9789129749366

ÅSA AVDIC

Läs mer om Åsa Avdic på rabensjogren.se

© Åsa Avdic 2025, svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency

Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025

Omslagsformgivning: Michael Ceken

Omslagsfoton: Freepik

Sättning: RPform, Richard Persson

Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025

ISBN 978-91-29-74936-6

Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Har du hört talas om Strandhäxan? Hon som hämnas på onda män genom att ta deras söner, släpa dem ur sina sängar när de sover och dra dem rakt ner i havet?

Om du bodde i Kilavik skulle du inte ens fråga det, ALLA känner till myten om Strandhäxan. Vissa tror att hon bara är ett påhitt, andra påpekar att det faktiskt finns en historisk person som myten kan handla om: Kvasta-Kitta, kvastmakerskan som bodde i Bödelstugan. Enligt kyrkböckerna dog både hon och hennes son Vidar 1779, men det är också allt som står där. Att Kitta dränkte sig därför att godsägaren brände ner Bödelstugan, med hennes son Vidar inuti, går inte att belägga. Och att hon, som myten säger, kom tillbaka efter sin död och hämnades Vidar genom att dränka godsägarens äldste son – att hon tog honom ur hans säng och lämnade ett fönster öppet mot havet efter sig – det finns det förstås inga bevis för.

Och att hon fortfarande skulle hämta söner till dåliga män ur sina sängar och föra dem till en kall och våt grav – herregud, det måste väl ändå vara påhittat?

Ändå är det vad folk säger. Det, och att det finns en del tecken att vara uppmärksam på. Vissa viskar att det är Strandhäxan som bygger kvastar på stranden, att de underliga pinnskulpturerna som då och då dyker upp ska tolkas som en sorts varning för att hon är på hämnarstråt igen.

Andra säger att hon lämnar små sandpyramider utanför ytterdörren hos de familjer vars söner hon har ögonen på. Äldre, mer skrockfulla personer, menar att man alltid måste stänga fönstret som vetter mot havet, för att på så sätt göra det svårare för Strandhäxan att ta sig in (fast det finns såklart några som säger att inte ens det hjälper, Strandhäxan kan ta sig in överallt). De fruktar att hon, med sandiga fötter och långt blött hår, ännu en gång tänker föra en ogärningsmans son till havets oändliga gravkammare.

Det är ungefär såhär långt in i historien som någon alltid börjar skratta lite ansträngt och säga att allt det där ju bara är trams. Att det är gamla spökhistorier för höstnätterna efter Skördemarknaden då mörkret faller allt fortare och tidigare, när havet vredgas och stormarna drar in. Men inte ens den som skrattar högst kan förneka att detta är en trakt där unga män har en tendens att försvinna spårlöst.

Det har hänt flera gånger i Kilaviks historia. Och det händer fortfarande.

KILAVIK

TORA

Jag vill berätta det här så det blir rätt, men jag vet inte om jag kan. Det var så mycket som hände då, och så mycket som jag fortfarande inte förstår. En del av mig vill veta, men andra, kanske mer överlevnadsdugliga delar av mig själv, är rädda för att veta, rädda för att förstå.

Men vissa saker vet jag trots allt, vare sig jag vill eller inte. Det handlade om mig, Esther och Dino. Det handlade också om det som var försvunnet, och det som kom tillbaka. Och på något vis handlade det också om Strandhäxan.

Kanske ska jag börja när det nästan hade gått ett år sen min storebror Ville och hans kompis Selim försvann och aldrig sågs till igen. När jag slutade vara glad, och blev ledsen på ett sätt som jag inte ens visste att man kunde vara ledsen på. När Ville försvann var det som att någon hängde på mig en jättestor svart ryggsäck, och vad jag än gjorde så satt den där och tyngde ner mina steg. Ibland glömde jag bort den en stund, då kunde jag skratta och skämta och så, men så fort jag slutade skratta kände jag ryggsäcken igen: stor, svart och

tung på min rygg. Och när årsdagen närmade sig, kände jag sorgens svarta ryggsäck nästan hela tiden.

