IVY BAILEY
PLAYING the FIELD
Läs mer om Ivy Bailey på wahlstroms.se
Copyright © Ivy Bailey 2024
Published by arrangement with Simon & Schuster UK Ltd
1st Floor, 222 Gray’s Inn Road, London, WC1X 8HB
Svensk utgåva: B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2025
Originalets titel: Playing the Field
Översättning: Åsa Kempe
Omslagsillustration: Jacqueline Li
Omslagsanpassning: Rebecka Neumann
Sättning: RPform, Richard Persson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-32-21873-6
B. Wahlströms Bokförlag ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
KAPITEL ETT
Jag håller på att packa det sista när mamma knackar på dörren.
”Hur går det?” frågar hon innan hon kliver in i rummet och kommer bort till mig för att granska den prydligt packade sportbagen. ”Du har packat som ett proffs, som vanligt.”
”Jag har lärt mig av den bästa”, svarar jag och sätter händerna i sidorna.
Hon sträcker fram handen och lyfter den översta fotbollströjan för att se vad som finns därunder. När hon bara ser mer träningskläder höjer hon på ögonbrynen.
”En långhelg hemma och det enda du tagit med dig är fotbollsgrejer”, konstaterar hon.
”Vad mer skulle jag kunna behöva?” retas jag.
Hon suckar. ”Sadie, du tänker väl njuta lite under resten av terminen. Det är viktigt att ha kul under universitetstiden. Du går fortfarande bara första året.”
”Vad pratar du om? Jag har haft jätteroligt hittills”, svarar jag förvånat.
”Jag tycker det låter som om du lagt hälften av dina första veckor på träning och den andra hälften på att plugga”, säger hon och tvekar lite innan hon fortsätter. ”Förresten, låt mig
korrigera det där till en tredjedel plugg och två tredjedelar träning.”
”Snarare en åttondel plugg”, rättar jag henne och flinar.
Hon ger mig en trött blick.
”Jag skojar, mamma”, säger jag och himlar med ögonen. ”Men du glömmer att jag inte tycker att fotbollsträningen är jobbig. Jag älskar den. Den är … allt för mig.”
”Det är just det jag är rädd för”, erkänner hon. ”Jag vill inte att du ska gå miste om saker i livet bara för att du är upptagen med att sparka boll.”
Jag grimaserar åt hennes förminskande ordval.
”Du vet vad jag menar”, fortsätter hon försiktigt. ”Jag vet hur viktig fotbollen är för dig – det är den för mig också, det har den varit ända sedan jag träffade din pappa – men på universitetet är det meningen att man ska samla på sig erfarenheter och träffa nya människor. Det är tillåtet att ha roligt. Mina år på universitetet i Manchester var några av de bästa i mitt liv och det gäller även vännerna jag träffade där.”
”Mitt lag är mina vänner”, påpekar jag defensivt. ”Jag behöver inga andra.”
Hon ler snett. ”Du låter precis som din pappa.”
Jag kastar en blick på det inramade tidningsurklippet ovanför mitt skrivbord. Det är från 1989 och under rubriken
Mc GRATH: SKOTTLANDS HJÄLTE finns en bild på min pappa. Han befinner sig på en fotbollsplan med ena näven höjd i luften, huvudet bakåtlutat och ögonen slutna, två av hans lagkamrater lyfter upp honom från marken. Bilden är tagen precis efter att han gjort det sista av sina tre mål i
matchen som säkrade Skottlands plats i VM .
”Jag vill göra honom stolt”, erkänner jag med låg röst.
”Han är stolt över dig – det är vi båda två!” utbrister mamma och tanken på att jag tror något annat får henne att spärra upp sina varma, nötbruna ögon. ”Sadie, du har bara gått på Durham i några veckor och du har redan blivit utsedd till kapten – den yngsta någonsin, om jag får be.” Hon trycker fingret mot min arm. ”Vad var det din tränare kallade dig, nu igen? Just ja, lagets anfallsstjärna. Och det trots att det bara är två år sedan du började träna seriöst!”
”Ja, jag hörde dig berätta det för killen som bor i tjugotvåan när han gick förbi dig på gatan häromdagen”, svarar jag och kan inte låta bli att le. ”Det uppskattas, men jag tror inte att våra grannar bryr sig.”
”Ursäkta, alla borde bry sig om hur begåvad min dotter är”, insisterar hon och sätter hakan i vädret. ”Och det, om något, borde bevisa hur stolt jag är! Men, Sadie, vi är lika stolta över det du gör på planen som det du gör utanför den.”
