9789188149961

Maria Fabien och

Lovisa Gustafsson

FÄRG -

MEDVETEN PEDAGOGIK I FÖ R SKOLAN

Om hudton, identitet och antirasism

Maria Fabien och

Lovisa Gustafsson

FÄ RGMEDVETEN PEDAGOGIK

I FÖ R SKOLAN

Om hudton, identitet och antirasism

LÄRARFÖRLAGET

Lärarfortbildning AB Box 17023

104 62 STOCKHOLM www.lararforlaget.se info@lararforlaget.se

KOPIERINGSFÖRBUD

Förlaget påminner om att detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Kopiering är förbjuden, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt avtal och den mycket begränsade rätten att kopiera för privat bruk.

© 2026 Maria Fabien, Lovisa Gustafsson & Lärarförlaget

UPPLAGA 1 Första tryckningen

TEXTREDAKTÖR Carin Soussi-Engman

GRAFISK FORM Nette Lövgren

OMSLAGSFOTO Maria Fabien och Lovisa Gustafsson

TRYCKT Inom EU via Printpool, 2026

ISBN 978-91-88149-96-1

Innehåll

Författarna 7

Inledning 8

Vår förskola 9

Varför så tyst om hudfärg? 10

Varför ska vi prata om rasism med barnen? 11

En praktik i utveckling och omformning 12

Inspiration och mod till alla 13

Några viktiga ord och begrepp 13

Bokens upplägg 15

Del I. Att driva ett antirasistiskt arbete 16

Kapitel 1. Att sätta igång 17

Ett systematiskt arbete kräver utrymme 17

Att få med sig arbetslaget 19

Inventera olika ämnesområden 23

Kapitel 2. Språkbruk och kategoriseringar 26

Vit, brun och svart 27

Mixad – melaninrik 28

Icke-vit och rasifierad 29

Faran med kategoriseringar 29

Svensk demografi 29

När vi pratar med barnen 30

Del II. Att skapa en antirasistisk förskolemiljö 32

Kapitel 3. Representation och identitet 33

Hur skapar vi en sådan miljö i praktiken? 35

Den visuella miljön 35

Stödbilder och TAKK 37

Intervju med Osa Lundberg – en gemenskap byggd på olikhet 38

Den rika variationen som ledstjärna 40

Kapitel 4. Vårt material 42

Penna och papper – var finns hudfärgerna? 42

Att ta ansvar 47

Fallgropar när vi vill arbeta med representation 48

Att undvika exotifiering och stereotyper 48

Bokhörnor och läsplatser 50

Barnboken som utgångspunkt 51

Miljön blir aldrig färdig 53

Checklista kring miljön 54

Del III. Att arbeta med barnen 56

Kapitel 5. Bild och form 57

Den bruna färgens status 58

Konst som drivkraft 59

Den bruna färgen i estetiskt och sinnligt skapande 60

Det viktiga språkandet för en unik identitet 62

Lera i olika hudtoner 63

Att äta den Andre – icke-vita kroppar som konsumtion 64

Små barn ser och värderar hudfärg 68

Samla mod och sök tillgänglig kunskap 68

Hudfärg, bara en aspekt bland andra 69

Min hud och mina färger 70

Kollage som utmanar normer 70

Vi arbetar med porträtt 75

Olika ingångar till porträtt – steg för steg 77

Intervju med vår förskollärare Emmy – att lyckas med självporträtt 79

Intervju med illustratören Lisa – att stå upp för sin asiatiska identitet 82

Kapitel 6. Dans, musik och sång 89

Vidga, variera och utmana normer 90

Kultur, konst och rörelse i Sápmi 91

Intervju med danskonstnären Liv Aira – om en levande urfolkskultur 92

Vad är viktigt när vi visar normbrytande inslag? 96

Svansjön – att skapa variation utifrån klassiska verk 97

Att syna och uppdatera barnsånger 100

Lucia – en tradition att utveckla 101

Kapitel 7. Lek och drama 105

Drama – ett verktyg för fördjupad förståelse 106

Klippdockor som utmanar stereotyper 108

Intervju med Gustav Deinoff – om Unga Klaras barn- och ungdomsteater 113

Rum riggade för lek – en processberättelse från 1–2-årsavdelningen 115

Vad är hud? 119

Kapitel 8. Högläsning och samtal 123

Läsprocess med barnkonventionen i centrum 124

Att samla beslutsamhet och mod 124

Att utforska identitet, likheter och olikheter 124

Hjältar som kämpade för mänskliga rättigheter 126

Vad vi lärde oss 128

Vi introducerar begreppen melanin och rasism 129

Vi läser om rasism och hur vi kan stoppa den 130

Att upptäcka och förklara när något är rasistiskt 131

Olika strategier för att stoppa rasism 133

Vi övar våra färdigheter 135

Del IV. Samarbete med vårdnadshavare 138

Kapitel 9. Den viktiga dialogen 139

Inskolning 139

Workshop med vårdnadshavarna 141

En workshop om träd som blev fel 144

Intervju med föräldern Sara – om hudtonsidentitet och bemötande 145

Del V. Var beredd! 150

