Copyright © J. A. Almqvist, 2024
JAA Förlag, Enebyberg, Sverige jaaforlag@gmail.com
Illustrationer: Lovisa Almqvist & Jenny Almqvist
Tryck: © ScandinavianBook
ISBN: 9789153102779
Till dig som drömmer
Men det blev vi inte.
Vinden hade fört med sig deras dofter och jorden hade varslat om deras steg.
Vårt hem och vårt tempel ligger högt uppe på bergssidan och består av en samling udda byggnader. Skapade av stenen de vilar på och formade av vattnet som runnit längs tak och väggar. En mur följer bergets vindlingar, omfamnar byggnaderna och skyddar den lilla gårdsplanen och oss som bor här.
Om du blickade upp mot berget skulle du tro att byggnaderna utgör en naturlig, om än lite underligt utformad, del av klipporna.
Ännu mera dolt är det tempel som gömmer sig inuti själva berget. Livskrafternas templet.
För att beträda templet måste du ta dig över gårdsplanen och uppför fyra trappsteg uthuggna ur berget. Fyra steg som representerar landets fyra livskrafter; jord, eld, vind och vatten. Samma livskrafter som enligt sägnen har skapat templets stora
sal. Samma livskrafter som vaktas, vårdas och verkas av oss, fyra kvinnor som bor innanför muren.
För flera årtionden sen tog jag mitt första steg in i salen. Där blev jag stående, strax innanför porten, förundrad av det som var framför mig.
Salen var varm och välkomnande, men jag såg ingen eldstad. Solen lyste på väggar och tak, men utanför var det natt.
Vatten porlade runt mig, men jag såg inget vattendrag. Växter täckte golv och väggar, men jag såg ingen jord för dem att växa i.
Jag känner fortfarande samma förundran och vördnad varje gång jag träder in i Livskrafternas tempel och det är med stor sorg jag inser att jag aldrig kommer att få se det igen.
Bland de nio som känner till templet finns representanter från Norra Melkorias råd. En av rådets uppgifter är att utse väktare för de fyra livskrafterna. En uppgift de nu blir tvungna att göra tidigare än planerat. Rådet säger sig även ha makt att besluta hur krafterna ska användas. Men jag vet att ingen kan bestämma över krafterna.
Redan i gryningen kände vi att templet inte längre var tryggt, att vårt hem inte längre var hemligt.
Vi står redo och kommer göra allt som står i vår makt för att skydda landet vi älskar och tjänar.
Må krafterna skydda vårt land.
när hon får syn på sina småbröder Erin och Erik.
Hela eftermidagen har tvillingarna tränat fäktning med storebror Hans och nu har de äntligen lyckats brotta ner honom i gruset på marken. Deras ljusa linnekläder är brunfläckiga av lera och damm. Erin sitter tvärs över Hans bröstkorg och svingar sitt träsvärd över huvudet samtidigt
som Erik skuttar runt och sticker Hans med sitt trubbiga svär på alla ställen han kommer åt.
Hans vrider sig av och an och skrattar högt.
Till skillnad från slottets främre borggård som är stenbelagd och vackert dekorerad med skulpturer och formklippta buskar, är den bakre borggården enklare. Här finns ett stall, en smedja och andra verkstäder, och porten står alltid öppen mot det böljande landskapet utanför.
”Två mot en. Det är orättvist.” Hans sträcker bedjande ut armen mot Hedera. ”Kom och rädda mig snälla syster.”
Hedera höjer på ögonbrynen. Tror han verkligen att hon vill
kravla runt på marken och smutsa ner sig? Det borde inte ens han göra.
”Hans, tror du verkligen att de kommer anta dig till soldatträningsprogrammet om du inte ens klarar av två sjuåringar?” ropar hon istället över borggården.
Hans anlägger ett fundersamt ansiktsuttryck och tittar upp på Erin. ”Sjuåringar! Jag som trodde ni var två stora, starka rövare.”
Hans snurrar runt och brottar ner Erin på marken. Sne kittlar han honom tills hans kvider.
”Det är vi. Vi lovar, vi är rövare”, skrattar Erin.
”Jag ska rädda dig.” Erik kastar sig upp på Hans rygg i ett försök att rädda sin tvillingbror.
Utan större ansträngning ställer sig Hans upp med Erik klängandes på ryggen, grabbar tag i Erin och slänger upp honom på axeln. Därefter går han bort till stallet och kastar ner dem i en stor hög med hö.
Tvillingarna tumlar skrattande runt i höet och börjar brottas med varandra.
”Nu är det din tur”, ropar Hans till Hedera som sitter uppflugen i en bred skottglugg i slottets yttre mur.
