harpercollins.se info@harpercollins.se
© Philippa Gregory 2025
Originalets titel: Boleyn Traitor
Översättning: Maria Wikström
Omslagsdesign: Claire Ward/HarperCollins Publishers Ltd
Omslagsbilder: © Yuliya Maya/Trevillion Images; © Shutterstock
Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck. Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd.
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorized use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited. HarperCollins also exercise their rights under Article 4(3) of the Digital Single Market Directive 2019/790 and expressly reserve this publication from the text and data mining exception.
This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-509-8303-6
Ispegelns ciselerade silveryta ser vi ut som två huvudlösa vålnader. Svarta huvor döljer våra ansikten. Jag drar min huva bakåt och avlägsnar sedan det tjocka floret för att blotta masken föreställande en gyllene falk. Den skarpa näbben är guldlackerad och ögonbrynen mässingsfärgade. Fjädrarna på huvudet och halsen är av guldfärgat tyg. De rör sig och lägger sig till rätta som en fjäderdräkt, spräcklig som hos en pilgrimsfalk, som om Midas har förtrollat en rovfågel till guld.
Jag skjuter upp masken till mitt ljusbruna hår, för att avslöja min gräddvita hy och mitt hemlighetsfulla leende.
”Och du kan lägga av med den där minen”, säger Anne och drar av sig sin egen huva. Hon lyfter huvudet så att jag kan ta av hennes flor och befria henne från masken.
”Vilken min?”
”Den falska. Hycklerskans. Vad tycker du?”
En hovdams mun är alltid full av outtalade ord. ”Jag tycker att det är svårt att dansa i den här”, ljuger jag. ”Det är svårt att se.”
”Vi är här för att bli sedda, inte för att se.”
Hon reser sig och breder ut armarna så att jag kan snöra upp bröstduken, liksom ärmarna och kjolen på hennes klänning. Hon kliar sin runda mage genom särkens fina linnetyg. Hon befinner sig i femte månaden på sin andra graviditet och är tröttare än förra gången. Hon säger att det är ett tecken på att det är en pojke. Hennes dotter, prinsessan Elizabeth, bar hon med större lätthet. Nu
behöver hon vila på sängen varje eftermiddag, medan kungen tar ett bad och byter om efter lekarna.
”Vad kallas maskspelet?” frågar hon och kliver upp i den stora gyllene sängen.
”Falkenerarna. Vi dansar som fåglar och sedan …”
”Låt mig gissa”, avbryter hon. ”Kungen och hans vänner kommer in utklädda till falkenerare och så fångar de oss, och vi dansar med dem? Till slut tar vi alla av oss våra masker och jag upptäcker att jag dansar med kungen! Jag blir förbluffad! Jag hade ingen aning! Jag trodde han var en vacker främling.”
Jag ger ifrån mig ett falskklingande skratt. ”Du är så rolig!”
Jag tar av henne de broderade skorna och strumporna av finaste siden. Det anses vara ett hedersuppdrag för en uppvaktande hovdam, och en plikt för en älskad svägerska. Jag är stolt över att vara både och.
Hon sluter ögonen. ”Nog kan väl inte ens han tro att jag inte känner igen min egen make?”
Självklart tror inte kungen att vi tror att en grupp främmande prinsar från Savojen eller okända lorder från Ryssland, iförda tjocka pälsar, har tagit sig in i drottningens våning. Det här är en hovlek som vi deltar i och priset är att kungen får glänsa. I allt vårt skådespeleri vilar en sanning: den andre sonen, andraklassens, andrahandsvalet har förvandlats till guld. Han är tronarvingen.
Om och om igen spelar vi upp detta mirakel, som om det är det mest lyckosamma att Arthur, den förstfödde, dog och att Henrik istället blev tronarvinge och kung. För tjugo år sedan kallade någon honom kristendomens vackraste kung, och det har vi behövt fortsätta göra ända sedan dess.
När jag för första gången anlände till hovet som tärna var jag en förläst liten flicka på elva år och han var den tjugosex år gamla stilige maken till en vacker drottning. Jag blev kär i honom, i henne, i glamouren och det unga kungaparet. Sedan förälskade jag mig i hela familjen Boleyn. Anne, hennes ambitiöse bror George, hennes väna syster Mary, deras föräldrar och hela den högadliga ätten Howard. De var professionellt hovfolk vid världens mest framstående kungahus. Det ville jag också vara. Nu är jag själv en Boleyn,
har varit gift med George i halva mitt liv. Genom honom har jag stigit i graderna till lady Rochford och hunnit bli nästan trettio år gammal. Den drottning som jag först tjänade är sedan länge borta och den stilige kungen är i sin krafts dagar. Jag har sett hur hans behov av bekräftelse har vuxit från en ung mans glädje, till en mogen mans fåfänga. Liksom alla andra har jag lärt mig att gödsla med komplimanger för att matcha hans hunger.
”Att maskera sig och avtäcka sig är en lek för honom”, säger jag lugnande. ”Han vill bara att hela världen ska se att du väljer honom, till och med när han är förklädd. Ni blir förälskade om och om igen.”
”Tja, det blir jag”, säger hon med ett plötsligt, falskt leende. ”Jag är Anne den lyckligaste.”
Jag stoppar en yllefilt om henne. Tack vare Anne är jag första hovdam på slottet och kommer bli moster till Englands näste kung, och först i processionen som bär fram honom vid dopet. Det kommer bli en segerparad för oss vackra, smarta kvinnor. Vi kommer ha besegrat de gamla lorderna och vunnit deras kung.
”När tänker du meddela att du är havande? Du meddelade Elizabeth mycket tidigare.”
Hon rycker på axlarna. ”När jag får lust.”
Bara ett fåtal privilegierade vet att Anne bär på ett barn denna höst. Hon gör rätt i att avvakta med det som kommer bli startskottet för ännu en kapplöpning av ivriga unga kvinnor till kungens säng. Varenda slampa vid hovet kommer hugga åt sig av kungens uppmärksamhet när de vet att drottningen är havande.
”Gör mig en tjänst, Jane”, säger hon precis när jag värmer upp lavendel och enbärsolja i mina handflator för att massera hennes svullna fötter och anklar. ”Tala med den där Agnes. Hon visar inte tillräcklig respekt.”
Agnes är en ung tärna, blond och trevlig. Den mörkhåriga Anne ogillar blonda, leende kvinnor, som flockas vid hovet i sina vackraste klänningar.
”Vad har hon gjort?”
”Hennes nigning är inte djup nog. Hon studsar upp och ner som om hon niger inför en simpel grevinna.”
Det är min titel. Jag föddes som Jane Parker, vann namnet Boleyn genom äktenskap och nu är jag lady Rochford. Jag nyper henne i en tå och ler. ”Jag är en formidabel grevinna”, säger jag.
”Det duger för George för ögonblicket”, håller hon med, ”men när jag föder en prins ska jag utse honom till hertig.”
Det här är den svindlande ambitionen hos familjen Boleyn. Min fars plan var att jag skulle bli en hovdam av medelklass, expert inom ett nytt yrke för lärda kvinnor. Han skickade mig till hovet när jag lärt mig tala franska och engelska och kunde läsa latin. Han gav mig rådet att också lära mig tyska, eftersom de protestantiska tänkarna skriver på tyska. Dessutom skulle jag dölja mina spanskakunskaper inför den spanska drottningen, smyglyssna på hennes bikter inför prästen och läsa hennes hemliga brev till sin far.
Men Anne hade aldrig något intresse för hovets hemlighetsmakeri. Hon gick raka vägen till maktens källa och förförde och gifte sig med kungen. Hon har allt det mod som hennes mors välbeställda släkt har, ätten Howard, och ambitionen hos de självlärda Boleyns. Om hon vill att George ska bli hertig kommer det bli så, och då blir jag hertiginna. Anne och alla vi andra Boleyns och Howards är på uppgång. Vi kan inte låta oss distraheras av en flicka som Agnes.
”Hon neg på ett passande sätt inför den gamla drottningen. Hon brukade böja sig så djupt, att man kunde tro att Katarina av Aragonien var den heliga Maria”, klagar Anne.
Det gjorde vi alla. Men det var för tre år sedan och hovfolkets minne är lika kortlivat som det hos dagsländor.
”Änkeprinsessa nu”, rättar jag henne.
”Och hon talade med den spanske ambassadören”, säger Anne irriterat. ”Vad kan en fjolla som hon ha att säga till en idiot som han?”
Jag gör en mental notering att berätta för min beskyddare att Agnes har rekryterats av den spanske ambassadörens nätverk av vänner och spioner. ”Åh, han talar med alla”, säger jag överslätande.
”Vad skulle han annars göra?”
”Han kan åka hem till Spanien. Eller så kan han låsa in sig själv på Kimbolton Castle tillsammans med drottningen.”
”Änkeprinsessan”, rättar jag henne igen.
”Men vem mer talar hon med?” frågar hon. ”De papistiska lorderna? Courtenays? Vänner till den gamla drottningen och prinsessan Mary?”
