Ă SA AVDIC
LÀs mer om à sa Avdic pÄ rabensjogren.se
© à sa Avdic 2025, svensk utgÄva enligt avtal med Nordin Agency
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslagsformgivning: Michael Ceken
Omslagsfoton: Freepik
SĂ€ttning: RPform, Richard Persson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74936-6
Rabén & Sjögren ingÄr i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Har du hört talas om StrandhÀxan? Hon som hÀmnas pÄ onda mÀn genom att ta deras söner, slÀpa dem ur sina sÀngar nÀr de sover och dra dem rakt ner i havet?
Om du bodde i Kilavik skulle du inte ens frĂ„ga det, ALLA kĂ€nner till myten om StrandhĂ€xan. Vissa tror att hon bara Ă€r ett pĂ„hitt, andra pĂ„pekar att det faktiskt finns en historisk person som myten kan handla om: Kvasta-Kitta, kvastmakerskan som bodde i Bödelstugan. Enligt kyrkböckerna dog bĂ„de hon och hennes son Vidar 1779, men det Ă€r ocksĂ„ allt som stĂ„r dĂ€r. Att Kitta drĂ€nkte sig dĂ€rför att godsĂ€garen brĂ€nde ner Bödelstugan, med hennes son Vidar inuti, gĂ„r inte att belĂ€gga. Och att hon, som myten sĂ€ger, kom tillbaka efter sin död och hĂ€mnades Vidar genom att drĂ€nka godsĂ€garens Ă€ldste son â att hon tog honom ur hans sĂ€ng och lĂ€mnade ett fönster öppet mot havet efter sig â det finns det förstĂ„s inga bevis för.
Och att hon fortfarande skulle hĂ€mta söner till dĂ„liga mĂ€n ur sina sĂ€ngar och föra dem till en kall och vĂ„t grav â herregud, det mĂ„ste vĂ€l Ă€ndĂ„ vara pĂ„hittat?
ĂndĂ„ Ă€r det vad folk sĂ€ger. Det, och att det finns en del tecken att vara uppmĂ€rksam pĂ„. Vissa viskar att det Ă€r StrandhĂ€xan som bygger kvastar pĂ„ stranden, att de underliga pinnskulpturerna som dĂ„ och dĂ„ dyker upp ska tolkas som en sorts varning för att hon Ă€r pĂ„ hĂ€mnarstrĂ„t igen.
Andra sĂ€ger att hon lĂ€mnar smĂ„ sandpyramider utanför ytterdörren hos de familjer vars söner hon har ögonen pĂ„. Ăldre, mer skrockfulla personer, menar att man alltid mĂ„ste stĂ€nga fönstret som vetter mot havet, för att pĂ„ sĂ„ sĂ€tt göra det svĂ„rare för StrandhĂ€xan att ta sig in (fast det finns sĂ„klart nĂ„gra som sĂ€ger att inte ens det hjĂ€lper, StrandhĂ€xan kan ta sig in överallt). De fruktar att hon, med sandiga fötter och lĂ„ngt blött hĂ„r, Ă€nnu en gĂ„ng tĂ€nker föra en ogĂ€rningsmans son till havets oĂ€ndliga gravkammare.
Det Àr ungefÀr sÄhÀr lÄngt in i historien som nÄgon alltid börjar skratta lite anstrÀngt och sÀga att allt det dÀr ju bara Àr trams. Att det Àr gamla spökhistorier för höstnÀtterna efter Skördemarknaden dÄ mörkret faller allt fortare och tidigare, nÀr havet vredgas och stormarna drar in. Men inte ens den som skrattar högst kan förneka att detta Àr en trakt dÀr unga mÀn har en tendens att försvinna spÄrlöst.
Det har hÀnt flera gÄnger i Kilaviks historia. Och det hÀnder fortfarande.
KILAVIK
TORA
Jag vill berÀtta det hÀr sÄ det blir rÀtt, men jag vet inte om jag kan. Det var sÄ mycket som hÀnde dÄ, och sÄ mycket som jag fortfarande inte förstÄr. En del av mig vill veta, men andra, kanske mer överlevnadsdugliga delar av mig sjÀlv, Àr rÀdda för att veta, rÀdda för att förstÄ.
Men vissa saker vet jag trots allt, vare sig jag vill eller inte. Det handlade om mig, Esther och Dino. Det handlade ocksÄ om det som var försvunnet, och det som kom tillbaka. Och pÄ nÄgot vis handlade det ocksÄ om StrandhÀxan.
