Ett
Vad skulle hÀnda om jag hoppade?
Jag stod och balanserade lÀngst ute pÄ kanten av en brant klippa, helt utlÀmnad Ät elementens barmhÀrtighet. Jag grÀvde ner tÄrna i jorden under mig. En kraftig vindpust var allt som behövdes för att jag skulle falla, antingen framÄt eller bakÄt. Minsta skÀlvning i marken under mig och jag skulle störta ner.
Eller flyga.
Och om jag hoppade? Skulle nÄgon bry sig?
Nej, ingen skulle bry sig. Jag var inte rÀtt sorts prinsessa av Quentis.
LÄngt dÀr nere slog vÄgorna mot klipporna, vattnet skummade vitt nÀr det bröts mot den grÄ stenen. Jag ville hoppa. Jag ville dyka ner i det stora blÄ. Befria mig frÄn allas förvÀntningar, om sÄ bara för ett kort ljuvligt ögonblick.
Men om jag hoppade skulle jag bli sen. Och om jag blev sen, skulle jag fÄ skit.
Margot skulle spöa mig om jag missade audiensen med de turanska krigarna som far bjudit in till Quentis, sÄ det skulle inte bli nÄgot hoppa av. Inte i dag.
Försiktigt backade jag tillbaka frÄn kanten. FrÄn frestelsen.
Det var inte som om de behövde mig pÄ det dÀr fiaskot. Mae skulle charma vÄra gÀster helt pÄ egen hand.
Hon var rÀtt sorts prinsessa av Quentis.
Min halvsyster hade trÀnats, förberetts hela sitt liv för just precis det hÀr tillfÀllet. Den hÀr förestÀllningen. Förr eller senare skulle hon bli drottning av Turah och i dag skulle hon fÄ chansen att trÀffa nÄgra av sina framtida undersÄtar, innan hon gifte sig med kronprinsen.
Min nÀrvaro? FullstÀndigt överflödig.
Men jag jobbade hĂ„rt pĂ„ att inte göra min styvmor Margot â eller far âförbannade. Jag kanske inte var fars favoritdotter, jag var kanske inte nĂ„gons Ă€lsklingsprinsessa direkt, men jag hade en krona i mitt sovrum. Och den
hÀr dagen handlade om att visa turanerna precis hur mycket vÄra kronor kunde glittra.
Jag kÀnde hur axlarna sjönk medan jag backade ytterligare ett steg frÄn kanten, sedan Ànnu ett. Mina bara fötter sjönk ner i det mjuka grÀset medan jag letade rÀtt pÄ de mörkgrÄ sandalerna jag sparkat av mig tidigare. Men innan jag hunnit fÄ pÄ mig ens den första, hörde jag dÄnet av hovar uppifrÄn vÀgen.
Ljudet vĂ€xte sig starkare â nĂ„gon var helt klart pĂ„ vĂ€g hitĂ„t, förmodligen för att hĂ€mta mig.
âFan.â Var jag redan sen?
Margot hade malt pÄ vid frukosten i morse, jag hade bara lyssnat med ett halvt öra medan hon rabblade upp dagens alla hÄllpunkter, allt som skulle hinnas med innan presentationen för turanerna.
JĂ€garna â den turanska elittruppen med krigare â hade anlĂ€nt sent i gĂ„r kvĂ€ll, efter mörkrets inbrott, vilket betydde att de hade missat luckan i schemat som avsatts för middag och artigheter. Med flit? Förmodligen.
Jag kunde knappast klandra dem. Inte heller för att de hÄllit sig i sin egen flygel av slottet sedan dess, antingen för att vila upp sig efter resan över Krisentska passagen eller för att slippa allt stÄhej. NÄja. Det hÀr skulle bli ett spektakel vare sig jag gillade det eller inte, och ett tillfÀlle för Mae att visa upp sig.
Medan turanerna gjorde vad Àn turanska krigare gör nÀr de besöker frÀmmande kungariken, var förberedelserna kring min syster i full gÄng.
Mae skulle badas och daltas med. Mae skulle smörjas in med vÀldoftande oljor och behandlas med de finaste tonikum kontinenten hade att erbjuda. Det hade tagit sömmerskan en mÄnad att sy upp Maes klÀnning, bara inför kvÀllens festmÄltid.
Mae. Allting handlade om Mae.
Jag tvivlade pÄ att vÄra besökare skulle bry sig nÀmnvÀrt om broderierna och spetsarna, men vad visste vÀl jag? Det var Mae som var deras framtida drottning, inte jag. Min enda skyldighet var att dyka upp.
I tid.
I den litania av instruktioner som Margot levererat under morgonmÄlet var det enda gÄngen hon ens nÀmnde mitt namn.
Se till att vara i tid, Odessa.
