor lika förorättade som han och med samma patos för sin rättvisa. En präst som känt sig förbigången vid en tjänstetillsättning ägnade all sin tid åt att klaga, överklaga och skriva långa brev till domkapitlet, ärkebiskopen och Regeringskansliet. En barntimmeledare så kränkt av sin arbetsledning att världen föll sönder och samman av en anledning som ingen någonsin kunde förstå. Jag började hitta allt fler av dessa personer. Alla var inte klassiska kverulanter. De hade arbete, familj, sociala relationer och ibland också förtroendeuppdrag. Det de alla delade var den förorättade upplevelsen och ett ouppnåeligt krav på full upprättelse.
Jag lämnade mitt arbete i Svenska kyrkan och avsade mig prästämbetet för att på heltid arbeta som psykoterapeut. Ett beslut som jag aldrig ångrat. I mitt uppdrag som handledare inom vård, omsorg, socialtjänst och skola mötte jag allt fler personer, eller snarare berättelser om dessa personer, som fick mig att tänka på mannen utanför restaurangen. Jag föreläste på hälso- och miljöutbildningen vid Lunds universitet och hade tät kontakt med djurskyddsinspektörer inom länsstyrelserna. I alla dessa sammanhang dök det upp berättelser om personer som var identiska med varandra, som blåkopior. De var inte många, men de var som tvillingsjälar.
De skrev brev och mejl med versaler och utropstecken och mängder av krav. Mejlen hade alltid en lång lista av adressater som de skickade kopior till. Listorna var ambitiösa och siktade högt upp i samhället: kommunchefer, landshövdingar, biskopar, myndighetschefer, generaldirektörer, regering, riksdag, Åklagarmyndigheten, JK (Justitiekanslern), Riksåklagaren, JO (Justitieombudsmannen) och kungahuset. Ibland hade de själva högt uppsatta positioner. Då såg de ofta till att skriva sina brev med titel och myndighetslogga för att skrämma upp den stackars handläggare som tog emot deras klagomål. De hotade med JO, Ivo (Inspektionen för vård och omsorg), Skolinspektionen, polis, domstolar och DO (Diskrimineringsombudsmannen). De begärde ut handlingar och krävde svar på en aldrig sinande ström av frågor. De var otrevliga och hotfulla och talade ett juridiskt språk så tillkrånglat att det ibland gav ett komiskt inslag. När de inte fick annat gehör upprättade de bloggar och sidor på sociala medier där de ostört kunde driva sina processer vidare. Men framför allt: de var kränkta, upprörda och krävde upprättelse samtidigt som
det verkade som att ingen ursäkt var god nog för att kompensera deras lidande.
De var så lika varandra, djurägaren i Östersund och vårdnadshavaren i Malmö. Samma språk, samma verklighetsuppfattning, samma livssyn. Och alla krävde de full upprättelse för att kunna gå vidare i livet.
Till skillnad från mannen utanför restaurangen i Linköping levde många av dem ett vanligare och i övrigt mer välordnat liv. Ändå hade de alla släktskap med varandra. Till detta släktskap hörde också de reaktioner de väckte hos människor som mötte dem, de som blev utsatta för krav, kritik, beskyllningar och hot om rättslig hämnd. Ofta skapade de en känsla av osäkerhet och obehag hos dem som handlade deras ärenden eller hade att möta dem i sin vardagliga tjänst. Alltmer färgades mitt arbete av möten med medarbetare inom offentlig verksamhet som hade svårt att värja sig mot deras kritik, som var rädda att göra fel, att bli anmälda och förlora sina arbeten. Verksamma inom människovårdande yrken, ofta drillade att möta vårdnadshavare, anhöriga, patienter och klienter med medkänsla och tillmötesgående men som i dessa möten tappade allt självförtroende.
