Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se
smugglarens väg – mina år i colombias drogkarteller
Copyright © Stefan Örning & Markus Lutteman 2025
Bookmark Förlag, Stockholm 2025 Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsbilder: iStockphoto, privat, Unsplash Författarfoto: Pavel Koubek
Alla foton i boken är privata om inte annat anges Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025 Första upplagan, första tryckningen
isbn: 978-91-89928-92-3
Det här är Stefan Örnings historia. Vi är väl medvetna om att andra personer kan ha andra minnesbilder av vad som hänt, men vi har försökt återge berättelsen så ärligt och verklighetstroget som möjligt. Vissa namn är fingerade.
Miami, USA, 1986
Dollarsedlarna låg uppradade på sängen i sovrummet. Åtta hårt packade buntar, inlindade i plast. 50 000 dollar i varje bunt. Totalt 400 000.
”Då så, Stefan”, sa Alonzo. ”Dags att göra dig redo.”
Alonzo var en stilig medelålders man med nästan overkligt välputsade skor. Han kom från Medellín i Colombia, men var sedan länge bosatt i Kendall, en välbärgad stadsdel tjugo minuter sydväst om downtown Miami.
Det var i hans lägenhet vi befann oss nu. Det hade varit massor av folk här den senaste tiden. Mycket fest och skratt. Nu var det bara jag, Alonzo och hans systerson Lucas, och stämningen var en helt annan.
Jag drog av mig t-shirten. Lucas, en biffig och stenrik 28-åring, tog fram silvertejpen och lindade den ett varv runt mitt bröst. Jag är väldigt hårig på bröstet, och jag fasade för hur ont det skulle göra att dra loss tejpen senare.
Som om det var mitt största problem.
Lucas räckte mig den första sedelbunten.
”Här, tryck den mot bröstet.”
Jag gjorde som han sa. Han drog ut en lång remsa av den breda tejpen och fäste sedlarna hårt mot min kropp. Sedan
fortsatte vi med bunt efter bunt, tills alla åtta satt fastklistrade runt mig.
Tejpen satt tajt, men inte för tajt. Jag kunde fortfarande dra djupa andetag.
Jag tog på mig t-shirten igen och krängde sedan på mig en fladdrig vindjacka med huva. Jackan var minst två storlekar för stor och hängde löst och slappt på min kropp.
Jag tittade mig i sovrumsspegeln. Det såg bra ut. Inte minsta tecken på att något buktade ut där under.
”Redo?” frågade Alonzo.
Jag nickade.
”Bra. Då åker vi.”
Vi körde norrut på Don Shula Expressway och sedan vidare på
Palmetto Expressway i riktning mot flygplatsen. Sedelbuntarna tryckte mot ryggen varje gång jag bytte ställning i baksätet på Alonzos vita Chevrolet Impala. Jag var pirrig, men inte direkt orolig. Kanske för att jag inte insåg vidden av den risk jag tog. Jag skulle till Medellín med 400 000 amerikanska dollar lindade runt kroppen. Om jag blev muddrad i tullen var jag rökt.
Medellín, Colombias näst största stad, var kokainets epicentrum. Den mäktiga Medellínkartellen styrde handeln och låg bakom åttio procent av allt kokain som nådde USA under de här åren. Vilket var en hel del. Varje år strömmade flera hundra ton av Andernas vita guld in över gränsen, där det sögs upp i amerikanska näsborrar och växlades in mot miljarder och åter miljarder dollar i kontanter.
Pengarna hade förvandlat Miami fullständigt. Medan resten av USA plågades av en ekonomisk kris upplevde Miami en byggboom av aldrig skådat slag. Hippa nattklubbar etablerades, försäljningen av lyxbilar och bling-bling sköt i höjden – och allt betalades kontant.
I kokainets kölvatten följde våldet. 1979 skakades Florida av en brutal avrättning mitt på ljusan dag. Två colombianer gick in i en spritbutik i välbesökta Dadeland Mall och mejade ner
sina rivaler med automatvapen. Kropparna såg ut som durkslag efteråt. Inte ens poliserna hade sett något liknande.
När jag kom till Miami sex år senare blev sådana mord inte ens förstasidesnyheter. Det krävdes åtminstone fyra–fem lik för att väcka mediernas intresse, helst också att kropparna hade styckats eller utsatts för tortyr. Det sköts ihjäl så många människor varje vecka att Miamis bårhus fick hyra in en enorm artonhjulig kyltransport från Burger King för att förvara de döda kropparna.
President Ronald Reagans lösning var att förklara krig mot knarket – vilket inte direkt minskade våldet. Nu var det inte bara gäng mot gäng längre, utan gäng mot polisen och mot narkotikabyrån DEA och mot den nybildade elitstyrkan CENTAC 26 och mot FBI, CIA och militären.
Men inget av detta visste jag när Alonzo svängde in mot den internationella terminalen på Miami International Airport och stannade utanför entrén till avgångshallen. Jag visste bara att jag skulle få 16 000 dollar för besväret. Det räckte för mig.