Jag var inte alltid sen. Ofta, men inte alltid. Och för det mesta var det ÀndÄ ingen som mÀrkte det.
Jag fick pÄ mig den ena av de grÄ sandalerna och drog klÀnningens matchande grÄ kjolar Ät sidan för att komma Ät den andra. BÄda satt som
de skulle nÀr en vÀlbekant gestalt till hÀst dök upp pÄ krönet ovanför klippkanten.
Banner satt spikrakt i sadeln, den korta ljusbruna frisyren perfekt kammad, inte ett hÄrstrÄ lÄg fel. Ansiktet tomt pÄ uttryck.
Tomt pÄ ett bra sÀtt? Eller tomt pÄ ett sÀtt som antydde att jag var illa ute eftersom min fÀstman uppenbarligen fÄtt överge sina generalsplikter för att komma och hÀmta mig?
Banner drog i tyglarna och den gulbruna hingsten gjorde halt. I en enda smidig rörelse var han ur sadeln och ledde nu med skrÀmmande mÄlmedvetna steg hÀsten i riktning mot mig.
âPrinsessan.â Tonen var allvarlig och de bruna ögonen vek inte ett ögonblick frĂ„n mina, men det drog i mungiporna pĂ„ honom.
âJag svĂ€r, jag var precis pĂ„ vĂ€gâ, försĂ€krade jag och viftade med min hand i luften.
âPrecis innan, eller precis efter du hörde mig komma ridande?â Det ryckte i hans ena ögonbryn. âDu kommer att bli sen.â
Kommer att bli sen. Jag var alltsĂ„ inte sen. Ănnu. Puh.
âJag lovar att vara i tidâ, sa jag. âDu hade inte behövt komma och hĂ€mta mig.â
âJag var faktiskt bara ute och red en svĂ€ng.â
âAh.â DĂ„ hade kanske ingen ens noterat att jag befann mig utanför slottsmurarna. Kanske skulle jag rentav kunna smyga obemĂ€rkt tillbaka in igen, och snabbt byta om.
Banner var redan klÀdd för festligheterna, i paraduniform. Guldknapparna i den turkos vapenrocken glÀnste ikapp med spirorna pÄ slottstaket i fjÀrran. Hans favoritkastknivar satt prydligt fÀsta i lÀderbÀltet. Far skulle bÀra en uniform av ungefÀr samma snitt, men han föredrog svÀrd. Maes klÀnning för kvÀllen bestod av lager pÄ lager av akvamarin och celest. Margot skulle troligen komma klÀdd i sin signaturblÄ fÀrg.
Min klĂ€nning för kvĂ€llen var â liksom alla mina klĂ€nningar â grĂ„.
En dag, nÀr Margot inte lÀngre bestÀmde över min garderob och jag inte lÀngre tvingades uthÀrda min fars granskande blickar vid varenda mÄltid, skulle jag vilja klÀ mig i rött. Eller grönt. Eller svart. Eller gult.
Vilken fÀrg som helst utom grÄ.
âDu Ă€r medveten om att du kan kika pĂ„ staden frĂ„n ditt eget fönster, att du inte behöver bege dig hela vĂ€gen ut hit?â sa han.
âUtsikten hĂ€r Ă€r bĂ€ttre.â
Solljuset trÀffade det bÀrnstensfÀrgade stjÀrnglittret i Banners ögon, sÄ
att det lyste mot de annars bruna irisarna. Det dÀr bÀrnstensfÀrgade ögonglittret var nÄgot som utmÀrkte alla födda pÄ quentinsk mark.
Han lÀt blicken vandra till slottet bakom oss och vidare ner över staden som strÀckte ut sig lÀngs kusten vid klippans fot.
Roslos vita husrader praktiskt taget glödde i eftermiddagsljuset. Det vimlade av mÀnniskor och vagnar pÄ huvudstadens gator. BÄtarna trÀngdes nere vid kajerna i hamnen, och vattnet i Roslobukten lÄg stilla som en spegel av lysande akvamarin under solens klara strÄlar. Quentinska flaggor i samma lysande blÄ fÀrg vajade uppe i slottstornen, de största prydda med det kungliga vapnet: ett armborst vÀvt av löv och veteax.
Far menade att utsikten frÄn balkongen i tronsalen var oövertrÀffad, men jag föredrog min stad frÄn den hÀr utkiksplatsen.
Slottet var mitt hem, men den hĂ€r klippan var min fristad â den enda platsen dĂ€r luften inte stĂ€ndigt var tjock av fördömanden, dĂ€r det inte fanns vakter utstationerade i varje hörn, stĂ€ndigt redo att rapportera mina misstag till Margot.