Många sjukskrev sig eller sökte andra tjänster. Andra började tvivla på sig själva eller blev cyniska och uppgivna. Jag mötte myndighetspersoner som förlorat tilliten till sin egen kompetens efter att ständigt ha kritiserats och blivit uthängda på sociala medier. All den tid de fick ägna tid åt att lämna ut handlingar och besvara upprörda brev gav dem en känsla av arbetet som meningslöst. De tappade tilltron till sig själva efter att ha blivit beskrivna som värdelösa, korrupta och inkompetenta. Ju mer de sökte bevisa sin goda vilja och ambition för den andra, desto mer illagjorda blev de.
Plötsligt började jag tänka mer på servitörerna på restaurangen i Linköping än på mannen där utanför. Vad upplevde de när han hotfullt slog på fönstren och skrek åt dem? Hur hade det varit att varje dag trakasseras på väg till och från jobbet, att ständigt beskyllas för att vara ett slags förövare eller att dagligen utsättas för kritik och hån? Säkert fanns det hos dem också en oro för att han en dag inte bara skulle slå på glasrutan utan också slå dem.
Jag började läsa på och insåg att detta är en företeelse som är uppmärksammad världen över och med rötter långt tillbaka i tiden. Det finns en liten grupp människor som man rätt och slätt kan benämna rättshaverister, i vården benämnda kverulansparanoiker, och det finns en större grupp människor vars beteende man kan kalla för rättshaveristiskt beteende. Båda skapar utmaningar för omgivningen. De förra skiljer ut sig från samhället på ett ofta dramatiskt och teatraliskt sätt. De senare har större förmåga att krypa innanför huden på dem de riktar sitt missnöje mot och göra dem osäkra eftersom de själva har en mer aktiv del av samhället med bättre förmåga att knyta an till andra personer.
De väcker många känslor hos oss. Lite på håll kan vi se på dem med viss fascination, till och med beundran. De vågar säga ifrån, är inte rädda för myndighet och förvaltning och har ett starkt patos för ”den lilla människan” även om deras kamp lätt går över styr. De kan väcka vårt medlidande som vore de en hjälte i en grekisk tragedi. Även om de vinner kommer de samtidigt att förlora. Ungefär som den blinda siaren Teiresias säger till Oidipus i Sofokles drama Kung Oidipus från cirka 427 före Kristus: ”Börd ger dig denna dag,
och undergång.” 3 Det destruktiva i kampen kommer alltid att ta överhand. Det är lätt att tro att den som investerar så mycket i sin kamp måste ha rätten på sin sida, i varje fall vara hjälten i berättelsen. Hur Iokaste, Oidipus mamma tillika hustru, och dottern Antigone drabbas av hans besinningslösa sanningskamp tänker vi inte så mycket på.
Hur blir det för den som möter beteendet, som har att ta emot anklagelserna, som blir beskylld för att vara orsaken till kampen, som hotas med konsekvenser, som hånas i arroganta brev, som blir offentliggjord på sociala medier, som har till uppgift att lyssna, besvara, lämna ut handlingar och alltid ha gott bemötande? Serveringspersonalen innanför glasrutan, läraren på skolgården, undersköterskorna på äldreboendet, djurskyddsinspektören ute hos lantbrukaren, receptionisten i domstolen. Det här är deras berättelse.
Det är inte den första boken i ämnet jag skrivit. Med den här boken vill jag på ett mer personligt plan berätta vad jag mött. Jag kan också känna ett behov av att försöka förstå varför människor får rättshaveristiskt beteende och varför vi bryr oss så lite om dem som blir utsatta för det.
Tillsammans med kollegan psykolog Andreas Wedeen skrev jag år 2015 boken Möta människor med rättshaveristiskt beteende – handbok för yrkesverksamma där jag sökte föra samman alla intryck och tankar jag fått från handledning och psykoterapi. Boken som gavs ut av Gothia Kompetens sålde omgående slut, trycktes om flera gånger och år 2018 kom den tredje omarbetade och utökade upplagan ut.
