Miss Lyckad
Copyright © Christin Magdu 2025
Utgiven enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025 www.bookmarkforlag.se
Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025 Första upplagan, första tryckningen 978-91-89928-75-6
Mobilen vibrerar i bakfickan. Amanda fiskar upp den och mÀrker hur en stöt gÄr genom kroppen nÀr hon ser namnet pÄ skÀrmen: Gallerist-Mona .
I ett andlöst hjĂ€rtslag finns bara det. Namnet som blixtrar mot glaset. Hoppet som exploderar i bröstet. Nu. Nu hĂ€nder det. Kanske Ă€r det karma â en belöning för alla gĂ„nger hon lĂ„tit bli att sno plastpĂ„sar i sjĂ€lvscanningen pĂ„ ICA?
Amanda har förestĂ€llt sig det hĂ€r samtalet hundratals gĂ„nger. Hur Mona sĂ€ger att hon ser nĂ„got unikt i hennes konst. Att tavlorna â surrealistiska rörelser, brutala kontraster â berĂ€ttar om nĂ„got större. Om lĂ€ngtan. Om allt Amanda saknar men aldrig kunnat formulera. Med darrande fingrar trycker hon pĂ„ svara-knappen.
âAmanda Bourget?â Rösten spricker, för snabb, för laddad.
âHej. Mona Bergsten hĂ€r.â Sval och professionell, precis som Amanda förestĂ€llt sig.
De första orden flyter förbi, nĂ„got om en stressig morgon, trafik kaos och fullbokat schema. Men Amanda hör dem knappt. I huvudet har hon redan klivit in i Monas galleri i Hammarby Sjöstad. Ser sina tavlor hĂ€nga dĂ€r pĂ„ vĂ€ggarna. Hör besökarna dra efter andan och viska saker som: âDet hĂ€r Ă€r oerhört djĂ€rvtâ , âJag kan kĂ€nna konstnĂ€rens smĂ€rtaâ och âDet hĂ€r sĂ€ger verkligen nĂ„got om vĂ„r samtid.â
Efter Ă„r av slit, sena nĂ€tter och ett konstant svajande sjĂ€lvförtroende Ă€r stunden Ă€ntligen hĂ€r. Det Ă€r hennes tur. Nu ska hon visa sin familj och alla som inte trott pĂ„ henne att âŠ
âVi har tyvĂ€rr valt att stĂ€lla ut en annan konstnĂ€r istĂ€llet.â
Allt fryser. Amanda stirrar pÄ nÄgra intorkade fÀrgflÀckar pÄ fingrarna medan hjÀrnan försöker bearbeta informationen.
En. Annan. KonstnÀr.
âFörlĂ„t. Vad sa du?â Rösten Ă€r tunn nu, knappt hennes egen.
âJag Ă€r ledsen att det blev sĂ„ hĂ€r, Amanda, men vi tittar gĂ€rna pĂ„ dina verk igen till hösten.â
Hösten. Har nÄgot ord nÄgonsin varit fulare? För första gÄngen mÀrker hon hur Mona uttalar hennes namn. A-maa-ndaaaa . Som en lÄngsam, uttrÄkad gÀspning. Ett namn som pÄ papperet betyder Den ÀlskvÀrda, men som just nu kÀnns mer som Den dÀr som alltid snubblar pÄ mÄllinjen.
Hon tvingar sig att svÀlja klumpen i halsen och pressar fram en röst som ska lÄta cool och samlad, trots att hon mentalt kastar sin mobil i vÀggen.
âJa, men sjĂ€lvklart, inga problem. DĂ„ satsar vi pĂ„ hösten istĂ€llet.â
Lyckades hon dölja sin enorma besvikelse? Eller förstod Mona att hon just hackat sönder Amandas sjÀl i tusen bitar?
NĂ€r samtalet Ă€r över stirrar hon tomt ut över det öppna kontorslandskapet dĂ€r telefonförsĂ€ljarna sitter uppradade som soldater i en förlorad armĂ©. Deras röster lika monotona som bakgrundsbruset frĂ„n datorflĂ€ktarna. Företaget har krympt, Ă„r för Ă„r, och Ă€r en spillra av sig sjĂ€lvt. Folk svarar knappt lĂ€ngre i telefon â istĂ€llet handlar de pĂ„ nĂ€tet, med ett klick, utan att behöva möta nĂ„gon annans desperation.