Det var söndagskväll och Esther och jag hängde i hennes friggebod, som vanligt. Tidigare hade friggeboden tillhört Esthers storebrorsa Eskil, men när deras pappa flyttade ut fick Eskil hela källaren inne i huset för sig själv, och friggeboden hade blivit Esthers.

Vi älskade friggeboden, inte för att den egentligen var så himla underbar, utan för att vi aldrig hade fått vara där när den var

Eskils. Då hade vi alltid hängt utanför och försökt kolla in genom det pyttelilla fönstret när Eskil och hans kompisar spelade tv-spel. Även om vi egentligen inte var så intresserade av att vara med och spela (eftersom de mest spelade skittråkigt Fifa), så var det något sjukt irriterande med att vi inte ens fick komma in. Eskil hade till och med satt upp en skylt på dörren där det stod ”SKITUNGAR

FÖRBJUDNA” – och för säkerhets skull hade han undertill skrivit ”särskilt inte Esther och Tora”. Men nu var Eskil och hans Playstation borta, och Esther hade fått inreda friggeboden själv. Ena väggen hade hon använt till att måla ett stort alfabet på väggen och hon hade satt upp en julgransslinga med en lampa vid varje bokstav, precis som i första säsongen av Stranger Things, som vi hade älskat när vi var små. Resten av väggutrymmet i friggeboden gick åt till vår utredning. Där fanns kartor och tidningsurklipp, sammanfogade med nålar och röda trådar. Foton och teckningar och olikfärgade post-it-lappar. Rosa för ”misstänkt”, grön för ”vittne”. I mitten satt två skolfoton. Samma foton som tidningarna och tv använde när Ville och Selim försvann för ett år sen. Jag hade sett just det där fotot på Ville så många gånger nu att det nästan inte

hörde ihop med honom längre. Ibland blev jag nästan orolig för att den riktiga Ville skulle blekna bort och den stelt leende Ville i ljusblå hoodie mot en grå skolfotobakgrund skulle vara den enda som blev kvar. Men om jag blundade kunde jag fortfarande känna känslan av honom; hans tonårskropp som året innan han försvann plötsligt hade blivit lång och plankaktig, bred och hård. Ibland kunde jag få en förnimmelse av hur det var när han slog armarna om mitt huvud och drog in mig i en kram som luktade lite svett och sol. Mamma brukade säga att han var smultronblond, men sanningen var att hans lockiga hår nästan var rosa. Det var därför jag kallade honom Räkan. Han låtsades att han hatade det, men jag visste att han egentligen tyckte om det.

”Hallå Tora – hör du mig? Ska vi dela våra anteckningar i klasschatten, eller?” frågade Esther mig, och jag rycktes ur mina tankar, tillbaka till samtalet som vi tydligen hade.

Jag skämdes för att jag inte riktigt lyssnat på Esthers utläggning om hur störigt det var att någon i klassen inför ett prov alltid tyckte att det var en jättebra idé att alla skulle dela med sig av sina anteckningar.

Jag dröjde lite med svaret, men till sist sa jag:

”Jag gjorde det.”

Esther suckade och flinade.

”Jaha vad bra, då är det bara jag som framstår som en snål bitch om jag inte gör det.”

Jag visste att hon inte brydde sig om ifall någon tyckte att hon var en bitch, det var nog mest det att hon inte tyckte om att bli utnyttjad. Esther hade alltid varit bäst i klassen och alla ville såklart kolla på hennes anteckningar. Hon lärde sig läsa när hon var