3 Sofokles, Kung Oidipus, Forum, 1972, i översättning av Björn Collinder.
Senare gav vi ut en mer sammanfattande bok, Rättshaveristiskt beteende – bemötande i praktiken 4, utifrån en idé vad motsvarande JO på Nya Zeeland delade ut till sin personal; en manual och en parlör för hur man pratar med personer som alltid är misstänksamma, kritiska och som aldrig låter sig nöjas med det svar de får. Det är lätt att bli osäker när man möter den som är arg, arrogant och som talar med ett flödande juridiskt språk. Då är det bra att ha lite färdiga meningar att tillgå för att prata sig in i samtalet igen.
Alla böcker vi skrivit har haft en strykande åtgång. Det var som om det fanns och finns ett omättligt behov av att förstå dessa personer men även att återfå tilltron till sig själv i mötet med dem. Det har saknats en seriös framställning av rättshaveristiskt beteende, vilket har skapat vilsenhet i den offentliga världen där var och en har fått lösa utmaningen på eget sätt och efter eget huvud.
Med den första boken började också en resa genom Förvaltningssverige som varit omtumlande och gett mig så många fler lärdomar och intryck. Jag har föreläst om rättshaveristiskt beteende och handlett i ämnet för kommuner, regioner, länsstyrelser, domstolar, tillsynsmyndigheter, myndigheter, ämbetsverk, regeringskansli, fackföreningar, idrottsföreningar och styrelser i bostadsrättsföreningar.
Där det finns offentlighetsprincip, serviceskyldighet och ett långtgående medlemsansvar tenderar det rättshaveristiska beteendet att stanna upp och bli långvarigt. Jag har lyssnat till lärare, undersköterskor, socionomer, inspektörer, handläggare, receptionister och myndighetspersoner som gråtit, förtvivlat,
4 Gothia Kompetens, 2021. Även denna bok har tryckts om många gånger.
sjukskrivit sig och på allvar övervägt att lämna sina arbeten. Som ställts inför ett beteende som skapat djupt obehag hos dem samtidigt som de haft sin skyldighet att finnas kvar i relationen och fortsätta kontakten. Några av dem jag mött har även ifrågasatt den egna existensen och gett uttryck för suicidtankar. De har alla känt sig övergivna.
Jag har också föreläst och handlett på universitet och högskolor. Vid ett tillfälle upptäckte jag att en och samma student orsakat att man vid fyra olika högskolor bett mig komma. Hen liksom betade av lärosäte efter lärosäte med överklaganden, klagomål, kritik, begärda handlingar, trakasserier under föreläsningar och ifrågasättande av lärare och deras bedömning och prestation. När universitetet eller högskolan fattat mod och satt ner foten, i något fall även gjort polisanmälan, bytte studenten lärosäte och fortsatte med sitt beteende någon annanstans i Sverige.
Allteftersom blev det fler ringar på vattnet. Jag kom i kontakt med bostadsrättsföreningar, samfällighets- och vägföreningar, idrottsföreningar och intresseföreningar som fått problem med detta beteende och som stod villrådiga inför hur det skulle hanteras. Jag mötte ombudsmän i fackföreningar som kämpade för schyssta villkor för sina medlemmar men som ändå möttes av beskyllningar att stå på arbetsgivarens sida och som kränktes på sociala medier av de medlemmar man samtidigt engagerade sig för. Jag fick ta emot par i terapi där den ena partnern bar på rättshaveristiskt beteende och den andra förtvivlat försökte överleva i relationen men som misstänkliggjordes så fort hen sade emot. Vuxna barn som inte längre kunde umgås med sina föräldrar och som inte vågade låta barnbarnen träffa sin farmor eller morfar med deras stän-
diga aggressiva ältade. Och samma far- och morföräldrar som drev processer och ställde krav på att få träffa sina barnbarn eftersom de såg det som sin juridiska rättighet. Syskon i arvstvist som förödde varandras liv och ekonomi. Medarbetaren på arbetsplatsen som ständigt begärde ut chefens samtalsloggar och med paranoid iver granskade all konversation kollegorna hade med sin arbetsledning, som återkommande gjorde anmälningar om kränkande särbehandling fastän chefen själv sjukskrivit sig i förtvivlan över det omöjliga uppdraget att vara arbetsledare till denna person.