”Lady Mary”, påminner jag henne.
Drottning Katarina ska kallas änkeprinsessa och hennes dotter har nyligen fått titeln lady Mary. Ändå vägrar de som tjänstgjorde hos och älskade dem att kalla dem för det. Vi andra har fått vänja oss.
”Ingen av dem spelar någon roll längre. Du vann. De är bara gamlingar, barndomsvänner till kungen. Gaggiga papister, som ser tillbaka på gamla tider. Inte vi. Inte vi vid det nya hovet, den nya religionen, i den nya världen. Tiden är på vår sida. De kommer dö ut eller bara ge upp. Om ditt barn är en pojke, kommer det bevisa att ditt äktenskap är Guds vilja. Den gamla drottningen, den spanske ambassadören, den gamla drottningens dotter och alla deras trogna kommer försvinna.”
”Var är George?” kräver Anne plötsligt att få veta. ”Han är sen.”
Jag klagar aldrig när George är sen, men jag är hans fru sedan tio år och hon är hans drottning.
”Gå och hämta honom, Jane.”
Jag räddas från att verka som en klängig fru på jakt efter sin man, genom en knackning på dörren som förbinder drottningens sovgemak med kungens privata galleri. George träder in så vacker att man tappar andan, klädd i nya byxor och en långväst av utsökt brun sammet. Han bär en mask och en hatt med en lång fjäder från en häger i sin hand. Han är lik sin syster, med sina mörka ögon och mörka hår, som om de vore tvillingar. De har samma hårda intelligenta ansiktsdrag och mörka, lovande blick som vore den karvad ur blankpolerat trä.
”Skåda denne tölpaktige falkenerare”, annonserar han och kommer fram till sängen för att kyssa Annes hand. Han ser tillgivet på henne. ”Du är blek.” Han vänder sig mot mig. ”Du har väl inte låtit henne bli övertrött?”
”Hon provade bara sin dräkt och vi gick igenom dansen. Sedan dess har hon vilat.”
Jag går fram till honom för en hälsningskyss, men han sätter sig istället bredvid systern och lossar lika skickligt som en tjänarinna hennes hårspännen. Jag ger honom hennes hårborstar av silver och han borstar de långa hårlockarna från hennes ansikte och flätar dem.
”Jag är orolig”, klagar Anne.
”Det behöver du inte vara”, säger han genast. ”Tänk på heliga saker, glädjande saker som får barnet att växa. Du måste vara Anne den lyckligaste.”
”Agnes Trent”, förklarar jag och ser hans snabba nickning till tack.
”Hon måste visa respekt”, säger Anne.
George fäster två hårspännen av elfenben i flätorna i nacken på henne, så löst att kungen kan lösgöra en del av hennes parfymerade hår och begrava ansiktet i det när de blir ensamma tillsammans.
Anne ger mig ett tecken att sätta på henne rena strumpor och rycker till av de trånga röda sidenskorna. ”Jag har bett Jane att tala med henne.”
”Hon är en ny favorit”, varnar George mig. ”Var taktfull.”
”Men tydlig”, framhärdar Anne. ”Jag förväntar mig inget mindre än fullständig lojalitet. Jag skickade inte drottningen …”
”Änkeprinsessan”, säger George och jag i kör.
”Änkeprinsessan till Kimbolton Castle, kardinal Wolsey till helvetet och biskop Fisher och Thomas More till Towern, bara för att fortfarande hysa fiender under mitt eget tak. De gamla lorderna talar illa om mig inför riksrådet. Deras fruar viskar bakom min rygg. Alla de äldre vill att allt ska återgå till hur det en gång var. De vill ha tillbaka den gamla drottningen.”
”Tja, då får du spärra in dem alla i Towern”, skämtar jag, men ingen skrattar. Genast blir jag allvarlig. ”Naturligtvis ska jag tala med Agnes.”
Anne ställer sig upp i sina trånga skor. ”Hämta hit henne på en gång. Hon kan klä på mig.”
George kysser systern på axeln och vinkar till mig. ”Tack”, mimar han när han döljs bakom dörren.
Jag kontrollerar att dörren är stängd ordentligt bakom honom innan jag går fram till dörren i andra änden av rummet, den som
leder till drottningens privata kammare. ”Hennes nåd är redo att kläs på”, säger jag och tre hovdamer reser sig lydigt. Agnes tränger sig förbi mig, utan minsta oro.
Jag rör vid hennes arm. ”Finns det någon anledning till att ni inte niger ordentligt inför drottningen?” frågar jag vänligt. ”Jag är säker på att det måste röra sig om ett missförstånd.”
”Hon får skylla sig själv”, säger hon oförskämt. ”Jag niger tillräckligt djupt för henne.”
”Nig djupt nog åt en krönt drottning och låt det hela få ett slut.”
”Det kommer sluta där det började: med henne.”
Jag tar ett fastare grepp. ”Mistress Agnes! När jag först kom till hovet, såg jag till att passa mig. Det var på så sätt jag blev första hovdam.”
”Och jag passar mig. Det finns ingen anledning för er att nypa mig, lady Rochford. Er svägerska har Towern full av torterare för det.”
”Jag nöp er inte”, ljuger jag.
”Och jag niger tillräckligt”, replikerar hon och träder in i drottningens sängkammare.
Jag studerar Agnes genom den öppna dörren och ser att hon inte niger så djupt som hon borde inför en krönt drottning.
Nästa dag, efter bönen i det kungliga kapellet, förblir kungen knästående på den stora broderade kudden på bönpallen. Händerna håller han i bön, ögonen är slutna för att överlägga med Gud. Ingen får lov att röra sig innan han gör det. Han gör tecken till Anne att göra honom sällskap på hans sida av kapellet. Jag följer med henne, bärande på våra bönböcker och hennes radband av pärlor och korall. Kungens sekreterare, Thomas Cromwell, står tyst bakom honom, den unge Francis Weston och min make George bakom Cromwell. George blinkar åt oss när vi gör dem sällskap. Francis bugar en aning.
”Ers nåd och make”, niger Anne inför kungen, ler mot hovmännen och uppmärksammar Thomas Cromwell med antydan till en nick, som om han var en besökande affärsman som kommit med en bunt kamgarnstyg.
”Cromwell har en fråga angående resan till Frankrike”, säger kungen, fortfarande knästående och med händerna i bön. Tydligen deltar även Gud vid detta möte.
”Jag visste inte om Hennes nåd önskar besöka Frankrike i sommar”, säger Cromwell till Anne, i ett försök att kringgå den uppenbara frågan: Är ni havande? ”Bör Hans majestät resa ensam till Frankrike?”
Vi måste övertala Frankrike att sluta en anti-papist-allians, få dem med oss mot påven och Katarina av Aragoniens brorson, kejsaren av Spanien. Men Anne kan inte resa när hon är havande och hon tänker inte släppa kungen ur sikte. Mäster Cromwells frågande bruna ögon möter mina grå.
”Åh, jag behöver dig vid min sida”, utbrister Anne till kungen. Hon sluter sina händer om hans, som om hon svär sin trohet.
Henrik står kvar som en kringflackande riddare som knäböjer för sin lady. ”Du kan inte lämna mig när jag närmar mig min tid.”
Visserligen är det inte dags förrän i höst och helt riskfritt att resa, men Anne dör hellre än far till Frankrike alldeles för stor för att dansa. Och hon kommer inte tillåta kungen att vara ensam med de vackra kvinnorna vid det franska hovet. Vi ska stanna hemma den här sommaren, och det ska kungen bestämma sig för också.
”Vad anser ni, Ers Majestät?” frågar George kungen i spelat samråd.
”Jag borde fara.” Kungen blir så upprymd av tanken på att en kvinna längtar efter honom, att han glömmer Gud och reser sig upp. ”Lady Rochford, tror ni att Hennes nåd klarar av en separation från mig? Endast för en kort period?”
Jag behöver inte se på Anne för att veta vad jag ska svara. Jag kan det här manuset både utan och innan. Det här är ingen vanlig kärlek. Det här är Tristan och Isolde, en storslagen romans, och de kan aldrig vara ifrån varandra. ”Jag skulle inte rekommendera det”, säger jag lågmält. ”Hon skulle tråna efter er, Ers Majestät. Kanske kan ert möte med den franske kungen vänta tills barnet är fött? Då skulle resan kunna bli ett firande? En del av tillkännagivandet och festligheterna?”
Kungen strålar när han föreställer sig det triumfatoriska besöket
i Frankrike, med den unga hustrun som har förlänat honom en son, till skillnad från den gamla som inte gjorde det.
Cromwell förstår min vink och stämmer in. ”Vi kan skicka en budbärare och föreslå ett uppskov. Någon betydande sådan, så de förstår att ingen respektlöshet är avsedd.”
Hertigen av Norfolk, Georges morbror, överhuvudet för hela ätten Howard, är det givna valet. Fast han och Anne talar knappt med varandra, sedan han gjorde det briljanta draget att gifta bort sin egen dotter med en kunglig oäkting, kungens utomäktenskaplige son. Nästan alla de äldre lorderna står i hemlighet på den gamla drottningens sida.