Kapitel 10. Ta barnen på allvar 151

Vuxna som uttrycker sig och handlar rasistiskt 152

Barn som uttrycker sig och handlar rasistiskt 153

När barn berättar om rasism eller uttrycker rädsla för rasism 154

Slutord 155

Tack 156

Begreppsförklaringar 157

Referenslista 163

Bild och form

Vi är tre som ska bygga ihop en ny legofigur. Den har brun hud till skillnad från alla våra tidigare legofigurer. En besvärande upptäckt vi gjorde när vi bestämde oss för att granska vårt lekmaterial i byggrummet.

Det är jag med min bruna hud och två flickor, 4 år, en med brun hud och en med vit hud. Vi tittar på omslaget. Legofiguren heter Andrea. Hon sjunger. Hon är smal. Hon är glad. Genast börjar mitt normkritiska jag morra inombords. Legofiguren vi har köpt är både ras- och könsstereotyp. Varför är

Andrea inte elektriker? Eller professor i biokemi? I stället är hon en pinnsmal popsångerska med mikrofon. Jag upptäcker även att legofigurens hudfärg är mycket ljusare än på omslaget på kartongen. Dags för mig att morra igen. Varför är den det?

När vi byggt ihop popsångerskan Andrea, säger flickan med brun hud som från ingenstans, kan tyckas:

– Jag tycker om brunt!

Flickan med vit hud kommenterar:

– Det gör inte jag. Jag tycker brunt är fult!

Flickan med brun hud svarar då:

– Eller … jag ångrar mig. Jag tycker också brunt är fult!

Händelsen river upp ett sår i mitt hjärta. Jag bevittnar oceaner av smärta hos det bruna barnet. Ett försök att lyfta färgen brun som vacker och få uppskattning för sin egen hudton, resulterar i det rakt motsatta med konsekvensen att det bruna barnet tar tillbaka sin åsikt. Det kan nästan inte bli värre.

I det här kapitlet delar vi med oss av hur vi gick till väga för att öka vår egen och barnens medvetenhet och förståelse för hudtonens betydelse och vad rasism är. Vi ger också exempel på hur vi som pedagoger kan bemöta barn i situationer likt den ovan och hur vi kan förebygga att de uppstår.

Den bruna färgens status

Sannolikt kopplade inte det vita barnet färgen brun till sin kompis hudfärg. Hennes uttalande är inte en åsikt om brun hudton, utan mest sannolikt en personlig preferens om färgen brun. Likafullt blir händelser som denna en ständig påminnelse för dem som närvarar – den bruna färgens låga status i samhället och att brunt sällan är färgen som premieras. Det finns olika forskningsfält som berör färg utifrån psykologi, filosofi och estetik (Bergström, 2022). Individuella preferenser består av en blandning av vad personen är van vid, möts av och hur färger används symboliskt i olika sammanhang. Det betyder att våra individuella preferenser har socialiserats fram genom samhällets normer och kultur kring olika färger. Svart kan betyda sorgens färg i västvärlden medan sorgens färg är vit i Kina (a.a.). En studie som gjordes på låg- och mellanstadieelever visar att blått är favoritfärgen, liksom den för övrigt är även hos vuxna. Medan brunt är den färg som väcker ”mest avsky” hos barnen (a.a., s. 42, 43). Även om studien inte är omfattande och ska tolkas utifrån mode och kulturella influenser från början 1990-talet, ligger den i linje med våra erfarenheter på förskolan.

I förskolan ser vi hur den bruna färgen sällan förknippas med något som anses vara attraktivt eller önskvärt. Förutom under de perioder som modetrender lyfter färgen har brunt vanligen negativa konnotationer både i barns och i vuxnas värld. Värt att nämna är att även färgen svart ofta omtalas i negativa sammanhang: svartsjuk, svartbygge, svartjobb, det svarta fåret, svart som synden, svartmåla, för att nämna några exempel. När färgen hela tiden förknippas med något negativt kommer det bli svårt att uppskatta sig själv och att få en positiv identitet och självkänsla.

Med dessa insikter är det på sin plats att vi i förskolan frågar oss om vi verkligen givit barnen möjlighet att upptäcka och utforska den bruna färgen i dess oändliga nyanser. Har barnen fått möta bruna toner i positiva sammanhang där färgen lyfts och centrerats så att den verkligen kommer

till sin rätt? Har barnen fått möjlighet att utveckla ett rikt och varierat språk kring färgen brun och fått en rimlig chans att också uppleva färgen som vacker och önskvärd?