De vanliga redskapen att lyssna, gå till mötes, kompromissa och visa förståelse fick här motsatt effekt. Det var som om en serviceinriktad ambition med ett stort tillmötesgående och generös medkänsla bara fick beteendet att öka i intensitet och raseri. Även jag fick min släng av sleven efter det att mina böcker blivit omtalade på Flashback och Samnytt. De hotfulla samtalen och obehagliga mejlen började bli vardag i mitt liv. Jag var den som hjälpte samhället att förtrycka individen. Jag stod på maktens sida mot ”den lilla människan”.
Uttrycket ”den lilla människan” tycker jag för övrigt mycket illa om. Det är ett begrepp som rättfärdigar trakasserier, förolämpningar och ibland också olaga förföljelse av offentliganställda och tjänstemän. Ett ord att gömma sig bakom, precis som jag i kyrkliga miljöer mött det djupt destruktiva där man likt biskopen i Ingmar Bergmans film ”Fanny och Alexander” från 1982 förtryckt andra i godhetens namn. Ingen människa är mindre eller större än någon annan. Vi har alla rättigheter och skyldigheter. Vi måste alla leva i ömsesidighet. Rättshaveristen förnekar denna ömsesidighet i kränkthetens namn.
Allt detta gjorde djupt intryck på mig samtidigt som ingen annan riktigt verkade ta dessa frågor på allvar. Massmedia skriver helst om den offentliga verksamheten och dess medarbetare som kränker medborgaren; patienten, klienten, kunden, eleven, omsorgstagaren och den anhöriga. Ingen verkade ha ögon för vad som händer när medborgaren kränker den offentliganställda. Jag märkte hur jag själv började bli alltmer uppgiven och cynisk, som om jag också var drabbad av dessa personer och detta beteende. Cynism är när man tycker sig ha genomskådat livet och förstått precis vad allt handlar om men på ett så uppgivet och negativt sätt att man samtidigt förlorar lust, glädje och hoppfullhet i livet. Ungefär som psykologen jag mötte som sade till mig: ”Det är ingen mening att göra neuropsykiatriska utredningar eftersom skolan ändå inte tar hand om barnen sedan.” Eller den medelålders kvinna, nyss separerad, som cyniskt konstaterade på min mottagning: ”Romantisk kärlek kommer aldrig att vara så bra som när du var tjugofyra år och faktiskt litade på andra människor.”
Samma cynism började drabba mig efter otaliga möten med yrkesverksamma som hemsökts av det rättshaveristiska beteendet. Ett slags destruktiv längtan att bara ge upp med en känsla av att allt är meningslöst.
Jag vill inte bli eller vara cynisk. Jag vill tro på ett samhälle där vi känner tillit till varandra och samverkar för allas bästa. Ett samhälle där medarbetare inom myndighet och förvaltning gör ett bra jobb, är sakliga, korrekta och har god ton, är fria från korruption och all form av godtycklighet. Där de som möter dem, medborgarna, visar respekt, tillit och hyfs tillbaka.
Därför bestämde jag mig för flera år sedan för att någon gång skriva en bok om den resa jag gjort kring rättshaverist-
iskt beteende genom Sveriges alla myndigheter, kommuner, regioner, länsstyrelser, domstolar, föreningar och Gud vet vad. Att en gång få tillfälle att berätta: så här ser det ut, så här blir yrkesverksamma i offentlig miljö hanterade. En bok där jag tillsammans med dig som läsare funderar kring varför det blivit som det blivit och vad vi kan göra i stället. Hellre en berättelse än att bli cynisk.
En psykiater från Finland som ibland jobbade på Ulleråker brukade tyst mumla för sig själv när det blev för mycket och för att trösta sig själv något: ”Detta samhälle är absurt och det är inte allmänt känt.” Berättelsen om rättshaveristiskt beteende är en absurd historia som inte är allmänt känd. Detta är min berättelse.
Rättshaveristen och jag.