”Åh, nej, inte en av gamlingarna”, utbrister Anne. ”Ingen av de trötta gamla stofilerna.”
Kungen klappar henne på kinden. ”Gamla vänner”, säger han.
”Trogna vänner.”
”Precis! Gamla vänner, gamla män”, ler hon åt honom. ”Fast i sina gamla mönster … inte som du!”
”Greve Rochford?” utbrister Cromwell plötsligt, som om min man George inte står precis framför honom.
Kungen skrattar. ”Perfekt! Men kan ni avvara honom, lady Rochford? Eller är ni också havande, och därför ovillig att släppa iväg honom?”
Det är min väl dolda sorg. Vi har varit gifta i tio år utan några tecken på ett barn. Men jag skrattar muntert, som om jag aldrig gråtit över det i Georges famn. ”Åh, Ers Majestät, vi kan inte alla få vårt första barn under första året som gifta, och ett andra under det andra. Vi är inte alla så lyckligt lottade som ni och drottningen är.”
”Den lyckligaste”, instämmer George. Vi låter aldrig någon glömma Annes motto.
Kungen fattar Annes hand och kysser den igen. ”Hon har gjort allt det hon lovade mig”, säger han kärleksfullt. ”Och jag gör mer än någon trodde var möjligt. Jag skapar ett nytt England åt en ny kunglig släkt. Min nyfödde son kommer bevisa att Gud välsignar mig och min brud.”
Anne strålar mot honom och sprider ut sina händer på magens lätta utbuktning för att få den att se större ut.
”George får åka till Frankrike och säga att mötet måste skjutas upp tills min son har fötts”, beslutar kungen. ”Vi far dit på besök i höst.”
”Jag är hedrad av ert förtroende”, säger George, som om han skulle iväg och dräpa en drake. ”Jag ska inte göra er besviken.”
Den heroiska anmärkningen faller i bästa möjliga jord. Henrik tar Georges underarm i ett riddargrepp. ”Det vet jag, George. Du är min broder.”
”Vi litar inte på någon annan.” Anne ler. Hon lägger sin hand på kungens arm och bjuder honom att promenera i den svala trädgården innan det blir dags för frukost på tu man hand. Jag vet att hon vill komma bort från sina hovdamer, som hela tiden svansar efter och distraherar honom. Han ser verkligen ut som en stilig, ung kung med en vacker drottning vid sin sida, där de går över gräset med blommor runt omkring likt en nyvävd gobeläng.
Mäster Cromwell bugar sig och går ut. George och jag lämnas kvar med Francis Weston.
”Se så vi stiger i graderna”, utbrister George. ”Tack, min älskling. Du styrde oss rätt, som alltid. Och nu får jag meddela den franske kungen att jag kommer få en kunglig systerson.”
”Bara min plikt”, säger jag ödmjukt.
Han strålar. ”Du vet, det fanns en tid då jag trodde att jag skulle förbli här för alltid, skickandes kärleksbrev mellan Anne och kungen, en diplomat i hovdamernas kammare, en ambassadör i syrummen, aldrig få närma mig källan till makt, alltid guppande i kölvattnet.”
”Herregud vad jag önskar att jag fick följa med er”, säger Francis. Han har åratal kvar att simma runt i kölvattnet. ”Men jag ska beskydda er lady medan ni är borta, om hon godtar mina tjänster.”
Han lägger handen på sitt hjärta och bugar djupt för mig.
”Ja, ja.” George viftar bort skådespeleriet med hovuppvaktning, något som är helt meningslöst utan publik. ”Jane, var snäll och skicka ett meddelande till stallet. Jag behöver få mina hästar omskodda före avresan. Jag tar med mig två i reserv. Jag är känd för hur snabbt jag kan färdas.” Han kysser mina utsträckta händer. ”Jag kommer snabbt tillbaka till dig.”
Jag lägger mig vinn om att inte klänga mig fast. ”Jag kommer sakna dig”, försäkrar jag honom.
”Jag är tillbaka inom en månad”, lovar han.
Det är tråkigt i drottningens våning utan Georges förslag på nya teman för maskspel, nya sätt att klä sig i en fransk huva eller någon lek. Vi får besök av en äldre dam från den tidigare kungafamiljen: Margaret Pole. Hon är en kvinnlig släkting till kungen. För många år sedan kom hon ofta till lektionerna i hovets klassrum och lovprisade mig för att vara den smartaste av den gamla drottningens alla tärnor. Hon har aldrig sagt ett ord om den tragiska skilsmässan eller den förnedring som Anne har utsatt den gamla drottningen och hennes dotter för. Hon bad om tillåtelse att få tjäna lady Mary eller den gamla drottningen, erbjöd sig till och med att göra det utan betalning, men Anne sa att hon inte är välkommen.
Lady Margaret Pole har lagt en mask över sin hjärtesorg. Idag har hon sällskap av en annan kvinnlig släkting till kungen, Gertrude Courtenay. De niger tillbörligt djupt inför Anne, men på något sätt lyckas de få det att verka som att de gör henne en tjänst. Vi känner av deras outtalade åsikt om att vi är för högljudda, alltför barnsliga och unga. Gertrude fick lära sig hur man uppför sig av en strikt uppfostrad spansk prinsessa. Vi lär oss av de modernare fransmännen. Nu anses vi vara alltför flörtiga, för kvicka. Vi läser teologi, vi ifrågasätter alltför mycket enligt dessa orubbliga papister. Lady Margarets favoritson utbildar sig i Rom, och har hela sitt liv hållit på att skriva en bok om reformationens felaktigheter. Den må bli utmärkt, min far som är skolad säger att den är fantastisk, men jag tror att det skulle vara bättre för Reginald Pole och hans mor om han kunde acceptera att Anne har övertalat kungen att övergå till protestantismen, att hela England måste bli protestantiskt.
Lady Margaret och hela hennes adliga familj stödjer den gamla drottningens dotter, lady Mary. Ingen vet hur långt de kommer gå för att hon ska kunna återvända till hovet, erkänd som prinsessa och kunglig arvinge, och återfå sina ägor och titlar. De hatar vår prinsessa Elizabeth som har ersatt henne, liksom vår drottning som
har ersatt deras, men det är inget som märks i deras fina kungliga manér. Från de skarpt spetsiga omoderna huvorna till de eleganta men enkla läderskorna, tillhör dessa adelskvinnor den äldre generationen, som ser ner på alla som anses stå lägre i rang. I gengäld gör vi allt för att få dem att känna sig utdaterade och malplacerade vid vårt modetokiga hov.
Lady Margaret Pole hälsar på kungens systerdotter Margaret Douglas med värme. Hon frågar efter hennes mor, som är regerande drottning i Skottland och fortfarande ger sin son kung James av Skottland råd. Den gamla hovdamen fäller lågmält en kommentar om hennes franska huva och den kortare längden på kjolen som visar upp broderierna på sidenstrumporna. Margaret rodnar vid denna kommentar från sin tidigare guvernant. Anne skrattar högljutt och säger att det är så här man klär sig i Paris. Till och med grevinnan borde väl kunna komma ihåg hur det kändes att vara en vacker ung flicka, fastän det var väldigt länge sedan?
Anne utövar sin makt hänsynslöst. Hon tänker inte tolerera att lady Margaret Pole kommer på besök och får henne att framstå som en uppkomling, men lady Margarets tysta värdighet vacklar inte det minsta. Ingen annan än George skulle kunna lugna Annes upprörda sinne. Han är så beläst att han kan argumentera som självaste Martin Luther, och hans kärlek till Anne förvandlar det smaklösa skådespeleriet vid hovet till något ömsint och äkta.
Utan honom maler pratet om kärlek på bara av gammal vana. Fler än bara någon enstaka ung man reduceras till stammande tystnad när de släntrar in i drottningens våning, iklädda en ny sidencape och med en bukett rosor i handen. Det ska föreställa sann kärlek, men de har inte några spetsfundigheter i beredskap. Lutspelaren Mark sjunger avsiktligt lite falskt för att dra allas uppmärksamhet till sig och vi skrattar ovänligt åt den unge adelsmannens låtsade skam.
Anne behöver George och mig, för hon har inga andra vänner. En drottning som har arbetat sig upp för egen maskin behöver hovfolk som har gjort detsamma. Alla vill kunna rida på den nya drottningens framgångar. Annes syster Mary duger inte till mycket. Hon är snarare en rival än en supporter och hon var tidigare kungens
älskarinna. Hon befinner sig i det Boleynska residenset Hever Castle den här sommaren, och Anne gör sig ingen brådska med att få henne tillbaka hit till palatset. Vi är ett hov fullt av uppkomlingar, som svävar utan någon riktigt fast förankring. Därför blir alla lättade när George kommer hem från sitt besök hos drottningen av Navarra och hennes bror, kung Frans, efter bara tre veckor. Med sig har han presenter och välvilliga hälsningar från det franska hovet. Han har fått med sig en ny tennisracket från Paris och svär på att spela mot alla som vågar utmana honom. Anne utlovar ett pris till vinnaren, och hovmannen som är ansvarig för den kungliga underhållningen upprättar en turnering där alla adelsmännen vid hovet finns med på listan. De börjar tidigt på morgonen och vi kvinnor sitter på drottningens balkong under ett trätak, som gör det varmare och varmare allt eftersom dagen lider. Vi ser hur spelarna svettas och gör utfall för svåra slag, står ut med de ständigt pågående smällarna när bollarna träffar planens bakre vägg och de ljudliga rullningarna på taket ovanför våra huvuden.