Kanske ska jag börja nÀr det nÀstan hade gÄtt ett Är sen min storebror Ville och hans kompis Selim försvann och aldrig sÄgs till igen. NÀr jag slutade vara glad, och blev ledsen pÄ ett sÀtt som jag inte ens visste att man kunde vara ledsen pÄ. NÀr Ville försvann var det som att nÄgon hÀngde pÄ mig en jÀttestor svart ryggsÀck, och vad jag Àn gjorde sÄ satt den dÀr och tyngde ner mina steg. Ibland glömde jag bort den en stund, dÄ kunde jag skratta och skÀmta och sÄ, men sÄ fort jag slutade skratta kÀnde jag ryggsÀcken igen: stor, svart och
tung pÄ min rygg. Och nÀr Ärsdagen nÀrmade sig, kÀnde jag sorgens svarta ryggsÀck nÀstan hela tiden.
Det var söndagskvÀll och Esther och jag hÀngde i hennes friggebod, som vanligt. Tidigare hade friggeboden tillhört Esthers storebrorsa Eskil, men nÀr deras pappa flyttade ut fick Eskil hela kÀllaren inne i huset för sig sjÀlv, och friggeboden hade blivit Esthers.
Vi Àlskade friggeboden, inte för att den egentligen var sÄ himla underbar, utan för att vi aldrig hade fÄtt vara dÀr nÀr den var
Eskils. DĂ„ hade vi alltid hĂ€ngt utanför och försökt kolla in genom det pyttelilla fönstret nĂ€r Eskil och hans kompisar spelade tv-spel. Ăven om vi egentligen inte var sĂ„ intresserade av att vara med och spela (eftersom de mest spelade skittrĂ„kigt Fifa), sĂ„ var det nĂ„got sjukt irriterande med att vi inte ens fick komma in. Eskil hade till och med satt upp en skylt pĂ„ dörren dĂ€r det stod âSKITUNGAR
FĂRBJUDNAâ â och för sĂ€kerhets skull hade han undertill skrivit âsĂ€rskilt inte Esther och Toraâ. Men nu var Eskil och hans Playstation borta, och Esther hade fĂ„tt inreda friggeboden sjĂ€lv. Ena vĂ€ggen hade hon anvĂ€nt till att mĂ„la ett stort alfabet pĂ„ vĂ€ggen och hon hade satt upp en julgransslinga med en lampa vid varje bokstav, precis som i första sĂ€songen av Stranger Things, som vi hade Ă€lskat nĂ€r vi var smĂ„. Resten av vĂ€ggutrymmet i friggeboden gick Ă„t till vĂ„r utredning. DĂ€r fanns kartor och tidningsurklipp, sammanfogade med nĂ„lar och röda trĂ„dar. Foton och teckningar och olikfĂ€rgade post-it-lappar. Rosa för âmisstĂ€nktâ, grön för âvittneâ. I mitten satt tvĂ„ skolfoton. Samma foton som tidningarna och tv anvĂ€nde nĂ€r Ville och Selim försvann för ett Ă„r sen. Jag hade sett just det dĂ€r fotot pĂ„ Ville sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger nu att det nĂ€stan inte
hörde ihop med honom lÀngre. Ibland blev jag nÀstan orolig för att den riktiga Ville skulle blekna bort och den stelt leende Ville i ljusblÄ hoodie mot en grÄ skolfotobakgrund skulle vara den enda som blev kvar. Men om jag blundade kunde jag fortfarande kÀnna kÀnslan av honom; hans tonÄrskropp som Äret innan han försvann plötsligt hade blivit lÄng och plankaktig, bred och hÄrd. Ibland kunde jag fÄ en förnimmelse av hur det var nÀr han slog armarna om mitt huvud och drog in mig i en kram som luktade lite svett och sol. Mamma brukade sÀga att han var smultronblond, men sanningen var att hans lockiga hÄr nÀstan var rosa. Det var dÀrför jag kallade honom RÀkan. Han lÄtsades att han hatade det, men jag visste att han egentligen tyckte om det.
âHallĂ„ Tora â hör du mig? Ska vi dela vĂ„ra anteckningar i klasschatten, eller?â frĂ„gade Esther mig, och jag rycktes ur mina tankar, tillbaka till samtalet som vi tydligen hade.
Jag skÀmdes för att jag inte riktigt lyssnat pÄ Esthers utlÀggning om hur störigt det var att nÄgon i klassen inför ett prov alltid tyckte att det var en jÀttebra idé att alla skulle dela med sig av sina anteckningar.