Rättshaveristen
OCH den offentliganställda
Jag har själv stått på arbetsgolvet i många år innan jag blev ombudsman. Mitt mål har varit att kämpa för kollegors rätt till sjysta villkor och trygghet på jobbet. Att en del medlemmar beskyller mig för att stå på arbetsgivarens sida och som skickar långa brev om hur jag och facket sviker dem och dessutom skriver det på sociala medier känns förnedrande och kränkande. Jag tappar lusten att jobba.68
De yrkespersoner och förtroendevalda jag mött som kommit i kontakt med detta beteende är nästan alltid engagerade människor som anstränger sig för att göra sitt bästa, skapa tillit och göra den andra nöjd. Det är de som i sin frustration sökt råd hos mig. Grundfrågan har för dem varit hur man ska ge gott och korrekt bemötande till en person som driver sina krav och sin kritik långt utöver det vanliga och rimliga. Fackombuden befinner sig ofta i en dubbelt utmanande situation. Dels tar de del av händelser där de egna medlemmarna blir utsatta för detta beteende i sina yrken utan att arbetsgivaren
68 Citat från en ombudsman i en fackförening.
klarar av att skydda deras arbetsmiljö. Dels möter de enstaka medlemmar som själva får drag av beteendet.
De som arbetar inom kontaktyrken är drillade att söka relationell kontakt, vara empatiska, ge service och visa medkänsla. Fackombudet har ett patos för schyssta villkor för medlemmar. Inspektören bär på en stolthet att kunna sitt arbete och vara andra till hjälp så att saker och ting blir rätt. Receptionisten är lyhörd för att fort förstå en annan människas behov, ge god service och hjälpa rätt. Undersköterskan drivs av medkänsla och ansvar. Det gör också varje yrkesperson och verksamhet sårbar för beteendet. Jag vill till och med påstå att det är de offentliganställda som är mest angelägna att upprätta tillitsfulla relationer och göra den andra nöjd som också blir mest illagjorda av rättshaveristiskt beteende. Det är de som stannar kvar, aldrig ger upp och vill ställa till rätta.
Utgångspunkten är ju att om man sköter sitt jobb blir det mesta bra och man får tillit tillbaka från den andra personen.
Förvaltningslagens sjätte paragraf säger:
En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.
I förvaltningslag, kommunallag, skollag, socialtjänstlag och annan lagstiftning finns en grundläggande tanke om tillit och samförstånd mellan myndighet, verksamhet och den enskilda.
Den offentliga verksamheten och deras medarbetare ska ha den enskildas bästa för ögonen, göra ett bra jobb och ha gott
bemötande. Den enskilda personen såsom klienten, kunden, patienten, omsorgstagaren, den anhöriga eller vårdnadshavaren ska uppleva tillit inför det offentliga och tillsammans ska man samverka så att allt blir till det bästa. Ett gott och professionellt bemötande från den offentliganställda är nyckeln till denna tillit och detta samförstånd. Men vad gör man när det vare sig är socialt eller psykologiskt möjligt att uppnå?
När JO uttalar sig i ärenden som berör rättshaveristiskt beteende betonas återkommande att den offentliganställda ska vara saklig, korrekt, ha en god ton och inte vara godtycklig. Man måste också vara beredd på att tåla en del:
Det är inte ovanligt att företrädare för en myndighet ifrågasätts eller får kritik av enskilda. Det ingår emellertid i tjänstemannarollen att man ska agera korrekt mot den som tar kontakt med en myndighet. Även om en enskild uppträder på ett sätt som upplevs som besvärligt måste en tjänsteman kunna hantera situationen professionellt och hålla en god samtalston.69
JO kräver inte av den offentliganställda att den andra ska känna sig nöjd. Tvärtom betonar JO att det hör till jobbet att möta missnöje och kritik. Men varje person ska bemötas sakligt, korrekt och med god ton. Det är spelreglerna.