”Ska jag hämta lite örtte åt dig?” viskar jag till Anne.
”Du kan hälsa din man att han kan skynda sig att avsluta det här”, säger hon surt.
George spelar sista matchen mot kungen, som är rödflammig och stark, klädd i vita linnekläder. Kungen har spelat ytterligare två matcher innan den här och hans gyllenröda hår har mörknat av svett, den fuktiga skjortan smiter åt kring hans muskulösa bröstkorg. När han sträcker sig efter en hög boll eller rusar mot nätet, gör han det lika graciöst som en professionell dansare.
George förlorar med fem poäng. Efter ett desperat utfall missar han det sista slaget och måste lämna planen, muntert skrattande tillsammans med Francis Weston, som sveper in honom i ett lakan. Kungen, som strålar segervisst, kommer och ställer sig nedanför drottningens balkong, stolt över sin vinst. Han skrattar åt Georges parisiska racket och kräver att få det i belöning förutom drottningens pris.
George lämnar över det utan att tveka, fastän det kostade oss en mindre förmögenhet. Han säger att kungen är den överlägset bäste spelaren, men att han önskar få revansch veckan därpå. Kvinnorna
stämmer in med röster som klingar som ett klockspel. Alla håller med om att kungen är lika stark och snabb som en tjugoåring.
Alla utom Agnes. Hon har tillbringat hela turneringen längst bak på drottningens dragiga balkong, långt från solens strålar. Medan vi lutar oss över kanten på balkongen för att lovorda kungen och reta hans motståndare, sitter hon helt tyst. Men när kungen torkar sitt svettiga ansikte med skjortärmen släntrar hon fram bredvid mig och släpper ner sin näsduk till honom, likt ett blomblad i vinden.
Han fångar den i luften som om den var ett tistelfrö och lägger den mot sin högröda kind. Han ser upp på henne och pressar den mot sina läppar.
Annes leende vacklar aldrig. Hon överlämnar priset för turneringen, en hattnål av guld, innan hon och hennes följe återvänder till drottningens del av palatset. Hon sätter sina hovdamer i arbete med att sy skjortor till de fattiga. Det är den uppgift hon alltid ger order om när hon är arg.
Sedan vinkar hon in mig och George i sitt sovgemak, varefter jag snabbt stänger dörren så att ingen annan kan höra när stormen bryter ut i samma stund som vi blir ensamma.
”Ni såg det också. Hon förolämpar mig.”
George är varm efter tiden på tennisplanen. Han har handduken hängande runt halsen och hans bomullsskjorta smiter åt längs ryggen. ”Jag måste gå och tvätta av mig.”
”Nej, stanna! Du såg vad hon gjorde. Hon skämmer ut mig.”
”Jag stinker som en häst.”
”Det spelar ingen roll. Säg vad jag ska ta mig till. Hon fläker ut sig för honom.”
”Låt mig åtminstone få tvätta av mig!”
Hon viftar avfärdande iväg George, och han går in i badrummet intill hennes sängkammare. Vi hör hur han skvätter vatten ur den stora handkannan över sig och tvålar in sig. Till slut kommer han ut, håret lockigt av vattnet, ett badlakan med kronor och hennes initialer svept om midjan och ett annat slängt över axeln. Hon ägnar inte hans nakenhet någon uppmärksamhet.
”Ni såg henne. Hon så gott som förför honom rakt framför näsan på mig.”
”Började det här medan jag var i Frankrike?” frågar George.
”Inte såvitt jag vet”, säger jag.
George torkar vatten från öronen med badlakanet. ”Jane missar ingenting. Om Jane inte har sett något, så har det precis börjat. Det betyder ingenting alltså. Det är ett skådespel, hovuppvaktning. Vi gör själva likadant, hela tiden. Du kan inte opponera dig … i ditt tillstånd …”
”Mitt tillstånd borde vara min räddning”, snäser Anne.
George söker min blick för hjälp att stävja Annes frustration.
”Ditt tillstånd är din räddning”, instämmer jag. ”Det betyder att du står utan konkurrens. Även om han flörtar med någon annan, även om han blir kär i …”
”Han är redan förälskad!” vrålar hon. ”Oåterkalleligen så. Inte som ni, vars äktenskap är arrangerat.”
”Alla äktenskap är arrangerade”, säger George snabbt. ”Det är bara det att du arrangerade ditt eget. Alla äktenskap bygger på kärlek. Jag valde inte Jane, men jag var glad att få lord Morleys dotter till fru, och hon har varit lojal som …” Han avbryter sig, försöker hitta en liknelse för lojalitet i detta falska hov.
”Som en hund”, fräser drottningen.
George lägger en arm runt min midja. ”Hur som helst, kärleksfull och lojal … och Jane har rätt. Som hon säger står du utan konkurrens. Men medan du är havande och han inte kan förföra dig, kommer han oundvikligen vända sig till andra kvinnor. Han kommer inte leva som en munk i fem eller sex månader, tills hans son är född och kyrktagningen är avklarad och du kan återta din position i hans säng. Han kommer ha någon. Det har han alltid haft förut.”
”Förut!” upprepar hon. ”Självklart hade han andra kvinnor när han var gift med den gamla drottningen, hon som hela tiden förlorade sina barn. Hon var gammal och sjuk, och deras äktenskap var förbannat. Men han ska inte ha någon annan än mig. Jag höll honom på armlängds avstånd i sex år. Sex år!”
”Du höll honom knappast på armlängds avstånd”, påpekar George. ”Det förekom såväl kyssar som njutning. Sortilèges. Franska knep.”
Jag kände inte till detta perversa och syndiga beteende. Jag hade
i sanningens namn trott att det bara handlade om hovuppvaktning. Jag döljer min chock och Anne tackar inte George för hans påminnelse.
”Nästan inte alls, och jag skulle kunna göra det nu också. Varför ska jag inte få ha honom under ett halvt år?”
Äktenskapet är mindre än två år gammalt och det grundade sig endast på kärlek. Anne är en ny sorts drottning, en ny sorts fru. Hon är en älskad hustru, en kärleksdrottning. Hon har inlett en ny era för kvinnor, där vår skönhet och klokhet erkänns. Men sitter en drottning vars äktenskap bygger på kärlek lika säkert på sin tron som de vars äktenskap ingåtts genom kallhamrade internationella allianser? Eller bör ett äktenskap som bygger på kärlek bara vara så länge som kärleken håller i sig? Måste en man som gift sig av kärlek förföras och övervinnas om och om igen?
Naturligtvis vet vi svaret på den frågan. Det berättar kungen för oss vid varje tornerspel som han vinner och varje maskspel där han agerar hjälte. Han måste uppvaktas och bli kär på nytt varje dag. Han tröttnar aldrig på hovuppvaktning. Varje dag blir han kär på nytt. Varje dag är en start på något nytt och passionerat. Det var lugnt så länge Anne var en smekmånadsfru och när vi, det ambitiösa hovfolket, skötte musiken och fick honom att dansa in i hennes famn. Men hur ska en fru som är havande och tung kunna dansa som en förförisk flicka? Vad kan hon göra när kyrkan förbjuder honom att komma till hennes säng?
”Han kommer aldrig att sluta flörta”, säger George varsamt. ”Han har ett behov av att bli avgudad. Det kommer bli en repris på hans kärleksförklaring till dig, för någon ny varje gång du är havande. Han måste få känna sig som den store älskaren, åtrådd inför alla. Det vet du! Du måste se mellan fingrarna i vetskapen om att så snart din son är född kan du ge dig in i leken igen. Men till dess … låtsas som ingenting.”
”Det var vad den gamla drottningen gjorde”, snäser Anne föraktfullt. ”Hon sa aldrig ett ont ord om mig innan det var för sent. Och se hur det gick för henne. Änkeprinsessa på Kimbolton Castle och ett hushåll bestående av endast ett halvt dussin. Hennes dotter har fått titeln lady Mary och kommer aldrig benämnas som
prinsessa igen. Om drottningen hade kvävt det i sin linda, skulle jag inte befinna mig här idag. Och hon skulle inte befinna sig där.”
George skrattar och drar halvnaken in henne i sin famn. Det är ett mästerligt drag. Bara han skulle våga sig på att skratta åt drottningen. ”Ingen skulle någonsin ha kunnat kväva dig i din linda”, försäkrar han henne. Han vaggar henne fram och tillbaka. Hon blundar och vilar sin ilsket heta kind mot hans bara hud. ”Anne, sötnos. Nej, vänta, vad var det han kallade dig? Mitt hjärtas dam!”