HÀrifrÄn kunde jag kÀnna doften av salt som drev in frÄn havet. Doften av mat och kryddor som vinden förde med sig frÄn marknaderna. Lugna dagar som den hÀr kunde jag höra bullret frÄn hamnen och sorlet frÄn gatorna. NÀr det fanns tid brukade jag ta med mig block och penna och skissa av de olika vyerna.
Banners blick dröjde vid de tre skeppen som lÄg förtöjda ute i bukten och vars skogsgröna segel tydligt skiljde sig frÄn de quentinska bÄtarna med dess mÄnga turkosa detaljer.
âHar du trĂ€ffat dem Ă€n?â frĂ„gade jag. âTuranerna?â
âInte Ă€n. Men jag kommer just frĂ„n ett möte med din far.â Han sĂ„g plötsligt sammanbiten ut. âHan informerade mig om att VĂ€ktaren Ă€r hĂ€r. Han kom tillsammans med jĂ€garna.â
âVĂ€ktaren.â Jag tappade nĂ€stan hakan, kĂ€nde hur det vred sig i magen pĂ„ mig. âVĂ€ktaren. HĂ€r? I Roslo?â
âTydligenâ, klippte Banner av.
Helvete. Det hÀr var illa. Det var alltsÄ dÀrför min fÀstman hade behövt ge sig ut pÄ en liten ridtur.
Vi kanske inte var kÀra, vi var kanske inte ens att betrakta som vÀnner, men jag hade lÀrt mig ett par saker om Banner under vÄr förlovning. Han var obrottsligt lojal med min far. Han Àlskade statusen som följde med hans rang och trolovning med en prinsessa.
Och han hatade VĂ€ktaren.
âJag beklagar.â Jag strĂ€ckte mig efter honom, men han viftade bort mig, drog istĂ€llet handen genom hĂ„ret. âKommer du till audiensen?â
âJag Ă€r general för din fars legion. Vad tror du?â
Vore det verkligen sÄ svÄrt för honom att bara svara med ett enkelt ja?
Kanske skulle han sluta behandla mig som ett barn nÀr vi vÀl var gifta. Men med tanke pÄ de femton Ärens Äldersskillnad var jag inte överdrivet optimistisk.
Banner drog handen över den slĂ€trakade kĂ€ken som nu tycktes fastlĂ„st i en ilsken vinkel. âBe till Carine att jag lyckas hĂ„lla mig lugn.â
Jag tÀnkte nog be till fredsgudinnan om att vara med oss alla i dag.
âJag kommer att fĂ„ min hĂ€mndâ, sa han, mer till sig sjĂ€lv Ă€n till mig. I ett slag var den annars sĂ„ svala och samlade man som skulle bli min make som borta och han började vibrera av ilska. Han knöt nĂ€varna vid sidorna, som om det kliade i fingrarna efter att fĂ„ dra kniv. âDet Ă€r ett löfte.â
âBannerâ, varnade jag. âOm VĂ€ktaren seglade med turanerna, Ă€r han hĂ€r pĂ„ fars inbjudan. Det Ă€r inte rĂ€tt tidpunkt. Du kan inte ge dig pĂ„ honom medan âŠâ
âTror du inte att jag vet det?â
Han vrÄlade mig rakt i ansiktet och jag ryggade undan en smula. Det var inte första gÄngen en man hade riktat sitt humör mot mig och det skulle inte bli den sista. Jag hade lÀrt mig att det var lÀttare att ge sig Àn att slÄss.
âFörlĂ„t.â
âTror du inte jag vet att jag inte har nĂ„got annat val Ă€n att stillatigande se pĂ„ medan de dĂ€r gĂ€sterna vĂ€lkomnas till vĂ„rt kungarike. Att jag kommer tvingas stĂ„ i din fars tronsal och hĂ€lsa pĂ„ det avskum som slitit sönder hela min familj. Jag förtjĂ€nar den jĂ€velns huvud pĂ„ ett fat, men kan ingenting göra. Ingenting. SĂ„ ingen Ă€r mer medveten Ă€n jag om att det hĂ€r inte Ă€r rĂ€tt jĂ€vla tidpunkt, Odessa.â
Jag teg medan han spottade ur sig mitt namn. âDu kommer bli senâ, skĂ€llde han.
âJa.â Jag nickade och sĂ€nkte blicken, fĂ€ste den vid hans blankpolerade stövlar istĂ€llet.
Banner suckade och samlade sig. Sedan krokade han ett finger under min haka, tippade mitt ansikte bakĂ„t tills vĂ„ra blickar Ă„terigen möttes. Ilskan i hans ögon bleknade sakta bort. âFörlĂ„t. Jag Ă€r frustrerad.â
âFullt förstĂ„eligt.â
âVill du att jag rider med dig tillbaka? Jag kan skippa resten av ridturen.â
âNej.â Jag gav honom ett mjukt leende. âRid du en svĂ€ng. Jag gĂ„r.â
Om jag vore i Banners sits skulle jag nog ocksÄ behöva rensa huvudet.