De medarbetare jag mött vid handledning och föreläsning har inte bara följt dessa spelregler, ofta har också de krävt mer av sig själva än vad JO förväntar sig av dem. De har ansträngt sig till det yttersta för att upprätta tillitsfulla och förtroendefulla relationer och få den andra att känna sig nöjd. Till slut
69 JO:s beslut 2017-06-15, dnr 6153-2016.
har de själva gått sönder på olika sätt: sjukskrivit sig, bytt jobb eller blivit cyniska, hårda och uppgivna. Helt enkelt för att personen med ett rättshaveristiskt beteende saknar psykologisk förmåga att känna tillit och lever i ett kroniskt tillstånd av missnöjdhet. Personens misstänksamhet kräver ständigt tolkningsföreträde. Det finns ingen plats för det relationella möte som lagstiftningen tänker sig ska finnas där. Den paranoida misstänksamheten kullkastar varje försök till relationell kontakt och ambition att uppnå samförstånd. Det är därför de offentliganställda som har stora ambitioner för att uppnå samförstånd också blir mest exponerade för beteendet. De stannar kvar för länge och glömmer bort att skydda sig själva i sin iver att vara den andra till hjälp.
Ibland säger man lite slentrianmässigt att en rättshaverist är en person som aldrig går att göra nöjd. Det ligger något i det även om det kanske behöver förklaras mer noggrant. En person med rättshaveristiskt beteende är en person som saknar psykologisk och social förmåga att uppleva tillit till sin omgivning. Hen saknar den mentaliserande förmåga som behövs för denna tillit. Det är som om den inre världen kretsar kring en enda verklighetsuppfattning som framställs direkt och indirekt: Jag är missnöjd, det är din uppgift att göra mig nöjd.
De offentliganställda, fackombud och styrelsemedlemmar jag mött har varit lyhörda för missnöjet. Alltför lyhörda. De har ansträngt sig på alla tänkbara sätt för att göra den andra personen nöjd och uppnå det tillstånd som eftersträvas enligt lag: samförstånd och tillit. Men de har själva fått betala ett högt pris för det när den andra aldrig släpper sin position: Jag är fortfarande missnöjd och det är fortfarande lika mycket din uppgift att göra mig nöjd. Kraven har varit långtgående och beteendet
påstridigt oavsett vad den offentliganställda gjort. Det finns ingen gräns för missnöjet.
Jag har mött offentliganställda som i desperation att nå fram till den andra själva begått regelfel som blivit dyrköpta.
I en Smålandskommun mötte jag en socialtjänst som alltför sent upptäckte att man betalade ut dryga femtiotusen kronor netto till en person varje månad, en person som ständigt återkom med krav, kritik, missnöje, nedlåtande kommentarer och hot om anmälan. En socialsekreterare anmäldes för vårdslöshet med allmänna medel. Ofta är man så rädd att göra fel att man till slut blir passiv och försumlig.
Personen med rättshaveristiskt beteende blir som en gapande fågelunge med sitt missnöje, vilket ständigt förstärks med kritiska och nedsättande kommentarer om den offentliganställda. Den offentliganställda gör allt för att mätta missnöjet och ändå kvarstår det. När jag beskrev de fyra kusinerna rättshaverist, psykopat, konspirationsteoretiker och stalkare skrev jag att rättshaveristen vill ha makt över sin sakfråga. Psykopaten riktar narcissismen mot sig själv medan rättshaveristen vänder den mot sin kamp. Det är där det grandiosa finns: i alla krav, överklaganden, anmälningar, brev, dokument och begäran av handlingar. Utan dem går personen miste om det grandiosa och storslagna. Utan dem blir livet fattigt och tomt utan narcissistiska inslag. Därför behöver hen sin kamp och sitt missnöje.
En jurist på LO berättade för mig hur hen förhandlat fram ett avtal, ett avgångsvederlag långt utöver det vanliga för en medlem. Stolt gick juristen till medlemmen och sade: ”Så här bra får ingen, du har fått det, ta det här, nu är du tryggad fram till pensionen.” Förvånad och förfärad fick hen till
svar: ”Nej, jag ska ha en skriftlig ursäkt i tidningen också.” Arbetsgivaren resignerade och drog tillbaka sitt erbjudande. LO-juristens tolkning var att den anställda inte kunde överge sin kamp. I den ena vågskålen fanns ekonomisk trygghet för resten av livet och i den andra fanns kampen, och kampen vägde tyngst.