typ fyra år. När vi andra satt och stavade oss igenom LasseMajas detektivbyrå, hade hon redan läst alla Harry Potter-böckerna två gånger och börjat på Sagan om ringen. Esther var en sådan där som de bra lärarna gillade och de dåliga lärarna suckade över, för en annan grej med Esther var att hon hade svårt att hålla tyst om sina åsikter. Båda Esthers föräldrar var journalister, hennes pappa jobbade på Uppdrag granskning i Göteborg och hennes mamma på P4 Skånes lokalredaktion i Simrishamn, och när man åt middag hemma hos dem så blev det alltid vilda diskussioner. För Esther var det helt normalt att direkt börja tjafsa om man tyckte någon hade fel, men några lärare tyckte nog det var jobbigt att hon alltid skulle ifrågasätta. I synnerhet vår SOlärare Sören, som gärna pratade om hur viktigt det var med ett ”kritiskt förhållningssätt” och ”självständigt tänkande” men som ändå blev jättesur när Esther påpekade att det inte var lämpligt att använda politiska partiprogram som fakta på samhällskunskapen, vilket Sören gjorde. Inte heller hade han blivit särskilt glad den där gången då Esther hade hittat statistik som visade att äldrevården i Kilavik skulle få stänga igen på grund av personalbrist ifall man gjorde som Sören föreslog och sparkade alla vårdbiträden med ursprung i andra länder.

Jag tyckte såklart Esther hade hundra procent rätt och att Sören var en idiot, men jag kunde också förstå de i klassen som suckade och zonade ut när Esther började vifta med handen på ett stridslystet sätt som tydde på att lektionen skulle utvecklas till ännu en Hermione/Snape-duell mellan Esther och Sören.

”Jaja, skit i klasschatten nu. Hur mår DU? Hur känns det?”

Esther såg på mig med snälla och lite oroliga ögon och jag kände

hur det drog ihop sig i halsen, som om jag svalt en hel Djungelvrål.

”Det är lugnt”, sa jag, fast jag inte riktigt menade det.

Esther såg skeptisk ut.

”Men är det verkligen det? Du vet att vi kan chilla med utredningen ett tag nu … Om det blir för mycket, menar jag.”

Inte ens mina föräldrar hade sagt något om morgondagen. Jag visste att mamma hade läst på Schoolsoft att det skulle hållas en minneshögtid i aulan, för jag såg att hon hade klickat i att hon hade läst. Ändå hade hon inte nämnt ett ord om det.

Jag la mig raklång på rygg i Esthers säng och tittade upp i taket. Esther la sig bredvid mig. Vi var tysta ett tag, sen sa Esther lite tvekande:

”Jag kan ju plocka ner utredningstavlan om du tycker den är jobbig att kolla på. Det är ju bara att fota av den så kan vi sätta upp den på nytt.”

Jag tittade på utredningstavlan en liten stund, och på fotona av Ville och Selim. Nedanför deras porträtt fanns vår tidslinje, och den var sorgligt kort. Den började klockan elva på förmiddagen den där dagen för nästan ett år sen, då Kilaviks FC, Villes och

Selims fotbollslag, hade ställt upp sitt bord på Skördemarknaden. De hade i princip stått där hela dagen, bland stånd med ekologiska grönsaker, honung och ganska fula hantverksgrejer, och sålt lotter för att samla in pengar till nya matchtröjor, som de gjorde varje år. Vid 21 hade laget börjat packa ihop sitt bord, sen hade killarna stannat kvar på Skördemarknaden, käkat langos och korv. Jag hade sett Ville där, flera gånger, hans rosa huvud bland alla andra människor, medan jag hängde runt på marknaden med Esther och några andra tjejer i vår klass. Strax innan 22 hade Ville sagt hejdå

till de andra i laget och gått hemåt, och en liten stund senare hade Selim gjort detsamma. 22:05, då vi (och polisen) uppskattade att Selim lämnat Skördemarknaden, var det sista klockslaget på tidslinjen. Efter det hade ingen sett dem igen. Det var som att den varma höstkvällens mörker bara hade svalt dem.

Själv hade jag gått hem vid 21:30 och somnat nån timme senare, lätt illamående efter att ha ätit sockervadd och åkt karuseller som jag egentligen inte fick åka, för att mamma trodde att de var farliga. När Ville fortfarande inte hade kommit hem vid 03 hade mamma börjat ringa runt och väckt andra föräldrar. Vid 04 hade pappa stuckit ut och letat och vid 06 hade de ringt till Roland, pappas gamla klasskompis som var polis. När jag vaknade vid niosnåret morgonen efter Skördemarknaden hade polisen i Simrishamn kallats in för att hjälpa till med sökandet, kustbevakningen hade börjat dyka i havet utanför badstranden, och hela världen förändrats till något både mycket verkligare och overkligare än när jag gått och lagt mig kvällen innan.

