9789181250152 by Smakprov Media AB

DEN RASISTISKA LINA OCH MASSAKERN

ÖVERLEVARNA

DEN RASISTISKA LINA OCH MASSAKERN

En berättelse om raskravallerna i Tulsa 1921

av Nikki Shannon Smith

Illustrerad av Markia Jenai

Översatt av Marie Helleday Ekwurtzel

KAPITEL ETT

Greenwood (stadsdel i Tulsa), Oklahoma, USA

Den 30 maj 1921 kl. 10:45

Mamma, pappa, min storasyster Cora och jag gick längs en av Greenwoods större gator. Det var Memorial day, och alla firade USA:s stupade soldater på något sätt.

Vi hade bestämt oss för att klä oss fint och gå till bageriet för att köpa något gott. Jag hade på mig min finaste rosa klänning. Vi gick förbi många glada människor och en grupp musiker som spelade jazz. Det kändes festligt, men det hade kunnat vara ännu festligare.

Egentligen ville jag gå in till Tulsa centrum på andra sidan järnvägen och titta på Memorial day-paraden. Jag hade aldrig varit där, för jag fick inte för mina föräldrar.

– Kan vi inte gå och titta på paraden?

Bara en liten stund? frågade jag.

– Vi har inget i Tulsa centrum att göra, sa mamma. Vi får inte lov att gå in i några butiker. Och vi får inte lov att använda några toaletter. Svarta människor är inte välkomna där. Det är

bättre att fira här i Greenwood.

Pappa höll med mamma.

– Vi har allt vi behöver här i Greenwood, sa pappa. Vi har vår egen lilla bit av USA. Det var därför som författaren

Booker T. Washington kallade den här platsen för Black Wall Street.

Jag visste att Wall Street var en gata långt borta på Manhattan i New York.

Där fanns massor av stora banker och kontor med rika människor. Att kalla vår stadsdel för Black Wall Street kändes passande, för allt var så fint här.

Pappa brukade prata om hur bra det var här i Greenwood. Han berättade att många svarta en gång hade flyttat hit och byggt upp det till det mest framgångsrika området för svarta människor i hela världen.

När vi gick förbi en frisörsalong vinkade frisören till pappa. Han hade klippt pappa i många år. Nu ropade han genom den öppna dörren:

– Hallå vänner!

Pappa log och sa:

– Hej Wilson! Jag kommer och klipper mig nästa vecka.

Cora och jag gick en bit framför mamma och pappa. Vi stannade vid skyltfönstret till en smyckesbutik.

– Först ska jag bli läkare, sa Cora. Och

när jag fått min första lön ska jag gå in här och köpa diamant-örhängen.

Jag hade aldrig hört talas om kvinnor som var läkare. Men jag visste att det skulle passa Cora perfekt, för hon var duktig i skolan och läste alltid böcker.

Synd bara att hon ville flytta härifrån.

Jag hoppades att hon skulle stanna i Greenwood och jobba som läkare. Då

skulle det bli ännu bättre att bo här.

Pappa brukade säga att det var människorna som gjorde Greenwood till vad det var. De jobbade hårt och var duktiga och smarta. Framför allt hjälptes de åt och tog hand om varandra. Greenwood hade en alldeles särskild gemenskap.

Vi köpte sockerbullar på bageriet och satte oss på en bänk. En man och en kvinna gick förbi oss på gatan.

De såg lite bekymrade ut.

– Vad konstigt, sa kvinnan till mannen.

Dick Rowland sprang förbi här precis … snabbt som blixten.

– Undrar vad han hade så bråttom till, sa mannen.

– Eller ifrån, sa kvinnan.

Jag tittade på mamma och pappa. De hade också hört det. Jag visste inte vem

Dick Rowland var, men pappa verkade göra det.

– Pappa, vad kan ha hänt? frågade jag.

– Bry dig inte om det, Lina, svarade mamma. Det är nog bara skvaller.

– Det är säkert ingenting, sa pappa.

Fast det såg inte ut som om han menade det. Jag fick en orolig klump i magen.

KAPITEL TVÅ

Greenwood (stadsdel i Tulsa), Oklahoma, USA

Den 31 maj 1921 kl. 16:00

Dagen därpå hade jag sällskap av mamma och Cora hem från skolan.

– I sommar kan man ansöka om praktik, berättade Cora. Som sjuksköterska här i Greenwood.

– Det låter ju jättebra, sa mamma.

De pratade vidare om praktiken och om universitetet i Tuskegee, där svarta studenter var välkomna. Cora ville studera till läkare där. Hon kunde inte gå på vilket universitet som helst, för många universitet ville bara ha vita studenter.

Mamma och Cora pratade vidare, men

jag hade slutat lyssna. En bit längre ner på gatan stod några män och viskade.

– Vad är det som händer? mumlade jag för mig själv.

Igår hade folk pratat om en man som sprungit genom stan. Mamma hade sagt att det bara var skvaller. Men pappa hade sett orolig ut.

Mamma och Cora tittade också på männen som viskade. En av dem hade en tidning under armen. Det var de vitas

tidning, Tulsa Tribune. Vi som bodde i Greenwood hade en egen tidning som hette Tulsa Star. Den var för de svarta. Det var den som pappa brukade läsa.

– Mamma, viskade jag. Varför läser de där männen de vitas tidning? Pratar de om något som står i den?

– Sch, sa mamma. Vi ska inte också börja skvallra.

Jag tittade noga på mammas ansikte.

Hon hade en rynka mellan ögonbrynen.

Det räckte för att göra mig orolig.

När vi kom hem började mamma laga middag. Cora och jag satte oss i vardagsrummet för att göra läxorna.

Men vi satt mest och kikade ut genom fönstret och viskade. Precis som alla andra i Greenwood verkade göra.

Många gick förbi i små grupper ute på gatan.

– Vad tror du att de pratar om?

viskade jag till Cora.

– Vet inte, viskade hon tillbaka. Här händer ju aldrig någonting.

Precis då kom pappa hem och såg oss stå vid fönstret.

– Gå genast bort från fönstret, sa han.

Och sätt igång med era läxor.

Han pussade oss, och jag såg att han hade en hoprullad tidning under armen.

Rasismen som förstörde allt

Året är 1921 och rasismen är stark i USA. Trots det lever Lina och hennes familj gott i Greenwood, ett område i Tulsa där den svarta befolkningen bor. Där nns allt man behöver: skolor, butiker, bagerier och salonger. Linas pappa säger att Greenwood är den bästa platsen i hela USA.

Men en dag hörs rykten om Dick Rowland, en svart man från Greenwood. Folk säger att han har attackerat en vit kvinna i Tulsa centrum. Han blir hotad till livet och måste gömma sig.

Dicks öde blir starten på en massaker där hundratals vita människor kommer och sätter eld på Greenwood. De skjuter, slåss och förstör. Lina och hennes familj måste y. De har inte gjort något, men de är svarta precis som Dick Rowland. Och just därför är de i stor, stor fara.