NÄgra bÀnkar bort upptÀcker hon en ny kille, knappt tjugo Är, som nervöst rÀttar till sitt headset. Hans röst skÀlver pÄ samma sÀtt som hennes gjorde nyss.
âHej! Jag ringer frĂ„n Eco Socks och undrar om du vill bidra
till en bĂ€ttre vĂ€rld genom att köpa ekologiska, giftfria strumpor som Ă€r gjorda av bamburör?â
Chefen, en man med ansiktsmuskulaturen permanent instĂ€lld pĂ„ besvikelse, reagerar blixtsnabbt och viskar upprört: âBambufibrer. Inte bamburör. Bambufibrer!â
Den unga killen nickar som om hans liv hĂ€nger pĂ„ att aldrig mer yttra ordet bamburör. Amanda lĂ„ter blicken dröja kvar en sekund innan hon vĂ€nder sig mot fönstret. DĂ€r ute, lĂ€ngs Folkungagatans slitna fasader och de smĂ„ butiksfönstren, virvlar en vit plastpĂ„se i blĂ„sten. En del skulle kanske kalla det poetiskt â en fri och vacker dans i vinden. Amanda ser nĂ„got annat. Ett spöke. Ett litet, patetiskt plastspöke utan riktning, utan mening. För svagt för att skrĂ€mma nĂ„gon. Plastspöket rycker till i vinden, gör ett sista desperat försök att klamra sig fast vid en gatlykta men misslyckas.
Hon suckar. Det dÀr Àr hon.
Bakom henne hörs chefens röst igen. âDet kan kosta oss kunder att sĂ€ga fel ord. Begriper du inte det?!â
Nya killen stirrar skamset ner i bÀnken. Axlarna Àr hopkurade, pennan i hans hand vrids lÄngsamt mellan fingrarna. Luften i rummet Àr tryckande. Han sjunker lÀngre ner i stolen.
âVill du att vi byter ut alla produktnamn till trestaviga ord med bilder? Herregud, hur klarade du ens arbetsintervjun?â
Amanda blinkar lÄngsamt innan orden bara ramlar ur henne, pÄ ren reflex.
âDet var mitt fel.â
âVad sa du?â Chefen vĂ€nder sig mot henne, blicken smalnar, isande.
âJag rĂ„kade nog sĂ€ga fel till honom förut.â Hon rycker pĂ„ axlarna. âFörlĂ„t, Ă€r lite trött idag.â
Killen tittar förvÄnat upp. Hans blick flackar mellan Amanda och chefen, som fortsÀtter stirra pÄ henne innan han skakar pÄ huvudet.
âDu borde verkligen veta bĂ€ttre, Amanda.â
Hon nickar. Chefen stĂ„r kvar ytterligare en stund, tittar pĂ„ henne som om han förvĂ€ntar sig nĂ„got mer, men sĂ„ rĂ€ttar han till sin slips och gĂ„r vidare till nĂ€sta bĂ€nk. Killen ger henne en tacksam blick. De har aldrig sagt ett ord till varandra. Och hon förstĂ„r inte varför hon alltid gör sĂ„ hĂ€r â tar pĂ„ sig skulden för andras misstag. Men sĂ„ har det alltid varit. Hon minns nĂ€r hon var liten och hennes bĂ€sta vĂ€n rĂ„kade sparka en fotboll rakt igenom granngubbens fönster. Han blev ursinnig, bultande röd i ansiktet, och Ă€ven om Amanda var livrĂ€dd sĂ„ tog hon pĂ„ sig skulden. Efter en rejĂ€l utskĂ€llning frĂ„n bĂ„de honom och förĂ€ldrarna var hon tvungen att bidra till betalningen med sina veckopengar för att lĂ€ra sig en lĂ€xa.
Smack! En bok dunsar ner pÄ hennes skrivbord.