Motvilligt fnissar hon vid minnet av kungens styltiga poesi. ”Må vi aldrig vara åtskilda.”
”Vindpinade mö”, påminner han henne vilket får henne att gapskratta i hans famn.
”Det kan jag inte klandra honom för”, säger hon. ”Det var en av mina sämre repliker.”
”Den var briljant”, försäkrar han henne. ”Och du kommer för alltid vara hans livs kärlek. Agnes spelar ingen roll. Du ska inte nedlåta dig till att klaga angående en flicka som hon. Bidra inte till att hovets uppmärksamhet riktas mot henne. Strunta i henne! Då kommer han uppvakta henne, utnyttja henne och sedan kommer han tröttna på henne och leta upp en ny Agnes. Han kommer ha dussintals Agnes under sin regeringstid. Du bryr dig helt enkelt inte om det. Vi har vunnit. Du är drottning och så snart du har en prins och tronarvinge, behöver du inte ens ha honom i din säng.”
Jag tror att han har lugnat henne och att stormen nu har bedarrat.
”Han lovade att älska mig för evigt”, säger hon förbittrat.
George rycker på axlarna. ”Han gifte sig med dig. Det är för evigt.”
Fast det faktum att Katarina av Aragonien har placerats i exil i ett kallt slott säger oss alla att så inte är fallet.
”Agnes borde lämna hovet om hon förargar dig”, föreslår jag.
”Din mor kan tala med hennes föräldrar.”
”Det stämmer”, försäkrar George Anne, samtidigt som han sätter ner henne och tar av henne den tunga huvan. ”Vila nu”, säger han.
”Vila och lugna dig för barnets skull. Det här barnet kommer ställa allting till rätta.”
”Jane får se till att Agnes försvinner”, envisas Anne.
”Jag vet inte hur …”, börjar jag och ser på George.
De skrattar och ger varandra listiga blickar. ”Åh, Jane, du låtsas bara”, utbrister George. ”Du har varit tillräckligt länge vid hovet.
Spill bläck på hennes klänning eller vin på hennes sängkläder, knäpp upp sadelgjorden, så att sadeln lossnar och hon faller av hästen.”
Anne skrattar.
”Jag kan inte lossa sadelgjorden!” säger jag.
”Nej, du får inte döda henne”, tillstår George.
”Lägg en förbjuden bok i hennes kista och ange henne”, föreslår Anne. ”Smeta in hennes skor i hundskit. Eller säg bara till flickorna att du inte gillar henne, så gör de resten.”
”Det är meningen att jag ska hålla dem i schack, inte trakassera dem. De kommer hata mig.”
”Det spelar ingen roll vem som hatar dig, om vi älskar dig.” Anne vet vilka strängar hon ska spela på när det gäller mig. ”Vi älskar dig. George kommer beskydda sin intelligenta fru, min far greven kommer skydda sin svärdotter, min morbror hertigen kommer beskydda sin systersvärdotter. Glöm inte att du är en Boleyn av ätten Howard. Du tillhör oss och ingen kan skada dig.” Hon stannar upp och skrattar åt mig. ”Älskade Jane! Se så hon smälter vid tanken på att vara så älskad.”
George kommer fram till mig och kupar sina händer om mina kinder. ”Käraste Jane”, säger han sockersött. ”Min lilla fru. Se till att Agnes försvinner åt oss. Kan du göra det för kärleken?”
Den kvällen inbjuder kungen till en ringdans, där männen placerar sig i en yttre cirkel och kvinnorna innanför. Kungen börjar med Anne som sin partner och arbetar sig sedan runt i ringen, dansar med var och en av kvinnorna innan han återvänder till sin fru igen. Alla kvinnor rodnar så snart han fattar tag i deras händer. En kung bidrar till lust, som om han botar sjukdomar. Jag kan känna hettan i mitt eget ansikte när han viskar: ”Åh, Jane! Vackra Jane! Jag dansade genom hela ringen för att nå fram till dig.” Han är nästan fyrtiotre år gammal nu, men som alla andra ser jag aldrig hans ålder. Han är fortfarande stilig med sitt bruna skägg som lockar sig runt den sensuella munnen, de mörkblå ögonen ler
mot mig när hans varma hand greppar tag i min. För mig, liksom för alla andra, kommer han för alltid vara den slående vackre pojkkungen som besteg tronen vid sjutton års ålder, gifte sig med en spansk prinsessa av kärlek och svor på att hans kungarike skulle bli det förnämsta i hela Europa. Han är lika lätt på foten nu som då. Han svänger mig i dansens virvlar och drar mig intill sig. ”Jane, jag svär på att om du inte var min svägerska …”
Jag känner hur rodnaden hettar på mina kinder. Kungen har varit älskare åt systrar förut. Han hade gått till sängs med Mary Boleyn innan han blev kär i Anne.
”Drottningen skulle låta halshugga mig!” viskar jag. Han skrattar och kramar min hand och fortsätter dansa vidare.
Mark Smeaton, lutspelaren, borde stå bland musikerna, men han dansar runt utanför ringen och stannar upp bredvid Anne utan att missa en enda ton.
Dansen för kungen från mig till Agnes och plötsligt snubblar hon på klänningsfållen och nyper tag i hans armar. Det är ett skamlöst drag från en hovdam, så hon måste verkligen vara fast besluten att fånga hans uppmärksamhet. Mark saktar ner tempot på sitt spelande för ett ögonblick, och kungen viskar något i Agnes öra.
Hon rodnar som en oskyldig flicka, återfår balansen och Mark återupptar tempot som om ingenting har hänt. Kungen tar sig vidare till nästa danspartner, men jag noterar hur han ser sig om och Agnes skakar på huvudet och mimar: ”Jag vågar inte!” Det är samma typ av uppvaktning som han använde med Anne.
Det är bevis nog. När dansen avslutas med nigningar och bugningar, smiter jag ut från salongen och skyndar till drottningens våning. På vägen plockar jag åt mig en kanna med krämig mjölk från serveringsbordet. Jag knackar på dörren till hovdamernas rum, men får inget svar. De är tio stycken som sover här inne, i fem bekväma sängar. Agnes delar sängen vid dörren, där hennes bönbok liksom radbandet ligger på en pall intill. Hennes kläder förvaras i en kista vid fotänden av sängen. Jag drar undan täcket och häller mjölk på lakanet. Där kommer den rinna ner i madrassen stoppad med ull under. Det kommer stinka av sur mjölk även när lakanen har tvättats tre gånger. Hennes rumskamrater kommer
påstå att hon har kissat i sängen och vägra dela med henne, och de kommer säga att hon luktar illa. Hon kommer bli utskämd.
Den kvällen kryper jag ner i sängen bredvid Anne.
”Såg du henne?” kräver hon att få veta. ”Såg du hur han var mot henne?”
Jag nickar.
”Har du varnat henne?”
”Mjölk i sängen.”
Anne skrattar som en flickunge. ”Jane, du är världens bästa svägerska.”
Jag skrattar också. Det är så här det är att vara en skicklig hovdam. Jag kan nedlåta mig till de rysligaste elakheter eller ta på mig de största diplomatiska uppdragen. Bara George och jag kan göra såväl små som stora saker för vår drottning.
Anne och jag sover hopkrupna intill varandra som älskade systrar. Jag tänker: Det här är livet jag önskade mig. Att få tjäna med kärlek och uppskattas för det. Det här är den familj jag önskade mig, när jag skickades hemifrån som liten. Det här är den kärlek jag gick miste om när jag uppfostrades till hovdam och inte som en älskad dotter. Det här är kvinnan jag ville bli, befinna mig i händelsernas centrum, tjänande en kvinna med makt.
Jag vaknar av att Annes hand griper tag som ett skruvstäd runt min handled. ”Vad?” kräver jag fortfarande halvsovande att få veta.
”Hämta George.”
”Vad?” säger jag enfaldigt. ”Varför?”
”Upp med dig! Tänd ljusen och hämta George, din korkskalle”, säger Anne genom sammanpressade tänder för att förhindra ett smärtsamt stön.
Jag känner att lakanet under mig är vått. För ett ögonblick i min sömniga förvirring, hinner jag tänka att Agnes har hällt mjölk i drottningens säng för att hämnas. Men så rör jag vid det och mina fingrar blir svarta i mörkret.
Jag tänder ett ljus med hjälp av den glödande askan i spisen och viker undan täcket. Anne ligger i en växande pöl av något rött.
”Hämta George!” väser hon.
Jag säger inte emot. Jag slänger på mig en nattrock och rusar ut genom en angränsande dörr till kungens våning. Vår dörr är olåst.
Sedan springer jag barfota genom galleriet, korsar hallen till mitt eget sovgemak och ruskar Georges nakna axel.
Han rullar genast över på rygg. ”Jane? Vad står på?”