”Jag vet”, mumlar jag och nickar. ”Men Durham har vunnit National League två gånger i rad nu och om vi vinner en tredje gång” – jag tar ett djupt andetag, fånigt nog känns det som om jag skulle kunna förstöra mina chanser bara genom att säga det högt – ”kanske jag blir upptäckt av en talangscout och erbjuden ett proffskontrakt. Och om pappa kunde få vara kvar då, om han visste att jag klarade det …” Jag sväljer ner klumpen i halsen och lyckas tillägga: ”Det är det enda jag vill.”
Mammas ögon glänser när hon sträcker fram handen för
att försiktigt fösa undan en hårslinga från mitt ansikte. Så länge jag kan minnas har hon uppmuntrat mig att sluta gömma mig bakom mitt långa, röda hår. Vi har samma hårfärg, men hon har en glansig, axellång page och jag har långa vågiga lockar, eftersom jag hatar att klippa mig. Jag var ett blygt barn och jag lärde mig tidigt att använda håret som sköld.
Jag böjde helt enkelt ner huvudet och lät det falla fram över ansiktet. Det är bara på fotbollsplanen jag har det uppsatt.
Det är bara där jag inte är rädd.
”Pappa vet att du kommer att klara det”, säger mamma och ler varmt. ”Även om han glömmer det ibland, vet han det i sitt hjärta.”
Jag är farligt nära att börja gråta, men lyckas blinka bort de varma tårarna och ta ett steg bort från henne. Sedan harklar jag mig och vänder återigen uppmärksamheten mot bagen. Jag drar igen dragkedjan.
”Jag vet det. Jag borde dra, annars missar jag bussen och då kanske jag missar tåget”, säger jag och tar väskan från sängen för att slänga den över axeln. Sedan stannar jag upp. ”Tack, mamma. För pratstunden.”
Hon suckar. ”Huset känns så tomt utan dig. Jag måste se till att dörren hit är ordentligt stängd, annars kommer jag på mig själv med att kika in i hopp om att du gömmer dig någonstans härinne.”
Jag skrattar till, ser mig omkring i mitt pyttelilla rum och undrar var i hela världen jag skulle kunna gömma mig.
Trots att rummet är litet älskar jag det. Det underlättar att jag är galet pedantisk, jag hatar när det är rörigt och den
minimalistiska inredningen gör att rummet känns större än vad det är.
”Men du kommer ju snart hem igen”, säger mamma och tvingar fram ett leende.
”Ja, såklart. Det är bara ett par månader till jul.”
”Nästa gång har du kanske med dig någon också”, säger hon hoppfullt medan jag följer efter henne ut ur rummet och bort till trappan.
Jag stönar. ”Herregud, mamma, börja inte.”
”Vad?” frågar hon oskyldigt och börjar gå ner. ”Menar du att fotboll och kärlek inte går ihop, eller?”
”Något i den stilen”, muttrar jag.
”Här kommer hon ju!” utropar pappa glatt, han står vid trappans fot och strålar upp mot mig. ”Den där väskan ser tung ut. Vad har du i den, Sadie – diskhon?”
”Hundratals fotbollsskor”, retas mamma.
”Nu överdriver du lite”, svarar jag och ställer ner bagen på golvet i hallen medan jag letar rätt på min jacka bland krokarna vid dörren. ”Även om jag inte hade sagt nej till hundra par.”
”Inte jag heller”, säger pappa och ger mig ett konspiratoriskt leende.
”Jag pratade precis med Sadie om att även om det är underbart att vara fotbollstokig – tro mig, jag är gift med en fotbollstok – är det också viktigt att hon ser till att ha roligt ”, säger mamma och ser strängt på mig. ”Hon kan inte träna varje kväll.”
”Hon har alltid varit målmedveten”, säger pappa stolt.
”När min Sadie väl har bestämt sig för något finns inget annat. Ingen tvekan om den saken. Hon är en naturbegåvning.” Han hytter med fingret mot mig. ”Jag har alltid sagt att du borde ha börjat tidigare, men du var envis. Jag minns att jag tog med dig för att spela lite när du var liten, men då vägrade du att ens prova.”
”Eftersom du ville att jag skulle spela med dina före detta lagkamrater, som alla varit professionella fotbollsspelare ”, påminner jag honom. ”Det var rätt avskräckande. Jag var rädd för att göra bort mig! De förväntade sig såklart att jag skulle vara jätteduktig eftersom jag är din dotter, och jag ville inte att du skulle behöva skämmas.”
”Äsch, det där spelar ingen roll längre, huvudsaken är att du började till slut. Det är jättekul att du tar efter din gamle far. Men du har stora skor att fylla, det ska du veta”, lägger han retsamt till.
Jag ler. ”Jag ska göra mitt bästa.”
”Du måste gå nu, Sadie”, varnar mamma och kollar på klockan. ”Dags att säga hejdå. Vi vill inte att du ska bli sen.”