Han sträcker fram händerna för att dra ner henne, men Hedera drar kvickt upp benen under sig och smäller till honom på fingrarna med boken. Därefter spänner hon ögonen i honom och säger med bestämd röst, ”Hans Love Fabian Gregorian, nu slutar du.”
”Du låter precis som mamma ” , skrattar Hans
”Gör jag inte.”
”Jo, det gör du.”
Hedera lyfter på hakan och vänder bort blicken.
”Äh, kom och lek med oss. Det är så tråkig när du bara sitter och läser.”
Hans knäpper ihop händerna framför sig och spärrar upp ögonen. Hedera måste bita ihop hårt för att inte börja skratta när hon ser hans bedjande rådjursögon. Sen noterar hon hans smutsiga kläder. De gröna byxorna är fläckiga, tunikan har en ny reva och håret står åt alla håll.
”Bara för att du vägrar bete dig, behöver väl inte alla andra också göra det.” Demonstrativt vänder Hedera ner blicken i boken.
Hans suckar och snart hörs hans steg avlägsna sig över borggårdens grus.
Trots att hon stirrar ner i boken, kan hon inte koncentrera sig. Blicken söker sig i stället bort över gårdsplanen.
Bort till Hans som väger sitt trubbiga övningssvärd i handen. Han rättar till kläderna och skakar bort håret ur ansiktet. Därefter ställer han sig i öppen position med lätt böjda knän och går långsamt och metodiskt igenom en serie olika utfall och pareringar.
Ingen är bättre lämpad att gå soldatutbildningen vid Urkundsskolan, det ver Hedera. Han är en naturbegåvning, det säger alla, även deras far som är ytterst sparsam med komplimanger.
Hans är stark, smidig och behärskar både svärd, båge och närkamp. Han är dessutom strategisk och en av de smartaste personer hon känner. Hedera ler när hon tänker på hur Hans brukar peka ut slottets brister och svagheter för deras far.
Enligt honom är muren för låg och så sliten att den riskerar att rasa när det blåser. Dessutom saknar Lovsta slott en vallgrav och borde ha en fast stationerad vaktstyrka.
Men när Hans räknar upp alla olika sätt en motståndare skulle kunna ta sig in i slottet på brukar deras far bara muttra att så länge han levt har de aldrig behövt försvara slottet.
Freden efter det 100åriga kriget har redan varat i över 300
år, vilket enligt deras far betyder att den kommer vara i minst 300 år till.
Hedera hoppas han har rätt.
En vindpust får bokens sidor att fladdra till mot handen.
Hedera vänder sig om och tittar ut genom den smala skottgluggen.
Slottet, som varit i deras släkts ägo så länge någon kan minnas, ligger uppe på en kulle i landets södra del. Från slottets högsta torn går det nästan att se till grannlandet Södra Melkoria. Genom skottgluggen har hon utsikt över ängarna som omger de södra och östra delarna av slottet.
På den norra sidan, där köksträdgården ligger, växer skogen tätt inpå slottets murar. Enligt Hans är det tydligen inte heller särskilt bra när det gäller försvar av slottet, men Hedera älskar skogen.
”Hedera. Titta!”
”Ja, titta Hedera”, uppmanar tvilllingarna.
Hedera sliter blicken från de färgglada ängarna.
Tankarna är långt borta, annars hade hon nog märkt att tvillingarna använt hennes riktiga namn i stället för smeknamnet, Hedda.
Erik håller fram händerna försiktigt kupade runt något. När hon ser hans illmariga min, och förstår att något är på gång, är det redan för sent.
En stor och hårig spindel landar i hennes knä. Hedera skriker till och viftar med händerna medan tvillingarna skrattande springer iväg
”Erik och Erin”, morrar hon, hoppar ner på marken och jagar efter dem. Halvvägs över borggården hör hon ljudet av hovar. Hedera hejdar sig och skuggar ögonen med handen.
In genom porten kommer en äldre man ridande på en brun häst.
”Morbror”, utbrister hon förvånat. Vad gör han här, så här tidigt på sommaren?
Ett brett leende sprider sig i den skäggiga mannens ansikte. Ena handen höjs till en hälsning samtidigt som han manar den bruna märren att stanna.
”Gareth!”
Även Hans har upptäckt den oväntade besökaren. Han skjuter ner svärdet i svärdsskidan och småspringer fram till morbrodern. Med van hand fattar han tag i hästen och stryker den över mulen. Märren hälsar genom att buffa honom på handen.
”Du står och tränar ser jag”, säger morbrodern och glider smidigt ner från sadeln.
Hans nickar, sträcker stolt på ryggen och skjuter bak axlarna.
”Tänk på viktfördelningen och vinkla upp höger armbåge en aning, då får du bättre balans i anfallet.”
Gareth tar fram sitt eget svärd ur packningen för att visa vad han menar och Hans axlar slokar.