Varför tvingade min far honom att delta i sammankomsten i dag? Han visste ju att det var VÀktaren som dödat Banners bror. Att de stridit om en kvinna i Turah, och att striden hade slutat i döden för Banners bror. NÀr nyheten om mordet pÄ brodern nÄdde Quentis hade den brutit ner Banners mor till den grad att hon tagit sitt eget liv.
Uppenbarligen kunde far vara lika kÀnslokall mot sin kÀra general som mot sin Àldsta dotter.
âVi ses sedanâ, sa han. âKom inte för sent, Prinsessan.â
Banner drog knogen lÀngs min kind, greppade sedan tyglarna, svingade sig upp i sadeln och försvann utan att Àgna de böljande kullarna och fÀlten runt Roslo sÄ mycket som en blick.
Jag vÀntade tills han var utom synhÄll och började sedan med en suck traska lÀngs den upptrampade stigen som skulle föra mig tillbaka till den bakre slottsingÄngen. DÀrifrÄn skulle jag obemÀrkt kunna slinka in genom en av sidogÄngarna och uppför trapporna till mina rum pÄ fjÀrde vÄningen.
Mina grÄ rum.
Maes svit var ljusblÄ, sÄ som det anstod en jungfrulig brud som snart skulle vara gift med en prins. Och som dÀrmed skulle uppfylla sin roll i enlighet med det Kalandriska handelsfördraget vilket upprÀtthöll freden mellan de fem kungarikena.
Det var hon som var Sparven.
Men Mae var lĂ„ngt ifrĂ„n nĂ„gon ömtĂ„lig liten fĂ„gelunge. Och hon skulle verkligen inte vara oskuld pĂ„ sin bröllopsnatt. MĂ€rkligt hur vakterna aldrig tycktes rapportera om hennes förehavanden â inte sĂ„ lĂ€nge hon knullade deras kapten i alla fall.
Jag kastade en blick över axeln, tillbaka mot klippkanten och det öppna havet dÀr bortanför.
Vad fanns dÀr ute? Det skulle Mae snart fÄ veta. Efter bröllopet skulle hon segla mot Turah. Hon var lyckligt lottad, den lilla skitungen.
Inte en enda gĂ„ng under hela mitt liv hade jag kĂ€nt mig avundsjuk pĂ„ Mae. Hon var fars favoritdotter. Och nĂ€r det var dags för honom att utse Sparven var det ingen chock att han valde Mae. Hon var Margots stolthet och glĂ€dje i livet. Hon hade en mor och jag hade ett spöke. ĂndĂ„ har jag aldrig avundats henne, inte en enda gĂ„ng.
Fram tills nu.
För snart skulle hon fÄ ge sig av och utforska vÀrlden bortom Roslos portar och Quentis strÀnder.
Jag skulle sakna min halvsyster. Sedan den dÀr dagen nÀr jag var fem och Margot kommit och lagt henne i min famn, hade Mae varit min. Hon brÄkade med mig om allt, pinade mig oavbrutet. Hon var varken snÀll eller tacksam. Hon var en stÀndig plÄga, men hon var min syster.
Jag skulle sakna henne.
Och ÀndÄ lÀngtade jag tills hon gav sig av.
Kanske skulle jag bli friare nÀr jag slapp stÄ i hennes skugga. Eller ocksÄ inte. Kanske skulle mina enda stunder av frid i livet vara dem jag fann hÀr uppe pÄ klippan.
En vindpust tog tag i mitt ostyriga hÄr och en lock blÄste in i munnen. Jag spottade ut den, men inte förrÀn smaken av den bruna hÄrfÀrgen, som Margot fÀrgade mitt hÄr med varje vecka, spred sig över tungan. De vilda lockarna ville heller aldrig sitta kvar i flÀtan, hur hÄrt mina kammarjungfrur Àn drog och ryckte. Den enda gÄngen hÄret samarbetade var nÀr det var blött.
Havet pockade och kallade. Jag stannade upp och vÀnde mig om.
Om jag hoppade? Skulle nÄgon mÀrka det?
Nej, ingen lade mÀrke till den hÀr prinsessan. Ett leende spred sig över mina lÀppar.
Jag satte fart tillbaka mot klippkanten. Min grÄ klÀnning böljade bakom mig medan jag sprang, allt snabbare, med pumpande armar och ben som pressade pÄ. Jag tÀnkte inte. Jag vacklade inte. Ena sekunden var mina fötter bundna till jorden.
I nÀsta sekund flög jag.
