Varje dag är Iris här.
Här, där det luktar tång och sanden värmer. Där det finns andra barn, men de är längre bort. De spelar boll och strandtennis. Ibland skrattar de lika högt som måsarna.
Men här finns också små, små skatter som ingen ser. Förutom Iris. De syns bara om man tittar riktigt noga.
Iris samlar också på plastbitar, gamla burkar och kapsyler. Men inte för att spara. De hör inte hit bara. De hamnar i den vänstra fickan.
I den högra fickan finns magiska kristaller som glittrar i solen, mystiska musslor och förstenade djur från en annan tid. Färger och mönster som bara finns i havet, med dofter från gömda platser.
Det är meddelanden från de djupaste platserna i havet. Brusiga stenar och snäckor som viskar valsånger. Sådana skatter samlar hon på.
Men det är klart att någon gång när bollen råkar hamna vid hennes fötter, då vill hon fråga, men vågar inte, om hon också kan få vara med.
Eller egentligen undrar hon varför ingen annan letar som hon. Varför är inte de andra skattletare?
Just idag får Iris syn på något alldeles extra speciellt. I sanden under ett löv ligger den. Den ser inte ut som något annat hon sett förut. Den ser ut som en stor, brun snäcka ungefär, eller en böna. Men ändå inte.
Och den känns på något sätt, tänker Iris. Den liksom bultar som om den vore levande.
Iris vågar inte lägga den i fickan.
Hon håller den försiktigt i handen hela vägen hem.
Då och då tycker hon att den rör sig.
Men kan det verkligen vara så?
Det blåser i håret och pirrar i magen.
Varje dag är Iris på stranden där det luktar tång och sanden värmer. Här nns små, små skatter från de djupaste platserna i havet.
Hon undrar varför ingen annan ser det hon ser, eller samlar på skatter som hon gör.
En dag upptäcker hon något som inte liknar något annat hon sett. Det är en skatt som kommer att betyda mer än alla andra och som ska göra hennes värld större.