Morbrodern ser hans besvikelse och klappar honom vänligt på axeln. ”Jag skulle inte korrigerat dig om jag inte visste att du klarar av det. Du har tränat mycket sen vi sågs sist, det märks.”
Därefter vinkar han till sig Hedera som avvaktande står en bit bort, osäker på om hon ska krama morbrodern eller om det är mer lämpligt att niga nu när hon nästan är fjorton år. Precis när hon bestämt sig för att niga, förekommer morbrodern henne.
Med några stora kliv är han framme och slår sina starka armar om henne. Hon kramar tillbaka, hårt och trycker ansiktet mot hans sträva linnetunika.
Doften av häst och lägereld omfamnar henne och hon drar
ett djupt andetag för att hålla kvar lukten av äventyr även efter att han släppt taget.
”Du blir mer och mer lik din mor för var dag som går. Samma bruna hår, vackra ögon och uppnosiga näsa”, säger han leende och pekar menande på sin egen näsa.
Hedera rynkar ögonbrynen. Hon har inget emot att liknas vid sin mor, men gillar inte att bli kallad uppnosig.
”Och du har på dig smycket jag gav dig”, lägger han till när han märker att hon tar illa vid sig.
Omedvetet far hennes hand upp till murgrönan av silver som hänger i ett tunt läderband runt hennes hals. När hon möter hans blick ser hon att han ler vänligt mot henne. Han blinkar med ena ögat och hon ler motvilligt tillbaka. Det går inte att vara arg på honom.
”Nå, var har ni de båda buspojkarna?”
Morbrodern tittar sig omkring och låtsas inte känna igen
Erik och Erin som hoppar och viftar med armarna framför honom. Bara för att i nästa sekund fånga in båda i en bamsekram och lyfta dem högt över marken.
”Var är gödselstacken”, frågar han Hedera som himlar med ögonen till svar.
Erik och Erin däremot pekar skrattande mot den osande högen hästbajs utanför stallet. Morbrodern stegar fram och håller dem dinglande över hästskiten medan Erik och Erin skrattar hysteriskt och ropar att han ska släppa dem.
”Gareth Anton Gregorian. Vad håller du på med? Släpp genast ner mina barn ”
Morbrodern rycker till vid sin systers röst och håller nästan på att tappa ner pojkarna rakt i gödselhögen.
”En gång till morbror. En gång till”, tjuter de lyckligt, men Gareth släpper ner dem på marken på tryggt avstånd från gödselstacken och vänder sig leende mot sin syster.
”Kära syster”, utbrister han och breder ut armarna.
Modern låter sig ovilligt omfamnas, men Hedera ser att hon ler trots att hon fortsätter skälla på sin bror.
”Vad gör du här? Vi hade inte väntat oss besök från dig förrän i slutet av sommaren. Du vet att jag varken tycker om överraskningar eller oanmälda gäster.”
”Det gör du visst. Du tycker alltid om när jag kommer. Och den här gången har jag viktiga nyheter.” Han tittar på Hans och blinkar med ena ögat.
”Ja, ja, men först ska vi se till att du kommer till rätta och får en chans att byta kläder. Du luktar häst hela du.”
Modern föser Gareth framför sig medan hon ropar till stallpojkarna att ta hand om hästen och bära in morbroderns saker. Innan dörren går igen bakom dem hör Hedera hur hon uppmanar en av pigorna att ställa i ordning husets finaste gästrum.
Hedera vänder sig mot Hans. ”Vad tror du det är för nyheter han pratade om?” Sen drar hon hastigt efter andan och griper tag i hans arm. ”Han menade säkert din ansökan. Tror du de är klara med intagningen till soldatträningsprogrammet? Jag trodde ni skulle få besked senare i sommar, men tänk om han menade din ansökan till Urkundsskolan. Han kanske redan vet hur det har gått för dig och har kommit för att berätta personligen.”
”Lugna dig”, säger Hans och skakar av sig hennes hand. En rynka dyker upp mellan hans ögonbryn medan han studerar dörren som stängts bakom morbrodern med fundersam min.
”Antagningarna borde inte vara klara ännu, men morbror kanske kan berätta hur jag ligger till.”
”Så klart han kan. Mor säger att Gareth hjälper till med antagningen av de nya eleverna varje år Han är ju lärare vid
Urkundsskolan och ansvarig för kraftriddarnas utbildning.
Han om någon måste veta. Jag är säker på att han är här för att berätta att du kommit in." säger Hedera. "Varför skulle han annars ha kommit?”
”Han kanske kommer för att berätta att jag inte kommer in”, påpekar Hans. ”Äh, jag vet inte vad jag ska tro. Lika bra att inte fundera alls”, säger han och skakar på huvudet.