Amanda tittar upp och möter Zoes pigga ögon. Trettiosex Ă„r, precis som hon sjĂ€lv, men med en nĂ€sring som skriker âjag vĂ€grar bli trĂ„kigâ. Röda lĂ€ppar, ostyrigt hĂ„r.
âDu fĂ„r den.â
Zoe viftar med handen mot boken pÄ skrivbordet. Titeln i versaler: DEN STORA HEMLIGHETEN.
âEh ⊠jaha. Tack? Vad handlar den om?â
âUniversum och skit. Kan du hjĂ€lpa mig med en grej?â
âDu har inte ens lĂ€st den, eller hur?â
âĂh, Albin gav mig den. Du vet att jag inte har tid att lĂ€sa.â
Amanda försöker fokusera, men hennes tankar glider. Orden frÄn Gallerist-Mona ekar fortfarande i skallen, tomma och obevekliga.
âDe valde en annan konstnĂ€r.â
âĂ h, nej! Vad trĂ„kigt!â
Zoes ögonbryn vinklas lĂ€tt uppĂ„t, som ett par vindrutetorkare som möts i regnet. Amanda har verkligen en genuin vĂ€n i Zoe. NĂ„gon som förstĂ„r och bryr sig, nĂ„gon som âŠ
âMen du, jag behöver verkligen din hjĂ€lp!â
Zoe lÀgger vÀdjande sin hand pÄ hennes axel. NÀr Amanda lyfter blicken lÀgger hon mÀrke till den stressade ryckningen i Zoes vÀnstra kind, den som alltid skvallrar om otÄlighet.
âChefen Ă€r skitgrinig efter alla sena ankomster den hĂ€r veckan, sĂ„ jag kan inte gĂ„ nĂ„gonstans.â Zoe sneglar mot deras chef, som med barsk min gĂ„r runt mellan försĂ€ljarna. âSnĂ€lla, det kliar som fanâ, fortsĂ€tter Zoe och spĂ€nner desperat blicken i henne.
NÄgra minuter senare stÄr Amanda i en hyllgÄng pÄ apoteket med ett smalt paket i handen. Hon ska just lÀsa pÄ baksidan nÀr en röst frÄn det förflutna klipper genom luften.
âDu lovade att aldrig lĂ„ta hĂ„ret vĂ€xa ut.â
Amanda fryser till.
Jonathan. Mannen hon skulle ha haft tvĂ„ barn, sommarstuga och Ikeasoffa med. Han som fick hennes pappa att fĂ€lla en tĂ„r pĂ„ julafton och som viskade att han Ă€lskar henne â kvĂ€llen innan han lĂ€mnade henne. Golvet gungar till. Ettusenetthundra fyra dagar. Jorden har hunnit ta tre varv runt solen sedan dess. Det Ă€r tolv Ă„rstider av förĂ€ndring. Och Ă€ndĂ„ kĂ€nns det som om han just stĂ€ngt dörren bakom sig.
Hon vÀnder sig om och möts av hela hans gestalt, innan hennes synfÀlt snabbt krymper tills bara en sak ÄterstÄr: finnen som rest sig pÄ hans haktipp. Det hon absolut inte vill titta pÄ Àr:
* Hans vÀlformade lÀppar som viskat ömma ord.
* Hans sammetsbruna ögon som hon Àlskat sanslöst men som förrÄtt henne.
Finnen lyser likt en varningslampa om att hon nÀr som helst kommer sprÀngas i tusen bitar. SÄ upptÀcker hon brunetten bredvid honom. à tta Är yngre. Och blÀndande. Som om solen tagit mÀnsklig form.
Jonathan ler. Han ser lycklig ut, vilket Àr outhÀrdligt. Amanda
kÀnner illamÄendet stiga och hör sig sjÀlv svara med en skÀrpa hon inte riktigt kan kontrollera:
âDu lovade ocksĂ„ en hel del ⊠Hej, jag antar att det Ă€r du som Ă€r Rita?â
Brunetten hÀlsar med en röst som dryper av vÀnlighet. För vÀnlig. Amanda tycker sig till och med ana medlidande.
Jonathan skruvar pÄ sig.