Jag dröjde lite med svaret, men till sist sa jag:
âJag gjorde det.â
Esther suckade och flinade.
âJaha vad bra, dĂ„ Ă€r det bara jag som framstĂ„r som en snĂ„l bitch om jag inte gör det.â
Jag visste att hon inte brydde sig om ifall nÄgon tyckte att hon var en bitch, det var nog mest det att hon inte tyckte om att bli utnyttjad. Esther hade alltid varit bÀst i klassen och alla ville sÄklart kolla pÄ hennes anteckningar. Hon lÀrde sig lÀsa nÀr hon var
typ fyra Ă„r. NĂ€r vi andra satt och stavade oss igenom LasseMajas detektivbyrĂ„, hade hon redan lĂ€st alla Harry Potter-böckerna tvĂ„ gĂ„nger och börjat pĂ„ Sagan om ringen. Esther var en sĂ„dan dĂ€r som de bra lĂ€rarna gillade och de dĂ„liga lĂ€rarna suckade över, för en annan grej med Esther var att hon hade svĂ„rt att hĂ„lla tyst om sina Ă„sikter. BĂ„da Esthers förĂ€ldrar var journalister, hennes pappa jobbade pĂ„ Uppdrag granskning i Göteborg och hennes mamma pĂ„ P4 SkĂ„nes lokalredaktion i Simrishamn, och nĂ€r man Ă„t middag hemma hos dem sĂ„ blev det alltid vilda diskussioner. För Esther var det helt normalt att direkt börja tjafsa om man tyckte nĂ„gon hade fel, men nĂ„gra lĂ€rare tyckte nog det var jobbigt att hon alltid skulle ifrĂ„gasĂ€tta. I synnerhet vĂ„r SOlĂ€rare Sören, som gĂ€rna pratade om hur viktigt det var med ett âkritiskt förhĂ„llningssĂ€ttâ och âsjĂ€lvstĂ€ndigt tĂ€nkandeâ men som Ă€ndĂ„ blev jĂ€ttesur nĂ€r Esther pĂ„pekade att det inte var lĂ€mpligt att anvĂ€nda politiska partiprogram som fakta pĂ„ samhĂ€llskunskapen, vilket Sören gjorde. Inte heller hade han blivit sĂ€rskilt glad den dĂ€r gĂ„ngen dĂ„ Esther hade hittat statistik som visade att Ă€ldrevĂ„rden i Kilavik skulle fĂ„ stĂ€nga igen pĂ„ grund av personalbrist ifall man gjorde som Sören föreslog och sparkade alla vĂ„rdbitrĂ€den med ursprung i andra lĂ€nder.
Jag tyckte sÄklart Esther hade hundra procent rÀtt och att Sören var en idiot, men jag kunde ocksÄ förstÄ de i klassen som suckade och zonade ut nÀr Esther började vifta med handen pÄ ett stridslystet sÀtt som tydde pÄ att lektionen skulle utvecklas till Ànnu en Hermione/Snape-duell mellan Esther och Sören.
âJaja, skit i klasschatten nu. Hur mĂ„r DU? Hur kĂ€nns det?â
Esther sÄg pÄ mig med snÀlla och lite oroliga ögon och jag kÀnde
hur det drog ihop sig i halsen, som om jag svalt en hel DjungelvrÄl.
âDet Ă€r lugntâ, sa jag, fast jag inte riktigt menade det.
Esther sÄg skeptisk ut.
âMen Ă€r det verkligen det? Du vet att vi kan chilla med utredningen ett tag nu ⊠Om det blir för mycket, menar jag.â
Inte ens mina förĂ€ldrar hade sagt nĂ„got om morgondagen. Jag visste att mamma hade lĂ€st pĂ„ Schoolsoft att det skulle hĂ„llas en minneshögtid i aulan, för jag sĂ„g att hon hade klickat i att hon hade lĂ€st. ĂndĂ„ hade hon inte nĂ€mnt ett ord om det.