Skräckslagen ser jag att min hand har lämnat kvar en blodfläck på våra lakan. George ser på den. ”Det är Annes blod”, berättar jag. ”Hon förlorar barnet.”
I en enda svepande rörelse far han upp ur sängen, drar på sig en skjorta och ett par knäbyxor. Jag vill att han ska hålla om mig, men istället stöter han mig ifrån sig.
”Hämta barnmorskan”, befaller han.
”Jag vet inte var hon bor.”
”Väck min mor då”, säger han. ”Bara henne. Säg inte ett ord till någon annan.”
”Vänta på mig … Du kan inte gå in till Annes sängkammare …”
Men han har redan tänt ett ljus och gått ut genom dörren, så hastigt att ljusets låga flämtar till och avslöjar att hans ansikte liknar en skräckmask.
Georges familjs våning ligger intill vår. Jag knackar försiktigt på den splitternya skölden med tre svarta tjurar och dess blodröda spegelvända V. Sedan går jag in. Innanför hallen finns ett audiensrum, de privata kamrarna och paret Boleyns sängkammare. Jag tassar på tå genom rummen och mina bara fötter plågas av de grova halmmattorna. Jag knackar försiktigt på sovgemakets dörr och hör min svärfars mullrande snarkningar.
Ingen hör min knackning. Jag gläntar på dörren och kikar in.
Min svärmor, grevinnan av Wiltshire, ligger på sidan med ansiktet mot dörren och slutna ögon. Bredvid henne avtecknar sig silhuetten av min svärfar under en trave skinnfällar.
Varsamt rör jag vid grevinnans axel med min rena hand, de blodiga fingrarna håller jag dolda bakom ryggen. ”Det är Anne”, viskar jag. ”Hon mår inte bra.”
Hon vaknar genast och glider ur sängen utan att störa sin sovande make. Hennes nattrock ligger vid fotänden av sängen tillsammans med ett par turkiska skinntofflor.
”Barnet?”
”Jag vet inte.”
Jag vet nog, men vågar inte säga det. ”George skickade mig för att väcka er och bad er hämta barnmorskan.”
”Min tjänare vet var hon bor”, säger hon. ”Väck henne och be henne hämta Emily la Leche från hennes hem på Duck Lane. Säg till henne att det är du som är sjuk och att jag bad att hon skulle ta med henne till dig i drottningens våning.”
Jag förstår att familjen Boleyn kommer förse mig med ett dött barn innan jag får ett levande. Elizabeth Boleyn väntar inte på att jag ska bekräfta att jag har förstått, utan skyndar iväg. Med ena handen pekar hon mot de kvinnliga tjänarnas dörr och sedan är hon borta. Hon ber inte om mitt ljus utan försvinner nerför det dunkla galleriet utan något ljus alls, som om hon likt en katt kan se i mörker.
Jag ger order till tjänarinnan och går sedan vidare, ner genom det kungliga galleriet medan ljuslågan fladdrar i det varma luftdraget. Bredvid Boleyns våning ligger en större våning, som är avsedd för hertigen av Norfolk. Thomas Howard bor ensam där. Hans fru tog troget ställning för Katarina av Aragonien när vi andra inte gjorde det. Trots den sena timmen öppnas dörren genast när jag knackar försiktigt.
En tjänare väntar på att jag ska säga något.
”Är mylord här?” viskar jag.
Han bugar sig och tecknar åt mig att stiga in, innan han stänger den kraftiga dörren bakom mig med ett diskret klick. Han går genom den stora hallen mot dubbeldörrarna till en storslagen sängkammare och knackar på dörrens ekpanel. Även den öppnas genast och där står Thomas Howard, hertigen av Norfolk, i en nattrock täckt av broderier. Han är klarvaken, ansiktet fårat, men verkar inte överraskad.
”Ja? Jane?”
Jag har varit hans ögon och öron ända sedan jag först anlände till hovet som ensam liten flicka. Av alla avlägsna vuxna var det bara Thomas Howard som lade märke till mig. Han sa att jag var en klipsk liten raring och han gav mig hårband när jag kom med nyheter till honom. Han lovordade min förmåga att lära, frågade mig vad drottningen sa på spanska när hon var ensam med
ambassadören och vad hon viskade på latin till sin biktfader. Han ville också veta vem som kom och gick genom den privata dörren till hennes våning. Vem var den mystiske läkaren och varför hade hon skickat efter honom?
När jag sedan gifte mig med George, blev hertigen min onkel i egenskap av ättens överhuvud. Han sa att jag skulle betrakta honom som en far, att jag skulle komma till honom med mina bekymmer och med varje liten hemlighet. Särskilt ville han höra om drottningen, när kungen vände sig mot henne och blev förälskad i mina svägerskor. Först var det Mary, sedan Anne. Jag uppdaterade honom regelbundet om vad som hände i drottningens våning. Till att börja med rörde det sig mest om simpelt skvaller, men sedan lärde jag mig sifferkoden som de spanska diplomaterna använde sig av för att skriva hemligheter … Då kopierade jag hennes brev. Jag varnade honom när hans egen fru Elizabeth, den unga hertiginnan av Norfolk, gömde ett meddelande till drottningen i en korg med apelsiner från Sevilla. Hertigen använde sig av mina ord för att se till att hon blev inlåst långt hemifrån och utom räckhåll för sina barn. Först blev jag förskräckt när jag insåg att mina ord hade förstört en kvinnas liv. Att hon hade separerats från sina barn och att hennes hem blev till ett fängelse. Samtidigt var jag stolt över att en så mäktig man som hertigen litade på mig, ett barn, mer än på henne. Han litade mer på mina viskade ord än sin egen hustrus nekande. Jag fick reda på en hemlighet, jag gav hemligheten till min beskyddare och han använde sin makt för att agera. Det var som om den makten var min, som om jag förtjänat egen makt med hjälp av hemligheterna.
Efter det litade hertigen fullständigt på mig. Tillsammans såg vi hur det spanska partiet växte, en förrädisk grupp som fanns i hovets hjärta, med förgreningar över hela landet, finansierad av Spanien och den romersk-katolska kyrkan. Den var kopplad till de äldre lorderna och många personer inom den gamla kungafamiljen, som försvarade den gamla drottningen mot kungen. De svor en ed att återföra England till den katolska tron, svuren för att se till att lady Mary blev kungens enda arvtagare, för att se Anne besegrad och dödad, liksom alla vi andra.
”Vad har du att berätta?” frågar hertigen. Han förstår att det måste vara hemska nyheter, eftersom jag kommer dit barfota och i nattrock.
”Anne förlorar barnet”, viskar jag. ”Hennes mor, din syster, bad mig hämta en barnmorska.”
”Bad hon dig att väcka mig också?”
”Nej. Det måste hållas hemligt. Ingen vet att jag är här.”
”Bra. Gå tillbaka till Anne. Meddela mig när det är över, hur det än går.”
Han visar inga tecken på sorg, fastän det här innebär slutet på ett kungligt barn av ätten Howard. Men det är inte hans enda chans. Hans dotter är gift med kungens oäkta son. Kanske kan vi få ett kungligt Howard-barn genom dem.
”Tack för att du meddelade mig, Jane. Jag litar på dig.”
Jag niger och vänder mig mot dörren. Den diskrete tjänaren öppnar den åt mig och jag hör det lågmälda klicket då den stängs bakom mig. Jag skyndar tillbaka genom kungens privata dörr och in i drottningens våning.
Scenen i drottningens sängkammare är välbekant och eländig.
Jag har närvarat vid mer än ett dödsfall här, i exakt den här våningen, med exakt samma känsla av oundviklig förtvivlan. Då handlade det om drottning Katarina. Hon låg på rygg med benen upplagda på en hög med kuddar, vit som ett lakan, och mumlade böner med radbandet i ett hårt grepp och blicken fixerad på ett krucifix. Nu är det Anne. Hon håller i en nyligen översatt engelsk bibel, blicken fixerad på sin brors ansikte medan båda viskar bibelorden om mod i dödsskuggans dal.
Hennes mor har lindat henne hårt, som om sängkläder packade mellan hennes ben ska kunna hålla barnet på plats. Blod sipprar genom det vita och George hörs säga, om och om igen, ord ur Psaltaren 23:4: Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig.
En lång stund hörs inget annat än den frammumlade bibelversen, medan ljuset börjar sippra in vid fönsterluckornas gångjärn. Sedan hörs fågelsång, den sprudlande, kvillrande glädjesången från en koltrast. Nu är det så ljust att ljuslågorna verkar gula och pråliga, så jag
blåser ut dem. Den allt större fläcken på lakanet är inte svart i mörkret längre, utan röd som sylt. Snart kommer tjänstefolket att vakna och någon kommer försöka öppna dörren. Då får de vetskap om att en nattlig vaka har ägt rum kring drottningens blodindränkta säng. Fortfarande säger inte Anne någonting. Hennes blick är fäst vid Georges mörka ansikte. Han ber som en präst och modern trycker lakanen ännu tätare mellan hennes ben.