Jag hade packat lätt och smart. Inga konstiga grejer i handbagaget som kunde väcka misstankar i säkerhetskontrollen. Inga prylar i jeansfickorna som kunde få säkerhetskontrollanterna att vilja muddra mig. Jag var svensk och vit, och jag visste att det minskade risken för kontroll ytterligare.
Incheckningen gick smärtfritt. Passkontrollen likaså. Inga frågor, inga konstiga blickar. Jag gick till baren och beställde en sexa whisky. Det smakade skit. Jag var inget stort fan av alkohol vid den här tiden. Särskilt inte starksprit. Men jag tänkte att whiskyn kanske kunde sänka pulsen en aning, så jag svalde ner den ändå. Jag flög med Avianca, Colombias största flygbolag. Resan tog tre och en halv timme och var händelselös. Men allt ändrades när vi landade på José María Córdova International Airport i Medellín. Planet parkerade en bra bit från terminalbyggnaderna och vi fick stiga av via en trappa. Jag klev ut i den oväntat svala luften och såg en grönvit polisbil stå parkerad bara några meter från
planet. Tre poliser i gröna uniformer och med bister uppsyn stod och granskade passagerarna. De hade tunga gradbeteckningar på axlarna och fullt med medaljer på bröstet. När de fick syn på mig nickade de mot varandra.
Jag gick nerför trappan så lugnt jag kunde. Försökte se cool ut.
Sedan gick allt väldigt fort.
Så fort jag satte fötterna på colombiansk mark klev två av poliserna fram. De greppade mina axlar utan ett ord, föste in mig i baksätet på polisbilen och smällde igen dörren.
Så drog vi iväg.
Tre bistra poliser. Och en svensk kille med 400 000 dollar tejpade runt kroppen.
Medellín, Colombia, 1986
Polisbilen kryssade sig fram mellan bullrande flygplan, bagagevagnar och stressade servicearbetare. Sedan glesades hindren ut, och föraren ökade farten och styrde mot en gallergrind i det höga stängsel som omgärdade flygplatsen.
Grinden öppnade sig när vi närmade oss, och vi lämnade flygplatsen utan att jag passerat tullen eller fått någon stämpel i passet. Polisbilen svängde höger ut på vägen men stannade efter bara cirka trehundra meter och parkerade bakom en svart Toyota Land Cruiser med grovmönstrade däck.
Jag klev ur polisbilen, förvånad över hur smidigt allt hade gått. När Lucas några dagar tidigare hade frågat mig om jag kunde tänka mig att ta med ”en summa pengar” till Medellín hade jag haft många funderingar kring just ankomsten till Colombia.
”Hur tar jag mig genom tullen?” hade jag frågat.
”Du ska inte passera tullen”, hade han sagt. ”Polisen kommer och möter dig direkt ute på airside.”
Jag hade tittat frågande på honom.
”Du menar att ni har betalat polisen för att hämta mig?”
”Ja, självklart.”
”Så funkar det inte riktigt i Sverige.”
Lucas hade svarat med ett leende.
”Det är nog mycket i Colombia som inte fungerar som i Sverige. Du kommer att få se.”
Och nu fick jag se.
Jag klev ur polisbilen och vände mig mot poliserna för att få klartecken att gå mot den andra bilen. De nickade. Den tonade rutan på Land Cruiserns bakdörr vevades ner, och där satt hon, Doña Rosalba, mor till Lucas och syster till Alonzo. Hon såg ut som på bilderna de hade visat mig i Miami. En stolt, elegant kvinna i 50-årsåldern. Hårt sminkad, och med halsen och fingrarna prydda av dyra smycken.
”Hola, señora”, sa jag.
”Hola, Stefan. Siéntese”, sa hon och tecknade åt mig att ta plats i baksätet.
Hennes chaufför tog min väska och la den i bagageluckan. Sedan öppnade han ena bakdörren och jag steg in och satte mig bredvid Doña Rosalba. Hon tog fram ett tjockt, brunt kuvert ur handväskan och räckte det till poliserna genom den nervevade rutan. De tog emot kuvertet med en lätt nick, och sedan lutade de sig in i bilen, en och en, för att skaka min hand. Som om jag hade gjort dem en stor tjänst. Det kändes väldigt märkligt.
Poliserna körde vidare, och vi rullade iväg åt andra hållet. Den nybyggda flygplatsen låg på över 2 000 meters höjd, och färden gick nu neråt, mot de centrala delarna av tvåmiljonersstaden som bredde ut sig över hela dalgången. Små tegelhus klamrade sig fast vid de grönskande bergssidorna, pastellfärgade byggnader med flagnande fasader passerade förbi längs de branta gatorna, trassliga elledningar hängde och dinglade mellan stolpar och tak – och allt ramades in av höga, blånande berg som reste sig som en dramatisk kuliss mot horisonten.
Ingenting här påminde om något jag sett tidigare. Jag var en 21-åring från Skogås som aldrig hade varit utanför Europa. Jag hade varit inställd på en semester full av nya upplevelser – men backa bandet tre dagar och jag hade inte haft en tanke på att agera mulåsna åt kriminella colombianer.