”Nej”, sa jag till slut till Esther. ”Jag vill att vi ska fortsätta med utredningen.”

”Då så!”

Esther lät lättad. Jag förstod att det var det hon hade hoppats på egentligen, för Esther var verkligen engagerad i vår utredning. Det hade varit hennes förslag att vi skulle starta den. Ibland, men bara ibland, kunde hon nästan glömma bort att det inte bara var någon sorts konstig hobby vi höll på med, utan att det faktiskt handlade om verkliga personer – min bror och hans kompis – bara för att hon var så taggad på själva grejen att lösa ett mysterium. Jag försökte att inte bli sårad av det, för jag förstod också att utredningen

var hennes sätt att hjälpa mig, att inte ge upp hoppet om Ville, fast alla andra hade slutat leta för länge sen. Och det funkade, på något konstigt sätt. Så länge vi höll på med utredningen så kändes det som att vi höll möjligheten öppen för att Ville skulle komma tillbaka levande.

Esther hoppade upp från sängen.

”Ska vi gå igenom tidslinjen igen, eller har du nåt som du vill lägga till såhär inför årsdagen av försvinnandet?”

Jag suckade.

”Nej, inget nytt. Men man kan väl gissa att det nog blir lite mer uppmärksamhet i media och så nu?”

Esther nickade entusiastiskt.

”Exakt min tanke också. Det finns ju flera fall där det dykt upp nya vittnen och sånt när det har gått lite tid och folk liksom blir påminda igen. Kanske borde vi köra en patrullvända på de viktiga platserna imorgon, man har ju hört att kriminella återvänder till brottsplatser … Nej visst fan, vi har ju scouterna imorgon! Jamen då kanske vi kan …”

Längre hann inte Esther förrän det bankade på dörren. Utan att vänta på ett ”kom in” öppnade hennes pappa Johan dörren och stack in huvudet.

”Esther, om du tänker låsa in dig i badrummet och bada i två timmar ikväll också kanske det är dags att göra det nu, så vi andra får komma in i badrummet innan midnatt? Eftersom det är skola imorgon? Kanske dags att Tora cyklar hemåt nu? Hej Tora, förresten.”

”Hej Johan”, sa jag, och reste mig för att ta cykelhjälmen.

Esther sa ingenting utan blängde bara argt på sin pappa.

Ibland hade jag varit avundsjuk på Esther för att hennes föräldrar

var så engagerade. De verkade alltid sugna på att prata och diskutera, låna ut böcker eller tipsa om tv-program och filmer som de trodde att jag skulle vara intresserad av. Ofta berättade de om saker som hade hänt på deras jobb – om kommungubbar som lurade folk på pengar, eller banker som bluffade – och ville höra vad jag tyckte och tänkte om det. Mina föräldrar hade helt vanliga jobb, mamma var revisor och pappa någon sorts konsult, och de pratade nästan aldrig om sina jobb hemma, eller med mina kompisar. Om jag ska vara ärlig visste jag knappt vad de gjorde på dagarna på sina arbetsplatser. Men samtidigt var de mindre stökiga än Esthers föräldrar, som alltid verkade ha ett slags kaos på gång. Jag hade till exempel aldrig förstått mig på Esthers föräldrars äktenskap, och jag tror inte ens att Esther visste om de var gifta eller skilda just nu. De hade skilt sig när Esther var liten, sen gifte de sig igen, däref ter fick hennes pappa jobb på SVT i Göteborg och började bo där under veckorna – och sen under helgerna också. Nu var han bara hemma lite då och då. Tydligen nu, till exempel. Jag misstänkte att Esther hade en egen parallell utredning på gång, en som handlade om vad hennes föräldrar egentligen höll på med, och vem denna

Bodil-Maria på dokumentärredaktionen var, hon som de ständigt verkade bråka om. Men om undersökningen gick framåt så sa Esther inget om sitt resultat. Hon hade alltid varit väldigt stolt över sin pappa och hans Guldspadar och Stora Journalistpris och allt vad det var, men nu verkade hon allt annat än glad.