Att sätta gränser för rättshaveristiskt beteende är inte så lätt som man kan tro. Medborgarens rättighet och den offentliganställdas skyldighet ter sig ofta mer självklara än vad den offentliganställdas egna rättigheter är. Den andra hävdar sin lagliga rätt till beteendet. Hur ser den offentliganställdas rättighet ut att sätta gränser för det? Där är svaren inte lika tydliga. Tyvärr märker jag att även jurister i offentlig verksamhet blir alltför osäkra. För säkerhets skull låter man personen än en gång få som hen vill fastän det orsakar lidande för medarbetarna. Ingen vill ju göra fel, ingen vill få kritik av kollegorna på tillsynsmyndigheten eller hos JO. Personen med rättshaveristiskt beteende skapar både panik och passivitet i offentlig verksamhet.
Lagstiftning är tolkningsbar. ”Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet”, säger förvaltningslagens sjätte paragraf. Det innebär att den inte är obegränsad vilket också påpekas i förarbetet till lagen.70 Men ingen talar riktigt om var gränsen går, det verkar vara upp till verksamheten att själv ta beslut om. Och eftersom
70 ”För att undvika onödig administration för såväl myndigheter som enskilda bör myndigheternas kommunikationsskyldighet dock inte vara obegränsad.”
Prop. 2016/17:180, En modern och rättssäker förvaltning: ny förvaltningslag, Justitiedepartementet, s. 157.
den andra talar ett juridiskt språk på ett självklart och övertygande sätt och samtidigt ständigt hotar med anmälan backar man och låter personen ännu ett tag få som hen vill. Det är lätt för kommunjuristen att föreslå ett sådant bemötande för att vara på den säkra sidan att man inte gjort fel. Men det är undersköterskan, receptionisten, registratorn, läraren och handläggaren som får betala priset.
Ibland kan jag se hur olika tillsynsmyndigheter själva kommer fram till olika beslut om vad som är tillåtet och inte. På ett äldreboende monterade en anhörig upp kameror för att övervaka medarbetarnas arbete. Hade hen rätt till det? Ja, svarade Ivo, det är ju en egen lägenhet som den boende själv bestämmer över och därmed också den anhöriga. Nej, sade Arbetsmiljöverket, om ni inte täcker över kamerorna blir det vite på flera hundratusen kronor.71 Hur ska den enskilda verksamhetschefen förhålla sig i en sådan situation? När tillsynsmyndigheter ger olika besked och när verksamheten kontrolleras utifrån en ensidig betoning av regelverk och dokumentation lockar det fram en passivitet i verksamheten som ytterligare förstärker det rättshaveristiska beteendet. Ingen vågar längre göra något.
”Less is more”, sade en tidigare justitiekansler till mig angående rättshaveristiskt beteende. Med andra ord: Gör det du ska göra, bryt inget regelverk, men gör inte mer än så. Allt du gör extra driver på beteendet. Men hur ska en verksamhet som drivs av medkänsla, engagemang och serviceanda veta var den gränsen går? Särskilt när man också ofta känner yttre press från politiken och samhället att till varje pris skapa denna
71 Arbetsmiljöverket, beslut 212000-1850.
nöjdhet. Många inom offentlig verksamhet drivs av såväl inre som yttre krav att alltid göra den andra nöjd.
En vanlig och tragisk process i den offentliga världens möte med rättshaveristiskt beteende är ofta denna:
1. Man under skattar beteendets komplexitet och tappar fort självförtroendet.
2. Man försöker återupprätta sitt självförtroende genom att bli gränslöst tillmötesgående.
3. Man sitter länge i samtal och har för många möten, tummar på regelverk och lovar för mycket.
4. När man inte orkar mer börjar man argumentera, säga emot och tappa bort sin egen goda ton.
5. Man blir anmäld och kritiserad för att man till slut inte orkade upprätthålla gott bemötande.
Med andra ord, man har för mycket tålamod i början och för lite tålamod längre fram.