Jag la mig raklÄng pÄ rygg i Esthers sÀng och tittade upp i taket. Esther la sig bredvid mig. Vi var tysta ett tag, sen sa Esther lite tvekande:
âJag kan ju plocka ner utredningstavlan om du tycker den Ă€r jobbig att kolla pĂ„. Det Ă€r ju bara att fota av den sĂ„ kan vi sĂ€tta upp den pĂ„ nytt.â
Jag tittade pÄ utredningstavlan en liten stund, och pÄ fotona av Ville och Selim. Nedanför deras portrÀtt fanns vÄr tidslinje, och den var sorgligt kort. Den började klockan elva pÄ förmiddagen den dÀr dagen för nÀstan ett Är sen, dÄ Kilaviks FC, Villes och
Selims fotbollslag, hade stÀllt upp sitt bord pÄ Skördemarknaden. De hade i princip stÄtt dÀr hela dagen, bland stÄnd med ekologiska grönsaker, honung och ganska fula hantverksgrejer, och sÄlt lotter för att samla in pengar till nya matchtröjor, som de gjorde varje Är. Vid 21 hade laget börjat packa ihop sitt bord, sen hade killarna stannat kvar pÄ Skördemarknaden, kÀkat langos och korv. Jag hade sett Ville dÀr, flera gÄnger, hans rosa huvud bland alla andra mÀnniskor, medan jag hÀngde runt pÄ marknaden med Esther och nÄgra andra tjejer i vÄr klass. Strax innan 22 hade Ville sagt hejdÄ
till de andra i laget och gÄtt hemÄt, och en liten stund senare hade Selim gjort detsamma. 22:05, dÄ vi (och polisen) uppskattade att Selim lÀmnat Skördemarknaden, var det sista klockslaget pÄ tidslinjen. Efter det hade ingen sett dem igen. Det var som att den varma höstkvÀllens mörker bara hade svalt dem.
SjÀlv hade jag gÄtt hem vid 21:30 och somnat nÄn timme senare, lÀtt illamÄende efter att ha Àtit sockervadd och Äkt karuseller som jag egentligen inte fick Äka, för att mamma trodde att de var farliga. NÀr Ville fortfarande inte hade kommit hem vid 03 hade mamma börjat ringa runt och vÀckt andra förÀldrar. Vid 04 hade pappa stuckit ut och letat och vid 06 hade de ringt till Roland, pappas gamla klasskompis som var polis. NÀr jag vaknade vid niosnÄret morgonen efter Skördemarknaden hade polisen i Simrishamn kallats in för att hjÀlpa till med sökandet, kustbevakningen hade börjat dyka i havet utanför badstranden, och hela vÀrlden förÀndrats till nÄgot bÄde mycket verkligare och overkligare Àn nÀr jag gÄtt och lagt mig kvÀllen innan.
âNejâ, sa jag till slut till Esther. âJag vill att vi ska fortsĂ€tta med utredningen.â
âDĂ„ sĂ„!â
Esther lĂ€t lĂ€ttad. Jag förstod att det var det hon hade hoppats pĂ„ egentligen, för Esther var verkligen engagerad i vĂ„r utredning. Det hade varit hennes förslag att vi skulle starta den. Ibland, men bara ibland, kunde hon nĂ€stan glömma bort att det inte bara var nĂ„gon sorts konstig hobby vi höll pĂ„ med, utan att det faktiskt handlade om verkliga personer â min bror och hans kompis â bara för att hon var sĂ„ taggad pĂ„ sjĂ€lva grejen att lösa ett mysterium. Jag försökte att inte bli sĂ„rad av det, för jag förstod ocksĂ„ att utredningen
var hennes sÀtt att hjÀlpa mig, att inte ge upp hoppet om Ville, fast alla andra hade slutat leta för lÀnge sen. Och det funkade, pÄ nÄgot konstigt sÀtt. SÄ lÀnge vi höll pÄ med utredningen sÄ kÀndes det som att vi höll möjligheten öppen för att Ville skulle komma tillbaka levande.
Esther hoppade upp frÄn sÀngen.
âSka vi gĂ„ igenom tidslinjen igen, eller har du nĂ„t som du vill lĂ€gga till sĂ„hĂ€r inför Ă„rsdagen av försvinnandet?â
Jag suckade.
âNej, inget nytt. Men man kan vĂ€l gissa att det nog blir lite mer uppmĂ€rksamhet i media och sĂ„ nu?â
Esther nickade entusiastiskt.
âExakt min tanke ocksĂ„. Det finns ju flera fall dĂ€r det dykt upp nya vittnen och sĂ„nt nĂ€r det har gĂ„tt lite tid och folk liksom blir pĂ„minda igen. Kanske borde vi köra en patrullvĂ€nda pĂ„ de viktiga platserna imorgon, man har ju hört att kriminella Ă„tervĂ€nder till brottsplatser ⊠Nej visst fan, vi har ju scouterna imorgon! Jamen dĂ„ kanske vi kan âŠâ
LĂ€ngre hann inte Esther förrĂ€n det bankade pĂ„ dörren. Utan att vĂ€nta pĂ„ ett âkom inâ öppnade hennes pappa Johan dörren och stack in huvudet.