”Jaha, Johan, det är väl skitkonstigt att du vet hur länge jag brukar vara i badrummet, med tanke på att du inte varit hemma på en månad”, sa hon till sist.

Esther kallade alltid sina föräldrar vid deras förnamn istället för

att säga mamma och pappa, vilket fick det att låta som om hon knappt kände dem.

Jag gav Esther en snabb kram. Hon var stel som en arg sten, men kramade mig lite tillbaka med ena armen.

”Vi ses imorgon”, sa jag, ”vissla som vanligt.”

Så hade vi gjort ända sen vi tog sällskap till föris, att Esther visslade när hon var utanför mitt hus, så vi kunde gå dit tillsammans. När vi var små var det Johan som hade busvisslat, vi hade varit väldigt imponerade av att han kunde låta så högt. Sen hade han försökt lära oss. Jag blev aldrig särskilt bra på det, men Esther kunde nu för tiden vissla lika högt som en medelbra visselpipa.

Johan såg lite generad ut när jag trängde mig förbi honom i dörröppningen med ett hejdå, som att han tyckte det var pinsamt att någon annan fick se vilken dålig stämning det var mellan honom och hans barn. Jag la märke till att han och Esther blängde på varandra med exakt samma rynkade ögonbryn, och med armarna korsade på likadant vis.

När jag plockade upp cykeln från gräsmattan, där jag hade slängt den, och började cykla hemåt var det helt mörkt. Fram till nu hade det varit varmt i luften, det hade räckt med att bara dra på sig en hoodie när man gick ut, men den här kvällen blåste det rakt igenom tröjan när jag cyklade genom villaområdet. Det var tyst och tomt i trädgårdarna, ingen satt längre i utemöblerna på verandorna, och i fönstren var lamporna tända. Det hade börjat blåsa upp, på det där sättet som det gör om hösten, och när jag cyklade mellan villorna kände jag hur vindbyarna grep tag i mig, gång på gång, och fick cykeln att svaja till. Det var inte långt mellan vårt hus och Esthers,

ändå hade jag hunnit bli iskall när jag slängde cykeln på vår gräsmatta och klev in genom dörren.

”Halloj”, ropade jag och sparkade av mig skorna.

Det var så få skor där nu för tiden. Flera månader hade gått innan mamma tog undan alla Villes skor, sneakers och fotbollsskor i flera uppsättningar, som alltid legat huller om buller i hallen. Hon hade dem fortfarande i en blå Ikea-kasse i skåpet, som om hon bara väntade på att få plocka fram dem igen. Innan Ville försvann hade mamma alltid tjatat om att vi skulle ställa våra skor fint, och klagat på att hon snavat på skorna varje gång hon kom in i hallen. Nu gjorde hon inte det längre, även om jag fortfarande inte ställde undan mina skor. Faktum var att hon aldrig tjatade om någonting längre, förutom var jag befann mig och när jag skulle komma hem. Det var som om hon blev rädd varje gång jag gick utanför dörren, och jag kunde inte riktigt klandra henne. Jag hade till och med sagt okej till att slå på ”Hitta min Iphone”, så hon kunde se var jag var. Sen fick hon nys om att man kunde hålla ordning på varandras location på Snapchat också och ville skaffa Snap så att vi kunde bli kompisar där, men då hade jag sagt stopp.