âSĂ„, hur Ă€r det?â frĂ„gar han, och Amanda gör sitt bĂ€sta för att inte se ut som en söndermosad avokado. Medan hon kĂ€mpar för att musklerna runt munnen ska dras uppĂ„t fastnar hennes blick pĂ„ Ritas mage. En bula. HjĂ€rtat rusar, leendet blir stelt som en botoxmiss.
âBra, tack. JĂ€ttebra, faktiskt!â
Jonathan sneglar pÄ paketet som hon hÄller i. Svampdödande vaginalkrÀm. Amanda rÀtar pÄ sig, höjer hakan och lÄtsas som om hon hÄller i ett glas champagne istÀllet för ⊠svampdödaren. Sedan ler hon. Bredare Àn vad hon trodde var möjligt.
âAntar att det Ă€r sĂ„nt man fĂ„r rĂ€kna med nĂ€r man har ett intensivt sexliv.â Hon skrattar till, imponerad över att det faktiskt lĂ„ter klingande och naturligt.
âSĂ„ du dejtar fortfarande runt?â Hans ton Ă€r avslappnad och nonchalant. Den triggar nĂ„got i Amanda.
âDejtar? Nej, jag har allt hittat Mr Right. Men tror att vi mĂ„ste coola ner oss lite.â Hon skakar pĂ„ paketet för att understryka sin poĂ€ng innan hon fortsĂ€tter. âBara lite grann. Men det var kul att se dig. Ta hand om er!â
Hon marscherar mot kassan, blossande röd i ansiktet. Jonathans blick sticker i ryggen, som om han just missat ett mycket viktigt kapitel i en bok han trodde att han redan hade lĂ€st. Amanda försöker ignorera hans nĂ€rvaro medan hon betalar, men hennes hĂ€nder skakar nĂ€r hon strĂ€cker fram kortet. Hon kĂ€nner apotekarens blick â en aning för medkĂ€nnande â och det gör henne bara mer illamĂ„ende. NĂ€r transaktionen Ă€r klar
snurrar hon runt och kliver ut med huvudet högt, som om hon precis erövrat hela vÀrlden, inte köpt en svampsalva för fiffi.
SÄ fort hon kommer ut kollapsar fasaden. Hon lutar sig tungt mot grannbutikens skyltfönster, det kÀnns som om trumpinnar dunkar mot bröstkorgen alltmedan förödmjukelsen fyller henne. NÀr de var tillsammans sa Jonathan flera gÄnger att han ville ha bÄde barn och barnbarn med henne och att de skulle bli gamla tillsammans. Samtidigt var han noga med att de skulle vÀnta tills det kÀndes rÀtt.
Han fick henne till och med att börja med hormonspiral ânĂ„got hon var starkt tveksam till, med tanke pĂ„ bieffekterna hon lĂ€st om. Ăkad kroppsbehĂ„ring, viktuppgĂ„ng, finnar, hĂ„ravfall, minskad sexlust, humörsvĂ€ngningar och sjĂ€lvmordstankar. Hon sĂ„g framför sig hur hon skulle förvandlas till en asexuell, skallig tjockis med finnar, skĂ€gg och vredesutbrott â stĂ€ndigt sjĂ€lvmordsbenĂ€gen. Men han hade bara skrattat, kysst henne i pannan och försĂ€krat att allt skulle gĂ„ bra â att det var de tvĂ„, för evigt.
SĂ„ hon gick med pĂ„ det. För kĂ€rlekens skull. För hans skull. Och allt hade gĂ„tt bra. Hon slapp skĂ€gg och finnar. Men han lĂ€mnade henne Ă€ndĂ„. IstĂ€llet har han nu nĂ„gon slags Victoriaâs Secret-modell hĂ€ngande pĂ„ armen och Ă€r fullt upptagen med att skapa en miniversion av sig sjĂ€lv i hennes mage.