âEsther, om du tĂ€nker lĂ„sa in dig i badrummet och bada i tvĂ„ timmar ikvĂ€ll ocksĂ„ kanske det Ă€r dags att göra det nu, sĂ„ vi andra fĂ„r komma in i badrummet innan midnatt? Eftersom det Ă€r skola imorgon? Kanske dags att Tora cyklar hemĂ„t nu? Hej Tora, förresten.â
âHej Johanâ, sa jag, och reste mig för att ta cykelhjĂ€lmen.
Esther sa ingenting utan blÀngde bara argt pÄ sin pappa.
Ibland hade jag varit avundsjuk pÄ Esther för att hennes förÀldrar
var sĂ„ engagerade. De verkade alltid sugna pĂ„ att prata och diskutera, lĂ„na ut böcker eller tipsa om tv-program och filmer som de trodde att jag skulle vara intresserad av. Ofta berĂ€ttade de om saker som hade hĂ€nt pĂ„ deras jobb â om kommungubbar som lurade folk pĂ„ pengar, eller banker som bluffade â och ville höra vad jag tyckte och tĂ€nkte om det. Mina förĂ€ldrar hade helt vanliga jobb, mamma var revisor och pappa nĂ„gon sorts konsult, och de pratade nĂ€stan aldrig om sina jobb hemma, eller med mina kompisar. Om jag ska vara Ă€rlig visste jag knappt vad de gjorde pĂ„ dagarna pĂ„ sina arbetsplatser. Men samtidigt var de mindre stökiga Ă€n Esthers förĂ€ldrar, som alltid verkade ha ett slags kaos pĂ„ gĂ„ng. Jag hade till exempel aldrig förstĂ„tt mig pĂ„ Esthers förĂ€ldrars Ă€ktenskap, och jag tror inte ens att Esther visste om de var gifta eller skilda just nu. De hade skilt sig nĂ€r Esther var liten, sen gifte de sig igen, dĂ€ref ter fick hennes pappa jobb pĂ„ SVT i Göteborg och började bo dĂ€r under veckorna â och sen under helgerna ocksĂ„. Nu var han bara hemma lite dĂ„ och dĂ„. Tydligen nu, till exempel. Jag misstĂ€nkte att Esther hade en egen parallell utredning pĂ„ gĂ„ng, en som handlade om vad hennes förĂ€ldrar egentligen höll pĂ„ med, och vem denna
Bodil-Maria pÄ dokumentÀrredaktionen var, hon som de stÀndigt verkade brÄka om. Men om undersökningen gick framÄt sÄ sa Esther inget om sitt resultat. Hon hade alltid varit vÀldigt stolt över sin pappa och hans Guldspadar och Stora Journalistpris och allt vad det var, men nu verkade hon allt annat Àn glad.
âJaha, Johan, det Ă€r vĂ€l skitkonstigt att du vet hur lĂ€nge jag brukar vara i badrummet, med tanke pĂ„ att du inte varit hemma pĂ„ en mĂ„nadâ, sa hon till sist.
Esther kallade alltid sina förÀldrar vid deras förnamn istÀllet för
att sÀga mamma och pappa, vilket fick det att lÄta som om hon knappt kÀnde dem.
Jag gav Esther en snabb kram. Hon var stel som en arg sten, men kramade mig lite tillbaka med ena armen.
âVi ses imorgonâ, sa jag, âvissla som vanligt.â
SÄ hade vi gjort Ànda sen vi tog sÀllskap till föris, att Esther visslade nÀr hon var utanför mitt hus, sÄ vi kunde gÄ dit tillsammans. NÀr vi var smÄ var det Johan som hade busvisslat, vi hade varit vÀldigt imponerade av att han kunde lÄta sÄ högt. Sen hade han försökt lÀra oss. Jag blev aldrig sÀrskilt bra pÄ det, men Esther kunde nu för tiden vissla lika högt som en medelbra visselpipa.
Johan sÄg lite generad ut nÀr jag trÀngde mig förbi honom i dörröppningen med ett hejdÄ, som att han tyckte det var pinsamt att nÄgon annan fick se vilken dÄlig stÀmning det var mellan honom och hans barn. Jag la mÀrke till att han och Esther blÀngde pÄ varandra med exakt samma rynkade ögonbryn, och med armarna korsade pÄ likadant vis.