Jag gick in i köket. Det stod mat på diskbänken: spaghetti och en ganska deppig vegofärssås. Förr i världen, innan det som hände med Ville, var det pappa som hade lagat nästan all mat hemma. Det hade alltid stått en kastrull på spisen med hans senaste experiment – buljong på kycklingskrov, bönor i lagerblad eller långkokt tomatsås, men sen Ville försvann var det som att han hade tappat sugen. Så nu var det mamma som lagade mat, något hon aldrig varit särskilt bra på eller intresserad av, och hon verkade knappt vilja äta av maten som hon lagade. Varje gång man kom in i köket stod

det en halvfull skål i diskhon, som ett deppigt litet testamente över hennes bristande entusiasm.

Jag slängde in tallriken i mikron och värmde den i en och en halv minut, och käkade sen stående vid diskbänken. Halva portionen var fortfarande kall, men det skulle liksom inte bli någon mysig middag hur jag än gjorde, så jag åt ändå.

Mamma och pappa satt som vanligt i olika rum. Pappa var framför datorn i sitt arbetsrum, med dörren på glänt, och mamma hittade jag hopkrupen på deras säng, som hon nästan alltid var nu för tiden.

Jag blev stående i dörröppningen och tittade på henne. Innan Ville försvann hade hon ofta gnällt över att hon var för tjock och borde börja träna. Jag, Ville och pappa hånade henne varje gång hon fick ett ryck och köpte nya löparkläder, sprang två dagar i rad, och sa att hon verkligen började komma igång, för att sen börja klaga på sitt knä och ta ”en vilodag”, som blev två, som blev tre och sen höll i sig till nästa gång hon fick för sig att börja träna något halvår senare. Nu behövde hon inte längre oroa sig för att hon vägde för mycket. Hon hade blivit sjukt smal det senaste året; kinderna såg insjunkna ut – som en kändis som börjat med Ozempic – och axlarna var kantiga och vassa.

Plötsligt tittade hon upp från sin telefon och såg mig i dörröppningen.

”Hej gumman! Vad bra att du är hemma, jag började precis undra hur länge du skulle stanna hos Esther. Hittade du kvällsmaten?”

Jag nickade och var på väg att gå till mitt rum när mamma ropade tillbaka mig och klappade med handen bredvid sig på sängen för att jag skulle komma och sätta mig. Hon tog av sig glasögonen

och såg allvarlig ut, så jag anade vad som skulle komma.

”Du, Tora, jag ville bara kolla hur det känns inför morgondagen?”

Jag ryckte på axlarna men sa ingenting.

Mamma harklade sig lite.

”Jag förstår att det kan vara jobbigt för dig med årsdagen och den här minnesgrejen och allt, och jag vill bara säga att …”

Mamma svalde och blev tyst en liten stund innan hon fortsatte:

”… jag vill bara säga att jag fattar. JAG tycker det är pissjobbigt.

Jag tycker att det är helt vidrigt att allt ska dras upp igen, och att alla ska lägga huvudet på sned och fråga: ’Hur ääääär deeeeet?’ med tillgjort ledsna röster fast de inte alls vill veta hur det är. De vill bara … Jag vet inte vad de vill egentligen. De menar nog väl, men vad fan ska vi säga, du och jag och pappa? ’Jo tack, det är superhemskt! Det känns som om nån slitit hjärtat ur bröstet på mig, och det blir aldrig bättre!’”

Mamma blev tyst igen. Det stack upp en liten tråd ur överkastet som mamma virkat en gång när hon hade en av sina handarbetsperioder och virkade enorma filtar, så många att hon fick börja ge bort dem till folk. Jag pillade på tråden för att känna om den var lös, om jag skulle kunna repa upp överkastet om jag drog i den. Det kunde jag inte.

”Vad jag vill säga”, fortsatte mamma, ”är att jag fattar att det här är piss för dig också. Det kommer vara en pissvecka, med årsdagen och Skördemarknaden och allt. Det är hemskt, men det är lugnt. Strunta i skolan om du vill imorgon. Du behöver inte sitta i aulan och lyssna på folk som säger klyschor om Ville. Vi kan stanna hemma och dra ner persiennerna och se om Fången från Azkaban

och äta chips. Eller nåt annat. Vi kan ta bilen och åka till Malmö. Vad som helst. Du behöver inte göra nåt med mig heller. Gör precis vad du vill. Det spelar ingen roll. Det här är bara nåt som vi ska ta oss förbi.”