Amanda kÀnner hur ilskan flammar upp. En ilska hon inte ens visste att hon bar pÄ. Hon behöver en pensel. Nu! FÀrgerna pulserar i hennes huvud: ilsket karminrött som fÀrskt blod, stickande kadmiumgult som gift, intensivt koboltblÄtt som kall metall. Det Àr som om hennes sjÀl vrÄlar efter att bli utsmetad över en duk, en stad, en hel vÀrld. Hon vill mÄla sig ur det hÀr. Hon vill spymÄla, inte med snÀlla, eftertÀnksamma pasteller, utan med brutala nyanser som skriker allt hon inte kan sÀga.
Ett mekaniskt surrande frÄn apotekets automatiska dörrar fÄr henne att rycka till. Hon kastar en blick över axeln och
ser en skymt av Jonathans vÀlbekanta profil. Innan han hinner fÄ syn pÄ henne flyr hon in i butiken hon lutat sig mot och gömmer sitt brinnande ansikte bakom skyltfönstret som Àr fyllt av fÀrgglada reklamskyltar.
DÀr utanför ser hon andlöst hur Jonathan och Rita stannar till, som om de funderar pÄ att gÄ in i butiken.
Nej, det kan inte vara sant! Amanda hukar snabbt. ButiksÀgaren, en kvinna med strÀng uppsyn, sÀger hejdÄ till ett ungt par hon precis visat förlovningsringar för och blÀnger misstÀnksamt pÄ Amanda.
âVad fina de Ă€r. JĂ€ttefina.â
Med blicken vaksamt fÀst pÄ Jonathan och Rita utanför butiken lÄtsas Amanda vara intresserad av vigselringarna som fortfarande ligger framme pÄ disken. Med oskyldig min provar hon en för att inte riskera att bli utslÀngd.
âDen du har nu Ă€r sista exemplaret frĂ„n vĂ„r senaste kollektion. Den har en rund, briljantslipad diamant pĂ„ noll komma fem karat.â ButiksĂ€garens röst skĂ€r genom luften.
âMm ⊠JĂ€ttefin. Verkligen. Men jag ska nog fundera lite.â
Amanda ska just ta av sig ringen nÀr det plingar till frÄn dörren. Hon tittar upp och ser med förskrÀckelse att Jonathan och Rita fnitterförÀlskade och ivrigt pussande pÄ varandra rör sig mot disken. Med ens sÀtter sig ett slags kvÀvande kÀnsla i halsen. Som att vara fÄngad i en fÀlla som inte gÄr att rymma frÄn. Desperat börjar hon slita av sig förlovningsringen, men den har fastnat.
âNĂ€men, du igen?â sĂ€ger Jonathan.
Amanda ler och försöker se avslappnad ut. âJa, sĂ„ hĂ€r mycket trĂ€ffades vi vĂ€l knappt ens nĂ€r vi var ihop.â Hon försöker lĂ„ta normal och hoppas att han inte ser att hon darrar.
Rita glittrar lycksaligt mot butiksĂ€garen. âVi skulle vilja titta pĂ„ förlovningsringarâ, kvittrar hon.
ButiksÀgaren visar genast upp ringarna frÄn lÄdan som Amanda precis plockat en ring ur.
Med ens blir alla ljud distanserade. Deras fnitter ekar och blandas ihop. Som i slowmotion ser Amanda hur de förÀlskat provar ringar pÄ varandra. Hon bokstavligen kÀnner hur hela hon förvandlas till ett blödande sÄr.
âHallĂ„? Hör du inte att jag pratar med dig?â ButiksĂ€garens vassa röst skĂ€r pĂ„ nytt genom luften. Plötsligt kommer alla ljud tillbaka. HĂ„rt. Som en kĂ€ftsmĂ€ll. Hon möter vilset butiksĂ€garens blick och sedan Jonathans och Ritas, som bĂ„da förundrat stirrar pĂ„ henne.
âOm du inte ska ha den fĂ„r du gĂ€rna lĂ€gga tillbaka den, tack.â ButiksĂ€garen, som mer och mer börjar kĂ€nnas som en ondskefull hĂ€xa, hĂ„ller demonstrativt upp asken.
Amanda gör ett diskret försök att ta loss ringen men det gÄr inte. Varför gÄr det inte? HjÀrtat bultar snabbare i kroppen. Hon vill inte vara hÀr. Vill inte se Jonathans och Ritas tindrande ögon och höra deras kÀrleksbetygelser.