NÀr jag plockade upp cykeln frÄn grÀsmattan, dÀr jag hade slÀngt den, och började cykla hemÄt var det helt mörkt. Fram till nu hade det varit varmt i luften, det hade rÀckt med att bara dra pÄ sig en hoodie nÀr man gick ut, men den hÀr kvÀllen blÄste det rakt igenom tröjan nÀr jag cyklade genom villaomrÄdet. Det var tyst och tomt i trÀdgÄrdarna, ingen satt lÀngre i utemöblerna pÄ verandorna, och i fönstren var lamporna tÀnda. Det hade börjat blÄsa upp, pÄ det dÀr sÀttet som det gör om hösten, och nÀr jag cyklade mellan villorna kÀnde jag hur vindbyarna grep tag i mig, gÄng pÄ gÄng, och fick cykeln att svaja till. Det var inte lÄngt mellan vÄrt hus och Esthers,
ÀndÄ hade jag hunnit bli iskall nÀr jag slÀngde cykeln pÄ vÄr grÀsmatta och klev in genom dörren.
âHallojâ, ropade jag och sparkade av mig skorna.
Det var sĂ„ fĂ„ skor dĂ€r nu för tiden. Flera mĂ„nader hade gĂ„tt innan mamma tog undan alla Villes skor, sneakers och fotbollsskor i flera uppsĂ€ttningar, som alltid legat huller om buller i hallen. Hon hade dem fortfarande i en blĂ„ Ikea-kasse i skĂ„pet, som om hon bara vĂ€ntade pĂ„ att fĂ„ plocka fram dem igen. Innan Ville försvann hade mamma alltid tjatat om att vi skulle stĂ€lla vĂ„ra skor fint, och klagat pĂ„ att hon snavat pĂ„ skorna varje gĂ„ng hon kom in i hallen. Nu gjorde hon inte det lĂ€ngre, Ă€ven om jag fortfarande inte stĂ€llde undan mina skor. Faktum var att hon aldrig tjatade om nĂ„gonting lĂ€ngre, förutom var jag befann mig och nĂ€r jag skulle komma hem. Det var som om hon blev rĂ€dd varje gĂ„ng jag gick utanför dörren, och jag kunde inte riktigt klandra henne. Jag hade till och med sagt okej till att slĂ„ pĂ„ âHitta min Iphoneâ, sĂ„ hon kunde se var jag var. Sen fick hon nys om att man kunde hĂ„lla ordning pĂ„ varandras location pĂ„ Snapchat ocksĂ„ och ville skaffa Snap sĂ„ att vi kunde bli kompisar dĂ€r, men dĂ„ hade jag sagt stopp.
Jag gick in i köket. Det stod mat pĂ„ diskbĂ€nken: spaghetti och en ganska deppig vegofĂ€rssĂ„s. Förr i vĂ€rlden, innan det som hĂ€nde med Ville, var det pappa som hade lagat nĂ€stan all mat hemma. Det hade alltid stĂ„tt en kastrull pĂ„ spisen med hans senaste experiment â buljong pĂ„ kycklingskrov, bönor i lagerblad eller lĂ„ngkokt tomatsĂ„s, men sen Ville försvann var det som att han hade tappat sugen. SĂ„ nu var det mamma som lagade mat, nĂ„got hon aldrig varit sĂ€rskilt bra pĂ„ eller intresserad av, och hon verkade knappt vilja Ă€ta av maten som hon lagade. Varje gĂ„ng man kom in i köket stod
det en halvfull skÄl i diskhon, som ett deppigt litet testamente över hennes bristande entusiasm.
Jag slÀngde in tallriken i mikron och vÀrmde den i en och en halv minut, och kÀkade sen stÄende vid diskbÀnken. Halva portionen var fortfarande kall, men det skulle liksom inte bli nÄgon mysig middag hur jag Àn gjorde, sÄ jag Ät ÀndÄ.
Mamma och pappa satt som vanligt i olika rum. Pappa var framför datorn i sitt arbetsrum, med dörren pÄ glÀnt, och mamma hittade jag hopkrupen pÄ deras sÀng, som hon nÀstan alltid var nu för tiden.