Jag vill ta dem båda i min famn. Jag vill stanna tiden, så att vi aldrig behöver möta den här fruktansvärda dagen. Istället håller jag ett fast tag om sängstolpen och viskar amen, amen till deras böner. En musliknande skrapning på dörren avbryter oss. En halvt påklädd tjänare viskar: ”En av Boleyns tjänare sa att den här kvinnan har kallats hit till lady Rochford …”
”Ja”, säger jag och öppnar dörren en aning mer. ”Kom in.” Jag drar in barnmorskan i rummet och stänger dörren om den väntande kvinnan och Boleyns tjänare.
”Det här är lady Rochford.” Annes mor pekar på Anne. ”Håller hon på att förlora barnet?”
Kvinnan tar av sig sin sjal, drar undan täcket, vecklar ut de indränkta lakanen. Det stinker av blod och andra kroppsvätskor.
”Hon förlorar det inte längre”, säger kvinnan. Vi alla tittar på henne med ett förtvivlat hopp om ett mirakel, som om hon har kommit för att rädda oss, rädda hela England. Till och med Anne lyfter huvudet från Georges axel.
”Hon förlorar det inte?” viskar jag.
”Hon har redan förlorat det”, säger hon brutalt ärligt. ”Det är redan över. Allt har kommit ut. Det här …” Hon vecklar ut lakanen och visar en blodig klump. ”… det är allt. Inte mycket att se och allt är över. Blodet är bara resterna. Hon slutar antagligen att blöda inom några veckor.”
Anne döljer sitt ansikte i gropen mellan Georges axel och hals. Han böjer sig över henne så att de bildar en märklig form med två mörka huvuden, likt den tvåhövdade hunden Orthus som sticker fram bland blodiga lakan och ett par spretande nakna ben.
”Jag är fördömd”, viskar Anne. ”Drottningen har kastat en förbannelse över mig.”
”Är det borta?” vill Elizabeth Boleyn få bekräftat. Det här är inte första gången hon sitter invid en drottning som just krystat fram en död prins. Mer än en gång har hon rullat ihop blodiga lakan med ett kronprytt monogram, bränt små klumpar och slängt askan i avträdet.
”För länge sedan”, säger barnmorskan.
”Men nog kan hon väl få barn på nytt?”
”Det finns inget som hindrar henne om hennes make gör det han ska”, säger kvinnan vänligt.
”Stanna då kvar och tvätta av henne. Hon behöver upp på hästen och rida så snart som möjligt igen.”
”Kvinnogöra”, säger den äldre kvinnan och ler bistert, som om kvinnogöra är likställt med att sitta upp och rida och avla, och tvätta blodindränkta lakan och brustna hjärtan. Hon tar med sig de blodiga lakanen till badrummet.
”Betala kvinnan när hon är klar”, ber min svärmor mig. ”Och säg till henne att hålla tyst.”
Hon vänder sig om för att gå och får syn på George och Anne som fortfarande sitter sammanflätade. ”Men se så, gå till ditt rum, George”, befaller hon, plötsligt irriterad. ”Du borde inte vara här alls.”
”Men vad ska vi säga?” undrar jag.
Hon stannar till i dörröppningen. ”Vi säger ingenting. Vi gick aldrig ut och sa något om barnet. Det har aldrig funnits något barn, eftersom vi aldrig har sagt något.”
”Hon berättade för kungen”, påpekar jag tyst, när George och Anne förblir tigande.
”Hon får säga till honom att hon tagit miste. Hon hoppade över en cykel eller två och hoppades … Vi använder aldrig ordet missfall. Inte heller dödfödd. Vi nämner aldrig ordet död överhuvudtaget.”
”Jag reste till Frankrike, mor”, poängterar George tyst. ”Jag sa till den franske kungen att Anne var havande och att vi skulle komma på besök när han var född.”
”Den franske kungen kommer knappast att klaga, inte sant? Han kommer bli glad som en lärka över vår olycka. Det spelar heller ingen roll vad han tänker. Det som är viktigt är att vår kung aldrig får höra ordet missfall igen. Aldrig behöver höra att hans barn var
dödfött. Han hörde de orden ofta nog med sin förra fru. Han ska aldrig behöva höra dem i samband med Anne.”
Under de närmaste dagarna berättar vi, Boleyns och Howards, en ren lögn och ingen vågar ifrågasätta oss. Jag är nyckeln till lögnens gåta, eftersom folk viskar frågor till mig, som de inte vågar ställa vare sig till Annes mor Elizabeth Boleyn eller hennes bror Thomas Howard, hertigen av Norfolk. Om och om igen anförtror jag folk i största förtroende, att Anne trodde att hon var havande, men att hennes mens bara var försenad en månad eller så. Ett litet misstag som kan anses normalt för en nybliven hustru. Det snabbaste sättet att sprida ett rykte inom hovet är att be folk svära på att hålla tyst. Den ende som har rätt att få veta är kungen, men han frågar ingenting. Hans hov, den reformerade religionen, revolutionen i landet, ja hela hans liv, baseras på tron att hans första hustru inte kunde ge honom en son, eftersom deras äktenskap var ogiltigt och därmed inte välsignat av Gud. Hans nya äktenskap är giltigt, ergo är det välsignat av Gud, ergo kommer han få en son. Det är helt enkelt logiskt, och kungens logik kan inte ifrågasättas. Vad som än hände med Anne (och vi alla vidhåller att ingenting hände), kan kungens säd inte misslyckas. Eftersom den perfekte kungen har en perfekt hustru, måste han få en perfekt son med henne.
Gertrude Courtenay, markisinnan av Exeter, kommer på ytterligare ett ovälkommet besök och jag lyckas prata i en halvtimme utan att avvika från vår lögn. Allt jag säger kommer hamna på den spanske ambassadörens bord inom en timme och bli läst i Toledo innan månadens slut. Gertrude försöker få mig att medge att det var en dödfödsel och jag vidgar mina kristallgrå ögon och säger att en hustru, en ung mor, tveklöst kommer begå misstag och att nästa gång kommer inget sådant misstag begås och en pojke födas. Gertrude Courtenay kan ta med sig informationen tillbaka till den spanske ambassadören, de gamla lorderna och papisterna som håller sig dolda. Hon kan sprida det i landets västliga delar, där hennes släkt härskar som vore det deras rike. Hon kan viska till lady Mary och skriva till den gamla drottningen. Det spelar ingen roll om det spanska partiet tror på vår lögn eller inte. Det finns en
ny lag i England, den så kallade Annes lag, som har godkänts av Annes parlament, som innebär att Anne är drottning och hennes son kommer bli näste kung av England. Oavsett om hennes son föds i år eller nästa, är det ändå så lagen lyder.
Bara några dagar senare stiger Anne upp ur sängen. Hon äter middag med hovet, ser till att kungen kiknar av skratt, dansar med honom, ler mot honom och lovordar honom för de reformer han föreslår för kyrkan. Ingen kommenterar att hennes mage tidigare var rund, men nu är platt.
Bara hertigen av Norfolk, Annes egen morbror, talar om saken. Men inte med drottningen eller hennes mor, hans egen syster. Det är mig han följer till utkanten av den stora salongen efter middagen, medan borden tas undan för att göra plats för dans.
”Är hon helt frisk nu?” Hans mörka blick granskar mitt ansikte.
”Det är hon, mylord.”
Anne skrattar tillsammans med kungen, drar med sig honom till kortspelsbordet för att spela whist med George och kungens systerson Charles Brandon.
”Kommer hon kunna avla ännu ett barn? Hon fick ju Elizabeth så lätt. Min syster matar mig inte med något annat än lögner.”
”Litar ni på någon alls?” frågar jag nyfiket.
”Jag litar på dig”, säger han. ”Du har aldrig ljugit för mig eller utelämnat något. Du håller ögonen öppna och är inte blödig. Det är därför jag föredrar dig framför alla andra, min lilla raring. Så säg, kommer hon kunna bära ett barn igen?”
”Barnmorskan sa att hon kan det, om bara maken gör det han ska.”
”Men för guds skull! Sa barnmorskan verkligen så? Så att alla hörde henne? Ifrågasätter hon kungens potens?”
”Ja, fast hon visste inte att hon talade om kungen. De angav mitt namn. Hon trodde att hon talade om George. Hon trodde att det var min dödfödsel.”
Han ger mig ett beklagande leende. ”Ingen anledning för dig att ge upp hoppet. Du är inte ens trettio än. Gott om tid.”
Jag nickar. Ett barn skulle binda mig ännu tätare samman med den här släkten. Jag vill att de ska se mig som en äkta Boleyn, mor till en pojke av ätten Howard, lojal genom blodsband.
”Då så, Jane. Jag vill veta så snart Anne blir havande. Du måste berätta för mig vid minsta tecken. Inte när Anne vill att det ska komma fram. Så snart du vet något … vad som helst.”
En bra hovdam behöver en beskyddare och en man med makt behöver information. Vi är sammansvetsade som en falk vid sin falkenerare. Jag snokar åt honom och han ser efter mina intressen.