âĂr det en förlovningsring?â Jonathan höjer pĂ„ ögonbrynen.
ButiksÀgarens otÄliga blick brÀnner i henne i vÀntan pÄ att hon ska lÀgga tillbaka ringen.
âMen gud, vilken fin! Den skulle jag gĂ€rna vilja prova!â
NÀr Amanda ser Ritas entusiastiska ansikte och framstrÀckta hand mÄste hon uppbÄda all kraft för att hÄlla tillbaka den övervÀldigande lusten att sÀtta hÀnderna runt Ritas tunna, vita hals och krama sönder hennes gÀlla röst. Ja, hela hennes existens. Den hÀr Ànglalika bitchen har berövat Amanda pÄ allt. Det hon hade och det som kunde ha blivit.
âDen hĂ€r blir perfekt!â hör hon sig sjĂ€lv sĂ€ga med ett sjĂ€lvsĂ€kert leende. Hon möter Ritas och Jonathans förvirrade ögon och fortsĂ€tter: âVi bestĂ€mde att jag skulle fĂ„ vĂ€lja sjĂ€lv. Kanske inte sĂ„ romantiskt, men eftersom man ska bĂ€ra den hela livet sĂ„ mĂ„ste det ju kĂ€nnas rĂ€tt.â Hon strĂ€cker ut handen och beundrar, med spelad stolthet, den glittrande ringen.
Stegen tillbaka till kontoret Àr sÄ snabba att det nÀstan Àr som en teleportering. Hon slÀnger paketet med svampdödande vaginalkrÀm pÄ bordet framför Zoe, som lyser upp och ger henne ett nöjt leende.
âHĂ€rligt!â
âTjugofyratusen spĂ€nn kostade den hĂ€r âlilla tjĂ€nstenâ mig. Hoppas du Ă€r nöjd.â
âVad snackar du om?â Zoe ser förskrĂ€ckt pĂ„ paketet.
âAvbetalning var enda sĂ€ttet. Fy fan, vad sjuk jag Ă€r.â
âVĂ€nta, vart ska du?â
Amanda slĂ€nger orden över axeln. âOm det finns en gud, sĂ„ hatar hon mig.â
âVad Ă€r det som har hĂ€nt?â Zoes röst gĂ„r upp i falsett.
âJag mĂ„ste bara hem, innan jag gör nĂ„gon riktigt illa.â Hon drar pĂ„ sig sin munkjacka i farten.
Chefen, som stÄr nÄgra meter bort, skyndar sig fram och blockerar vÀgen för henne.
âOch vart tror du att du ska gĂ„?â
âFörlĂ„t men ⊠Jag âŠâ
âHon Ă€r akut magsjukâ, vrĂ„lar Zoe frĂ„n sin plats. âJag sa Ă„t henne att gĂ„ hem sĂ„ hon inte smittar ner hela kontoret.â
Amanda ger ifrÄn sig ett halvkvÀvt stön och chefen kastar sig Ät sidan, som om nÄgon precis öppnat en bajspÄse.
AMANDA HADE EN PLAN : bli berömd konstnÀr, gifta sig med sin pojkvÀn och leva lyckligt i alla sina dagar. Men nÀr hon blir dumpad och mÄlandet inte tar fart inser hon att verkligheten inte alltid samarbetar med ens drömmar.
En helt vanlig, miserabel dag förvandlas till en mardröm nĂ€r hon plötsligt konfronteras med sitt ex och hans nya, snygga flickvĂ€n. För att rĂ€dda sin heder yttrar hon en liten, oskyldig lögn om en stundande förlovning. Lögnen fĂ„r egna vingar och snart förvĂ€ntar sig hela slĂ€kten att fĂ„ trĂ€ffa hennes pĂ„hittade fĂ€stman. Lösningen blir Pagalos â en charmig frĂ€mling som ovetandes dras in i Amandas alltmer snĂ„riga kĂ€rlekssaga. Men ju mer hon ljuger, desto svĂ„rare blir det att skilja pĂ„ spel och verklighet.