Jag blev stĂ„ende i dörröppningen och tittade pĂ„ henne. Innan Ville försvann hade hon ofta gnĂ€llt över att hon var för tjock och borde börja trĂ€na. Jag, Ville och pappa hĂ„nade henne varje gĂ„ng hon fick ett ryck och köpte nya löparklĂ€der, sprang tvĂ„ dagar i rad, och sa att hon verkligen började komma igĂ„ng, för att sen börja klaga pĂ„ sitt knĂ€ och ta âen vilodagâ, som blev tvĂ„, som blev tre och sen höll i sig till nĂ€sta gĂ„ng hon fick för sig att börja trĂ€na nĂ„got halvĂ„r senare. Nu behövde hon inte lĂ€ngre oroa sig för att hon vĂ€gde för mycket. Hon hade blivit sjukt smal det senaste Ă„ret; kinderna sĂ„g insjunkna ut â som en kĂ€ndis som börjat med Ozempic â och axlarna var kantiga och vassa.
Plötsligt tittade hon upp frÄn sin telefon och sÄg mig i dörröppningen.
âHej gumman! Vad bra att du Ă€r hemma, jag började precis undra hur lĂ€nge du skulle stanna hos Esther. Hittade du kvĂ€llsmaten?â
Jag nickade och var pÄ vÀg att gÄ till mitt rum nÀr mamma ropade tillbaka mig och klappade med handen bredvid sig pÄ sÀngen för att jag skulle komma och sÀtta mig. Hon tog av sig glasögonen
och sÄg allvarlig ut, sÄ jag anade vad som skulle komma.
âDu, Tora, jag ville bara kolla hur det kĂ€nns inför morgondagen?â
Jag ryckte pÄ axlarna men sa ingenting.
Mamma harklade sig lite.
âJag förstĂ„r att det kan vara jobbigt för dig med Ă„rsdagen och den hĂ€r minnesgrejen och allt, och jag vill bara sĂ€ga att âŠâ
Mamma svalde och blev tyst en liten stund innan hon fortsatte:
â⊠jag vill bara sĂ€ga att jag fattar. JAG tycker det Ă€r pissjobbigt.
Jag tycker att det Ă€r helt vidrigt att allt ska dras upp igen, och att alla ska lĂ€gga huvudet pĂ„ sned och frĂ„ga: âHur ÀÀÀÀÀr deeeeet?â med tillgjort ledsna röster fast de inte alls vill veta hur det Ă€r. De vill bara ⊠Jag vet inte vad de vill egentligen. De menar nog vĂ€l, men vad fan ska vi sĂ€ga, du och jag och pappa? âJo tack, det Ă€r superhemskt! Det kĂ€nns som om nĂ„n slitit hjĂ€rtat ur bröstet pĂ„ mig, och det blir aldrig bĂ€ttre!ââ
Mamma blev tyst igen. Det stack upp en liten trÄd ur överkastet som mamma virkat en gÄng nÀr hon hade en av sina handarbetsperioder och virkade enorma filtar, sÄ mÄnga att hon fick börja ge bort dem till folk. Jag pillade pÄ trÄden för att kÀnna om den var lös, om jag skulle kunna repa upp överkastet om jag drog i den. Det kunde jag inte.
âVad jag vill sĂ€gaâ, fortsatte mamma, âĂ€r att jag fattar att det hĂ€r Ă€r piss för dig ocksĂ„. Det kommer vara en pissvecka, med Ă„rsdagen och Skördemarknaden och allt. Det Ă€r hemskt, men det Ă€r lugnt. Strunta i skolan om du vill imorgon. Du behöver inte sitta i aulan och lyssna pĂ„ folk som sĂ€ger klyschor om Ville. Vi kan stanna hemma och dra ner persiennerna och se om FĂ„ngen frĂ„n Azkaban
och Ă€ta chips. Eller nĂ„t annat. Vi kan ta bilen och Ă„ka till Malmö. Vad som helst. Du behöver inte göra nĂ„t med mig heller. Gör precis vad du vill. Det spelar ingen roll. Det hĂ€r Ă€r bara nĂ„t som vi ska ta oss förbi.â
Mamma strÀckte ut handen och la den över min. NÀr jag tog hennes hand droppade det en tÄr pÄ den, och jag insÄg förvÄnad att den kom frÄn mig.
âJag bara saknar Ville sĂ„ jĂ€vla mycketâ, sa jag, och min röst lĂ€t som en gammal kraxig krĂ„kas.
Mamma gav ifrÄn sig ett ljud, ett litet sorgset pip, och sÄ drog hon mig intill sig. Jag hamnade i en lite obekvÀm, konstig vinkel mot hennes bröstkorg och axel, men ville inte flytta mig ÀndÄ.