Förskolans styrdokument Lpfö 18 och barnkonventionen tar tydlig ställning för arbetet för alla människors lika värde. Alla tendenser till kränkande behandling ska aktivt motverkas (Lpfö 18, s. 5; Barnkonventionen artikel 2). I förskolan är det därför viktigt att vi arbetar med att utmana på förhand bestämda åsikter om vad som är vackert och vad som anses estetiskt tilltalande. Hierarkin mellan den vita och bruna färgen behöver helt enkelt balanseras upp. Att höja statusen för den bruna färgen på olika sätt är ett enkelt och konkret sätt att påbörja arbetet.

Konst som drivkraft

Art involves the imagination, and if we believe that revolutions are possible, then we have to be able to imagine different modes of being, different ways of existing in society. In this sense, art is crucial. Art is at the forefront of social change. Art often allows us to grasp what we cannot yet understand. (Angela Davies, amerikansk medborgarrättslig aktivist och författare, intervjuad på Oakland Museum of California, USA, 2022)

Angela Davies citat ovan har inspirerat vårt arbete. Citatet ger oss styrka i våra ställningstaganden kring estetiska uttrycksformer, konstnärliga processer och hur vi kan tänka på vår förskola. Med inspiration från arbetssättet i förskolorna i Reggio Emilia försöker vi skapa en ateljékultur som genomsyrar hela vår praktik. En kultur som uppmuntrar till kreativitet och eget tänkande och som förbinder snarare än separerar (Karlsson Heikiö, 2018; Vecchi, 2010).

På förskolan har vi flera anställda konstpedagoger, ateljeristor. De ansvarar för och driver olika skapande verksamheter: bild, dans, musik och drama. Ateljeristan kan med sitt estetiska och konstnärliga perspektiv erbjuda fler synvinklar. Synliggöra det som är olikt, ovant och som vi kanske ännu inte förstår. En slags prövande praktik, utan att nödvändigtvis ha ett rätt eller förutbestämt svar som riktmärke (Vecchi, 2010).

I samarbete med våra ateljeristors samlade kunskaper förvandlades vår skapande verksamhet till en stark drivande motor för det antirasistiska arbetet.

Ateljerista

Ateljeristarollen har sitt ursprung i Reggio Emilia-filosofin. En ateljerista har ofta en konstnärlig utbildning och bakgrund inom någon konstform. Hen använder sin kompetens för att i reflektion med övriga pedagoger utveckla miljö, material och uttryckssätt. Genom att vara lyhörd och observant för förbindelser mellan tingen och människan, mellan rationalitet och kreativitet, värnar hen de kunskapsprocesser som uppstår i en icke formaliserad kreativ process. Ateljeristan kan vara en pedagog kopplad till flera förskolor i en verksamhet, eller som hos oss, vara en av tre pedagoger på en avdelning tillsammans med en förskollärare och en barnskötare (Karlsson Heikiö, 2018; Vecchi, 2010; Reggio Emilia institutet, 2025).

Den bruna färgen i estetiskt

och sinnligt skapande

Något av det första vi gjorde i vårt antirasistiska arbete, och som vi fortfarande håller fast vid, är att lyfta och undersöka den bruna färgen tillsammans med barnen. Vi kände att vi behövde börja i det mest basala och konkreta – färgens status och hantering på förskolan. Här fanns något estetiskt, poetiskt och visuellt som kunde bli en ingång till det vi upplevde som känsligt och svårt.

I förskolan kan erfarenhet av den bruna målarfärgen ibland begränsas till den sörja eller geggamoja som uppstår när alla färger blandas på en gång. Kanske får denna blandning också negativa kommentarer av kompisar, pedagoger eller andra vuxna. Det sker när vi inte har klart för oss hur grundfärger kan blandas på olika sätt för att skapa nya färger och då vi inte vet hur vi kan blanda olika toner av brunt. Även om det finns ett värde i att experimentera med färger är det viktigt att inte låta den uppkomna bruna färgen laddas med negationer, utan kompletteras med positiva associationer.

Från färgblind till färgmedveten

Barn ser hudfärg. De ser skillnader och tolkar världen utifrån vad de möter. Därför behöver vi i förskolan våga prata om hudton, likvärdighet och identitet – på ett sätt som stärker alla barns självbild.

Den här boken visar hur ett antirasistiskt och färgmedvetet arbete kan ta form i praktiken.  Här finns inspiration till hur du som pedagog tillsammans med barnen kan utforska frågor om hudton, språk och normer genom lek, läsning, lärmiljöer och skapande.

Det här är en bok som väcker frågor, ger mod och visar hur små steg kan göra stor skillnad. Genom en färgmedveten pedagogik skapas en mer medveten och inkluderande förskola, där varje barn får ta plats.

Maria Fabien är ateljerista och journalist.

Lovisa Gustafsson är förskollärare, licentiat i förskoledidaktik och doktorand.