”Är det sant att Anne pressar på för en ny lag där alla ska svära sin lojalitet gentemot henne?” undrar han. ”Räcker det inte att hennes barn, Elizabeth och alla framtida, står som ensamma arvtagare?”
”Nej, det räcker inte”, säger jag. ”Hon vill få hela det spanska partiet att tvingas avge en offentlig ed. Alltför många bugar inför det faktum att Anne är drottning och hennes barn arvingar, men är ändå i hemlighet lojala mot den gamla drottningen och lady Mary.”
”Förr var någons ord alltid tillräckligt.”
”Men nu ska det bli slut på hyckleriet.”
”Kommer de bli tvungna att svära trohet till ett ofött barn?”
”Ja, eller ställas inför rätta för landsförräderi.”
”Det är smart”, säger han fundersamt. ”Det måste jag erkänna … Det är verkligen smart. Och det kommer avslöja det spanska partiet. Ändå gillar jag det inte, för det gör min svärson arvlös.”
Kungens oäkta son Henry Fitzroy har varit gift med hertigens dotter i nästan ett år. Det är inte ett giltigt äktenskap, för äktenskapet har inte fullbordats. Nu kan triumfen med giftermålet bli betydelselöst på grund av Annes nya lag. Den unge mannen kommer för alltid anses vara den kungliga oäktingen, aldrig bli en kunglig arvinge.
”Ångrar ni giftermålet?” undrar jag nyfiket. Mary Howard är iskall när hon och hennes man träffas i offentliga sammanhang. För det mesta är de åtskilda.
”Kungen pjåskar med den käre pojken”, muttrar hertigen. ”Säger att han är för ung för att gå till sängs med sin fru.” Hertigen fnyser. ”Kan du inte få Anne att lägga ett gott ord för mig? Hon är inte min vän nu för tiden, men vi är ändå släkt, för guds skull!”
”Hon arbetar för sin egen vinnings skull”, varnar jag honom. ”Kungen gillade inte att hon blev sängliggande. Och nu finns Agnes Trent med i bilden också.”
”Den lilla slampan?” Hertigen sänker rösten till ett tjurigt knarrande. ”Du kan säga till Anne att jag står på hennes sida vad gäller Agnes. Vi kan inte med blida ögon se på hur en favorit tillhörande det spanska partiet smyger sig ner i kungens säng. Vi kan inte låta kungen distraheras från Anne. Gör dig av med henne, Jane. Gör vadhelst som krävs. Se bara till att hon försvinner.”
Ännu en natt, och fastän Anne inte kunde ha varit mer charmerande under hela dagen av nöjen och underhållning, skickar inte kungen något bud om att han tänker besöka henne i sängkammaren. ”Du kan vara min sängkamrat i natt, Jane”, säger hon. Hon låtsas vara glad medan hovdamerna flätar hennes hår och jag räcker fram hennes hätta.
”Hans nåd sa att han ska gå upp tidigt och be”, säger jag.
Hon nickar. ”Det finns ingen kung som är lika gudfruktig som vår.” Alla hovdamerna håller med, niger och ger sig av.
”Gjorde han det?” frågar Anne mig genast.
”Nej.”
”Är han med Agnes?”
”Jag vet inte. Faktiskt gör jag inte det”, säger jag, fastän jag gör det.
”Han vill inte ha mig på samma sätt som tidigare”, säger hon oroligt. Hon sitter vid brasan. Som varje kväll dricker hon ölost, för att berika sitt moderliv och göra sin kropp redo att ta emot kungens säd. ”Han är ett problem vars lösning är själva problemet.”
”Paradox.”
”För guds skull!” fräser hon. ”Du och dina fina ord. Vem bryr sig?”
Vi sitter tysta en stund. ”Så vad är problemet?” undrar jag tålmodigt. ”Vad är problemet vars lösning är själva problemet?”
”Kungen åtrår inte en villig kvinna”, säger hon rakt på sak.
”Han har aldrig tvingat sig på någon.”
Hon ger mig ett bittert leende. ”Nej, men han älskar att bli nekad. Han gillar den gamla typen av romantik. Du vet, när en adelsfröken flyr undan från åtrå eller en vacker kvinna avfärdar den stiligaste av riddarna. Han är helt för Lancelot och Guinevere, den förbjudna kärleken. Så det var så jag gjorde. Jag intog rollen som hjältinna i en romantisk pjäs. Jag utmanade honom genom att säga: G ör dig
av med drottningen och sedan påven, om du vill vinna min gunst. Det är en utmaning lika stor som att dräpa en drake. Han gjorde det. Precis som i de gamla romantiska pjäserna. Han segrade och fick sin belöning, en vacker mö, alltså mig.”
Hon ser djupt in i elden, som om hon försöker spå framtiden.
”Och nu är jungfrun i hans knä. Den vindpinade jungfrun har tagit sig i land och lagt till. Så, vad händer nu? Vad kan en vilsekommen man göra med en kvinna som är uppvaktad och vunnen? Gift och erövrad? Naturligtvis ingenting. Slut på historien. Tillfredsställelse är inte till någon glädje för honom. När förklädnaden åker av, här är jag! Hans fru, bunden till honom. Enligt lag kan jag inte neka honom, men han kan inte åtrå en kvinna som inte nekar honom.”
”Han älskar jakten …”
Hon ruskar på huvudet. ”Nej, det är värre än så. Normala män älskar jakten och fångsten. Men för honom finns inget annat än jakten. Han vill inte ha fångsten, han vill inte bli tillfredsställd. Han vill söka, för evigt leta, men aldrig finna. Han njuter av att modigt söka, han tycker mer om förföljandet än mig som funnen och infångad.”
”Han fick Elizabeth med dig …”, protesterar jag.
”Innan vi blev gifta!” utbrister hon otåligt. ”Förstår du inte? Då var jag fortfarande en del av jakten. Minns du inte allt besvär jag gjorde mig för att förföra honom? Jag höll honom på avstånd i sex år och drev honom nästan till vansinne. Jag lät honom inte beträda min säng förrän han gjorde mig till markisinna och lovade mig att han skulle gifta sig med mig. Och jag gick bara med på giftermål när han hade trotsat självaste påven. Men det finns alltid bara en första gång.” Hon blänger på mig som om jag satt inne med lösningen. ”Jane, jag var hans livs största utmaning, och nu är jag den enda kvinnan i världen som han inte vill ha. Han kan uppvakta en leende slampa som inte är av någon som helst betydelse, han kan sukta över en ouppnåelig jungfru av hela sitt hjärta, men han kan inte stå upp för en ärlig och kärleksfull hustru.”
Först tre nätter senare och långt efter midnatt, skickar Henrik bud med Francis Weston för att meddela att han tänker komma
till Annes säng. Kungen har druckit hela kvällen och måste luta sig mot dörrposten när de leder in honom. Jag lämnar kungen och drottningen, sida vid sida i sängen, likt avbildningar på en grav, och går sedan genom det mörka galleriet till min egen Rochford-våning. George är klädd i nattrock och blinkar mot flammorna i eldstaden.
Han lyfter huvudet, häller upp en drink till mig och drar fram en stol. ”Drick lite. Gudarna ska veta att jag fått i mig tillräckligt. Ligger han nu?”
”Ja, det gör han, men jag vet inte om han kommer kunna göra någon nytta.”
Han höjer ett hånfullt ögonbryn. ”Men Gud ska veta att vi har gjort allt vad vi kan. Vi gav honom alkoholhaltigt mod. Vi svor att han var den bäste älskaren sedan sir Gawain. Vi sa att vi alla åtrår henne, flåsar som hundar, men att hon inte vill ha någon annan än honom. Det gör honom upphetsad att tro att vi alla vill ha henne, men att bara han kan få henne. Vi har tänt lågan ikväll. Hon behöver bara hoppa på honom innan den lågan slocknar.”
”Hon är hans hustru! Hon kan inte spela rollen av en sköka.”
Han rycker på axlarna. ”Hon måste göra något för att åter bli havande med honom. Vad som än kan fungera. Franska knep … vad som helst.”
Jag tvekar, ställer mig bakom hans stol när han skådar in i elden. ”Men George, som hustru kan hon inte provocera fram lust. Det måste vara en helig akt för att göra en prins. Kungens samvete kommer inte tillåta franska knep och det är mot kyrkolagen för henne att bestiga honom. Hon kan inte ge efter för horknep. Det är … det är inte värdigt en drottning.”
Han fnyser föraktfullt. ”Hon kommer inte bli knullad på ett sätt som är värdigt en drottning annars.”
Jag lutar mig fram och lägger armarna om hans hals. Efter ett ögonblick lutar han sig bakåt mot mig med en suck. Jag kysser hans tinningar och den rynkade pannan. ”Och vi då?” viskar jag. ”Ska vi gå till sängs?”
”För att sova”, säger han. ”Jag har druckit så mycket att jag är till mindre nytta än självaste kungen.”