”Sen?” säger pappa och rynkar pannan. ”Hon blir väl inte sen!”
”Jo, det blir hon om vi står kvar här och pratar. Jag vill inte att hon ska behöva stressa och om hon missar den här bussen och måste vänta på nästa får hon svårt att hinna med tåget.”
”Hon måste inte ta bussen!” utbrister pappa envist och vänder sig mot mig. ”Jag kör dig, Sadie. Jag förstår att du inte vill gå hela vägen med den där tunga bagen, men jag
kan köra. Det är inga problem.”
Mamma ger mig en oroad blick.
”Harry …”, börjar hon.
”Det är ju inte så långt till skolan”, fortsätter han. ”Det tar inte mer än fem minuter. Jag ska bara hitta nycklarna.”
”Pappa …”, säger jag, men han lyssnar inte, han är för upptagen med att slå händerna mot byxfickorna.
”Var har jag nu lagt dem?” muttrar han.
”Harry”, upprepar mamma försiktigt och sträcker ut handen för att ta tag i hans arm. ”Sadie går inte i skolan längre. Hon har börjat på universitetet. Hon ska åka tillbaka till Durham.”
Han rynkar pannan så att de djupa vecken blir ännu tydligare.
”Hon slutade skolan i somras, efter slutproven”, fortsätter mamma. ”Och nu går hon på universitetet i Durham, där hon är kapten för fotbollslaget. Hon har bara kommit hem över helgen för att träffa oss och nu måste hon ta tåget tillbaka.”
”Durham, ja, fotbollslaget”, mumlar han så lågt att jag knappt kan höra honom. ”Självklart. Självklart.”
Det knyter sig i magen när jag ser honom kämpa för att minnas samtidigt som den inledande förvirringen börjar ersättas av frustration. Efter en liten stund höjer han huvudet, tittar på mig och upprepar: ”Självklart.” Han ler svagt, fortfarande med rynkad panna.
Mamma gnuggar sin hand mot hans axel och han klappar den tacksamt.
En av de grymmaste sakerna med demens är att den
kommer i vågor – i ena sekunden är allt som det ska och din pappa skojar med dig, precis som vanligt, och i nästa får han kämpa för att komma ihåg att du flyttade ut och började på universitetet för flera veckor sedan. Sjukdomen vaggar in en i en falsk trygghet och en känsla av normalitet som den sedan skoningslöst krossar.
Ibland, när han är sitt gamla jag, kan jag nästan övertyga mig själv om att han inte alls är sjuk, att diagnosen var fel och att allt är som det ska. Men sedan kommer det tillbaka: minnesförlusterna, desorienteringen, paniken och frustrationen.
Som vanligt är det mamma som tar kontroll över situationen medan pappa samlar sig och jag står där alldeles stel och hjälplös med ett påklistrat leende på läpparna. Med ett beundransvärt muntert tonfall påminner hon oss om att jag har bråttom och uppmuntrar oss att säga hejdå, och trots att jag inte säger någonting utöver det vanliga, kramar jag dem lite längre och hårdare än jag brukar.
Mamma förstår.
”Vi klarar oss”, viskar hon i mitt öra när jag kramar henne.
Efter att hon har sjasat ut mig hör jag henne säga till pappa att det är dags för en kopp te, sedan stänger hon dörren och jag börjar gå mot busshållplatsen.
När jag marscherar gatan fram lovar jag mig själv att träna hårdare än någonsin tidigare, inte minst eftersom det börjar bli dags för säsongens första match. Jag är fast besluten att göra pappa stolt innan det är för sent. Ända sedan han fick sin diagnos har jag drömt om att bli upptäckt och få inleda
en professionell fotbollskarriär. Han måste få se mig lyckas och ingenting ska få distrahera mig från att nå min dröm.
Ledsen, mamma, men alla andra livserfarenheter får vänta.
läktaren, hoppas jag att dessa spännande ögonblick skänker dig glädje, spänning, lycka och hopp – och som Sadies pappa säger, varje match är en ny match.
Och sist, heja Villa!
Allt är tillåtet i kärlek och ... fotboll!
Durham Universitys damlag är det bästa i ligan och deras stjärnanfallare Sadie McGrath hoppas att detta är året då hon blir scoutad till en av de riktigt stora fotbollsklubbarna. Skolans herrlag riskerar däremot nedflyttning om de inte blir bättre innan säsongen är över.
Då får Sadie ett oväntat uppdrag – att träna Arlo Hudson, det kaxiga nya stjärnskottet i herrlaget.
Redan under första träningen inser
Sadie att hon inte står ut med honom och Arlo förstår snabbt att Sadie spelar i en liga för sig. Men när det slår gnistor både på och utanför planen så kan allt hända.