Men här var jag nu.
Efter cirka tjugo minuter saktade Land Cruisern in och stannade utanför Doña Rosalbas hem. Villan var rymlig och trevlig, men inte alls lika lyxig som kåkarna jag hade fått se i Miami.
En man som visade sig vara Lucas kusin ledde mig in till ett rum och visade var jag kunde lägga pengarna. Han stängde dörren bakom mig, och jag tog av mig på överkroppen. Nu kom ögonblicket jag hade fruktat nästan lika mycket som att åka fast i tullen: att dra bort tejpen från mitt håriga bröst.
Jag tog ett djupt andetag och drog till. Smärtan var fruktansvärd, det kändes som att hela huden slets loss.
Jag tittade på tejpen som dinglade i min hand. Den var full av svart hår. Och ännu återstod flera tejpbitar att rycka loss. Det var ingen rolig stund. Flera gånger tvingades jag bita ihop för att inte skrika rakt ut, men till slut stod jag där med rödflammig överkropp och de inplastade dollarbuntarna prydligt uppradade på ett bord.
Jag tog på mig t-shirten och gick ut till Lucas kusin och meddelade att jobbet var gjort. Han försvann in i rummet och stängde dörren bakom sig. Jag gissade att han ville kontrollräkna pengarna. Några minuter senare kom han ut med 16 000 dollar och gav mig en stor kram.
”Bra gjort”, sa han, och jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt.
Någon timme senare anlände min svenska flickvän Luisa – även hon kusin med Lucas – tillsammans med sin mamma och lillebror och det blev världens party. Vi åkte i flera bilar till en flådig restaurang med vita tygdukar och linneservetter och beväpnade vakter runt hela byggnaden. Rätt efter rätt bars in på silverfat under glänsande kupoler, medan ölflaskor och den colombianska nationalspriten aguardiente radades upp på borden.
Jag diggade genast stämningen i Colombia. Den var skönt flummig. Allt var lite flytande här nere. Det var inte så noga med regler och lagar, utan folk körde på efter eget huvud. Hade man
träffat någon mer än två gånger så fick man värsta björnkramen och behandlades som en i familjen.
En fantastisk tid tog sin början. Luisa och hennes familj hade inte besökt sitt gamla hemland på över tio år, och massor av släktingar och gamla vänner kom för att träffa dem. Det var grillpartyn och middagar och utflykter, och jag började förälska mig i både landet och människorna här.
När hemresan närmade sig några veckor senare tog jag Luisa åt sidan och sa att jag inte kunde följa med. Eftersom poliserna hade hämtat mig redan ute på flygplansparkeringen hade jag inte fått några inresestämplar i mitt pass. Och sådana stämplar behövde alla turister kunna visa upp för att få lämna landet.
Jag hade fått detta beskrivet för mig redan under de första dagarna i Colombia, och jag hade därför kontaktat svenska ambassaden i Bogotá för att berätta att mitt pass blivit stulet.
”Har du anmält stölden av passet? Vi behöver se en polisanmälan”, hade ambassadpersonalen svarat.
Luisas släktingar visste att ambassaden skulle svara så. Därför hade de redan fixat en fejkad polisanmälan via sina kontakter inom poliskåren.
”Ja, jag har fått en kopia av polisanmälan. Jag kan faxa över den”, sa jag.
Ambassaden tog emot polisanmälan och lovade att skicka mig ett tillfälligt pass som var giltigt i sju dagar. Men när det var dags att resa hem hade passet ännu inte dykt upp, och därför hade jag tvingats boka om min flygbiljett.
Det var i alla fall vad jag sa till Luisa.
Faktum var att det nya passet redan hade kommit fram. Det var inte därför jag behövde dröja mig kvar i Colombia.
Jag hade fått en förfrågan om att göra ytterligare en pengatransport från Miami till Medellín. Jag hade tackat ja. Och det var nu saker och ting började spåra ur på allvar.
Stefan Örning, 22, från Skogås, står i en lägenhet i Miami med 400 000 dollar tejpade runt kroppen.
Hans uppdrag: att flyga till Colombia och leverera pengarna till Medellínkartellen – världens mäktigaste och brutalaste brottssyndikat.
Det blir starten på sju år som kokainsmugglare i ett Colombia där karteller styr med pengar och blod. Stefan kidnappas, rånas och ser folk sprängas i bitar. Men han blir också kär, gifter sig och får sitt första barn.
När en rekordstor leverans till Sverige går fel hamnar Stefan i polisens blickfång. Plötsligt är han internationellt efterlyst av Interpol, och hans familj i Stockholm dras in i kaoset. Jakten på ”den svenske kokainkungen” är igång.
Smugglarens väg är den aldrig tidigare berättade historien om den ende svensk som arbetat för både Medellínkartellen och Calikartellen. Det är en berättelse om kriminalitet, kärlek och svek – och om en familj som försöker hålla ihop när världen omkring dem rasar samman.