âMin lilla, lilla grodaâ, viskade hon, och jag hörde pĂ„ hennes andning att hon ocksĂ„ grĂ€t.
Vi satt sÄ en stund, i den obekvÀma, konstiga kramen. Sen rÀtade mamma pÄ sig och sÄg mig i ögonen.
âTora, jag vill att du ska veta att det ocksĂ„ Ă€r okej för dig att gĂ„ vidare. Jag förstĂ„r att det inte Ă€r sĂ„ lĂ€tt just nu, med Ă„rsdagen. Men sen. Det Ă€r inget svek mot Ville om du Ă€r lite glad. Du fĂ„r vara det.â
Jag tittade ner pÄ mina hÀnder igen.
âMen har du gĂ„tt vidare dĂ„?â muttrade jag till mamma. âHar du blivit glad igen?â
Hon suckade djupt.
âNej, det kan du förstĂ„s ha rĂ€tt i. Men du har ju ⊠Ăsch, det lĂ„ter sĂ„ klyschigt att sĂ€ga, men det Ă€r sant: Du har ju hela livet framför dig!â
Jag orkade inte argumentera med henne och sÀga att hon ocksÄ hade en ganska stor del av livet framför sig.
âHur som helst, jag vĂ€cker dig imorgon, och sĂ„ bestĂ€mmer vi dĂ„ hur vi gör med den dĂ€r förbannade Ă„rsdagen. Vi bara kör. Och sĂ„ tar vi resten sen. Det Ă€r okej hur det Ă€n blir. Du bestĂ€mmer.â
Hon strök mig över kinden.
âOkej?â frĂ„gade mamma och rörde huvudet sidledes som en uggla för att fĂ„ ögonkontakt med mig.
Jag mötte hennes blick. Det gjorde ont att se hur ledsen hon sÄg ut och hur mycket hon liksom försökte.
âOkejâ, sa jag.
âBra, braâ, sa mamma, âdĂ„ ska vi vĂ€l knyta oss? Försök sova lite nu, hjĂ€rtat.â
NĂ€r jag kom in pĂ„ mitt rum la jag mig pĂ„ sĂ€ngen med klĂ€der och allt. Det kĂ€ndes helt omöjligt att ens ta av mig jeansen. Mammas sorg gjorde mig helt utmattad. Det var som att vi bĂ„da blev pĂ„minda om hur ledsna vi var varje gĂ„ng vi pratade om det. Pappa hade mer checkat ut helt. Det var som att han knappt bodde hemma lĂ€ngre, han bara jobbade och sprang, spelade padel med kollegor och, helt Ă€rligt â jag vet faktiskt inte riktigt vad han höll pĂ„ med. Det var som att varken jag eller mamma riktigt orkade engagera oss. Jag orkade inte ens börja tĂ€nka pĂ„ hur sorgligt DET var.
Jag plockade fram min dator som lÄg slÀngd pÄ golvet och satte pÄ ett avsnitt av VÀnner. Jag hade sett dem sÄ mÄnga gÄnger att det var perfekt att somna till. NÀr Joey kom in i lÀgenheten med alla Chandlers klÀder pÄ sig kÀnde jag att ögonlocken började falla ihop. Vinden susade utanför, och jag somnade till burkskratt frÄn 90-talet och drömde konstiga drömmar.
Legenden om StrandhÀxan, hon som hÀmnas de vuxnas brott genom att ta deras söner, har alltid funnits i Kilavik.
Men Àr det verkligen bara en myt?
Det har gĂ„tt ett Ă„r sedan Toras storebror Ville och hans klasskompis Selim försvann. Polisen har gett upp och fallet Ă€r nerlagt. Bara Tora och hennes vĂ€n Esther jobbar vidare med en egen utredning â röda trĂ„dar mellan skolfoton, kartor och vittnesmĂ„l. I trakten viskas det om att det Ă€r StrandhĂ€xan som tagit pojkarna.
Och nĂ€r Selim plötsligt hittas pĂ„ stranden, medvetslös men vid liv, börjar orovĂ€ckande saker hĂ€nda. Tora och Esther inser att nĂ„got rör sig i mörkret och att de mĂ„ste hitta Ville â innan det Ă€r för sent.
STRANDHĂXAN  Àr en bok om vĂ€nskap, hĂ€mnd, mysterier, kĂ€rlek och sorg.