Adam och Evas andra bok KAPITEL 1 1 När Luluwa hörde Kains ord grät hon och gick till sin far och mor och berättade för dem hur Kain hade dödat hans bror Abel. 2 Då ropade de alla högt och höjde sina röster, och de slog sig i ansiktet och kastade stoft på sina huvuden och rev sönder sina kläder och gick ut och kom till den plats där Abel hade dödats. 3 Och de fann honom liggande på marken, dödad, och djuren runt omkring honom, medan de grät och jämrade sig över denne rättfärdige. Från hans kropp, på grund av dess renhet, utgick en doft av väldoftande kryddor. 4 Och Adam bar honom, tårarna strömmade nerför hans kinder; och gick till Skattgrottan, där han lade honom, och svepte honom in med söta kryddor och myrra. 5 Och Adam och Eva fortsatte att begrava honom i stor sorg i ett hundra fyrtio dagar. Abel var femton och ett halvt år gammal och Kain sjutton och ett halvt år. 6 När sorgen över Kain var över, tog han sin syster Luluwa och gifte sig med henne utan sin far och mors tillåtelse, ty de kunde inte hålla honom borta från henne på grund av sitt tunga hjärta. 7 Sedan gick han ner till foten av berget, bort från trädgården, nära den plats där han hade dödat sin bror. 8 Och på den platsen fanns många fruktträd och skogsträd. Hans syster födde honom barn, som i sin tur började föröka sig gradvis tills de fyllde platsen. 9 Men Adam och Eva kom inte tillsammans efter Abels begravning i sju år. Efter detta blev Eva havande, och medan hon var havande sade Adam till henne: "Kom, låt oss ta en offergåva och offra den till Gud, och be honom att ge oss ett vackert barn, i vilket vi kan finna tröst och som vi kan förena i äktenskap med Abels syster." 10 Sedan förberedde de en offergåva och bar den upp till altaret och offrade den inför Herren och började be honom att ta emot deras offergåva och ge dem en god avkomma. 11 Och Gud hörde Adam och tog emot hans offergåva. Sedan tillbad de, Adam, Eva och deras dotter, och kom ner till Skattgrottan och satte en lampa i den, att den skulle bränna natt och dag, framför Abels kropp. 12 Adam och Eva fortsatte att fasta och be tills Evas tid kom att förlösas, då hon sade till Adam: "Jag vill gå till klippgrottan för att föda barn där." 13 Och han sade: "Gå och ta med dig din dotter, så att hon kan betjäna dig. Men jag skall stanna kvar i denna skattkammargrotta inför min son Abels kropp." 14 Då lyssnade Eva till Adam och gick med sin dotter, men Adam stannade ensam i skattkammaren. KAPITEL 2 1 Och Eva födde en son, fullkomligt vacker till gestalt och ansikte. Hans skönhet var som hans far Adams, ännu vackrare.
2 Eva kände tröst när hon såg honom och stannade i åtta dagar i grottan. Sedan skickade hon sin dotter till Adam för att säga åt honom att komma och se barnet och ge det ett namn. Men dottern stannade kvar i hans ställe bredvid sin brors kropp tills Adam återvände. Det gjorde hon också. 3 Men när Adam kom och såg barnets vackra utseende, hans skönhet och hans fullkomliga gestalt, gladde han sig över honom och fann tröst i Abels namn. Sedan gav han barnet namnet Set, vilket betyder "att Gud har hört min bön och räddat mig ur min nöd". Men det betyder också "kraft och styrka". 4 Sedan Adam hade gett barnet ett namn, återvände han till Skattgrottan, och hans dotter återvände till sin mor. 5 Men Eva stannade kvar i sin grotta tills fyrtio dagar var förflutna. Då kom hon till Adam och hade med sig barnet och sin dotter. 6 Och de kom till en vattenflod, där Adam och hans dotter tvättade sig, eftersom de hade bedrövat över Abel; men Eva och barnet tvättade sig för rening. 7 Sedan återvände de och tog en offergåva och gick till berget och offrade den för barnet; och Gud accepterade deras offergåva och sände sin välsignelse över dem och över deras son Set; och de kom tillbaka till Skattgrottan. 8 Adam kände inte mer sin hustru Eva under alla sina levnadsdagar, och ingen annan avkomma föddes av dem, utan endast dessa fem: Kain, Luluwa, Abel, Aklija och Set. 9 Men Set växte i växtlighet och styrka, och han började fasta och be innerligt. KAPITEL 3 1 Vad gäller vår fader Adam, så avundades Satan honom, sju år efter den dag då han hade blivit skild från sin hustru Eva, när han såg honom så skild från henne, och han försökte få honom att leva med henne igen. 2 Då reste sig Adam och gick upp ovanför Skattgrottan och sov där natt efter natt. Men så snart det ljusnade varje dag gick han ner till grottan för att be där och ta emot välsignelse därifrån. 3 Men när det blev kväll gick han upp på grottans tak och sov där för sig själv, av fruktan att Satan skulle få övertaget över honom. Och han stannade så här åtskild i trettionio dagar. 4 Då, när Satan, hataren av allt gott, såg Adam ensam fastande och bedjande, uppenbarade sig för honom i skepnad av en vacker kvinna, som kom och stod framför honom på natten på den fyrtionde dagen och sade till honom: 5 "O Adam, från den tid du har bott i denna grotta har vi upplevt stor frid från dig, och dina böner har nått oss, och vi har fått tröst genom dig." 6 "Men nu, o Adam, när du har stigit upp över grottans tak för att sova, har vi tvivlat på dig, och en stor sorg har kommit över oss på grund av din separation från Eva. Men återigen, när du är på taket av denna grotta, utgjuts din bön, och ditt hjärta vandrar från sida till sida." 7 "Men när du var i grottan var din bön som en samlad eld; den kom ner till oss, och du fann ro." 8 "Också jag sörjde dina barn som är skilda från dig, och min sorg är stor över mordet på din son Abel, ty han var rättfärdig, och över en rättfärdig man skall alla sörja." 9 "Men jag gladde mig över din son Sets födelse, men efter en kort tid sörjde jag djupt över Eva, eftersom hon är min