Mamma sträckte ut handen och la den över min. När jag tog hennes hand droppade det en tår på den, och jag insåg förvånad att den kom från mig.

”Jag bara saknar Ville så jävla mycket”, sa jag, och min röst lät som en gammal kraxig kråkas.

Mamma gav ifrån sig ett ljud, ett litet sorgset pip, och så drog hon mig intill sig. Jag hamnade i en lite obekväm, konstig vinkel mot hennes bröstkorg och axel, men ville inte flytta mig ändå.

”Min lilla, lilla groda”, viskade hon, och jag hörde på hennes andning att hon också grät.

Vi satt så en stund, i den obekväma, konstiga kramen. Sen rätade mamma på sig och såg mig i ögonen.

”Tora, jag vill att du ska veta att det också är okej för dig att gå vidare. Jag förstår att det inte är så lätt just nu, med årsdagen. Men sen. Det är inget svek mot Ville om du är lite glad. Du får vara det.”

Jag tittade ner på mina händer igen.

”Men har du gått vidare då?” muttrade jag till mamma. ”Har du blivit glad igen?”

Hon suckade djupt.

”Nej, det kan du förstås ha rätt i. Men du har ju … Äsch, det låter så klyschigt att säga, men det är sant: Du har ju hela livet framför dig!”

Jag orkade inte argumentera med henne och säga att hon också hade en ganska stor del av livet framför sig.

”Hur som helst, jag väcker dig imorgon, och så bestämmer vi då hur vi gör med den där förbannade årsdagen. Vi bara kör. Och så tar vi resten sen. Det är okej hur det än blir. Du bestämmer.”

Hon strök mig över kinden.

”Okej?” frågade mamma och rörde huvudet sidledes som en uggla för att få ögonkontakt med mig.

Jag mötte hennes blick. Det gjorde ont att se hur ledsen hon såg ut och hur mycket hon liksom försökte.

”Okej”, sa jag.

”Bra, bra”, sa mamma, ”då ska vi väl knyta oss? Försök sova lite nu, hjärtat.”

När jag kom in på mitt rum la jag mig på sängen med kläder och allt. Det kändes helt omöjligt att ens ta av mig jeansen. Mammas sorg gjorde mig helt utmattad. Det var som att vi båda blev påminda om hur ledsna vi var varje gång vi pratade om det. Pappa hade mer checkat ut helt. Det var som att han knappt bodde hemma längre, han bara jobbade och sprang, spelade padel med kollegor och, helt ärligt – jag vet faktiskt inte riktigt vad han höll på med. Det var som att varken jag eller mamma riktigt orkade engagera oss. Jag orkade inte ens börja tänka på hur sorgligt DET var.

Jag plockade fram min dator som låg slängd på golvet och satte på ett avsnitt av Vänner. Jag hade sett dem så många gånger att det var perfekt att somna till. När Joey kom in i lägenheten med alla Chandlers kläder på sig kände jag att ögonlocken började falla ihop. Vinden susade utanför, och jag somnade till burkskratt från 90-talet och drömde konstiga drömmar.

Legenden om Strandhäxan, hon som hämnas de vuxnas brott genom att ta deras söner, har alltid funnits i Kilavik.

Men är det verkligen bara en myt?

Det har gått ett år sedan Toras storebror Ville och hans klasskompis Selim försvann. Polisen har gett upp och fallet är nerlagt. Bara Tora och hennes vän Esther jobbar vidare med en egen utredning – röda trådar mellan skolfoton, kartor och vittnesmål. I trakten viskas det om att det är Strandhäxan som tagit pojkarna.

Och när Selim plötsligt hittas på stranden, medvetslös men vid liv, börjar oroväckande saker hända. Tora och Esther inser att något rör sig i mörkret och att de måste hitta Ville – innan det är för sent.

STRANDHÄXAN  är en bok om vänskap, hämnd, mysterier, kärlek och sorg.