Det är detta paradoxala jag vill att alla ska förstå. Rättshaveristiskt beteende återspeglar sällan en person som inte har fått det hen har rätt till. Snarare handlar det om att hen fått mer än vad någon annan skulle ha fått i samma situation men som ändå är helt instängd i sitt eget missnöje.
I begynnelsen var missnöjet. Och det är i detta missnöje som den offentliga världen fort går vilse. Eftersom samhällets olika funktioner alltmer får karaktär av serviceorganisationer blir den andras missnöje också den offentliganställdas misslyckande. Det ger den missnöjda en oanad makt vi sällan talar om.
Rättshaveristen
och den här boken
Jag vill också i sammanhanget informera dig om att jag skriver dagbok och jag för följaktligen kontinuerligt anteckningar om det som upptar praktiskt taget all min tid just nu och har gjort under 2015 – tvisten med Försäkringskassan och min kamp att få sjukersättning.
En sista fråga. Vad skulle en person med detta beteende tycka om den bok jag skrivit? Frågan dyker ofta upp vid föreläsningar och handledning. Eftersom det är en hypotetisk fråga är den svår att besvara. Jag får ett stort antal anonyma telefonsamtal, mejl och brev som inte är särskilt trevliga och vet att många blir provocerade av det jag skriver och säger. Andra kan märkligt nog uppskatta det jag gör på ett lite bakvänt sätt. När vår första bok kom ut noterade vi att den recenserades på Flashback. Recensenten påpekade att man i boken fick goda råd om vad man kan göra i sin kamp mot myndigheter. Det var ju inte riktigt vad vi tänkt oss.
Ett vet jag. Oavsett vem den andra är och vad reaktionen blir kommer vi aldrig att förstå varandra. Det är två olika världar som möts. Det är lätt att raljera över personen men
det hjälper ingen. Själv väljer jag att se det som ett utslag av psykisk ohälsa i varierande grad. Personen lever i en värld där det saknas ömsesidighet och medkänsla. Det kan låta hårt och obarmhärtigt att påstå något sådant, särskilt när det handlar om en person som redan befinner sig i en pressad och utsatt position. För mig är det inget moraliskt ställningstagande utan ett psykologiskt konstaterande.
Egentligen är allt bara så fruktansvärt tragiskt.
Berättelsen om rättshaveristiskt beteende är en absurd historia som inte är allmänt känd. Detta är min berättelse.
Under ett långt yrkesliv i offentlig sektor har Jakob Carlander på olika sätt kommit i kontakt med dem: personerna som aldrig låter sig nöjas. Som ifrågasätter, kritiserar, ställer krav, begär ut handlingar, anmäler, överklagar – och ibland skrämmer och hotar i sin kamp för upprättelse.
I den här boken försöker han skildra och förstå beteendet, inte avfärda det. Han reflekterar över skiljelinjen mellan rimligt missnöje och destruktiv envishet, mellan rätten att bli hörd och oförmågan att släppa taget. Det handlar inte om enskilda individers tillkortakommanden utan om vad som händer när den ömsesidighet som samhället bygger på går förlorad. Med otaliga exempel från områden som vård och omsorg, skola, socialtjänst, myndighet och föreningsliv visar han framför allt hur rättshaveristiskt beteende påverkar dem som arbetar i det offentliga och som i mötet med dessa personer ständigt balanserar på gränsen mellan ansvar och uppgivenhet, bemötande och gränssättning.
Det är en personlig berättelse, stundtals allvarlig, stundtals underfundig, om samhällets baksida. Vad förväntas vi tåla och vad bör vi inte acceptera? Och hur kan vi värna både demokratins öppenhet och den offentliganställdas arbetsmiljö?
jakob carlander är legitimerad psykoterapeut med lång erfarenhet av att möta människor i kris och konflikt. Genom föreläsningar, handledning, samtal och böcker har han under många år stöttat offentliganställda som drabbats av rättshaveristiskt beteende. Det här är hans resa genom de möten som kommit att prägla hans yrkesliv.
